Arbetsmarknadsblogg

På denna sida kommer jag att samla alla mina blogginlägg som rör arbetsmarknadspolitik,
arbetslöshet, utanförskap, varsel, a-kassa, arbetsförmedling, fackliga frågor, arbetsrätt, arbetsmiljöfrågor mm - dvs allt som har koppling till arbetsmarknaden och mitt uppdrag i arbetsmarknadsutskottet. Frågor som främst rör företagande och näringslivsfrågor hittar du samlade på Näringslivsbloggen.


Sverige rasar i den internationella arbetslöshetsstatistiken 

2019-06-20

Eurostat har nu redovisat arbetslöshetssiffrorna för april, säsongsrensade värden (klicka för större bild).:



Stefan Löfvén lovade före valet 2014 att Sverige år 2020 skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet. Efter åtta år med Alliansen låg Sverige på en 12:e plats. Under valrörelsen 2018 konstaterade vi att Sverige halkat ned till en 18:e plats. Och nu ligger vi på en 20:e plats i EU enligt tabellen ovan (då har jag räknat bort icke EU-länder ur tabellen).

Det är ett helt sanslöst tapp i internationell jämförelse. Endast 8 länder i EU har högre arbetslöshet än Sverige (och då fuskar vi ändå genom att räkna personer i extratjänster som att de är i arbete). Orsakerna till fallet i tabellen är säkert många, men en av de största vet vi säkert. Alltfler nyanlända registreras nu som arbetslösa i takt med att de lämnar etableringsuppdraget. Och trots detta vill nu sex av riksdagens partier öka anhöriginvandringen ytterligare. Bara M och SD står emot.

Jag har sagt det upprepade gånger. Högkonjunkturen har hittills hjälpligt dolt problemen på svensk arbetsmarknad. Men när konjunkturen viker kommer vi att se stora och djupa problem med arbetslöshet i Sverige. Alltför många unga med dålig utbildning och en alltför stor mängd nyanlända som inte har realistisk chans att komma in på svensk arbetsmarknad. Läget är ytterst allvarligt, och regeringen står helt handfallen.





Jag frågar arbetsmarknadsministern om anställningstrygghet i staten

2019-06-16

I debatten i tisdags avslutade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll med ett mycket anmärkningsvärt uttalande om anställningstryggheten för generaldirektörer. Hon menade, i strid med Lagen om Offentlig Anställning, LOA, att det räcker att hon inte har förtroende för en generaldirektör för att kunna sparka denne med omedelbar verkan.

"Vi hävdar att samsyn rådde eftersom Ann-Marie Begler själv sa att hon inte kunde vara kvar om hon inte hade regeringens förtroende, vilket var det som meddelats henne. I annat fall gäller synnerliga skäl enligt LOA. Hade LOA varit tillämplig hade detta varit ett synnerligt skäl. Man kan inte ens för en dag ha en generaldirektör för Försäkringskassan som inte har regeringens förtroende. Därmed hade det funnits ett synnerligt skäl att förflytta generaldirektören."

Det är en självklarhet att regeringen kan flytta på en generaldirelktör genom att inte förlänga ett förordnande. Men i detta fall talar vi om ett omedelbart avskiljande från tjänsten. I lagtexten står uttryckligen att ett omedelbart avskiljande från en tjänst kräver synnerliga skäl, som ska redovisas för den berörde. Ingenstans i några förarbeten anges att bristande förtroende från en minister är ett sådant skäl. Juridiskt innebär just begreppet "synnerliga skäl" att det krävs väldigt mycket. Att just Strandhäll, som tidigare facklig förbundsordförande, uttalar något sådant här i riksdagens talarstol är uppseendeväckande och flera arbetsrättskunniga i riksdagen har reagerat, både politiker och tjänstemän.

Själv såg jag anledning att ställa ganska vass skriftlig fråga till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S), som jag avslutar med att undra om regeringen i och med det som hänt rentav kanske har bildat ny praxis på området? Och om man då också kommer att föreslå lagändring i linje med denna praxis?

"Avser ministern att återkomma med förslag till ny lagstiftning i LOA i enlighet med Regeringskansliets uppenbarligen nya praxis rörande entledigande av generaldirektörer? "

 


 

Arbetsförmedlingen - myndigheten alla älskar att hata 

2019-05-05

I fredags hade riksdagen en särskild debatt om de kraftiga neddragningarna på Arbetsförmedlingen. Som jag tidigare berättat handlar det om en personalminskning på 4.500 personer och nedläggning av 130 kontor av 242, alltså drygt hälften av kontoren.

Samma dag besökte jag två av Arbetsförmedlingskontoren i valkretsen, först kontoret i Kinna (som ska avvecklas) och därefter kontoret i Borås. Det var en mycket dämpad stämning och stor oro bland både personal och chefer. Ingen förstår hur man ska kunna sköta alla de uppgifter man är ålagda efter en så kraftig nedskärning, och ingen vet vart myndigheten är på väg och vad slutmålet är.

Jag delar personalens oro över vad denna slakt av Arbetsförmedlingens kontorsnät kommer att medföra. Det kommer självklart att minska Arbetsförmedlingens lokala närvaro, och möjligheten till nära kontakt med kommuner, arbetsgivare och arbetssökande. Många i personalen kommer att sluta, och de kommer väl sannolikt att hitta nya jobb ganska snabbt eftersom många av dem tillhör yrkesgrupper som är efterfrågade. Men deras kompetens kommer att försvinna från Arbetsförmedlingen, samtidigt som alla myndighetens uppgifter finns kvar.

Ett argument för nedläggningarna är digitalisering och självbetjäningstjänster. Men som nyanländ behöver man inte sällan personlig kontakt och hjälp för att komma i arbete. Samma sak gäller många långtidsarbetslösa, personer med funktionshinder, tidigare sjukskrivna och ungdomar som söker sitt första jobb. Digitalisering är jättebra för rutinärenden och många arbetssökande behöver knappast hjälp av ett arbetsförmedlingskontor. Men för personer långt från arbetsmarknaden behövs inte sällan personligt stöd  för att komma framåt.

Kritiken mot Arbetsförmedlingen har så länge jag varit politiskt aktiv varit mycket hård. Man räknar gärna på "antalet förmedlade jobb per anställd" men det är en mycket missvisande siffra eftersom Arbetsförmedlingens ansvarsområde är mycket bredare än att bara förmedla jobb. Inte minst har man idag det tunga ansvaret för etableringsuppdraget som innebär att rusta alla nyanlända i arbetsför ålder. Myndigheten borde nog egentligen byta namn. 

Arbetsförmedlingen behöver samtidigt reformeras i grunden, detta är något som både arbetsgivare, arbetssökande, politiker och även många som arbetar inom myndigheten är överens om. Men ska man göra stora förändringar av en så viktig verksamhet måste det göras på ett genomtänkt sätt, där exempelvis externa aktörer måste finnas på plats innan kontor avvecklas. Det ger övertaliga anställda möjlighet att gå över till andra aktörer som behöver deras kompetens. Samtidigt tror jag inte man ska inbilla sig att man löser alla problem bara genom att lägga ut arbetsförmedling på externa aktörer. Jag har ju besökt Arbetsförmedlingar I både Australien och Storbritannien som har liknande system som nu diskuteras för Sverige. Det finns många goda effekter men också en hel del frågetecken och vi bör ta till oss även de negativa sidorna av reformerna och undvika samma misstag. Vi får inte heller göra om de misstag som tidigare gjorts i Sverige med oseriösa aktörer. En förändring måste ske noggrant och med god kontroll och man måste avgränsa tydligt vad som är den kvarvarande Arbetsförmedlingens uppgifter.

Arbetsförmedlingens pågående kraftiga neddragning sker utan att det fattats några som helst politiska beslut om vad som ska komma i stället, och utan att budgetramarna minskats så mycket att dessa åtgärder behövs - vare sig i den av riksdagen beslutade budgeten för innevarande år, eller i direktiv från nuvarande regering. 
I Kinna fick jag en bra sammanställning av förändringarna i myndighetens olika budgetposter som jag ska studera närmare.
I M/KD-budgeten som riksdagen röstade igenom skars i vart fall förvaltningsanslaget ned med knappt 400 miljoner. Det är en så kallad "konjunkturanpassning" som ofta gjorts genom åren. I lågkonjunktur tillför man Arbetsförmedlingen tillfälliga extra resurser, och när tiderna blir bättre bör man då också minska i motsvarande mån. Och just nu är vi mitt i en högkonjunktur med ganska låg arbetslöshet. Dessa knappt 400 miljoner kunde Arbetsförmedlingen ha klarat av genom naturlig avgång och anställningsstopp, så stor är personalomsättningen idag. Inga uppsägningar eller kontorsnedläggningar hade behövts.

Arbetsförmedlingens ledning har dessutom sagt att man skulle gjort de stora neddragningarna oavsett M/KD-budgetens besparing. Det beror på två saker. Dels ett omfattande digitaliseringsprojekt där mer av Arbetsförmedlingens arbete ska skötas genom självbetjäningstjänster. Dels har man tagit del av januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L som säger att arbetsförmedlingen i princip ska avvecklas under mandatperioden. När både regeringen och andra vänsterdebattörer skyller Arbetsförmedlingens kraftiga neddragning på M/KD-budgeten är man alltså helt fel ute. Detta budskap är också något som sprids inom Arbetsförmedlingen, och det kändes bra att på plats få personalen min bild av hur det ligger till.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har i media kritiserat Arbetsförmedlingens ledning för den dramatiska kontorsnedläggningen. Men trots detta agerar hon inte. Hon skyller nedläggningarna på M/KD-budgeten, men hon återställer samtidigt inte anslaget i sin egen vårändringsbudget. Sannolikt för att inte C och L går med på detta. Arbetsmarknadsministern avstår helt enkelt från att agera i frågan, och låter den kraftfulla slakten av kontor fortgå. Regeringen har uppenbart tappat greppet om en av sina största myndigheter, och jag är djupt oroad över vad detta kan få för konsekvenser, inte minst när det gäller det omfattande arbetet att få fler nyanlända i arbete. Skulle vi samtidigt få ett sämre konjunkturläge kan detta sluta riktigt illa.

Ytterligare ett stort problem är att januariöverenskommelsen säger att stora delar av Arbetsförmedlingens verksamhet ska läggas ut på externa aktörer. Myndigheten ska främst bedöma arbetsförmåga och utbildningsbehov, kontrollera upphandlingar och ha kontakter med a-kassorna. Detta kommer medföra ett behov av många nya aktörer. Men hur de ska kunna rekrytera folk när de mest kompetenta redan lämnat Arbetsförmedlingen kan jag inte förstå. Jag förstår inte heller hur den nya bantade Arbetsförmedlingen ska kunna göra sina arbetsförmågebedömningar när man nu gör sig av med många nyckelpersoner som arbetar med just detta. Dessa yrkesgrupper borde rimligen undantas från varsel om man ska kunna driva en framgångsrik verksamhet i framtiden.

Det finns väldigt mycket kritik att rikta mot det som nu sker. Det stora felet är att man först river ned hela dagens struktur, lägger ned kontor och varslar personal, för att sedan i framtiden ta beslut om en ny organisation. Självklart borde man gjort tvärtom. Först ta beslut om hur en ny organisation ska se ut, och sedan organisera verksamheten efter det och ge övertalig personal möjlighet att gå över till andra aktörer och fortsätta sitt viktiga arbete. Det som nu sker riskerar att allvarligt försämra möjligheten att de arbetslösa hjälp och stöd. Och man ska veta att i dagens högkonjunktur är en stor del av de arbetslösa mycket svårplacerade personer som till stor del behöver personlig kontakt och service.

I fredagens riksdagsdebatt var vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Mats Green tydlig med att saker måste tas i rätt ordning. Jag kommer själv att driva på för att Moderaterna tydligt agerar för en mer genomtänkt omorganisation av Arbetsförmedlingen, både för personalens, kommunernas, arbetsgivarnas och de arbetssökandes skull. Vi sitter dock i opposition och vill inte regeringen ta ansvar kommer detta att sluta riktigt illa.





Pressmeddelande - Jag besöker Arbetsförmedlingarna i Kinna och Borås

2019-05-02

Pressmeddelande - Jan Ericson (M) djupt oroad över Arbetsförmedlingens situation


Just nu pågår en omfattande slakt av Arbetsförmedlingens kontorsnät, en slakt som riskerar att få mycket svåra följder för både företagens möjlighet att rekrytera, arbetssökandes möjlighet att få jobb och kommunernas möjlighet att samverka nära med Arbetsförmedlingen. Dessutom påverkas Arbetsförmedlingens personal där många kompetenta medarbetare riskerar att helt försvinna från yrket. 

Över hälften av Arbetsförmedlingens 242 kontor i Sverige ska avvecklas - utan att det finns några alternativ. Myndigheten lämnar helt 130 orter runt om i landet, bland annat Kinna.

Ett argument för nedläggningarna har varit digitalisering och självbetjäningstjänster. Men som nyanländ behöver man inte sällan personlig lokal kontakt och hjälp för att komma i arbete. Samma sak gäller många långtidsarbetslösa, personer med funktionshinder, tidigare sjukskrivna och ungdomar som söker sitt första jobb.

Den svenska Arbetsförmedlingen behöver samtidigt reformeras i grunden, detta är något som både arbetsgivare, arbetssökande, politiker och även många som arbetar inom myndigheten är överens om. Men ska man göra stora förändringar av en så viktig verksamhet måste det göras på ett genomtänkt sätt, där exempelvis externa aktörer måste finnas på plats innan kontor avvecklas. Det ger övertaliga anställda möjlighet att gå över till andra aktörer som behöver deras kompetens.

Arbetsförmedlingens pågående kraftiga neddragning sker utan att det fattats några politiska beslut och utan att budgetramarna minskats i motsvarande mån - vare sig i den av riksdagen beslutade budgeten för innevarande år, eller i direktiv från nuvarande regering. Trots detta verkar inte arbetsmarknadsministern agera i frågan, utan låter det som sker fortgå. Regeringen har uppenbart tappat greppet om en av sina största myndigheter, och jag är djupt oroad över vad detta kan få för konsekvenser, inte minst när det gäller det omfattande arbetet att få fler nyanlända i arbete. 

I morgon fredag den 3 februari hålls en särskild debatt i riksdagen rörande det som nu sker med Arbetsförmedlingen. Själv väljer jag att samma dag besöka två Arbetsförmedlingskontor i valkretsen.

På fredag morgon klockan 9 träffar jag hela personalen på Arbetsförmedlingen i Kinna, ett av de kontor som enligt beslutet ska avvecklas. Jag stannar sedan kvar under förmiddagen och följer verksamheten. Klockan 14 fortsätter jag med ett besök på Arbetsförmedlingens kontor i Borås, där jag bland annat ska träffa Ann-Charlotte Angren, sektionschef för Södra Älvsborg och ett antal av hennes medarbetare.

Vid mitt besök kommer jag främst att lyssna på hur personalen ser på Arbetsförmedlingens framtid och även svara på frågor om hur Moderaterna vill förändra verksamheten. Självklart vill jag också uttrycka mitt stöd för det arbete som många engagerade medarbetare gör i ständig motvind från politik och media.

Jag finns tillgänglig för media under dagen - slå mig enklast en signal på mobilen!

Hälsningar

Jan Ericson, Ubbhult
riksdagsledamot finansutskottet (M)






Fortfarande finns det ingen som tar ansvar för Arbetsförmedlingen

2019-04-21

Den 29 mars ställde jag frågan om regeringen har tappat kontrollen över Arbetsförmedlingen. Så här skrev jag då:

Min fråga kvarstår. Det har nu snart gått ytterligare en månad utan att regeringen skickat några tydliga signaler om att Arbetsförmedlingens ledning genomför neddragningar som är oacceptabla. Tolkningen av arbetsmarknadsministerns tystnad efter den närmast valhänta kritiken av Arbetsförmedlingens generaldirektör är att hon inte tänker agera ytterligare. Kanske har hon rent av lovat Centerpartiet och Liberalerna att låta AF:s ledning gå hårt fram och snabbavveckla hela verksamheten? 

Neddragningarna slår extremt hårt mot både arbetsgivare och arbetssökande när AF-kontor läggs ned utan att det finns några andra alternativ. Arbetsförmedlingens personal behandlas också på ett helt orimligt sätt, 
Jag har haft ett antal samtal de senaste veckorna med anställda på olika Arbetsförmedlingar, bland annat i Sjuhärad, som är djupt oroliga för det som händer. För kommunerna spolieras samtidigt det samarbete man tidigare haft med lokala AF-kontor. Allt detta sker i ett läge när arbetslösheten slutat minska och stora mängder nyanlända samtidigt ska försöka komma ut på arbetsmarknaden.

Det som just nu sker med Arbetsförmedlingen är inget annat än en skandal. Man hanterar inte en stor omläggning av arbetsförmedlingen på detta oansvariga sätt. En sådan förändring måste göras genomtänkt och välplanerat. I dag är det helt uppenbart att ingen tar något ansvar alls för att det ska finnas en fungerande arbetsförmedling i Sverige. Vare sig S-MP-regeringen själv eller dess samarbetspartier, C och L. Det är faktiskt anmärkningsvärt.






Har regeringen tappat kontrollen över Arbetsförmedlingen?

2019-03-29

Att Arbetsförmedlingen (AF) har stora brister och inte levererar tillräckligt bra resultat i form av förmedlade jobb är knappast någon hemlighet. Det var därför Alliansen gick till val på att göra om AF till mer av en myndighet som bedömer de arbetssökandes behov och arbetsförmåga, hanterar ersättningar och gör kontroll av kompletterande aktörer, medan själva förmedlingen av jobb och att rusta de arbetssökande med utbildning och praktik efterhand läggs ut på andra. Detta är också något som C och L fått igenom i sin januariöverenskommelse med regeringen, men det är mest allmänna skrivningar, inget konkret. Det finns alltså inga beslut som motiverar Arbetsförmedlingens stora neddragning.

Moderaterna och Kristdemokraterna gjorde en viss besparing på Arbetsförmedlingen i vår vinnande statsbudget för 2019. Men de besparingar som gjordes innebär att AF trots detta har ovanligt stora resurser för att vara i en högkonjunktur. De neddragningar som AF nu aviserar kan omöjligen kopplas till vår mindre konjunkturanpassning av budgeten utan motsvarar helt andra och mycket större summor.

Hur man än vänder på det har Arbetsförmedlingens ledning tagit beslut om enorma neddragningar av Arbetsförmedlingens verksamhet utan att det finns några politiska beslut om detta. I Sjuhärad läggs exempelvis samtliga fem arbetsförmedlingskontor utanför Borås ned i sin helhet. Över hela landet handlar det om 132 nedlagda kontor. Att arbetssökande i övriga kommuner inte längre kan träffa en arbetsförmedlare på hemmaplan är en kraftig försämring av servicen.

Arbetsförmedlingens ledning agerar ytterst ovarsamt och ogenomtänkt när man nu förbereder en snabbavveckling av de flesta arbetsförmedlingskontor, och detta innan man har några alternativ på plats. Att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) uttrycker hård kritik mot Arbetsförmedlingens generaldirektör och ledning räcker inte. En ledning som agerar på eget bevåg utan att grunda det på politiska beslut och regleringsbrev har rimligen förbrukat sitt förtroende.

Vi måste självklart arbeta för en långsiktig förändring av Arbetsförmedlingen i linje med det Alliansen lovade före valet, men det måste ske genomtänkt på ett sätt som inte går ut över de arbetssökande. Man måste också se till att duktiga arbetsförmedlare får en chans att gå över till andra aktörer så man inte slarvar bort kompetens. En så stor förändring av den svenska Arbetsförmedlingen är inget man hastar fram på det destruktiva sätt som AF:s ledning nu gör. Det känns nästan som något slags trotsig markering mot politikerna.



 

Arbetslösheten har börjat öka igen 

2019-03-17

I veckan som gick presenterade SCB sin arbetsmarknadsstatistik för februari. 358 000 personer var arbetslösa, vilket motsvarar en arbetslöshet på 6,6 procent (säsongsrensat 6,2%). Antalet arbetslösa ökade med 21.000 personer, motsvarande 0,3 procentenheter, jämfört med samma månad 2018. Sysselsättningen hade samtidigt ökat med 54 000 personer till 5 093 000 personer. Det motsvarar en sysselsättningsgrad på 68,0 procent. Sverige har alltså både fått fler i arbete och fler arbetslösa. Förklaringen är inte så komplicerad, det stora asylmottagandet för några år sedan gör att vi både fått fler i arbete och fler arbetslösa - samtidigt.

Det är viktigt att känna till att det också är ungefär 19.000 personer som befinner sig i extratjänster. Extratjänsterna är alltså de 100% skattefinansierade tillfälliga anställningar som inte får konkurrera med riktiga jobb. I statistiken räknas extratjänsterna som ett vanligt arbete. I verkligheten är det dock frågan om en ren arbetsmarknadsåtgärd, som dessutom är tidsbegränsad, inte ett riktigt jobb. I alla andra sammanhang räknas människor i åtgärder som arbetslösa i statistiken. Trots detta räknas alltså alla dessa personer som att de är i arbete, enligt instruktion från regeringen. Om man räknar bort dessa 19.000 ur statistiken så har alltså arbetslösheten ökat med 40.000 personer på ett år. Trots högkonjunktur. Tack vare den M/KD-budget som riksdagen tog beslut om avskaffas nu extratjänsterna, som kostar enorma pengar men där endast 6% har gått vidare till riktiga arbeten efter åtgärden. Det finns uppenbarligen bättre sätt att få arbetslösa i arbete.

Antalet arbetslösa ungdomar i åldern 15–24 år ökade med 23 000 till 118 000. Ungdomsarbetslösheten uppgick till 19,7 procent i februari (säsongsrensat 17,2%). Påståendet från arbetsmarknadsministern att "ungdomsarbetslösheten i praktiken försvunnit" är med andra ord mycket vilseledande, även om ungdomsarbetslösheten såklart minskat en hel del under högkonjunkturen. Samtidigt ska man veta att det - precis som tidigare - är en stor andel av de arbetslösa ungdomarna som studerar. Hela 75.000 av de 118.000. En del söker extrajobb, andra söker jobb för att ha försörjning efter examen, medan andra studerar för att de inte fått jobb. Det är en komplex bild. Men även om man räknar bort alla de studerande så ligger ungdomsarbetslösheten på över 7%, Trots högkonjunktur. Det är högre för befolkningen som helhet.

Sammantaget har Sverige fortfarande en god arbetsmarknad och hög sysselsättning, även om arbetslösheten historiskt är hög för att vara i en högkonjunktur. Minskningen i arbetslöshet de senaste åren kunde varit betydligt kraftigare om vi fört en mer jobbskapande politik, stramat upp vissa bidragssystem, haft en stramare migrationspolitik och en bättre integrationspolitik. Just nu döljer högkonjunkturen hjälpligt de problem på svensk arbetsmarknad som kommer att blossa upp på allvar när konjunkturen försvagas.






Nya vilseledande "glädjesiffror" över hur snabbt nyanlända kommer i arbete

2019-02-13

          

Denna nyhet från Arbetsförmedlingen idag är helt enkelt grovt vilseledande. I pressmeddelandet (klicka på bilden) kan man ta del av de underliggande siffrorna.

Visst har den öppna arbetslösheten sjunkit, från 7,4 till 7,0% på ett år. Högkonjunkturen har varit stark under 2018, så allt annat hade förvånat. För inrikes födda är minskningen enligt pressmeddelandet 9.000 personer och för utrikes födda 11.000.

Samtidigt har extratjänsterna ökat från 12.000 till 19.000 personer på ett år. Extratjänsterna är alltså de 100% skattefinansierade tillfälliga anställningar som inte får konkurrera med riktiga jobb. I statistiken räknas extratjänsterna som ett vanligt arbete. I verkligheten är det dock frågan om en ren arbetsmarknadsåtgärd, som dessutom är tidsbegränsad, inte ett riktigt jobb. I alla andra sammanhang räknas människor i åtgärder som arbetslösa i statistiken.

Extratjänsterna går främst till nyanlända. Det senaste året har arbetslösheten bland utrikes födda alltså officiellt minskat med 11.000 personer och samtidigt har antalet personer i extratjänster ökat med 7.000 personer. Den verkliga minskningen är alltså endast 4.000 personer av 211.000 utrikesfödda arbetslösa på ett år. I stark högkonjunktur! När Arbetsförmedlingen i sitt pressmeddelande påstår att arbetslösheten bland utrikes födda minskar "markant" är det grovt vilseledande. 

Till saken hör dessutom att långtifrån alla nyanlända anmäler sig som arbetssökande. Den verkliga arbetslösheten bland nyanlända är betydligt större i praktiken och mycket högre andel lever på bidrag än bland de inrikes födda.

Läget är allvarligt och det finns verkligen inte utrymme för glättiga pressmeddelanden från Arbetsförmedlingen.  





 

Interpellationsdebatt med arbetsmarknadsministern 

2019-02-07

I dag hade jag interpellaitonsdebatt med arbetsmarknadsministern om min interpellation rörande arbetslöshetsmålet. Här är mina huvudsakliga anföranden i omgång ett och två i debatten. Några nedslag i vår replikväxling i övrigt:

* Arbetsmarknadsministern berömde sig och regeringen för att arbetslösheten minskat och sysselsättningen ökat de senaste fyra åren. Jag påpekade att det snarare handlar om att hela Europa gått från den sjupaste krisen på nästan 100 år (finanskrisen) till en av de starkaste högkonjunkturerna på länge. Självklart har det betydelse för arbetslöshetren och sysselsättningen. De enda som ger regeringen äran är deras egen budgetproposition från i höstas där de själva skriver att halva förbättringen beror på regeringens politik. Få andra analytiker håller med. Ärligt talat ser jag inget i det regeringen gjort som förbättrat situationen, snarare är det så att arbetslösheten minskat trots regeringens politik. Skattehöjningar och ökad migration har försämrat läget.

* Arbetsmarknadsministern hävdade att det inte på 36 år varit så få som levt på olika bidrag, och åberopar SCB. Problemet är bara att  etableringsersättningen till nyanlända inte räknas som bidrag i statistiken. Och där finns runt 60.000-70.000 personer som lever på 100% bidrag från skattebetalarna. Tar man med dessa håller inte ministerns fina siffror, utan beidragsberoendet är fortsatt mycket stort.

* Arbetsmarknadsministern påstår att nyanlända snabbare kommer i arbete och egen försörjning  idag än tidigare. Jag menar att det är fel. Dels räknar hon som sagt in personer i extratjänster som anställda. Dels räknar hon etableringsersättningen som inkomst trots att det är ett bidrag. Om man gräver djupare i statistiken ser man snabbt att det knappast skett någon mätbar förbättring alls när det gäller hur snabbt nyanlända kommer i egen försörjning. Trots stark högkonjunktur. Som jag nämnde i debatten är det endast 7% som kommer i arbete utan subventioner efter två år i etableringsuppdraget! Detta är ett allvarligt misslyckande för Sverige som nation. 

* Arbetsmarknadsministern framhöll att färre nu finns i Fas 3. Det är såklart korrekt, eftrersom man avvecklar denna åtgärd. Men många av dem som tidigare fanns i Fas 3 blir nu antingen förtidspensionerade eller går hemma och gör ingenting alls. I vilken mån detta är bättre än att delta i Fas 3 vet jag inte. Fas 3 var för övrigt betydligt bättre än vad man kan tro av samhällsdebatten.

 



 

Jag ställer interpellation om regeringens slopade arbetslöshetsmål 

2019-02-04

I valrörelsen 2014 gjorde Socialdemokraterna stor sak av sin målsättning att Sverige år 2020 skulle ha den lägsta arbetslösheten av EU:s 28 medlemsländer. Sedan dess har utvecklingen dock gått åt rakt motsatt håll. Från september 2014 till september 2018 hade Sverige tappat från 12:e till 18:e plats i EU när det gäller låg arbetslöshet.

På frågan om målsättningen varit klok svarade finansministern i november: ”Jag tror att jag som en minister i en övergångsregering inte ska recensera tidigare regeringars mål.”

I regeringsförklaringen den 21 januari nämndes inte arbetslöshetsmålet en enda gång av statsministern. Det förefaller alltså som att regeringen slutligen har insett det alla andra sett sedan länge: Socialdemokratisk politik kommer inte att ta oss närmare full sysselsättning.

Med anledning av detta har jag ställt denna interpellation till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Det ska bli en intressant debatt med henne den 7 februari på eftermiddagen.



 

Regeringen överger äntligen det orealistiska arbetslöshetsmålet

2019-01-23

Under hela förra mandatperioden ifrågasatte bland annat jag och moderaterna regeirngs arbetslöshetsmål, nämligen att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. När Löfven-regeringen tillträdda låg Sverige på 12:e plats i EU när det gäller arbetslöshet. På bara fyra år har Sverige fallit till en 18:e plats.

I regeringsförklaringen nämndes inte längre arbetslöshetsmålet och under dagen har det framkommit att regeringen Löfven inte längre har kvar sitt mål. När man får kritik för att man skrotar målet skyller man på M/KD-budgeten som beslutades i december! Det är en helt fantastisk undanflykt. Det finns inget i M/KD-budgeten som skulle öka arbetslösheten, däremot en del beslut som kommer att minska den om inte den nya S/MP-regeringen river upp besluten. 

Man kan konstatera att Stefan Löfvens vallöfte i valrörelsen 2014 om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 var en bluff och att man saknade politiska förslag som skulle kunna leda dit. I det läget är det bra att man skrotat löftet. Det Sverige behöver nu är inte femårsplaner i gammal sovjetisk anda, utan en politik som i varje läge minimerar arbetslösheten och skapar maximalt med jobb. Oavsett om vi är i högkonjunktur elle lågkonjunktur.





 

Märklig kritik mot slopad skattereduktion för fackföreningsavgift

2018-12-13

Fram till 2007 fanns rätt till skattereduktion för inbetald fackföreningsavgift. Alliansen avskaffade denna rätt samtidigt som vi införde jobbskatteavdraget, som ju gav mångdubbelt större skattesänkningar till alla löntagare. För en normal löntagare blev det sammanlagt över en hel extra månadslön (!) i handen efter Alliansens fem jobbskatteavdrag.

Inför valet 2014 lovade Socialdemokraterna att återinföra rätten till skattereduktion för fackföreningsavgift. Detta påstods vara centralt för att försvara den svenska modellen och underlätta för facket att rekrytera nya medlemmar. Konstigt nog var frågan inte mer angelägen än att S-MP-regeringen väntade ända till halvårsskiftet 2018 för att återinföra skattereduktionen - alltså drygt två månader före årets val. Ingen löntagare har alltså än så länge upplevt någon skattereduktion för den inbetalda fackföreningsavgiften enligt det nya systemet, det syns först i deklarationen till våren.

I samband med att Moderaterna och Kristdemokraterna nu ger löntagarna ytterligare skattesänkningar tar vi bort skattereduktionen för inbetald fackföreningsavgift. Den skattesänkning löntagarna samtidigt får kompenserar detta med god marginal. 

Vi gör också andra saker som minskar löntagarnas skatt, exempelvis tar vi bort överindexeringen av bensinskatten som annars hade ökat bensinpriset kraftigt kommande årsskifte. Nu kommer bensinskatten "bara" att följa inflationen. För alla som pendlar med bil till jobbet kommer detta att medföra lägre kostnader än om S-MP-regeringens budget hade fått gälla.

Det viktigaste när det gäller skattereduktionen för fackföreningsavgift är att de fackliga organisationerna rimligen borde ha bättre argument för att rekrytera nya medlemmar än att man får en skattereduktion på 25% av fackföreningsavgiften. Har man inget bättre att locka med lär man knappast kunna rekrytera några medlemmar ändå. 





 

Blev Stefan Löfven den svenska modellens baneman?

2018-11-21

Vi var många som varnade när statsminister Löfven för ett år sedan i Göteborg höll ett brandtal om behovet av ett socialt ramverk inom EU, och även fick EU-ländernas representanter att underteckna en deklaration om detta. Vi var många som oroade oss för att EU skulle använda denna deklaration om en "social pelare" som förevändning för att klampa in på nya områden som hittills varit nationell lagstiftning. Och nu ser vi allt fler försök från EU att lägga sig i både nationell lagstiftning om socialförsäkringar och den arbetsmarknadsreglering vi i Sverige i huvudsak hanterat genom kollektivavtalslösningar mellan arbetsmarknadens parter.

I dag skriver Sydsvenska Dagbladet på ledarplats om detta. Det är oroväckande läsning. Man kan inte låta bli att fundera över om det blev den gamle fackbossen Löfven som till slut lyckades sänka den svenska modellen på arbetsmarknaden? Vi får väl se. Ett makthungrigt EU är inte att leka med...och Stefan Löfven släppte ut anden ur flaskan. Det är som bekant inte så lätt att stoppa in anden igen.




 

Påståendet om "fler nyanlända i arbete" är en bluff

2018-11-10

I dag har jag denna debattartikel i Borås Tidning. Den som följer bloggen känner igen mycket från mitt blogginlägg nyligen om samma sak. Nämligen den falska bilden som sprids av regeringen, Arbetsförmedlingen och media om att allt fler nyanlända kommer i arbete. Det är inte så - det handlar om falsk statistik där man räknar personer i den 100% skattefinansierade arbetsmarknadsåtgärden "extratjänster" som personer "i arbete". (Klicka på bilden för större storlek).





 

Sverige halkar efter övriga EU när det gäller arbetslösheten

2018-11-02

Europaportalen (informationsorgan som drivs av Sveriges Kommuner och Landsting, näringslivsorganisationer och ett antal fackliga organisationer från LO, TCO och SACO) har idag denna artikel om hur Sverige halkar efter övriga EU när det gäller arbetslösheten.

På fyra år har Sverige fallit från plats 12 till plats 18 över EU-länder med lägst arbetslöshet. Det är en utveckling som går rakt motsatt den röd-gröna regeringens mål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020.

De senaste fyra åren har Sverige tappat flera placeringar i listan över EU-länder med lägst arbetslöshet: från plats 12 till plats 18. Det visar statistik från Eurostat. Sedan september 2014 har arbetslösheten minskat snabbare i övriga EU än i Sverige. Om utvecklingen fortsätter kan arbetslösheten i Sverige snart överstiga EU-genomsnittet.

Den svenska arbetslösheten på 6,5% ligger nu bara aningen lägre än EUI-genomsnittet på 6,7%. Och Sverige har alltså halkat ned på en 18:e plats. Hela listan finns i artikeln.  Lägst är arbetslösheten i Tjeckien (2,3%) följt av Tuyskland och Polen på 3,4% och Nederländerna på 3,7%. Danmark ligger på en niondeplats med 4,8% arbetslöshet, betydligt lägre än Sverige.

Till saken hör att den svenska arbetslösheten dessutom är friserad eftersom de helt statligt finansierade extratjänsterna, en arbetsmarknadsåtgärd som inte får konkurrera med "riktiga jobb" räknas som arbete i statistiken, trots att det i praktiken är en arbetsmarknadsåtgärd och att deltagarna borde räknas som arbetslösa. Trots detta statistikfiffel ligger alltså Sverige så illa till. Jag funderar över vad som händer när konjunkturen vänder nedåt? Sannolikt har det redan börjat...



 

Påståendet att "allt fler nyanlända får jobb" är starkt vilseledande

2018-11-02

I går presenterade Arbetsförmedlingen nya siffror över hur det går för de nyanlända som genomgått etableringsupdraget, alltså de två år hos arbetsförmedlingen som nyanlända i arbetsför ålder ska genomgå för att  rustas för den svenska arbetsmarknaden.

I dagsläget finns enligt Arbetsförmedlingens pressmeddelande runt 60.000 personer i etableringsuppdraget. Ungefär 3.000 personer lämnar etableringsuppdraget varje månad och Arbetsförmedlingen för statistik över hur personerna sedan går vidare - till utbildning, arbete eller arbetslöshet.

I pressmeddelandet igår hävdade Arbetsförmedlingen att "Allt fler nyanlända får jobb". Hela 44% har enligt Arbetsförmedlingen gått vidare till utbildning eller jobb, vilket är en ökning med 12% på ett år. Jag tycker det är ett mycket vilseledande påstående. I den figur Arbetsförmedlingen lagt ut på hemsidan kan man se flera intressanta saker:



Andelen som går vidare till utbildning, arbete, nystartsjobb och arbete med andra stöd är i princip helt oförändrat över tid och ligger runt 30-35% sedan flera år. Det som "lyfter resultatet" är extratjänsterna, som ökat sin andel med 11% (översta grå fältet). Extratjänster är helt skattefinansierade och tidsbegränsade anställningar i offentlig sektor, för arbetsupgifter som inte ens får konkurrera med "riktiga jobb", och där arbetsgivaren dessutom får en kontant bonus (!) av staten för varje person man anställer. Förhoppningen är ju att personer i extratjänster efterhand ska komma ut i riktiga arbeten. Det finns absolut exempel på att detta lyckats, och när det fungerar är det såklart glädjande, men i vilken omfattning detta sker finns det väldigt lite statistik på än, eftersom inte så många uppnått tidsgränsen för extratjänsterna än. Men att kalla en plats i denna helt skattefinansierade åtgärd för att den nyanlände "fått jobb" är verkligen att handskas ovarsamt med sanningen. I praktiken är det en arbetsmarknadsåtgärd, och de som finns i sådana åtgärder brukas normalt räknas som arbetslösa i statistiken. Men genom regeringens direktiv till ansvariga myndigheter har man helt enkelt bestämt att dessa personer ska räknas som anställda i stället för arbetslösa.

Nystartsjobben som Alliansen införde är betydligt bättre än extratjänsterna. De innebär i vart fall att den anställde har ett riktigt jobb med riktiga arbetsuppgifter, samt att arbetsgivaren i vart fall står för en del av lönekostnaden. Och resultaten av nystartsjobben går att följa upp, vi vet att många faktiskt får en vanlig osubventionerad anställning när nystartsjobbet upphör. 
Men det är fortfarande en subvnetionerad anställning. 

Det allvarliga med de nyanländas etablering är
1. Att 56% av de som gått igenom etableringsprogrammet inte överhuvudtaget går vidare till vare sig utbildning, arbete eller ens subventionerade extratjänster.
2. Att endast 7% går vidare till ett arbete utan subventioner. Trots stark högkonjunktur. Hur många av dem som har ett heltidsarbete som de kan försörja sig på framgår inte heller - alla former av jobb, även deltid med låg omfattning räknas in.
3. Att en statlig myndighet via direktiv från regeringen aktivt vilseleder medborgarna med att personer i en helt skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd räknas som "anställda".

I längden är det endast egen försörjning på ett arbete utan subventioner som duger. Och dit har vi en enormt lång väg. Att Arbetsförmedlingen försöker skönmåla läget hjälper inte - verkligheten är som den är oavsett.



 

Diskrimineringslagen motverkar integration på arbetsmarknaden

2018-08-16

Farah Alhajeh hade sökt jobb hos ett tolkföretag i Uppsala. Vid intervjun ville hon, som är muslim, inte ta en man i hand utan la i stället handen på sitt bröst som hälsning. Företaget avbröt då rekryteringen och ledde ut henne från kontoret.

Företaget hävdar att man inte kan acceptera andra sätt att hälsa än handskakning. Andra hälsningssätt som har sin grund i religion och gör skillnad mellan könen är kränkande och kan leda till konflikter på arbetsplatsen.

Kvinnan anmälde ärendet till DO (Diskrimineringsomvbudsmannen) som ansäg att diskriminering förelåg. Även en oenig AD (Arbetsdomstolen) beslutade med rösterna 3-2 att företagets agerande var fel – och går på DO:s linje. Domstolen konstaterar att för att Sverige ska leva upp till Europakonventionens krav måste diskrimineringslagen omfatta detta. Domstolen dömer det aktuella företaget att betala 40.000 kronor i diskrimineringsersättning till kvinnan.

Här är SVT:s nyhet om ärendet

Jag anser att domen är hårresande. Självklart måste ett företag (i detta falll alltså ett tolkföretag) kunna kräva att alla anställda hälsar på samma sätt på alla människor av båda könen. Att detta betraktas som diskriminering är fullständigt orimligt. AD:s dom går rimligen mycket längre än vad Europakonventionen kräver, jag har i vart fall inte hört talas om någon liknande dom från något annan europeiskt land.

Det är inte heller det första "handskakningsärendet" som behandlats i svensk domstol. Det har förekommit både friande och fällande domar, lite beroende på omständigheterna. Risken med dagens rättsläge är att personer med utländska namn inte ens kommer att kallas till anställningsintervju för att arbetsgivare inte vill riskera att göra sig skyldig till brott mot diskrimineringslagen om man känner vid intervjun att den arbetssökande inte passar in på arbetsplatsen. Dagens diskrimineringslag motverkar i praktiken integration av nyanlända på svensk arbetsmarknad. 

Min slutsats är att diskrimineringslagen måste ses över snarast och reglerna om diskrimineringsersättning ändras. Det är också något jag motionerat om i riksdagen flera gånger de senste åren, senast i denna motion förra hösten. Blir jag omvald till riksdagen kommer det vara en av de frågor jag kommer att fortsätta driva efter valet.



 

Arbetslösheten ökar - om man inte döljer den med falsk statistik

2018-07-26

I dag kom SCB:s arbetsmarknadsstatistik för juni:

Det låter ju vid första anblicken ganska bra. Men om man samtidigt vet att det finns minst 15.0000 personer i så kallade "extratjänster", alltså arbeten som "inte finns" och som inte får konkurrera med riktiga jobb, men där arbetslösa ändå garanteras avtalsenig lön som betalas av staten, så blir siffrorna inte lika trevliga. Dessa 15.000 personer är ju egentligen arbetslösa och i en arbetsmarknadsåtgärd. Men eftersom regeringen bestämt att detta ändå ska räknas som riktiga jobb så döljer man 15.000 arbetslösa i statistiken. Om man räknade dessa 15.000 som arbetslösa som man borde hade alltså arbetslösheten ökat med 11.000 personer sedan juni 2017 i stället för att ha minskat med 4.000. Den korrekta arbetslöshetssiffran blir då 7,4% idag.

Slutsatsen är att den verkliga arbetslösheten i Sverige ökat det senaste året, trots högkonjunkturen.

För övrigt är vare sig 7,2% eller 7,4% arbetslöshet i högkonjunktur något vidare utgångsläge när konjunkturen vänder ned. Inte ens med den friserade arbetsslöshetssiffran har regeringen mycket att skryta med. Under Alliansregeringen, sommaren 2008 i högkonjunkturen före finanskrisen samma år, var exempelvis arbetslösheten lägre. 

Dagens S-MP-regering har styrt under den kanske starkaste världskonjunkturen på decennier, och trots detta har man försuttit alla chanser att göra ordentliga reformer på arbetsmarknaden. Den starka konjunkturen och statistiktrixande döljer de underliggande problemen. Det har varit fyra bortkastade år för Sverige. Notan till svenska folket kommer i nästa lågkonjunktur.



 

Lite uppföljning av en av mina debatter i Almedalen

2018-07-11

Jag får en del återkoppling från olika debatter och seminarier som jag deltog i i Almedalen. Den mest bevakade var absolut a-kassedebatten som arrangerades av Sveriges A-kassor. De har lagt ut ett sammandrag och web-sändrning av debatten.

Även tidningen Kommunalarbetaren kommenterar debatten.



 

Nya projektpengar löser inte problemen i utanförskapsområdena 

2018-06-27

Gårdagens "nyhet" från regeringen att man vill ge mer pengar till kommuner som har stora problem med utanförskap och segregation. Projektpengarna kan "sökas" av ett antal utpekade kommuner, och exempelvis kan Göteborg få maximalt 33 miljoner om året och Malmö 22 miljoner. Man kan fundera över vilka underverk detta ska göra för Malmö som redan idag får 5.000 miljoner i utjämningsstöd från andra svenska kommuner. De nya 22 miljonerna ska alltså lösa det som de 5 miljarderna inte klarat?

Att regeringen kallar detta för "en långsktig strategi för att bryta segregationen i Sverige" är närmast en hån mot svenska folket. Det hade varit ärligare att säga att man inte har någon idé alls om vad man ska göra åt situationen, och att man därför gör som man brukar - duttar ut lite mer pengar från osss skattebetalare för att det ska framstå som att man visar handlingskraft. Man försöker helt enkelt köpa väljarnas röster med deras egna pengar.

Om det var brist på pengar i våra kommuner som orsakade utanförskap, sociala problem och kriminalitet i våra förorter hade problemen knappast funnits i landet med världens nästan högsta skatter. Alltså är det inte mer projektpengar till kommunerna som är lösningen. Lika lite som att man löser problemen genom att bygga ännu fler fritidsgårdar.

Ska man vända utvecklingen är det konkret politik som gäller. Tydlig migrationspolitik som bromsar tillflödet av fler människor utan arbete och försörjning, tydlig integrationspolitik som gör människor anställningsbara och där man ställer krav för att betala ut ersättningar, fler vägar in på arbetsmarknaden för dem med lägre utbildning, en skola som fungerar även i utanförskapsområdena, ett rättssamhälle som skapar trygghet med insatser mot hedersvåld och moralpoliser som begränsar människors frihet, fler synliga poliser som skapar trygghet och gör det möjligt att driva butiker och får människor att våga gå ut och inte minst krafttag mot kriminella gäng som försöker ta makten över bostadsområden. Allt detta är möjligt om man använder pengarna rätt. I den mån pengar behöver tillföras ska det vara permanenta pengar som inte behöver "sökas" utan som fördelas via statsbudgeten.  



 

Nio goda skäl att underkänna regeringens arbetsmarknadspolitik 

2018-06-21

I går var jag siste anmälde talare i riksdagsårets och mandatperiodens sista ärendedebatt. Jag passade på att hålla ett riktigt brandtal om regeringens misslyckande när det gäller arbetsmarknadspolitiken. Orsaken är att jag tycker regeringen kommit alldeles för lätt undan när det gäller arbetsmarknadsläget - högkonjunkturen och regeringens statistiktrixande döljer hjälpligt de omfattande problemen på svensk arbetsmarknad, men under ytan finns problem och obalanser som är ovanligt stora för att vara i en högkonjunktur. Här är mina nio punkter:

För det första: 
Arbetslösheten ligger enligt både SCB och Arbetsförmedlingen på en historiskt hög nivå för att vara mitt under en högkonjunktur. Enligt Arbetsförmedlingen ligger arbetslösheten på 7,1%, enligt SCB 6,5%. Som jämförelse kan nämnas att under Alliansregeringen var arbetslösheten nere runt 4,5% strax före finanskrisen hösten 2008. Det gav oss ett bra utgångsläge när arbetslösheten sedan ökade. Idag är arbetslösheten alltså ungefär 50% högre än 2008 i Arbetsförmedlingens statistik.
 
För det andra: 
Arbetslösheten sjunker alldeles för långsamt för att vara i en stark högkonjunktur. Senaste året har de öppet arbetslösa minskat med endast 14.000 personer, från 364.000 till 350.000. Utan extratjänsterna hade arbetslösheten inte minskat alls.
 
För det tredje:
Regeringen gömmer arbetslösa genom att flytta dem mellan kolumner i statistiken. Ett exempel är de nämnda extratjänsterna. De ca 15.000 som finns i extratjänster räknas inte som arbetslösa, trots att de har vad man skulle kunna kalla för en pågående arbetsmarknadsåtgärd. Regeringens mål är 30.000 personer i extratjänster år 2021, till en kostnad av 30 miljarder. Förutom att staten står för hela lönekostnaden betalar man även en bonus (!) till kommuner eller landsting för varje extratjänst som tillskapas. Ändå räknas deltagarna som personer i arbete i statistiken, eftersom regeringen bestämt att det ska ses som en riktig anställning. Det finns fler exempel på hur regeringen med kreativ bokföring får arbetslösheten att se lägre ut än den är, och hur man vänt arbetslinjen till en bidragslinje. Subventionerade tjänster staplas på hög för att putsa arbetslöshetssiffrorna.  
 
För det fjärde:
Sverige sackar efter i internationell jämförelse. Regeringen lovade att ha lägst arbetslöshet i EU 2020. Nu är det 1,5 år dit. Och sedan löftet utfärdades har Sverige halkat ned från en 12:e till en 16:e plats i EU. Varför lyckas den svenska regeringen så mycket sämre än omvärlden?
 
För det femte:
Skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda är chockerande stor. För inrikes födda ligger arbetslösheten runt 3-4 procent, bland utrikes födda uppemot 20 procent.  Ylva Johansson och Socialdemokraterna lovade före valet 2014 att alla nyanlända ska vara i arbete inom två år. Detta har misslyckats totalt. Och nu ger man alltså samma vallöfte igen. Varför ska vi tro på det den här gången?
 
För det sjätte:
Regeringen skryter om att allt fler nyanlända kommit i arbete 90 dagar efter etableringsuppdraget. Men det är en falsk bild. Endast 7% har gått vidare till ett arbete utan stöd. Det är samma nivå som 2012 och bara en procentenhet högre än för ett år sedan. Den minimala ökningen beror helt på att fler hamnat i de konstgjorda och dyra extratjänsterna. I Arbetsförmedlingens aprilrapport kan man se att knappt 2% av de utrikesfödda arbetslösa har fått ett arbete det senaste året, mot 6,4% av de inrikes födda! Skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda snarare förstärks!
 
För det sjunde:
Regeringen låtsas i debatten närmast som om ungdomsarbetslösheten försvunnit.  Men ungdomsarbetslösheten är fortfarande högre än den totala arbetslösheten. 9,1 procent av ungdomarna 18-24 år var inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen i april. Hela 46.748 ungdomar var öppet arbetslösa. Det motsvarar alla invånare i en  medelstor svensk stad. Vi vet dessutom också att antalet arbetslösa ungdomar brukar öka efter vårterminens slut, så siffrorna lär vara än värre efter sommaren.
 
För det åttonde:
Långtidsarbetslösheten har ökat under mandatperioden. Att de långtidsarbetslösa blivit fler är allvarligt. Det är nu, i högkonjunktur, man borde fått ut fler av dessa på arbetsmarknaden. När konjunkturen vänder kommer dessa personer att stå längst bak i kön till nya jobb.
 
För det nionde:
Arbetsförmedlingens matchning fungerar dåligt, vilket inte minst Riksrevisionens rapport pekar på. När riksrevisionen skriver att man ”rekommenderar att Arbetsförmedlingen överväger att genomföra mer ingående analyser av jobbchansförsämringen och vad den kan bero på” är det ett inlindat sätt att säga att Arbetsförmedlingen inte gör sitt jobb. Förtroendet för Arbetsförmedlingen är lågt och Arbetsförmedlingens kompetenta personal kommer inte till sin rätt i dagens organisation. Det är dags för ett ordentligt omtag, avveckla dagens Arbetsförmedling och skapa något nytt som fungerar bättre.


Här är mitt anförande i textform. Och här är debatten i sin helhet från riksdagens videoupptagning.

Arbetsmarknadsutskottets ordförande Raimo Pärssinen (S) blev så upprörd över mitt anförande att han under sin andra replik närmast tappade kontrollen av ilska. Han menade att jag både talade osanning och svartmålade, rent av "spydde galla". Men jag berättade faktiskt bara om hur läget just nu ser ut på svensk arbetsmarknad. Om det är att "svartmåla" och "spy galla" så säger det mest om hur illa läget faktiskt är. Allt jag sa i mitt anförande var noga kontrollerade fakta och alla siffror kommer från officiell statistik. Verkligheten svider ibland. Jag kommer att återkomma i dessa frågor under valrörelsen, närmast i några debatter jag ska delta i under Almedalsveckan i början av juli.



 

Förslaget om entreprenörsansvar onödigt och skadligt för småföretagen

2018-06-20

I går hade riksdagen debatt om regeringens förslag till ny lagstiftning om entreprenörsansvar för löneutbetalningar. Förslaget innebär att det företag som anlitar ett annat företag som underentreprenör också blir ansvarigt för undernetreprenörens löneskulder till sina anställda. Ett i grunden orimligt förslag. Lagförslaget har ursprungligen grund i ett EU-beslut som måste tas in i svensk rätt, men som regeringen som vanligt "kryddat" ordentligt, en så kallad "överimplementering" som vi brukar säga på politikerspråk.

Här är hela anfrandet från min moderata kollega Jessika Roswall. En väl strukturerad sammanfattning av fem bärande argument mot den nya lagen.

Kortfattat:
1. Det finns inga belägg för att den osunda konkurrensen i byggbranschen handlar om obetalda lönefordringar. Den nya lagen vilar på mycket vaga grunder.
2. De nya reglerna riskerar att få allvarliga konsekvenser för mindre företag i branschen eftersom huvudentreprenörer kan välja bort dessa till förmån för större aktörer som man litar på kommer betala ut sina löner
3. Betaltiderna för underentreprenörer riskerar att förlängas ytterligare för att hu vudentreprenören vill vara säker på att inte drabbas av krav på betalkning för underentreprenörers löner till sina anställda
4. Lagförslaget sätter den svenska modellen med ansvarstagande parter ur spel - det finns redan reglering av dessa frågor i flera kollektivavtal på byggområdet
5. Den nya lagen går väldigt mycket längre än vad EU-direktivet kräver. Det handlar dels om strikt ansvar för huvudentreprenören, vilket inte EU kräver. Det handlar om löner till alla anställda, inte bara till utstationerade som EU kräver, och det handlar om ansvar för underentreprenörers löner i obegränsat antal steg (EU kräver bara ett led).  

Det mest fascinerande i dagens debatt var nog att SD:s representant började sitt anförande med att kritisera alla beslut som kommer från EU som som tar ifrån Sverige beslutanderätten i olika frågor. Sedan uttalade han sitt stöd för regeringens förslag som går mycket längre än EU-rätten kräver. Det är inte alltid lätt att hänga med i turerna.



 

Konstitutionsutskottet biföll min KU-anmälan av justitieministern

2018-06-13

Konstitutionsutskottet har nu redovisat årets så kallade gransningsrapport, alltså den kritik man riktat mot ministrar i regeringen. Ingen regering i modern tid har fått så många anmärkningar från KU som dagens regering fått denna mandatperiod. Hela 49 gånger. I särklass mest kritik har riktats mot statsministern och utrikesministern, båda har fått den mest omfattande kritiken genom tiderna som drabbat någon regering. Och detta från ett i stort sett enigt KU. 

KU riktade i år 11 anmärkningar mot ministrar i sittande regering och en mot en minister i den förra Alliansregeringen. I stort sett var KU enigt i sin kritik även i år. Den viktigaste kritiken rörde skandalen kring Transportstyrelsen där bland annat statsminister Löfven fick hård kritik, samt hanteringen av Sveriges kandidatur til FN:s säkerhetsråd där utrikesministern fick hård kritik.

Bland de övriga anmärkningarna finns den KU-anmälan jag gjorde av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för att han spred falska uppgifter om arbetslösheten. Ett enigt KU instämde i min kritik och skriver följande i sin granskningsrapport (ärendet behandlas på sidan 300-306, och slutsatsen redovisas på sidan 306):

"Det i granskningsärendet aktuella uttalandet av justitie- och migrations-ministern gjordes i ett Twittermeddelande. Utskottet konstaterar att det av utredningen i ärendet framgår att statsrådet i sitt uttalande om arbetslösheten bland utrikes födda redovisade statistik som inte mer än i möjligen begränsad utsträckning inkluderade den grupp uttalandet avsåg. Uttalandet gav därmed en missvisande bild. Justitie- och migrationsministern ansvarar för sina uttalanden och därmed även för att de uppgifter som han lämnar är korrekta. Att det aktuella uttalandet gjordes på hans personliga Twitterkonto saknar i sammanhanget betydelse."

Det känns bra att KU är tydliga med att en minister bör tala sanning.



 

Svensk arbetsmarknad just nu - som att sitta i baren på Titanic

2018-06-10

Skriver i Borås Tidning idag. "När man gräver lite djupare i arbetsmarknadsstatistiken infinner sig känslan av att sitta i baren på Titanic". (Klicka för läsbar storlek)
 





 

Oväntat förslag om begränsad strejkrätt från arbetsmarknadens parter

2018-06-07

Beskedet i tisdags om att arbetsmarknadens parter träffat en uppgörelse om begränsning av strejkrätten var minst sagt intressant. Efter den långvariga konflikten i Göteborgs hamn har de centrala facken (LO, TCO och SACO) och arbetsgivarorganisationerna kommit överens i en unik uppgörelse. "Strejkrätten begränsas om syftet inte är att teckna kollektivavtal". Målet är att förslaget från parterna ska göras till lagstiftning så att det binder alla aktörer på arbetsmarknaden.

Jag har inte hunnit läsa förslaget i sin helhet, utan endast läst det i nyhetsmedia än, men min spontana reaktion är att jag välkomnar att parterna tagit fram ett förslag. Det ger ju såklart en helt annan styrka än om regeringen låtit en utredning ta fram förslaget. Regeringen säger sig också vara positiv till parternas förslag och säger att man prioriterar denna framför sin egen kommande utredning. Även Svenskt Näringsliv välkomnar överenskommelsen. I går meddelade både Moderaterna och Kristdemokraterna att även våra partier ser positivt på överenskommelsen. 

Om jag förstått förslaget rätt kan man lite förenklat säga att den föreslagna lagstiftningen i praktiken innebär att man kodifierar det som redan gäller som praxis på svensk arbetsmarknad - att när väl ett kollektivavtal är träffat så råder fredsplikt mellan parterna. Det är det som är hela poängen med den svenska modellen, att arbetsgivaren vet att när man tecknat ett kollektivavtal så slipper man också konflikter på arbetsplatsen. Tyvärr respekterar inte vissa "fristående" fackliga organisationer denna grundprincip. Man förbehåller sig rätten att använda konfliktvapnet trots att man har kollektivavtal. Hamnarbetareförbundet är ett av de förbund som öppet säger att man inte respekterar fredsplikten.  

Frågan är bara om det liggande förslaget verkligen löser situationen i Göteborgs Hamn? Det berörda fackförbundet, Hamnarbetareförbundet, lär knappast acceptera strejkbegränsningen och har inte heller varit med vid diskussionerna. Hamnarbetareförbundet kan ju enligt förslaget dessutom fortsätta strejka för att få kollektivavtal - vilket LO-förbundet Transport motsätter sig. Och då är man tillbaka där man började...

Jag ska nu ägna lite tid åt att läsa in mig på förslaget lite mera i detalj. Jag tycker som jurist och tidigare fackligt aktiv att det finns en del frågetecken, men det klarnar förhoppningsvis. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att det är positivt att parterna tillsammans tagit fram ett förslag om en mer balanserad konflikträtt än den som råder idag.



 

I dag debatterade jag införandet av karensavdrag i stället för karensdag

2018-05-23

I dag representerade jag moderaterna i Socialförsäkringsutskottets debatt om regeringens proposition om att ersätta dagens karensavdrag vid sjukdom med ett procentuellt karensavdrag. För den som arbetar normal arbetstid fem dagar i veckan blir karensavdraget lika stort som dagens karensdag. Men för den som arbetar längre men färre arbetspass varje vecka (exempelvis nattarbete inom vård och omsorg) blir karensavdraget lägre än med dagens karensdag. Samma sak för vissa grupper som arbetar deltid. Lagförslaget kommer att skapa större rättvisa för den som blir sjuk. Vissa kollektivavtal innehåller redan liknande regler, men nu blir det även reglerat i lag. 

Bakgrunden till förändringen är ett förslag från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen där jag var moderat ledamot. Jag var en av dem som drev på för en förändring och en enig utredning ställde sig bakom förslaget. Utredningen lämnades över till regeringen redan i januari 2015, men först nu, drygt tre år senare, kan riksdagen ta beslut om saken. Moderaterna och Alliansen stödjer förslaget.

Här är mitt anförande i dagens debatt (klicka för läsbar storlek):



 



 

Citerad i Borås Tidning om regeringens trixande med statistik

2018-05-22



Apropå mina inlägg på bloggen, facebook och twitter häromdagen.



 

Även väljarna vill förändra LAS

2018-05-21

Att Allianspartierna vill förändra LAS vet nog alla vid det här laget. Vi anser att regeln att den med kortast anställning sägs upp först vid arbetsbrist väger alltför tungt när man avgör vem som ska tvingas sluta vid övertalighet. Kompetens bör påverka mer än idag. Ibland löser man i praktiken detta med avtalsturlistor, och för små företag kan man göra två undantag från turordningen enligt LAS, men för många företag räcker inte dagens undantagsmöjligheter för att trygga fortsatt verksamhet, eftersom man ändå kan tvingas säga upp sina viktigaste medarbetare.

Det intressanta är att det nu, vad jag vet för första gången, kommit en opinionsundersökning där det framgår att även väljarna tycker det är dags att reformera LAS. Mätningen är utförd av Inizio, på beställning av Svenskt Näringsliv, och visar att det finns stöd i väljarkåren för en förändring av LAS-reglerna.

Totalt är det 67 procent, av väljarna som är för att arbetsgivare fullt ut eller delvis ges större möjlighet att påverka vilka som får behålla jobbet vid uppsägningar. Stödet för att kompetens och prestation värderas högre än anställningstid ökar. Bland Alliansväljare är flertalet, 89 procent, för en förändring av LAS-reglerna, bland rödgröna anhängare är motsvarande siffra 40 procent, och för SD-anhängare 79 procent.

Min tro är att allt fler inser att deras egen anställning äventyras i en situation där företaget tvingas göra sig av med kompetenta medarbetare på grund av arbetsbrist. Jag brukar ta exemplet med säljare. Om ett företag går halvdåligt och därför anställer en stjärnsäljare, är det denne säljare som tvingas sluta först om man senare måste säga upp några av sina säljare. Effekten kan bli att företaget går ännu sämre på grund av minskad försäljning, vilket äventyrar fler jobb. Om man i stället kan behålla stjärnsäljaren kan utvecklingen vändas och företaget leva vidare. Många anställda ser nog kopplingen mellan att företaget värnar om sin mest kompetenta personal och att man klarar konkurrens och lågkonjunktur.

Jag tycker att Alliansen ska våga prata om LAS-frågan med större självförtroende, även om detta självklart bara är en av en mängd pusselbitar för att skapa ett bra företagsklimat i landet. Och att LO och Socialdemokraterna av och till tar till groteska lögner som att vi vill urholka anställningstryggheten eller "avskaffa LAS" tycker jag vi ska ta med jämnmod. Ju sämre opinionsläget blir för Socialdemokraterna, desto hårdare och mer osann retorik kommer man att använda, främst mot oss moderater. Men det blir inte mer sant för att man höjer tonläget. Vi måste kunna föra en balanserad diskussion och förklara varför det är viktigt för alla löntagare att man värnar om svenska företags konkurrenskraft, och även vara ödmjuka i hur exakt nya regler bör se ut. Det bästa vore givetvis om arbetsmarknades parter gemensamt kunde hitta en lösning som gör lagstiftning onödig.



 

Regeringen döljer arbetslöshet genom "extratjänster"

2018-05-18

I dag kommer nya uppgifter om hur regeringen målmedvetet försöker dölja arbetslösheten genom att gömma arbetslösa i statistiken. Vi känner igen metoden. Före valet 2006 försökte den dåvarande s-regeringen dölja arbetslösheten genom att förtidspensionera bort stora mängder arbetslösa. Då försvann de med ett penndrag ur arbetslöshetsstatistiken. Nu är det dags igen. Denna gång är det extratjänster som används.



Extratjänster är speciella tjänster i offentlig sektor där staten, förutom att täcka hela lönekostnaden, även betalar en bonus till kommuner eller landsting för varje extratjänst som tillskapas. Syftet i sig är gott, att arbetslösa på detta sätt ska få in en fot på arbetsmarknaden. I vissa kommuner har det också fungerat, och personer har gått från extratjänster över till riktiga jobb. Men det är samtidigt en mycket dyr åtgärd som dessutom kan tränga ut riktiga jobb inom vård och omsorg. Regeringens mål är 30.000 personer i extratjänster år 2021, till en kostnad av 30 miljarder (!).

I mars meddelade regeringen att 27 procent har fått osubventionerade anställningar efter deltagande i extratjänster. Sett till kostnaden för insatsen är det inte särskilt imponerande. Det har även kommit kritik mot att en majoritet av extratjänsterna gått till personer med gymnasial eller eftergymnasial utbildning som med stor sannolikhet skulle ha kunnat etablera sig utan subventioner. Särskilt i dagens arbetsmarknadsläge där efterfrågan på arbetskraft är stor i många sektorer, inte minst inom vård och omrogsyrkena.

Det är också så att de som finns i extratjänsterna räknas som anställda, dvs som att de har ett arbete. De räknas inte som arbetslösa, vilket de borde, eftersom de har jobb som "inte finns" - i syfte att senare få ett riktigt jobb. Det är helt klart att jämföra med en ren arbetsmarknadsåtgärd, och då brukar man också räknas som arbetslös i statistiken. I mars var det 14.000 personer som fanns i extratjänster. Utan extratjänsterna skulle arbetslösheten förra månaden varit 7,5 procent jämfört med den uppgivna siffran 7,2 procent.

Man kan konstatera att regeringen alltså lägger ca 14 miljarder på att gömma arbetslösa i en ny kolumn i statistiken, och att man därmed döljer en del av arbetslösheten. Som vanligt med andra ord.



 

Debatt hos Svensk Näringsliv om framtidens arbetsförmedling

2018-05-18

 

I dag deltog jag i en träff hos Svenskt Näringsliv i Göteborg om hur man ser på framtidens Arbetsförmedling. Efter intressanta föredrag och utfrågning av ett antal företagare deltog jag i en politikerpanel och berättade hur Moderaterna och Alliansen ser på saken.

Från Alliansens sida är vi tydliga med att vi vill ersätta dagens Arbetsförmedling med en vassare och smalare myndighet  som kartlägger den arbetslöses behov och sköter myndighetsutövning, kontroll och uppföljning, medan externa aktörer sköter själva matchningen. Det finns idag många etablerade aktörer som gör ett bra jobb, och som genom ökad specialisering och bättre arbetsgivarekontakter kan ge de arbetssökande ett bättre stöd och bättre matchning. Det finns redan duktiga rekryterings och bemanningsföretag, sociala företag och ideella organisationer som gör ett utmärkt arbete. Genom ett ratingsystem där man löpande utvärderar resultaten kan man efterhand gallra bort sämre aktörer och ersätta dem med bättre och därmed hela tiden vässa verksamheten.

Jag påpekade i debatten att de finns många mycket duktiga arbetsförmedlare som idag inte fullt ut kommer till sin rätt  eftersom Arbetsförmedlingen har så många mål och uppgifter. Många av dessa förmedlare kan sannolikt gå över till externa företag och aktörer och få jobba med de de är bra på - att matcha arbetslösa mot arbetsgivarnas behov. Jag tror många arbetsförmedlare då skulle få både ett intressantare arbete i en mindre organisation och kanske också bättre betalt. En stor reformering av Arbetsförmedlingen skulle därmed  vara bra både för arbetsgivare, arbetslösa och för arbetsförmedlarna själva. Dessutom visar erfarenheter från utlandet (Australien, Storbritannien, Nederländerna, Canada mfl) att samhällets kostnader kan minska. 


 

Jag pressade arbetsmarknadsministern om integrationen

2018-05-17

Vid dagens frågestund i riksdagen ställde jag en fråga till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Den lät ungefär så här:

Nyligen berömde sig regeringen för att allt fler nyanlända kommer i arbete. Exempelvis skrev arbetsmarknadsministern själv på twitter för två dagar sedan om en ”markant ökning av andelen nyanlända som kommer i arbete efter etableringen, dvs efter två år”.
 
De faktiska siffrorna är enligt Arbetsförmedlingen att 4.700 personer det senaste året gått vidare till arbete eller utbildning efter etableringsfasen. Jag begärde ut mer detaljerade siffror från Arbetsförmedlingen och fick igår beskedet att det är 742 (!) personer av dessa 4.700 som fått ett arbete utan stöd. 658 har gått vidare till studier, och resterande har arbete eller åtgärder som tex extratjänster med olika typer av stöd.
 
De senaste åren har ca 62.000 personer funnits i etableringsuppdraget. Av dessa fick alltså 742 personer ett arbete utan stöd. Det motsvarar 1,2%. Om man räknar alla 4.700 som gått vidare till arbete, åtgärder, extratjänster eller utbildning är det 7,5% som haft någon nytta av etableringsåren. 92,5% har alltså gått igenom två års etableringsuppdrag utan att det har lett till någonting alls.

Tycker verkligen arbetsmarknadsministern det är något att skryta om?


I andra rundan följde jag upp med detta:

Ännu värre blir det när man jämför utvecklingen för inrikes respektive utrikes födda. Arbetslösheten bland inrikes födda är 3,7%, medan den är 20,5% bland utrikesfödda. I april var 146.000 inrikes födda arbetslösa, och 204.000 utrikes födda. Av de inrikes födda är det 6,4% av de arbetslösa som fått jobb det senaste året. Av de utrikes födda är det endast 2%.
 
Tvärtom mot vad arbetsmarknadsministern och andra regeringsföreträdare hävdat de senaste dagarna förstärks ju skillnaden på arbetsmarknaden mellan inrikes och utrikes födda!


Ministerns svar var att de nyanländas etableringstid minskat kraftigt det senaste året. Det är ett svar som jag anser är kraftigt vilseledande. Dels räknar man alla personer i extratjänster som att de har ett arbete, dels räcker det att man jobbar en timme i veckan för att räknas som sysselsatt. Många av jobben är inte heltid, och de flesta är olika typer av subventionerade anställningar. Dessutom anmäler sig inte alla i arbetsför ålder till arbetsförmedlingen, och det är bara dessa som säknas som arbetssökande i statistiken. Om man räknar andelen av alla nyanlända som kommit i ett ickesubventionerat arbete och försörjer sig själv är siffrorna pinsamt låga.

Jag berättade också häromdagen att skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda är chockerande stor. För inrikes födda är arbetslösheten 3,7 procent, bland utrikes födda är den 20,5 procent.  I april var 146 000 inrikes födda inskrivna som arbetslösa, en nedgång med 10 000 personer på ett år. Samtidigt minskade antalet inskrivna arbetslösa som är utrikes födda från 208 000 till 204 000 personer, alltså endast 4.000 på ett år. När Arbetsförmedlingen och regeringen skriver att "allt fler nyanlända kommer i arbete" är det en sanning med modifikation. Knappt 2% av de utrikes födda arbetslösa har alltså fått ett arbete det senaste året (4.000/208.000). För inrikes födda är det 6,4% av de arbetslösa som fått ett jobb (10.000/156.000). Klyftorna mellan inrikes och utrikes födda växer, tvärtemot vad ministern påstår.



 

Besök hos bussbolaget Keolis

2018-05-16

I dag besökte jag och mina moderata kolleger i Riksdagens arbetsmarknadsutskott bussbolaget Keolis i Stockholm. Keolis är ett mycket stort globalt bussföretag, ägt av franska staten, och bedriver busstrafik i alla delar av världen. I Sverige bland annat i Stockholm, Göteborg, Karlstad och för Dalatrafik.

 

Vi fick en intressant rundtur i bolagets nybyggda depå i Fredriksdal och fick en inblick i hur man arbetar med avancerad logistik och planering för att få busstrafiken att fungera. Vi fick också veta att man lägger 100 miljoner per år på bränsle till bussarna, en inte oansenlig summa. Alla Keolis bussar går på biogas, vilket kostar 40% mer än att köra på diesel, men som samtidigt ger en bättre miljö. 

 

Temat för vårt besök var främst att tala om rekryteringsbehov och integration. Behovet av både bussförare (och även mekaniker) är väldigt stort. Inte minst går många busschaufförer i pension. Men antalet sökande till lediga tjänster minskar. Keolis har därför startat en egen körskola för att utbilda busschaufförer som efter godkänt förarprov garanteras arbete hos Keolis. I dag är övert 70% av chaufförerna utrikes födda och man har därmed också en viktig roll för integrationen. Man kräver godtagbar svenska och B-körkort för att antas till bussförarutbildningen.

Andra utbildningsvägar till busschaufför är via Arbetsförmedlingen, men de utbildar alldeles för få. Man kan även utbilda sig privat vid en körskola, men det kostar väldigt mycket. Keolis erbjuder även sådana utbildningar, men då kostar det 45.000 för ett körkort. Kostnaderna för en bussförarutbildning kan på marknaden ligga uppemot 75-100.000 kronor. Det är mycket dyrt för Keolis att driva en egen körskola, men man har inga andra alternativ i dagens läge.

Vi kom även in på mitt förslag om studielån för alla typer av körkort. Det skulle ge lika spelregler för alla chaufförsyrken och det skulle bespara samhället stora kostnader för dagens arbetsmarknadsutbildningar till exempelvis busschaufför och lastbilschaufför. Det skulle också ta bort dagens orättvisor att vissa får sin utbildning betalt medan andra måste bekosta den själv. Jag är övrtygad om att studielån för körkort både skulle göra fler anställningsbara, lösa rekryteringsbehoven och samtidigt spara skattemedel. Keolis personalchef höll med mig, och jag tänker fortsätta argumentera för denna fråga internt i moderaterna så att en ny regering eventuellt kan ta tag i detta efter valet. 



 

Många varningstecken på en tudelad arbetsmarknad

2018-05-15

Gårdagens rapport från Arbetsförmedlingen innehåller många tänkvärda fakta. Att arbetslösheten fortsätter att sjunka, om än långsamt, är givetvis bra. Liksom att sysselsättningsgraden är hög. Båda sakerna är dock naturliga efter en följd av flera år av stark högkonjunktur. Men det finns också många varningstecken.



1. Arbetslösheten ligger på 7,1%. Mitt under en stark högkonjunktur. Det är en mycket hög nivå för att vara mitt under en stark högkonjunktur. Som jämförelse kan nämnas att under Alliansregeringen var arbetslösheten nere runt 4,5% strax före finanskrisen hösten 2008 (se bild ovan). Det gav oss en låg ingångsnivå när arbetslösheten sedan ökade. Idag är arbetslösheten alltså 50% högre än 2008. Om konjunkturen vänder nedåt går vi in i en lågkonjunktur med en förhållandevis hög arbetslöshet. Det riskerar att skapa en mycket allvarlig situation.

2. Alla arbetslösa syns inte i statistiken. Exempelvis ingår inte de asylsökande som väntar på besked i arbetskraften, vilket gör att den verkliga arbetslösheten i verkligheten än ännu högre. De som finns i extratjänster ingår inte heller i statistiken, trots att de i verkligheten har vad man skulle kunna kalla för en pågående arbetsmarknadsåtgärd. Men eftersom regeringen betraktar en extratjänst som en riktig anställning räknas dessa som personer i arbete.

3. Arbetslösheten sjunker alldeles för långsamt för att vara i en stark högkonjunktur. Senaste året har de öppet arbetslösa minskat med endast 14.000 personer, från 364.000 till 350.000. 

4. Skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda är chockerande stor. För inrikes födda är arbetslösheten 3,7 procent, bland utrikes födda är den 20,5 procent.  I april var 146 000 inrikes födda inskrivna som arbetslösa, en nedgång med 10 000 personer på ett år. Samtidigt minskade antalet inskrivna arbetslösa som är utrikes födda från 208 000 till 204 000 personer, alltså endast 4.000 på ett år. När Arbetsförmedlingen och regeringen skriver att "allt fler nyanlända kommer i arbete" är det en sanning med modifikation. Knappt 2% av de utrikes födda arbetslösa har fått ett arbete det senaste året (4.000/208.000). För inrikes födda är det 6,4% av de arbetslösa som fått ett jobb (10.000/156.000).

5. Integrationen går uselt, till skillnad mot den bild Arbetsförmedlingen och Socialdemokraterna försöker ge. 4.700 personer har hittills i år gått vidare till arbete eller studier efter avslutat etableringsuppdrag. Med tanke på att det för ett år sedan fanns över 62.000 personer i etableringsuppdraget är denna takt helt oacceptabelt låg. Många av de 4.700 har dessutom gått till olika subventionerade anställningar som extratjänster eller andra åtgärder, och hur många som gått vidare till studier framgår inte. Hur många som fått ett riktigt arbete utan subventioner som man kan försörja sig på framgår inte heller, men jag håller på och söker fakta om detta. Men med tanke på antalet personer i extratjänster lär det vara försvinnande få.

6. Ungdomsarbetslösheten är fortfarande högre än den totala arbetslösheten. 9,1 procent av ungdomarna 18-24 år var inskrivna som arbetslösa, sammanlagt var 46.748 ungdomar öppet arbetslösa, varav 9 269 inom etablering (alltså nyanlända). 

Sammanfattningsvis är arbetsmarknaden stark för inrikes födda med god utbildning och svag för utrikes födda och ungdomar som saknar gymnasieutbildning. Dessa utsatta grupper har svårt att få arbete även i högkonjunktur, och när konjunkturen vänder ned kommer det att bli ännu svårare. Det är därför vi är så kritiska mot regeringen som inte tar vara på högkonjunkturen för att göra viktiga reformer på arbetsmarknaden och inom integrationen. När konjunkturen vänder nedåt är det för sent.

Högkonjunkturen döljer just nu hyfsat problemen på svensk arbetsmarknad, men jämför man med tidigare högkonjunkturer har abretslösheten bitit sig fast. Och den som tänker ett steg längre känner nog som jag en ganska stor oro för vad som händer i nästa lågkonjunktur.



 

Skrämmande fakta om exploatering av utländsk arbetskraft i Sverige 

2018-05-08

För en dryg vecka sedan träffade jag och ett par moderata tjänstemän Arbetsmiljöverket och Gränspolisen för att diskutera det samverkansprojekt mellan olika myndigheter som pågår för att motverka osund konkurrens, arbetskraftsexploatering och svartarbete. Förutom Arbetsmiljöverket och Polisen medverkar Migrationsverket, Ekobrottsmyndigheten, Jämställdhetsmyndigheten, Transportstyrelsen och Kustbevakningen. Vid vissa tillslag eller inspektioner deltar även Skatteverket. I Sverige finns fem nationella team som arbetar i olika regioner i landet.

Jag tillhör väl kanske dem som ansett mig ha en hyfsat bra bild av läget, och vet att det finns omfattande problem. Men faktum är att det vi fick höra var betydligt värre än vad jag trodde. Organiserat och mycket utstuderat utnyttjande av utländsk arbetskraft förekommer i mycket stor utsträckning.

Bara i Storstockholm uppskattar man att 40.000 personer (!) lever illegalt och av dessa arbetar kanske hälften utan tillstånd. Det handlar om personer som fått avslag på sin asylansökan, det handlar om personer som avvisats från landet men som sedan återvänt, och det handlar om personer som är helt okända för svenska myndigheter och som kommer via andra EU-länder där de ibland kan ha tillfälliga uppehållstillstånd som dock inte ger dem rätt att arbeta i annat EU-land. Exempelvis finns många ukrainare som har kommit via Polen där de har sådana tillfälliga uppehållstillstånd. Många tvingas betala stora pengar för olika handlingar som ger dem möjlighet att vistas inom EU, priser på uppemot EUR 3.000 för en visering är inte ovanligt. Även en del EU-medborgare förekommer i dessa sammanhang, även om fattiga EU-medborgare oftare enligt polisen ägnar sig åt tiggeri, prostitution och ibland ren kriminalitet.

Utöver dem som vistas och arbetar illegalt här förekommer omfattande utnyttjande av personer som har ett beviljat arbetstillstånd. Och det gäller i alla branscher, inte bara de med "enkla jobb" som diskuterats i debatten. Illegal arbetskraft förekommer exempelvis inom bygg, stenläggning, asfaltläggning, restaurang, bilverkstäder, bilrecond, billackeringar, transporter, gröna näringar, tvätterier, frisörer, skönhetsvård och massage.

Bland annat förekommer handel med arbetstillstånd och falska anställningsavtal. Ofta redovisas formella kollektivavtalsvillkor till Migrationsverket, men i verkligheten följs inte de arbetstider som anges och lönerna betalas visserligen till bankkonton, men dessa konton har ofta inte den anställde själv tillgång till utan de kontrolleras av den kriminelle arbetsgivaren, som sätter in lönen på kontot, för att sedan ta ut lönen med hjälp av bankomatkort. Sedan får en byggjobbare nöja sig med 35 kronor i timmen kontant i handen medan den kriminelle arbetsgivaren behåller resten. Löner för städare kan ligga så lågt som på 12 kronor i timmen. En stenläggare kan få 200 kronor om dagen.

Vi fick också veta att det finns "byggbussar" i Stockholm som kör runt på morgnarna och hämtar daglönare som körs till byggarbetsplatser där det saknas folk. Man får lön per timme och vet inte om man får jobba mer än en dag. De som vill ha daglönejobb ställer sig vid vissa busshållplatser och får hoppas att det kommer en buss som hämtar upp. 

Den illegala arbetskraften tvingas ofta sova i ouppvärmda lokaler, exempelvis byggbodar, tomma kontorslokaler och industrilokaler eller källarutrymmen. Nedan en "bostad" längst in i en bilverkstad (foto Arbetsmiljöverket). Det förekommer även tältläger och uttjänta husvagnar. Ibland får man betala stor del av lönen för boendet. Arbetsmiljön är ofta mycket dålig och arbetsplatsolyckorna många, även om de ofta tystas ned och aldrig rapporteras.

http://www.ericsoniubbhult.se/images/20180206/amv1.jpg http://www.ericsoniubbhult.se/images/20180206/amv2.jpg

Man menade att det nästan inte finns någon byggarbetsplats där det inte förekommer någon typ av fusk. De nya säkerhetssystemen där anställda måste visa särskilt ID-kort för att komma in fungerar inte heller. I Östeuropa förekommer omfattande tillverkning av falska id-kort, som sedan används för att illegala anställda ska kunna ta sig in på stora byggarbetsplatser. När Arbetsmiljöverket kommer ut på inspektion är det vanligt att en del av de som jobbar där plötsligt försvinner. Ovan th en bild från en sådan inspektion - när Arbetsmiljöverket kom sprang en grupp anställda över gatan och ställde sig i en busskur (foto Arbetsmiljöverket).

Omfattningen av fusket är närmast chockerande. Att ge sig på de legala arbetskraftsinvandrarna känns lite som att börja i fel ände, även om fusk som sagt förekommer i stor omfattning även inom det systemet. Jag är den förste att stödja tydligare kontroller från Migrationsverkets sida för att motverka fusk med arbetskraftsinvandring. Men det stora problemet är givetvis omfattande illegal arbetskraftsinvandring. Till stor del beror den på att Sverige inte har kontroll över vilka som passerar vår gräns. Detta är ett mycket svårlöst problem, men så länge vi har fri rörlighet inom EU måste Sverige möta problemen med fler kontroller och inspektioner av arbetsplatser och kraftfullare åtgärder mot upptäckt fusk. Myndigheterna får många tips både från privatpersoner, företag och fackliga organisationer, men man har alltför lite resurser för att hinna med allt. Om vi inte bekämpar denna typ av brottslighet slår vi i längden ut de seriösa företagen och lämnar över verksamheten till kriminella grupperingar.

Jag tror få svenskar inser hur stort detta problem är, och att vi behöver lägga betydligt större resurser på detta. Vi måste även fortsätta utveckla samarbetet mellan olika myndigheter. Självklart måste vi också bli bättre på att bekämpa skuggsamhället på andra sätt. Att se till att personer som saknar uppehållstillstånd avvisas, och dra in alla förmåner och rättigheter för dessa personer är en självklarhet. Att bekämpa organiserad brottslighet är en annan viktig sak - de kriminella nätverken arbetar ofta med alla typer av kriminalitet och driver även företag som sysselsätter svart eller illegal arbetskraft.

De öppna gränserna inom Schengenområdet är bra på många sätt, men det blir för mig allt mer uppenbart att baksidorna är enormt stora. Så stora att jag allt oftare funderar över den närmast hädiska tanken för en moderat om det verkligen är värt det. I vart fall krävs det mycket kraftfulla åtgärder på många olika plan om vi ska fortsätta vara med i detta system med öppna gränser inom EU. I  dag fungerar det uppenbarligen inte.



 

Stefan Löfven har gått vilse i migrationspolitiken

2018-04-28

I dag skriver jag i Borås Tidning om hur statsminister Löfven och regeringen gått helt vilse i migrationspolitiken. Man vill alltså låta 9.000 vuxna icke arbetande män utan asylskäl få stanna i landet, samtidigt som man vill kasta ut arbetskraftsinvandrare som arbetar, betalar skatt och försörjer sig själva. Detta är inget annat än ett totalt sammanbrott för all logik i svensk migrationspolitik.




 

Regeringen börjar i fel ände om arbetskraftsinvandringen

2018-04-19

Regeringens besked igår om att motarbeta arbetskraftsinvandring för enklare jobb och bara godkänna den när det gäller nyckelkompetens riskerar att slå väldigt fel.

Jag har själv vid upprepade tillfällen funderat kring det orimliga i att vi behöver rekrytera utomnordisk arbetskraft för städjobb, enklare restaurangjobb, bärplockning, skogsplantering och enklare jobb inom jordbruket, samtidigt som vi har massor av människor med låg utbildning som behöver ett arbete. I denna del gör regeringen självklart rätt analys, det är mycket märkligt att inte alla dessa lågutbildade arbetslösa söker dessa jobb. 

För företag i dessa branscher är det helt hopplöst att uppleva att man inte får några sökande till utannonserade jobb. Jag har under åren fått väldigt många konkreta vittnesmål på detta. Det som då återstår är att försöka rekrytera utomlands. I annat fall finns det ingen som kan utföra jobben. Det kan medföra att man tvingas begränsa sin verksamhet eller rent av avveckla den, vilket in sin tur gör andra anställda arbetslösa. Om ingen plockar bären eller planterar skogen blir helt enkelt inte dessa jobb gjorda. Och då blir det också färre som får jobb på syltfabriken eller plantskolan som driver upp granplantor. Om man inte har tillräckligt många diskare för att hålla restaurangen öppen både dagtid och kvällstid måste man minska öppethållandet, och skapar då färre jobb åt andra restauranganställda. Om ingen vill ta ett ledigt städjobb så blir det någon annan arbetsplats som inte får städat och då inte heller kan hålla öppet. Den grönsaksodlare som inte får hjälp med skörden när det är säsong för det kan helt enkelt inte fortsätta sin verksamhet. Så här kan man fortsätta - jobb som inte kräver så hög utbildning kan samtidigt vara "nyckeltjänster" på andra sätt, eftersom de är en viktig kugge för det aktuella företaget. 

Problemet är inte att regeringen ser problemet. Man börjar i fel ände. Om nyanlända och ungdomar med låg utbildning avstår från att söka de jobb som finns har vi ett strukturellt problem. Uppenbarligen lönar det sig bättre att leva på olika bidrag och ersättningar än att arbeta. I vart fall är inte den ekonomiska skillnaden att ta ett arbete med avtalsenlig lön tillräckligt stor för att man ska tycka det är meningsfullt. I den situationen borde regeringen se över bidragssystemen och regelverken i övrigt. Man borde exempelvis inte kunna fortsätta leva på bidrag om man vägrar söka de lediga jobb som finns. Och man borde ta till sig moderaternas förslag om bidragstak som gör att det för en nyanländ exempelvis alltid lönar sig att ta ett arbete framför att leva på bidrag. Om man genomför dessa saker kommer behovet att rekrytera lågutbildad arbetskraft från utlandet rimligen att i det närmaste upphöra av sig själv. 

I stället för att göra reformer av bidragssystem och regelverk ger sig Socialdemokraterna på den enda möjlighet företagen ibland har att rekrytera, ivrigt påhejade av Sverigedemokraterna. Och detta på ett byråkratiskt sätt där en myndighet ska pröva om det finns ett särskilt behov på arbetsmarknaden och där man dessutom ska ställa ett krav på viss utbildningsnivå på den som vill arbetskraftsinvandra. Reglerna kommer till och med att bli ännu hårdare än de var innan 2008 när Alliansen införde dagens regelverk. Företagen kommer inte längre att själva få bedöma behovet av en utländsk rekrytering. Det är helt enkelt ett helt oacceptabelt förslag. 

Enligt Stefan Löfvén är det idag endast 6.000 personer i hela landet som har denna typ av "enklare jobb" som arbetskraftsinvandrare. Och vi har jämförelsevis runt 5 miljoner förvärvsarbetande i Sverige. Oavsett hur man ser på frågan är det med andra ord knappast ett stort samhällsproblem. Att hundratusentals arbetslösa avstår från att söka de enklare jobb som annonseras ut och hellre lever på ersättningar och bidrag är däremot ett väldigt stort samhällsproblem.

Jag kommenterade saken på twitter i morse:





Moderata riksdagsgruppen på besök hos TCO

2018-04-18

I går kväll var den moderata riksdagsgruppen inbjuden till TCO där ordförande Eva Nordmark och ett antal av förbundens företrädare tog emot oss och helt enkelt berättade om vilka politiska frågor TCO:s medlemmar tycker är viktiga i det kommande valet. Vi fick också en föredragning om hur TCO:s medlemmar röstar (det ligger väldigt nära riksgenomsnittet totalt), samt TCO:s centrala syn på vissa frågor.

Vi bjöds även på en buffé efteråt, och man hade dagen till ära gjort väldigt speciella tårtor... 

 


 

Möte med SACO om integration av nyanlända akademiker

2018-03-22

I dag träffade jag och några moderata kolleger SACO för att diskutera integrationen av nyanlända akademiker. Lite kortfattat kan jag sammanfatta detta med att man inte tycker Arbetsförmedlingen är någon speciellt effektiv aktör för att förmedla arbete till akademiker överhuvudtaget, och när det gäller invandrade akademiker fungerar det inte heller särskilt bra.

Valideringen av nyanländas kunskaper fungerar inte heller som den borde. Delvis beror detta säklart på det stora antalet asylsökande som kommit, man  har helt enkelt inte hunnit med. Man måste tidigt intervjua och kartlägga asylsökandes kompetenser, och det behövs också tydligare rutiner för regelmässig valdiering av nyanländas kunskaper så att de snabbt kan komplettera med det som behövs för att kunna börja arbeta i Sverige. Yrkeshögskolan ses som ett bra alternativ för den som behöver komplettera sin utbildning, men även de vanliga högskolorna bör kunna erbjuda kortare utbildningar.

SACO efterlyser även fler snabbspår inom SFI så att akademiker snabbt kan lära sig både vanlig svenska och svenska som fackspråk för sitt yrke. 

Det stod också klart att det råder begereppsförvirring om vem som egentligen är "nyanländ akademiker". SACO använder arbetsförmedlingens siffror, men de får i sin tur oftast uppgifterna muntligt från den nyanlände. Det är inte alltid det finns tydlig dokumentation över vilka utbildningar man har, även om det ändå är en handling de flesta tagit med sig från hemlandet. SACO-förbunden anser oftast att det krävs minst tre års akademiska studier plus examen för att räknas som akademiker. En del av de nyanlända har bara två års utbildning, eller ibland inte ens det, men kallar sig själva ändå för akademiker. Det är inte heller alltid lätt att översätta innehållet i en utländsk utbildning till svenska förhållanden. Det är inte så enkelt som många verkar tro att snabbt få nyanlända med längre utbildning i arbete, det är inte alltid utbildningen är gångbar i Sverige och utan god svenska kan man kanske inte utföra sitt arbete.  




Interpellation till justitieministern om hot och våld mot brevbärare

2018-03-22


För en tid sedan ställde jag en interpellation till justitieministern om hot och våld mot brevbärare, tidningsbud, chaufförer mm som arbetar med att dela ut post och paket. Det är en uppföljning av den RUT-rapport jag tidigare redovisat på bloggen om rapporter om hot och våld mot dessa yrkesgrupper, inte minst i våra utanförskapsområden. Jag har nu fått besked att interpellationsdebatten mellan mig och justitieministern blir den 4 maj.  


Interpellation 2017/18:428 av Jan Ericson (M)

Inlämnad: 2018-03-12 Svarsdatum: 2018-05-04 Besvarare: Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S)

Interpellation 2017/18:428 av Jan Ericson (M) (pdf, 75 kB)
 



Möte med Brandmännens Riksförbund

2018-03-13

I dag träffade jag och några moderata kolleger Brandmännens Riksförbund för att diskutera hur man ska komma till rätta med hot och våld mot blåljuspersonal, alltså angrepp mot polis, brandmän och sjukvårdspersonal som är under utryckning. Detta är både en arbetsmiljöfråga och en viktig samhällsfråga. Regeringen kommer snart (bland annat efter krav från riksdagen) med förslag om skärpta straff för detta, men mycket tyder på att förslaget blir ganska urvattnat och mer kommer att fungera som en politisk markering än göra verklig skillnad.  Vi diskuterade hur man skulle kunna göra åtgärderna vassare och mer verkningsfulla.



På bilden jag och vår rättspolitiske talesperson Tomas Tobé tillsammans med Mikael Svanberg, generalsekreterare för Brandmännens Riksförbund


 

Brevbärare rånad i Borås - hoten mot brevbärare ökar

2018-03-08

I dag rånades en brevbärare i stadsdelen Hässleholmen i Borås (Hässleholmen är ett av de områden i landet som polisen pekat ut som särskilt oroligt). Nedan notisen från Borås Tidning:

Under förra året uppmärksammades flera angrepp mot brevbärare, tidningsbud och budfirmor. Här är två notiser från media från 2017. Den första var en nyhet från Ekot i december 2017 där Postnord själva uppgav att hoten och våldet mot brevbärare ökat.

 

För en tid sedan träffade jag företagare som arbetar med e-handel och de uppgav att Postnord av och till har listor över adresser dit man inte levererar brev och paket till dörren, utan där mottagaren i stället får hämta posten på ett närliggande Postcenter eller butik, trots att försändelsen normalt är så liten att den skulle levereras till bostaden.
Jag begärde därför en redovisning från Riksdagens utredninsgtjänst om hur vanligt det är att Postnord och andra företag som levererar post och paket avstår från att besöka vissa adresser på grund av hot eller oroligheter. Jag fick detta svar:

Både postleverantörerna Postnord och Bring City Mail, och PTS (Post- och telestyrelsen) uppger att det har förekommit att leveranser av brev och paket ändrats tillfälligt till följd av arbetsmiljöproblem (till exempel i form av hot eller bråk i trappuppgångar eller hos ombud) i vissa områden. Det är dock ovanligt. Ingen av dessa parter har någon statistik över hur vanligt förekommande problemen är.

Varje enskild situation hanteras för sig, i syftet att både säkra arbetsmiljön och att påverka mottagarna så lite som möjligt.

I de fall det har förekommit hotfulla situationer har polis kopplats in och utdelningsrutiner ändrats tillfälligt. Ändringen av rutiner har till exempel bestått i att leveransen av post/paket endast skett på morgonen då det vanligen är lugnare. Det har också förekommit att man satt in dubbla brevbärare, eller att brevbärare åtföljts av polis vid vissa tillfällen. Anmälan till arbetsmiljöverket har skett vid vissa tillfällen. Om anmälan görs beror på hur allvarlig incidenten varit.

Postnord och Bring City Mail samordnar sina åtgärder i de fall utdelningsrutiner ändras.

Jag begärde även kompletterande information om siffror från Arbetsmiljöverket och fick detta svar:
 


Siffrorna visar från vänster till höger antal incidenter med koppling till hot, rån och våld som anmälts till Arbetsmiljöverket av Posten/Postnord 2012-2017 (den tomma sista kolumnen är 2018). Vad som döljer sig i kolumnen "annat" framgår inte. Man kan konstatera att det som sagt inte är så många incidenter som rapporteras, och även om det syns en liten ökning av antalet hot så är talen mycket små. Detta är väntat eftersom man enligt RUT endast anmäler mer allvarliga incidenter.

Slutsatsen är att det av och till definitivt finns ett hot mot såväl brevbärare som tidningsbud och budfirmor i vissa av våra utanförskapsområden (och kanske även på andra håll). Och att man periodvis inte delar ut post, tidningar eller paket i till vissa adresser. Även om antalet anmälda incidenter är få måste politiken ta detta på allvar.  Ingen ska behöva känna sig hotad på jobbet, och att kunna få sin post, sina paket och sin dagstidning är en del av tryggheten och välfärden för alla människor i vårt samhälle. Detta får aldrig tillåtas sättas ur spel av hotfulla eller kriminella gäng.


 

Regeringen har brutit vallöftet om 90-dagarsgaranti för arbetslösa unga

2018-03-16

Regeringen påstår ständigt att man minskat arbetslösheten bland unga (att den minskande arbetslösheten sammanfaller med stark högkonjunktur och mycket mindre ungdomskullar talar man tyst om). Både statsministern och andra ministrar skryter också om att man infriat den utlovade "90-dagarsgarantin" för arbetslösa unga. Alltså vallöftet att "arbetslösa unga inom 90 dagar skulle ha ett jobb, praktik, traineejobb eller utbildningsplats".

Redan i september 2017 avslöjades i en rapport från Timbro att regeringen inte alls uppfyller vallöftet om 90-dagarsgarantin, utan att man tvingats utvidga garantin till alla typer av arbetsmarknadspolitiska program, och att allt fler unga hänvisats till sådana program i stället för till riktiga jobb. Trots stark högkonjunktur.

Sedan var det den socialdemokratiska tidningen Arbetet som i en artikel avslöjade att det i princip räcker med ett enda telefonsamtal från en arbetsförmedlare för att 90-dagarsgarantin ska anses infriad.

I artikeln nämns även att forskarna på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, är ”genuint osäkra” på vad 90-dagarsgarantin innebär. Därför har de inte heller kunnat studera effekterna.

I ett debattinlägg häromdagen i Svenska dagbladet av Siri Steijer (arbetsmarknadsansvarig hos Timbro)( och Isak Kuersmidt, doktorand i nationalekonomi vid Handelshögskolan och den som skrev den tidigare nämnda Timbrorapporten), konstateras  att regeringen efter valet ändrat på löftets innehåll. Alla typer av "insatser som leder till jobb eller utbildning" inräknas nu i 90-dagarsgarantin, liksom exempelvis alla unga nyanlända som ingår i etableringsuppdraget samt alla som finns i olika "aktiviteter" i kommunal regi. Och de som finns i helt skattefinansierade extratjänster anses ha fått arbete.

Jag ställde för en tid sedan en skriftlig fråga till arbetsmarknadsministern om just 90-dagarsgarantin: 

Regeringen säger att 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa nu är genomförd. Men när man talar med arbetslösa inser man att det i princip räcker med att en ung arbetslös träffat en arbetsförmedlare vid ett enda tillfälle och blivit förevisad hur man letar jobb i Arbetsförmedlingens platsbank för att den unge ska anses ha fått stöd enligt 90-dagarsgarantin. Med anledning av ovanstående vill jag fråga arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson:

Anser ministern att detta stöd till arbetslösa unga är tillräckligt?

Jag fick ett svar som verkligen förbryllar. Bland annat skriver hon följande:

"90-dagarsgarantin sätter en bortre gräns för hur länge en ung person kan vara arbetslös innan hon eller han erbjuds ett arbete, en utbildning eller en insats som leder till arbete eller studier. Insatserna kan vara vägledning, arbetspraktik, arbetsträning, eller olika typer av specialistinsatser för att nämna några exempel. Att bara träffa en arbetsförmedlare vid ett tillfälle är inte en sådan insats."

Ministern dementerar alltså uppgifterna från socialdemokratiska Arbetet (som intervjuat arbetsförmedlare), men hon medger uttryckligen att regeringen tvingats vattna ur 90-dagarsgarantin ordentligt. Detta gör att jag ser ett behov av att hon förklarar sig i en interpellationsdebatt med mig i riksdagen framöver. Det är något som inte stämmer här! 
 



Regeringen döljer arbetslösheten

2018-02-27

I går hade jag detta debattinlägg i Borås Tidning:


 


Debatt om a-kasseregler för förtroendevalda

2018-02-15

I dag debatterade riksdagen regeringens förslag om tydligare regler för rätten till a-kassa för den som blir arbetslös och samtidigt vill kunna fortsätta med sina fackliga eller politiska förtroendeuppdrag. Med dagens regler har det varit väldigt otydligt vad som gäller, och en del personer har tvingas upphöra helt med exempelvis politiska sidouppdrag som fritidspolitiker för att få rätt till a-kassa när man förlorat det arbete varifrån man haft sin huvudsakliga inkomst.

Jag satt själv med i den stora socialförsäkringsutredningen som bland annat diskuterade denna fråga, och jag var en av ingenjörerna bakom det förslag som utredningen enigt ställde sig bakom. Nämligen att man måsyte kunna fortsätta med tidigare uppdrag samtidigt som man får a-kassa - som då reduceras med de eventuella arvoden man får för sidouppdragen. Regeringens proposition bygger på utredningens förslag och samtliga partier står bakom förslaget som därmed kommer att beslutas av en enig riksdag idag.

Det enda jag tycker är märkligt är att socialdemokraterna ofta talar om hur viktigt det är att denna fråga äntligen fått en lösning, samtidigt som man förhalat en lagändring. Redan i februari 2015 överlämnades socialförsäkringsutredningen till regeringen och på vägen hade även delbetänkande lämnats med tydliga lagfördslag för förändring. Trots detta dröjde det alltså till i år - tre år senare - innan vi kan ta ett beslut i riksdagen.

Men man får ju säga "bättre sent än aldrig" och det är kul att se att frågor man diskuterat i en utredning till slut också kommer i mål. Ingen stor fråga för samhället kanske, men väldigt viktig för dem det berör.


 

Socialdemokraterna är mästare på att dölja arbetslöshet

2018-02-12

Jag är som bekant inte särskilt imponerad av dagens regering. Men en sak sticker ut - man är extremt duktiga på att dölja arbetslösheten genom att flytta människor i statistiken, och genom att kalla dyra arbetsmarknadsåtgärder för "arbete" i statistiken. Detta har varit en socialdemokratisk paradgren även tidigare, vi minns 2005 och 2006 när man dolde arbetslöshet genom att het enkelt förtidspensionera bort dem från statistiken.

Denna gång handlar det om de omtalade extratjänsterna.

I valrörelsen utlovade Socialdemokraterna 20 000 extratjänster i välfärden som skulle "knäcka långtidsarbetslösheten". Men motståndet mot dessa nya "konstgjorda jobb" var till en början stort och de växte inte till trots att kostnaden täcktes fullt ut för arbetsgivaren. Efter att regeringen införde en bonus på drygt 70 000 per inrättad tjänst (!) har nu extratjänsterna tagit fart. Men nu visar det sig i stället att 60 procent (!) av extratjänsterna gått till personer med minst gymnasieutbildning och en fjärdedel har en eftergymnasial utbildning. Alltså går en majoritet av extratjänsterna till dem som har goda förutsättningar att få riktiga jobb. I stället låser man alltså in dem i en dyr åtgärd. Arbetsförmedlingen beräknar att den samlade kostnaden för extratjänster blir över sju miljarder år 2020. Med tanke på att insatsen är så pass dyr är det särskilt extra allvarligt att den inte når rätt målgrupp. Det är inte ett ansvarsfullt sätt att använda skattebetalarnas pengar.

Vi ser nu också hur regeringen berömmer sig för att arbetslösheten bland utrikesfödda går ned. Men Arbetsförmedlingen förklarar varför (pressmeddelande idag): ”En viktig förklaring är att de personer som kommit till Sverige och är födda utanför Europa har tagit del av extratjänsterna”.

Det märkliga är att den som finns i extratjänster inte längre betraktas som arbetslös i statistiken - trots att hela arbetsgivarens kostnad täcks av skattemedel. Plus då en bonus på 70.000 per extratjänst. Om man stoppar in alla arbetslösa i extratjänster försvinner arbetslösheten helt och hållet. Trots att de arbetslösa i stället finns i ett "arbete" som inte finns på riktigt. Extratjänsterna ska nämligen inte ersätta "riktiga jobb" utan vara en "extra resurs" inom offentlig eller ideell verksamhet.

Med andra ord – regeringen betalar 70.000 i bonus för varje extratjänst för att gömma de arbetslösa i 100% skattefinansierade jobb som ingen arbetsgivare är beredd att betala för. Så jobbar en regering som prioriterar snygg arbetslöshetsstatistik framför riktiga jobb. Lagom till valrörelsen.


 

OECD om migration, integration och arbetsmarknad


2018-02-09

Ett av de områden som intresserar mig mest är självklart migration/integration/arbetsmarknad. Dessa frågor är stora i hela Europa, men även i en del andra OECD-länder. Men allra störst är de nog just nu i Sverige och Tyskland, av naturliga skäl. Tyskland är ju det land i EU som tagit emot flest asylsökande, över en miljon människor, medan Sverige, räknat per capita, har tagit emot dubbelt så många som Tyskland och i särklass flest av alla länder i EU.

Under de bilaterala samtalen på tisdagen fick vi som sagt ta del av erfarenheter från den tyska integrationspolitiken. Tyskland har precis som Sverige lång erfarenhet av arbetskraftsinvandring, och det har, precis som i Sverige, genom decennierna varit viktigt och fungerat väl. Utan arbetskraftsinvandring från exempelvis Finland och Jugoslavien hade vare sig svensk texilindustri eller vår fordonsindustri kunnat växa som de gjorde på 1960- och 1970-talet.

Att ta emot asylsökande med utbildningar som inte passar för arbetsmarknaden är en helt annan sak. Sverige och Tyskland har det gemensamt att vår arbetsmarknad i hög grad bygger på högteknologi, hög förädlingsnivå och välutbildad arbetskraft. När man då tar emot stora grupper lågutbildade räcker helt enkelt inte de lite mindre kvalificerade jobben till.

I en rapport om tyska integration finns ett stort antal exempel på "challenges" ("utmaningar"). Det var slående att dessa är betydligt fler än de positiva effekter och goda exempel som räknas upp.

Att ordna bostad till en miljon människor är exempelvis inte enkelt, och när man lyssnar på tyska politiker inser man att Tyskland har samma problem som Sverige. Växande utanförskapsområden, motsättningar i samhället, växande kriminalitet, tilltagande rasism och främlingsfientlighet, hård belastning på välfärden (sjukvård, skola osv) och stigande kostnader. Det är inte förvånande att Tyskland, precis som Sverige, gjort helt om i migrationspolitiken. Verkligheten har kommit ifatt. Och OECD:s experter har ingen patentlösning att erbjuda. Faktum är väl att ingen har det. Både Sverige och Tyskland har en lång, jobbig och dyr resa framför sig.

OECD har däremot givit ut en liten skrift med 10 råd för bättre integration. Det mesta görs redan i Sverige, även om det av praktiska skäl blivit urholkat och sämre genomfört i vårt land till följd av det ovanligt stora asylmottagandet 2015 och 2016.

1. Tidig aktivering och integration redan under den tid man väntar på besked, för dem man vet har hög sannolikhet att få stanna (görs redan i Sverige, i vart fall viss svenskutbildning, men givetvis mycket svårt att klara med så stort mottagande som vi haft på senare år)
2. Ge asylsökande med hög sannolikhet att få stanna rätt att arbeta redan under väntetiden (är redan tillåtet i Sverige)
3. Undvik att placera asylsökande och nyanlända på orter där det inte finns några lediga jobb (lätt att säga, det är ju där de lediga bostäderna finns)
4. Kartläggning och validering av asylsökandes respektive nyanländas kunskaper och utbildning (lätt att säga, men med så stort asylmottagande som Sverige hade 2015/16 var det helt omöjligt att hinna med att kartlägga alla redan som asylsökande. Fokus måste ligga på dem som beviljas uppehållstillstånd)
5. Skräddarsydda språkutbildningar och yrkesinriktade utbildningar och praktik på olika nivåer beroende på de nyanländas förkunskaper och utbildningsnivå. (Gäller redan i Sverige)
6. Tidig kartläggning av nyanländas fysiska och psykiska hälsa (sker redan i viss mån i Sverige, men bör kunna utvecklas om volymerna av asylsökande går ner till hanterbara nivåer)
7. Utveckling av utbildning och stöd till ensamkommande barn och unga (här lär väl Sverige ha bäst kunskaper och erfarenheter med tanke på att vi tagit emot så stor andel av de "ensamkommande" nyanlända som kommit till EU, men alltför få verkar inse hur enormt resurskrävande detta mottagande är)
8. Samverkan med civilsamhället för en bättre integration (detta sker redan i stor utsträckning i Sverige, men kan utvecklas betydligt)
9. Verka för likvärdiga förutsättning för migranter, oavsett vare i landet de befinner sig. (Ett helt omöjligt råd med tanke på punkten tre ovan. Självklart skiljer sig förutsättningarna enormt, både beroende på om man som nyanländ hamnat på en ort med stark eller svag arbetsmarknad, eller om man hamnar i ett av våra utanförskapsområden eller i ett bostadsområde med mer blandad befolkning. I praktiken går det inte att undvika att förutsättningarna för en god integration varierar när asylmottagandet är så stort som det var 2015/16).
10. Särskilt fokus på långvarigt stöd, träning och utbildning av lågutbildade nyanlända (delvis redan ett faktum i Sverige, vi ligger bra till jämfört med de flesta andra länder, men vi moderater vill utöka detta till obligatorisk integrations- och utbildningsplikt som villkor för ersättning)

Råden är säkert bra för länder som saknar större erfarenhet av asylmottagande. Men det är knappast några revolutionerande råd till Sverige och Tyskland när det gäller vår situation. Jag kan inte säga att konferensen gjorde mig mer positiv när det gäller Sveriges möjlighet att hantera vår egen situation. Det saknas helt enkelt förslag till hållbara lösningar.

Men jag styrktes i några av mina tidigare uppfattningar, som har starkt stöd i OECD:s rekommendationer:

1. Utan begriplig svenska är man sällan anställningsbar, och utan kunskap om det land man kommer till är det svårt att bli en del av samhället. Vi måste bli bättre än idag på svenskundervisning och samhällsorientering för alla nyanlända, samt införa utbildningsplikt som villkor för bidrag.
2. Vi måste ha mycket mer fokus på riktiga jobb och mindre på åtgärder eller kraftigt skattesubventionerade jobb. Ett generellt bra näringslivsklimat, rimliga skatter och enklare regelverk behöver för att skapa fler riktiga jobb. I den mån subventioner ingår måste dessa vara tidsbegränsade och riktas mot rätt målgrupper. Om vi ska försörja alltför många i skattefinansierade åtgärder och låtsasjobb kommer vi inte att få ihop ekonomin.
3. Vi måste se till att offentlig sektor (främst vård och omsorgssektorerna) tar vara på lämpliga nyanlända, hitta praktiska sätt att validera eller utbilda dessa och involvera arbetsplatserna för praktik och handledning. Vård- och omsorgssektorn har svårt att hitta arbetskraft och dessa yrken kan passa i vart fall en del av de nyanlända. Det får vi inte slarva bort.
4. Vi måste bli mycket bättre på att ta vara på de välutbildade nyanlända. Om en stor andel av de nyanlända kommer att leva på bidrag fram till pension är det viktigt att andra nyanlända med god utbildning samtidigt får kvalificerade jobb och betalar skatt. I annat fall kommer samhällsekonomin att urholkas på ett oroväckande sätt.



Äldre inlägg på arbetsmarknadsbloggen hittar du här!