Utrikes och biståndsbloggen

På denna sida kommer jag att samla alla mina blogginlägg som rör utrikespolitik, konflikter, demokrati, biståndsfrågor, och andra internationella frågor och händelser i vår omvärld. Detta är ju verkligen inte det område jag arbetar mest med, och mina inlägg kommer knappast att vara heltäckande, eller ens alltid handla om de stora frågorna. Snarare blir det nedslag i de frågor som intresserar mig särskilt, eller som jag har personlig koppling till. Det blir också rapporter från valobservationsuppdrag som jag gör på uppdrag av OSSE eller Sveriges Riksdag. Mina populära reseberättelser från längre studieresor eller privata resor till olika länder hittar du i bloggarkivet

Minnesstund för folkmordet i Armenien 2015

2019-04-24



Massmorden i det Osmanska riket under första världskriget benämns ofta som Folkmordet 1915. Cirka en miljon armenier mördades, liksom hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker. De flesta dödades under 1915-1916, men morden pågick till 1923. Hos Forum för Levande Historia kan man läsa mer om detta.

I dag höll riksdagen en minnesstund för att hedra dem som dödades eller tvingades fly, och det var ett antal talare på scenen. Ovan min moderate riksdagskollega Arin Karapet, som själv är armenier. Han höll ett mycket engagerat tal på minnesstunden.






Sverige borde föreslå en krigsförbrytartribunal mot IS-terrorister

2019-02-24

Diskussionerna om hur de tusentals gripna IS-terroristerna och deras anhängare ska hanteras har blivit en besvärande politisk fråga. Alternativen i debatten verkar vara att antingen ta svenska IS-terrorister till Sverige och försöka döma dem här, vilket sannolikt till största delen blir utan framgång eftersom svensk terroristlagstiftning inte räcker till och bevisläget för att döma för andra brott är svårt. Eller att låta dem stanna i Syrien/Irak med risken att de till slut släpps fria utan rättegång och  tar sig tillbaka till Sverige utan dom. Inget av alternativen känns lockande.

Jag föreslår i stället att Sverige tar initiativ till att inrätta en krigsförbrytartribunal i det gamla IS-kontrollerade området. Kanske blir det svårt att ha den i Syrien med tanke på regimen där, men varför inte i exempelvis Mosul i Irak? Det borde vara mycket lättare att driva processer på plats, och även att hitta vittnen som kan peka ut skyldiga IS-terrorister, mördare och våldtäktsmän. Straffen bör också bli mer kännbara och bör givetvis avtjänas i irakiskt fängelse. I avvaktan på rättegång kan alla de misstänkta hållas fängslade på plats. EU, USA och FN borde tillsammans kunna bekosta tribunalen och även betala Irak för att hålla de dömda fängslade. Alla länder vinner på om dessa terrorister döms och låses in i stället för att släppas fria, och om Sverige skulle lyckas få med sig EU på förslaget skulle det kunna avlasta många EU-länder, både vad gäller hanteringen av de misstänkta och eventuella rättsprocesser.

Krigsförbrytartribunaler är inget nytt. Vi hade Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget. Haag-tribunalen utredde och dömde skyldiga efter striderna och övergreppen i det blodiga och brutala inbördeskriget i Jugoslavien. För några år sedan besökte jag i samband med en semesterresa Arusha i norra Tanzania där man har en tribunal som hanterar folkmorden och övergreppen i konflikten mellan Rwanda och Burundi (bilden nedan). Och det finns fler tribunaler, här lite information från regeringens hemsida.



En tribunal blir dels ett sätt att skapa rättvisa, det blir ett avslut för de drabbade, det underlättar en framtida fredlig utveckling i ett drabbat område och det blir en tydlig markering från världssamfundet och en varning för framtiden till regimer, grupper och individer som överger att bryta mot folkrätten - rättvisan hinner alltid ifatt.

Jag tycker frågan om en krigsförbrytartribunal i Irak eller Syrien vore en utmärkt sak för Sverige att driva. Det är än så länge mitt eget personliga förslag, men jag kommer till att börja med spela in det till moderaterna.



 

Klandra den ungerska regimen för rätt saker!

2019-02-20

Tonläget mellan socialförsäkringsminister Strandhäll (S) och Ungerns vice premiärminister känns inte särskilt respektfullt för att uttrycka sig nyanserat. Det är klart att Strandhälls utspel på twitter där hon talar om "30-talspolitik" och tydligt anspelar på nazisterna väcker mycket ont blod i Ungern. Och talet om "äkta ungerska barn" saknar ju grund - förslaget omfattar tydligen alla ungerska kvinnor, oavsett etnicitet. Svaret från Ungerns vice premiärminister var samtidigt obegripligt onyanserat. Diskussionen har nu rimligen passerat gränsen för hur man beter sig mellan stater och regeringar inom EU. Båda ministrarna är medskyldiga, men jag skäms som svensk över Strandhälls utspel.



I sak förstår jag faktiskt inte alls kritiken mot Ungern för förslaget som vad jag förstår innebär att ungerska kvinnor som föder ett visst antal barn därefter ska slippa betala skatt. Skillnaden mot andra länder med olika former av stöd och subventioner till familjer med många barn (tex Sverige) blir ganska liten. Och syftet är ju detsamma - man vill underlätta och stimulera ökat barnafödande. Det ungerska förslaget verkar inte heller ha någon etnisk begränsning. Vad jag kunnat utläsa ska förmånerna omfatta alla ungerska medborgare, oavsett etnisk bakgrund. Parallellerna med "30-talet" känns obefintliga. Att premiörminister Orbán sagt att han vill införa detta system för att lösa de demografiska problemen i stället för att ta emot fler invandrare kan man såklart tycka olika om. Men det är knappast 30-tal att stimulera inhemskt barnafödande. 

Påståendet från vänstersidan i Sverige om att Ungern på detta sätt vill tvinga kvinnorna att stanna hemma i stället för att arbeta faller på sin egen orimlighet. Om nu förmånen kvinnorna får är att slippa betala skatt på sina inkomster så förutsätter det ju faktiskt att kvinnorna jobbar när barnen blivit lite större. Annars finns det ju ingen inkomst att skattebefria. Så man kan ju faktiskt säga att förslaget snarare innebär ett incitament för fler ungerska kvinnor att förvärvsarbeta. Alltså ett bra förslag även för jämställdheten.

Utvecklingen i Ungern går tyvärr åt fel håll när det gäller bland annat yttrandefrihet och pressfrihet, och man har fått hård kritik från EU för detta. Nya lagar om medier, domstolar, universitet och icke-statliga organisationer har kritiserats för att underminera demokratin, organisationsfriheten och rättssäkerheten i Ungern. Jag är inte insatt i detaljerna, men vet att mina moderata kolleger i EU-parlamentet är mycket upprörda. Det har nu gått så långt att de svenska moderaterna i EU-parlamentet anser att det ungerska partiet Fidesz inte längre bör få vara med i EPP (EU:s liberalkonservativa och kristdemokratiska grupp).

Man kan kritisera Ungern (och flera andra länder i gamla Östeuropa) för mycket, men just förslaget om ökade förmåner för ungerska kvinnor som föder många barn är knappast något som förtjänar kritik överhuvudtaget. Minister Strandhälls utspel var både ogenomtänkt och olämpligt. Dessutom verkar hon inte ha vetat vad förslaget egentligen innebär. I det läget är det alltid klokare att vara tyst.



 

Och där ändrade UD sin version

2019-02-17

I går kväll ändrade plötsligt UD sin version om vem som kände till vad i historien kring den svenska kinaambassadörens märkliga möte i Stockholm. Utrikesminister Wallström sa ju i TV häromdagen att ingen på UD kände till ambassadörens resa till Stockholm, och beskrev det som hänt som mycket allvarligt. Nu bekräftar UD att det inte stämde, anställda på UD visste tydligen och dessutom fanns det med i ambassadörens officiella kalender, vilket media tidigare avslöjat. Jag tycker en utrikesminister borde vara bättre informerad i frågor som rör Sveriges relation till Kina, inte minst när saken gäller en fråga som är en av de mest infekterade i relationen mellan våra två länder.

Här mina två twitterinlägg om saken, med länkar till artiklarna:





 


Vad händer egentligen på UD?

2019-02-16

Avslöjandet att den svenska ambassadören i Kina skulle ha deltagit i ett hemligt möte i Sverige där kinesiska affärsmän uppmanat den i Kina fängslade Gui Minhais dotter att sluta tala med media - som villkor för att hennes far eventuellt skulle kunna bli frigiven - är en stor skandal i sig. Den svenska ambassadören, Anna Lindstedt, bad Gui Minhais dotter Angela Gui att möta henne och några kinesiska affärsmän på ett hotell i Stockholm. Syftet med mötet var enligt ambassadören att affärsmännen kunde hjälpa hennes fängslade far att bli fri. Dottern har beskrivit mötet på sin egen blogg:

”Den ene affärsmannen sa att min far skulle kunna släppas. Det skulle dock bli en rättegång först, där min far skulle dömas till några års fängelse, innan han kunde åka hem. Men bara om jag lovade att hålla tyst och sluta prata med media. Ambassadör Lindstedt var med på planen”.

UD säger att de inte kände till mötet som ambassadör Lindstedt organiserade. Nu är ambassadören avstängd. ”Hon har agerat utan att informera UD och då har hon agerat felaktigt”, säger Anton Dahlquist, departementets presskommunikatör, till Expressen. Uppgifterna från dottern att ambassadören skulle ha instämt i de kinensiska affärens männens krav på henne är givetvis ännu mer allvarliga, och helt oacceptabla om de stämmer.

Hela händelsen är så allvarlig att Säkerhetspolisen, Säpo, tydligen har inlett en förundersökning om brottet "egenmäktighet vid förhandling med främmande makt".

Och nu kommer fler märkliga uppgifter. TV4 har begärt ut ambassadörens kalender från UD, och den visar att ambassadörens resa till Stockholm var planerad och dokumenterad hos UD. De mail man begärt ut mellan ambassadören och UD (fyra stycken) har samtidigt målats över för att dölja texten av "sekretesskäl", vilket ju i och för sig kan vara helt i sin ordning. Men det gör det också omöjligt att veta om mötet i Stockholm diskuterats eller inte i de aktuella mailen. Samtidigt kommenterar utrikesminister Margot Wallström (S) saken och säger att "Vi hade ingen kännedom om detta i förväg". Kanske är det så.

Men ingen tror ju att ambassadören åkt till Sverige på egen bekostnad. Och svenska ambassadörer har väl rimligen en ganska god kunskap om vad de har för mandat i sitt uppdrag. Hur sannolikt det är att en svensk ambassadör åker till Stockholm från Kina för att arrangera ett hemligt möte på ett hotell bara ett par kvarter från UD utan att UD har någon kännedom alls om saken? Och detta i en fråga som är den allra mest infekterade mellan Sverige och Kina i dagsläget? Och varför skulle ambassadören göra detta på eget initiativ? Frågorna är många. Men mest är hela affären olustig. Att Sverige på detta sätt skulle krypa för Kina är obehagligt, alldeles oavsett vem som bär ansvaret.

 

 

Jag har undertecknat en petition som protest mot Kinas hot mot Taiwan 

2019-01-22

Den 2 januari gjorde Kinas premiärminister Xi Jinping ett uppmärksammat uttalande där han sa att Kina inte kommer att dra sig för att använda våld om det behövs för återföreningen av Kina och Taiwan. Jag och många andra riksdagsledamöter har nu undertecknat nedanstående uttalande som stöd för Taiwan.

On Jan. 2 the Chinese leader Xi Jinping held a speech in which he threatened Republic of China (Taiwan) with force in his call for reunification; “We do not promise to renounce the use of force and reserve the option to use all necessary measures”. As members of the Swedish Parliament and the Swedish-Taiwanese Parliamentarian Association we are disheartened to see Taiwan’s existence as a free and democratic nation is under an existential threat by the People’s Republic of China.

In recent years, China has steadily built up its military power and thereby threatened countries in the Asia-Pacific region, including Taiwan. China´s refusal to relinquish the use of force against Taiwan violates the principle of using peaceful means to resolve international disputes as espoused by the UN Charter as well as negatively impacts peace and stability in the region. Also, by threatening that Taiwan’s only future lies in integration with an authoritarian China, the Chinese leadership disrespects the commitment of the Taiwanese people to freedom and democracy.

We wish to express to the people of Taiwan our sense of urgency to maintain unity and praise the courage of the Taiwanese people in resisting Chinese pressures and protecting their democratic system. We also urge the Swedish government to maintain active relations with Taiwan and call for China and Taiwan to handle cross-strait differences peacefully and on the basis of equality.





 

Nu har jag analyserat läget kring FN-resolutionen om migration  

2018-10-15

Den senaste veckan har en debatt rasat på sociala medier om en FN-resolution om migration och asylmottagande  (Global compact for safe, orderly and regular migration) som Sverige tydligen planerar att underteckna i mitten av december. Även tidningen Metro har skrivit om saken. Hela resolutionen går att ta del av här. Den är mycket omfattande och inte alldeles enkel att läsa, och jag har bara skummat igenom texten. Resolutionen innehåller definitivt en del som ur svensk synpunkt känns märkligt och orealistiskt, exempelvis mer generösa asyl- och migrationsregler, generösare familjeåterförening, lättare för "papperslösa" att få uppehållstilsltånd och lite annat smått och gott. Mycket kontroversiellt är att det föreskrivs att offer för människosmuggling ska få lättare att stanna i landet, det skulle ju rent av uppmuntra smuggelverksamheten. (Objective 10, pt 26h). Det finns även en i mitt tycke kontroversiell text som kan tolkas som begränsning för media att skriva negativt om migration (Objective 17, pt 33c). Det talas också om "kampanjer" för att sprida en positiv bild av migration till befolkningen (Objective 17, pt 33f). Spontant känns det som om en hel del strider mot Sveriges gällande migrations- och annan lagstiftning, liksom grundlagsskyddade yttrande- och pressfrihet. Det är samtidigt svårt att bedöma i vilken mån förslagen skulle förändra svensk rätt, och hur mycket vi redan kan anses uppfylla - många punkter i resolutionstexten är ganska vaga, så som det tydligen ofta brukar vara i FN-resolutioner.

Jag har undersökt lite närmare vad som gäller för denna typ av resolutioner, både i samtal med personal på Utrikesutskottets kansli och kontroll med andra källor. Detta är det jag fått fram:

För det första finns det två typer av FN-resolutioner, resolutioner från Säkerhetsrådet respektive Generalförsamlingen. Säkerhetsrådets resolutioner är bindande för FN:s medlemsstater, medan Generalförsamlingens inte är juridiskt bindande (men däremot möjligen moraliskt bindande för de stater som skriver under). Generalförsamlingens resolutioner brukar betraktas som "rekommendationer" till medlemsstaterna.

Sverige undertecknar en mängd resolutioner i FN, många av dem leder aldrig till några politiska beslut i Sverige. När det gäller vissa viktigare resolutioner i exempelvis Säkerhetsrådet brukar den svenska regeringen samråda med andra partier, men när det gäller resolutioner i Generalförsamlingen verkar det oftast vara en ren regeringsfråga, eller rent av en fråga för ansvarigt departement. Riksdagen röstar inte om FN-resolutioner, det är först om/när en resolution ligger till grund för svensk lagstiftning som riksdagen röstar om den svenska lagändringen. Ett exempel är Barnkonventionen som antogs 1989, men som fram tills förra året inte i sin helhet intagits i svensk rätt (vilket det finns mycket kritik mot eftersom man befarar att det kommer att motverka sitt syfte). Det tog alltså 30 år för denna konvention att bli svenk lag. Det är Sveriges Riksdag som slutligen avgör vilka konventioner som eventuellt ska tas in i svensk lagstiftning och hur detta ska ske, eftersom Riksdagen är lagstiftare.

Den aktuella konventionen planeras att undertecknas i Marocko i början av december av "stats och regeringschefer". Jag konstaterar dock att det finns uppgifter om att både USA och Australien kommer att avstå från att underteckna eftersom de tycker resolutionen går för långt. Det borde få varningsklockor att ringa även i Sverige. Och även om resolutionen alltså inte är juridiskt bindande känns det märkligt att Sverige skulle underteckna en i vart fall delvis kontroversiell konvention om vi endast har en expeditionsregering. En ny borgerlig regering borde enligt min åsikt analysera resolutionen grundligt innan man eventuellt undertecknar den.

Samtidigt är det viktigt att alltså komma ihåg att resolutionen visserligen verkar vara kontroversiell och därmed enligt min mening känns olämplig att underteckna, men den tvingar inte Sverige att ändra sin migrations- och asylpolitik eller någon annan lagstiftning. Den saken råder vi över själva.





UD-skandalen blir allt mer besvärande för Socialdemokraterna  

2018-10-12
 

 


Att 261 formellt sett "opolitiska" tjänstemän på Utrikesdepartementet undertecknat ett brev/upprop till UD:s ledning med starkt politiskt innehåll i form av en "varning" för en ny regering som hotar "regeringskansliets värdegrund" är givetvis helt oacceptabelt i sig och innebär att de som undertecknat visat sig olämpliga att arbeta som opolitiska tjänstemän på ett departement. Regeringskansliets politik och värdegrund styrs såklart av den regering som vid varje tillfälle styr landet, det är inte de "opolitiska" tjänstemännens sak att definiera hur UD ska se på olika frågor.

När det nu också framkommer (bland annat i DN idag, men även tidigare via andra debattörer i sociala medier) att initiativtagarna till denna, i praktiken "namninsamling" mot en ny regering, varit en mindre grupp personer under ledning av en chef med  stark koppling till Socialdemokraterna blir denna skandal allt mer besvärande för Socialdemokraterna.

En ny regering bör granska detta noga och även överväga åtgärder mot de ansvariga. De har uppenbart brutit mot den viktiga principen att tjänstemän på ett departement alltid ska vara lojala mot sittande regering och aldrig ta partipolitiska  ståndpunkter i samband med sitt arbete. Med sitt agerande har man skadat förtroendet för både UD och regeringskansliet. 
Det som hänt är ytterligare skäl att byta regering.
 




Riksdagen högtidlighöll 50-årsminnet av Pragvåren

2018-04-10

 

Pragvåren kallas de händelser i Tjeckoslovakien 1968 som började med att den nye generalsekreteraren i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, Alexander Dubček, började föra en öppnare politik. Pragvåren slutade med att Warszawapakten under ledning av Sovjet invaderade Prag i augusti samma år, för att förebygga att Tjeckoslovakien skulle bryta sig loss från Östblocket. 72 Tjecker dödades och flera hundra skadades under invasionen och uppskattningsvis 300.000 människor flydde Tjeckoslovakien och flyttade till andra europeiska länder.

I dag höll riksdagen en minnesstund med anledning av att det är 50 år sedan Pragvåren. Talman Urban Ahlin höll ett anförande, liksom talmannen i den tjeckiska senaten, Milan Štěch (ovan th) samt av Peter Osuský, medlem av the National Council of the Slovak Republic. Den senare höll ett verkligt brandtal mot kommunismen, och det var befriande att höra. Kommunism och demokrati går helt enkelt inte att förena sade han, och så är det ju.




Äldre inlägg om utrikes- och biståndsfrågor hittar du här!