Studieresa Svalbard/Spetsbergen 31 augusti - 4 september 2008

(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned...)

2008-08-31 Svalbard nästa!

I dag tar jag flyget till Longyearbyen på Svalbard via Oslo. Under sex dagar skall jag träffa forskare och besöka olika platser på Svalbard (Spetsbergen) tillsammans med min moderate riksdagskollega Sven-Yngve Persson från Skåne. Syftet med vår resa är dels att träffa klimatforskare och glaciärforskare på plats för att få deras åsikter i diskussionen om de pågående klimatförändringarna och orsakerna till dessa, dels att få mer kunskap om effekterna av de klimatförändringar som sannolikt pågår. Det gäller exempelvis effekterna för fisket i Arktis, effekterna för utvinning av råvaror i området, påverkan på djurliv och mycket annat.

Jag har med min bärbara dator, och hotellet i Longyearbyen skall ha en välfungerande internetuppkoppling, så om allt fungerar kommer dagliga rapporter med foton på bloggen!


På vänstra kartan ser man Svalbard som alltså ligger strax söder om Nordpolen, öster om nordligaste Grönland och rakt norrut från Norge. På högra kartan ser man de platser som vi planerar att besöka - huvudorten Longyearbyen, gruv- orten Barentsburg, samt forskningssamhället Ny Ålesund.



2008-09-01, klockan 01.15. Framme i Longyearbyen



Efter diverse flygkrångel med inställt plan och ombokningar så landade vi på Svalbard strax före midnatt. Två grader varmt, snötäckta berg, och ett fantastiskt landskap bredde ut sig under flygplanet före landningen. Kontrasten är stor mot det sköna sensommarvädret hemma.

På flygplatsen möttes vi av en uppstoppad isbjörn. Sannolikheten för att vi får se ett antal högst levande sådana de närmaste dagarna är oroväckande stor. Det är till och med förbjudet att lämna byn utan beväpnad eskort!



Eftersom vi är så nära Nordpolen är det fortfarande nästan ljust dygnet runt, trots att det är höst. Fotot tv tog jag över flygplatsparkeringen ut mot Isfjorden strax efter midnatt. Det högra tog jag alldeles nyss från hotellfönstret ut över Isfjorden mot nordväst.

Nu blir det att försöka sova lite, för tidigt i morgon tar vi nästa flyg från Longyearbyen norrut till forskarbyn Ny Ålesund - världens nordligast belägna samhälle. Klädsel: Långkalsonger och skidjacka!



2008-09-01 Flygtur till Ny Ålesund - världens nordligaste civila samhälle



Flygturen över bergen upp mot norr gick med detta lilla plan. Piloterna hade inga direkta hemligheter för
passagerarna...

På Svalbard är det ofta dimma och dålig sikt, men vi hade en otrolig tur med vädret idag - klarblå himmel och
strålande sol. Därför följer några fina flygbilder från resan:



Det röda vattnet på bilden till höger beror på höga mineralhalter.



Ovan ser man dels toppen på glaciären och sedan hur den smälter av längst ned.



Här ser vi is som släpper från glaciären, den "kalvar".



Sista bilden visar forskarbyn Ny Ålesund som vi passerar över strax före landning. Det är 123 mil kvar till nordpolen. Längre norrut och närmare nordpolen än så här lär jag nog aldrig komma!



2008-09-01 Ny Ålesund



Ny Ålesund var förr ett gruvsamhälle där man bröt kol. Gruvan lades ned på 1960-talet, och i stället har samhället utvecklats till en forskarby. Ett statligt ägt bolag - Kings Bay - administrerar byn och flygplatsen och sköter all infrastruktur och bevarar även alla gamla byggnader och minnen från gruvtiden. Här syns den gamla posten
(fortfarande i bruk!) och tågvagnar från den gamla gruvbanan.



Bolaget Kings Bay har som affärsidé att erbjuda en god forskningsmiljö, och erbjuder länder och universitet att uppföra egna forskningsanläggningar eller hyra in sig i de byggnader som redan finns. Hela forskarbyn är anpassad för avancerad forskning, och det sitter avancerad teknisk utrustning på nästan varje hus. Man kan exempelvis inte använda mobiltelefon på orten eftersom det stör känslig utrustning. Man kan inte heller flyga dit som turist, utan måste vara särskilt inbjuden av en forskare. Hela orten är mycket internationell. Kineserna har exempelvis ett eget hus, som man smyckat med två kinesiska lejonstatyer som verkligen smälter in i den arktiska miljön och passar bra ihop med de korrugerade plåtväggarna...



En av de viktigare forskningsprojekten är koldioxidforskningen i Ny Ålesund. Denna forskning sker i samarbete med Stockholms Universitet. Platsen är särskilt utvald för denna forskning - på grund av att Ny Ålesund ligger så långt från "civilisationen" påverkas mätningarna mycket lite av lokala föroreningar, och därför får man väldigt stabila mätserier. För säkerhets skull ligger dessutom mätstationen högst uppe på ett fjäll, och enda sättet att komma dit är en linbanekorg som inte kändes så väldigt inbjudande. På högra bilden syns linbanevajrarna och längst upp på fjället kan man skymta en liten byggnad på toppen. På högra bilden väntar min moderate riksdagskollega Sven-Yngve Persson på att gå ombord i linbanekorgen tillsammans med mig och vår värd Trond Svenoe, som basar för Norsk Polarinstitut i Ny Ålesund.



Väl uppe var utsikten från mätstationen hisnande! Långt där nere skymtar Ny Ålesund och vädret kan knappast vara bättre och luften renare.

Mätstationen Zeppelin är fylld med avancerad teknisk utrustning och datorer (som fraktats upp med linbanan!). Man mäter både koldioxid och annat, exempelvis partiklar, ozon och tung- metaller. Regelbundet skickas prover och mätresultat till olika universitet och forskningscentra runt om i världen. Det löpande forskningsarbetet och övervakningen av alla instrument sker både av fast anställda forskare som lever i Ny Ålesund året runt, och av tillfälliga forskare och studenter som bor i byn främst under sommarhalvåret.

Här ser vi Trond framför den dator som registrerar CO2-koncentrationerna. På dataskärmen ser vi den numera bekanta kurvan över stigande koncentration av koldioxid i luften.

Norsk Polarinstitut bedriver även annan polarforskning, exempelvis kring glaciärer. Och man har gott om studieobjekt, hela Ny Ålesund är omgivet av dem.


Innan vi flög hem besökte vi även Geodetiska forskningscentret, som bland annat forskar kring jordens rörelser i kontinentalplattorna, havsytans nivåförändringar, landhöjning, jordens rotation och massa och andra spännande saker. En del av arbetet går ut på att ge stöd till olika GPS-navigeringssystem för att öka systemens noggrannhet.

För att göra avancerade positionsbestämningar och nivåmätningar på jorden använder man svarta hål i rymden som referenspunkter (!) och använder sedan ett antal riktade antenner på jorden, varav den i Ny Ålesund och den på Råö i Onsala utanför Göteborg är två av de viktigare. Jag måste medge att en del av den information vi fick på denna anläggning låg på ett mycket kvalificerat vetenskapligt plan, inte minst förklaringen kring hur man använder de svarta hålen i sitt arbete...men det var spännande att höra.

I Ny Ålesund förekommer även avancerad meteorologisk forskning, väderobservationer, norrskensforskning och annat spännande som vi inte hann med att besöka.

Kommentarer kring klimat- miljö- och koldioxidfrågan, samt en del andra spännande saker vi fått höra rent vetenskapligt kommer i senare blogginlägg när vi kommit hem igen och hunnit sammanställa detta. Men en sak är klar - det forskarna säger om olika saker stämmer inte alltid med den bild vi får i media. I morgon skall vi besöka UNIS - universitetet på Svalbard.



2008-09-02 Longyearbyen och kolgruvorna

Longyearbyen är Svalbards huvudort, och uppkallad efter amerikanen Longyear som grundade gruvsamhället. Longyearbyen har ca 2.500 invånare som är bofasta året runt. Det är dock mycket få personer som lever hela livet på öarna, de flesta stannar max 3-4 år för att arbeta, och lämnar sedan Svalbard igen. I Longyearbyen finns tre förskolor, en stor grundskola/gymnasium, sporthall, simhall, ungdomsgård och ett torg med afffärscentrum. Dessutom hotell och restauranger, hamn och flygplats, och en utmärkt internettäckning med mycket hög hastighet som service till universitet och forskare.



I Longyearbyen finns nästan lika många snöskotrar registrerade som det finns invånare, och man har världens högsta biltäthet - över 1.000 bilar men bara 5 mil väg att köra på...



Longyearbyen och hela trakten runtomkring är fullt av minnen från kolbrytningen, inte minst de höga tornen som höll uppe de olika linbanorna som fraktade kolet från gruvan ned till byn. Via den stora Taubanestationen (se foto nedan) styrdes transportbanor från tre olika riktningar ihop för vidare transport till väntande båtar i hamnen.

De flesta gruvor i Longyearbyen är nedlagda idag men en gruva finns kvar och försörjer bland annat ortens energiverk som ger invånarna både el och värme. Kolbrytning sker i övrigt i Sveagruvan längre söderut på Svalbard, en gruva som ursprungligen var svensk, samt i Barentsburg där Ryssarna har en egen gruvby. Mer om detta morgon då jag skall dit på besök.



Kolet är inte längre helt avgörande för Svalbards försörjning, turism och forskning är idag viktigare. Men för att hedra de som byggde upp kolindustrin finns denna kolgruvearbetare som staty på torget i Longyearbyen.



Svalbard administreras av Norge, men styrs självständigt av en Sysselman, ungefär landshövding, som grundar alla beslut på Svalbardtraktaten som ger Norge rätten att styra området, men som samtidigt ger alla länder rätt att bedriva verksamhet på ön. På vänstra bilden Sysslemannens nya moderna byggnad, alldeles brevid den gamla Taubanestationen som jag nämnde ovan. På högra bilden Sysselmannens residens.

Under förmiddagen idag träffade vi Sysselmannen själv och fick tillfälle att diskutera både tillgängligheten på öarna för svenska turistföretag och storpolitiska frågor om exempelvis förhållandet mellan Norge och Ryssland. På Svalbard finns som sagt en stor rysk by, men även en polsk forskningsstation och en i övrigt mycket mångkulturell befolkning i huvudorten Longyearbyen och i Ny Ålesund. All verksamhet styrs ändå av traktaten som övervakas av Sysselmannen, som även är ansvarig för polis och räddningstjänst samt miljöskyddet.



2008-09-02 UNIS och Eiscat-radarn



I dag besökte vi även UNIS, universitetet i Longyearbyen som är världens nordligaste. Universitetet bildades 1993, och man har drygt 350 studenter som studerar de sista åren av sin studietid på Svalbard i fyra olika ämnen; Arktisk biologi, arktisk geologi, arktisk geofysik och arktisk teknologi. I universitetsbyggnaden finns även Norska polarinstitutet, Svalbard Science Forum och EISCAT. Universitetet har också nära samarbete med forskningsbyn Ny Ålesund.

Vi besökte under kvällen också Eiscat-radarn som står högst uppe på ett berg längst in i Adventdalen öster om Longyearbyen. EISCAT är ett europeiskt samarbete mellan sju länder, däribland Sverige. Vid EISCAT utförs forskning kring solvindarnas påverkan på jordens atmosfär, och inte minst kring norrsken. EISCAT driver flera radarstationer i norra Skandinavien, förutom den på Svalbard även i tromsö och i Kiruna, samt i norra Finland.

En spännande framtidsfråga är om de solvindar som skapar norrskenet skulle gå att ta tillvara. Forskarna tror faktiskt att detta skulle kunna bli möjligt i en framtid, och att det i så fall skulle lösa en stor del av världens energiproblem. En hisnande tanke!



2008-09-02 Lokal skyltning...mot skor och isbjörnar!



Svalbard har sina egna traditioner och sin egen skyltning. För det första tar man alltid av sig skorna när man kommer in någonstans - i kommunhuset, skolor, universitetet, kontor, vissa butiker, i kyrkan, på många hotell och restauranger mm. Det är oftast skyltat så man vet, givetvis även på ryska som är ett av de större språken på Svalbard. Anledningen till traditionen är att det är ganska dammigt på vägarna och man vill ha rent och snyggt inomhus. Jag misstänker att det också finns kopplingar historiskt till den ganska smutsiga kolbrytningen. Det såg i vilket fall ganska kul ut när alla elever och lärare gick i sockarna på universitetet, liksom när alla forskarna i Ny Ålesund ställde sina skor utanför personalmatsalen innan de gick in och åt.

Isbjörnar skapar också behov av särskild skyltning, fast skyltarna har en förmåga att försvinna på samma sätt som de svenska varningsskyltarna för älg. Isbjörnsaffischen i mitten (som tryckts av myndigheten Sysslemannen) säljs i souvenirbutikerna för 50 norska kronor! Sysslemannen delar också ut pedagogiska vykort där man uppmanar "Take the polar bear danger seriously!". Utbildning om hur man skall skydda sig mot isbjörn ingår som grundutbildning på Universitetet, trots att man påpekar att ingen människa blivit uppäten sedan 1996...

Den mest kända skylten är annars denna trafikskylt, fast den var nedskruvad från stolpen när vi körde förbi idag, så det får bli en bild från internet i stället...

När man "går på tur" måste man ha med sig bössa, och det finns att låna (!) i sportbutikerna, och skolan har också lånebössor som eleverna kan ta med sig när de är ute i naturen och gör experiment. Isbjörnar är visserligen fridlysta, men får skjutas i självförsvar. Man uppskattar att det finns minst 3.000 isbjörnar på Svalbard, alltså fler björnar än människor! De förekommer dock sällan nära bebyggelsen om de inte är mycket hungriga.




2008-09-03 Isfjorden och Esmarkglaciären



I dag följde vi med på en heldagstur med båt på Isfjorden i ganska blåsigt och kallt väder. Före avfärd från kajen hölls en noggrann instruktion om hur man tar på sig en komplett räddningsdräkt i ett nödläge. Trots golfströmmen som går utanför Svalbard blir vattnet sällan mer än 2-3 plusgrader ens på sommaren. Faller man i vattnet utan heltäckande skyddsdräkt överlever man bara några minuter!



Första stoppet var vid Esmarkglaciären, där båten gick ända fram till glaciärkanten. Kaptenen visade bland annat hur mycket glaciären dragit sig tillbaka de senaste 40 åren. En tradition vid dessa båtturer är att kapten bjuder alla på en liten, liten årgångswhiskey med is som just fiskats upp ur havet vid glaciären. Jag är inte särskilt förtjust i whiskey och brukar definitivt inte dricka whiskey på vardagar före lunch, men det fick bli ett litet undantag just idag...det lär nämligen antagligen vara enda gången som jag får uppleva att isen är äldre än whiskeyn - ca 2.100 år!

Under båtresan hade vi också turen att träffa en av Norges mer kända politiker och diplomater, Jan Egeland, som numera verkar inom norska utrikespolitiska insitutet. Egeland är en norsk diplomat och politiker (s), och har bland annat varit statssekreterare på norska utrikesdepartementet och var också som chef för FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp samordnare av nödhjälpen efter tsunamikatastrofen 2004. Egeland skulle delta på en konferens på Svalbard, och passade på att följa med på båtturen tillsammans med sin dotter. Jag hade långa och intressanta samtal med Egeland under båtturen. Han var bland annat med och förhandlade fram Osloavtalet mellan Israel och Palestina, samt hade mycket kontakter med Carl Bildt under Balkankriget. Vi pratade utrikespolitik, och då särskilt förhållandet mellan Norge och Ryssland, EU-politik, försvarspolitik och norsk och svensk inrikespolitik, samtidigt som färden fortsatte längs fjorden på väg mot Barentsburg.



2008-09-03 Barentsburg



När man färdas längs Isfjorden ser man flera övergivna bosättningar, bland annat detta nedlagda gruvsamhälle, Grumant. Några Isbjörnar syntes inte till, men däremot såg vi fenorna av en späckhuggare som dök en bit från båten. Vi passerade sedan radiostationen Isfjord Radio, känd från filmen Orions Bälte, innan vi kom fram till den ryska gruvbosättningen Barentsburg. Bosättningen ligger väldigt vackert vid foten av ett högt fjäll (bilden till höger).





Kolgruvan Barentsburg drivs av det anrika ryska Gruvbolaget Arktikugol sedan 1930-talet. Bosättningen har som mest haft 1.500 invånare (av vilka en del misstänks ha varit mer av militär personal än gruvarbetare), men har idag ca 500, främst arbetare från Ukraina och Ryssland. Det kol man bryter säljs över hela Europa, främst till Spanien, Portugal, Holland och Danmark. En skarp lukt av kol möter en när man går i land, och i utkanten av området står det lokala kolkraftverket och spyr ut kolsvart sotig rök över landkapet.



Bosättningen känns väldigt sliten och väldigt "sovjetisk", även om de stora väggplakaten med Lenins bild var nedplockade. Många byggnader är övergoivna och förfallna, men man har planer på att renovera en del byggnader och även bygga ett museum. Levnadsstandarden känns betydligt lägre än i Longyearbyen, men bosättningen är full av kontraster mellan det gamla sovjetiska och dagens moderna teknik. Alla gruvarbetare har till exempel lokala betalkort som administreras av gruvbolaget, och allt betalas med dessa kort i stället för med pengar, och det man handlar avräknas sedan från lönen. I Barentsburg finns dessutom både kulturhus (med klassiska sovjetiska utsmyckningar, fotot till höger), idrottshall, sjukhus, kapell, affär, skola med hög IT-standard (!) och hotell. Dessutom har ryska staten byggt ett jättemodernt konsulat på platsen, uppenbarligen för att markera den ryska närvaron. Rent formellt styr dock den norska Sysslemannen även i Barentsburg i enlighet med Svalbardtraktaten.

Barentsburg var en intressant bekantskap, men jag skulle inte vilja bo där...



2008-09-04 Svalbards historia

I dag har vi också besökt museet i Longyearbyen. Det har flera olika teman - Svalbards tidiga historia och olika upptäcktsresande, jägare och fångstmän som levde på ön, kolbrytningens utveckling, och så en massa om Svalbards natur, djur- och växtliv.

En särskild avdelning handlade om andra världskriget, då både Longyearbyen och Barentsburg närmast totalt ödelades eftersom båda sidor ville använda Svalbard som bas för sina väderstationer. På museet finns också ett komplett exemplar av den tyska kryptomaskinen Enigma, som var mycket avancerad för sin tid. Kanske något för FRA stt studera...
Svalbard låg också mycket strategiskt till under kriget, mitt i det område där omfattande flottransporter passerade mellan USA och Ryssland. När man tänker på dagens stormaktspolitik och jakten på mineraler, olja, fisk och nya handelsvägar inser man snabbt att Svalbard kan få stor politisk betydelse även i framtiden.



2008-09-04 Man bör helst inte ta med sig vapen in på banken

Veckans program har varit välfyllt, så någon tid till besök i butiker har det knappast varit. Så värst många butiker finns det inte heller, även om man faktiskt kan hitta det mesta som man behöver i Longyearbyen. Idag blev det en timme över innan flygbussen kom, och då tog jag en snabbrunda i centrum.

På dörren till det hus där posten och banken finns hittade jag denna skylt. Att ta med sig vapen in på posten eller banken anses opassande till och med på Svalbard...

Även i butiker och på restauranger ber man vänligt med bestämt kunderna att hämta en nyckel och låsa in sina vapen i vapenskåpet innan man handlar eller sätter sig för att äta. Lite ordning på vapenhanteringen får det tydligen vara även i Longyearbyen. Svalbard ÄR faktiskt en ganska speciell plats!






2008-09-04 Höstens första snö - dags att åka hem



Det är dags att lämna Svalbard. Det känns ganska lagom, för i natt föll höstens första snö över fjälltopparna runt Longyearbyen. Det märks att det snabbt går mot den mörka årstiden, redan i mitten av november är det praktiskt tagit helt mörkt dygnet runt.

Klimatet är faktiskt så bistert att det är permafrost på hela Svalbard. Endast det översta jordlagret tinar under sommaren och fryser sedan till igen. Alla hus byggs därför på pålar eftersom det inte går att gjuta grunder ovanpå permafrosten.

I Longyearbyen har man förresten ett tydligt tecken för när det är sommar respektive vinter - man tittar på en av fjälltopparna som har en liten glaciär som är formad som ett champagneglas. Glaset syns ovanför molnet på bilden till vänster. När foten släpper från själva glaset är det sommar. När snön lägger sig så att foten fastnar igen är det vinter...

Nu är det alltså dags att åka hem, många intryck rikare och med en stor mängd intressant kunskap om klimat, miljö, koldioxid, glaciärer, havsnivåer, kontinentalplattor, norrsken, naturtillgångar, fiske, utrikespolitik och annat i bagaget. Men också med mer kunskap om en ögrupp som ligger i Sveriges närhet och har en mängd historiska kopplingar till Sverige genom vetenskapsmän, forskningsresande och den tidigare svenska kolgruvan Svea, och där många platser på öarna är uppkallade efter svenskar. Även idag finns ett antal svenskar som arbetar, forskar eller studerar på Svalbard.



2008-09-06 Några miljö- och klimatslutsatser från Svalbard



Hemma igen, och dags att försöka summera intrycken från besöket på Svalbard. Det ur klimatsynpunkt viktigaste besöket var utan tvekan det i Ny Ålesund, och då särskilt mätstationen för koldioxid, Zeppelin, högt uppe på fjälltoppen. På bilden ser man tydligt koldioxidhaltens ökning sedan 1988 när mätningarna startade, och hur ökningstakten också tilltagit. Detta är visserligen endast mätdata och inget bevis på att koldioxidhaltens ökning i sin tur också orsakar hela den klimatförändring som verkar ske. De forskare vi träffade menade dock att ökande koldioxidhalter kan antas spela en mycket stor roll för växthuseffekten, även om man också nämnde att det finns fler faktorer som kan påverka, exempelvis solvindar och stoftpartiklar i luften. Naturliga klimatförändringar är historiskt sett inte heller något unikt, och man påpekade att klimatfrågan är mycket komplex och att det behövs mycket mer forskning. Inte minst finns frågor kring världshavens roll både när det gäller att frigöra och magasinera koldioxid. Vi fick också höra på Universitetet i Longyearbyen att man planerar att testa koldioxidlagring i den frusna berggrunden på Svalbard, där tanken är att magasinera koldioxiden i flytande form.

De smältande glaciärerna och havsisarnas utbredning är en annan viktig fråga. De senaste tre åren har sommarisens utbredning i Arktis varit mindre än vanligt, och exempelvis fjorden utanför Longyearbyen har inte varit tillfrusen alls de senaste vintrarna. Detta förklarade forskarna med att hårda stormar år 2005 pressade upp varmt vatten mot Nordpolen, och att det tar lång tid innan vattentemperaturen återgår till den normala. I mynningen av vissa mindre fjordar finns dessutom ofta en grund "tröskel" som gör att det varma vatten som pressas in av stormar sedan stannar kvar under flera år. Det bör å andra sidan innebära att om det inte blir nya stormar kommer ísen återigen att växa till runt nordpolen och fjordarna att täckas av vinteris.

Vid vårt möte med den ansvarige för den geodetiska forskningen i Ny Ålesund fick vi höra att någon höjning av havsnivån inte går att mäta, trots att glaciärerna smälter snabbt. Orsaken är helt enkelt att den lilla höjningen av havsytan mer än väl kompenseras av den fortsatta landhöjningen. Diskussionen om att stora delar av de kustnära områdena på jorden kommer att dränkas om glaciärerna smälter fick därför inget som helst stöd. Vi fick dessutom höra nya teorier om vad som driver golfströmmen och andra starka strömmar på jorden. Den rådande bilden av en "pump" som drivs av kallt, tungt vatten som sjunker trodde inte vår forskare på. Han lutade mer åt att det är dragningskraften från sol och måne som driver strömmarna på jorden. Risken att golfströmmen skulle stanna av om klimatet blir varmare var inget som han trodde på.

En sak framförde forskarna mycket tydligt och klart - alla miljö- och klimatfrågor är globala och kräver globala åtgärder. Vill Sverige satsa på åtgärder för att minska koldioxidutsläpp bör vi därför prioritera insatser som ger en mätbar global effekt. Detta ligger helt i linje med den svenska regeringens politik; en svensk miljöinvestering i ett annat land kan ge betydligt större global effekt än om vi satsar samma summa på hemmaplan, och en överdriven svensk miljöbeskattning är ur global synpunkt ganska meningslös. Vi upplevde också stor skepsis från forskarhåll mot den överdrivna tron på etanolen som en del av lösningen på klimatfrågan.

Glädjande var däremot beskedet att en minskning av de globala koldioxidutsläppen skulle märkas mycket snabbt i atmosfären, på samma sätt som man en gång snabbt fick bort CFC-gaser (freon mm) ut atmosfären genom globala överenskommelser, och därmed stoppade uttunningen av ozonskiktet. Det framgick dock inte hur snabb effekt en koldioxidminskning skulle kunna få på klimatförändringarna. Mindre glädjande var väl att jag också fick stöd för min åsikt att även om vi minskar koldioxidutsläppen så kommer detta knappast att helt kunna stoppa en klimatförändring, endast möjligen begränsa den. Människorna måste i vilket fall anpassa sig till ett ständigt föränderligt klimat.

När det gäller klimatfrågan i stort tyckte annars forskarna (precis som vi!) att diskussionen om koldioxiden gör att andra klimat- och miljöfrågor lätt hamnar i skymundan. Man var också oroliga för att klimat/koldioxidforskningen tar allt större del av de samlade forskningsresurserna. Alla vi talade med efterfrågade en betydligt bredare satsning på forskning (vilket ju är ganska naturligt eftersom de alla lever på forskningspengar). Det kändes bra att kunna berätta att den svenska regeringen föreslår den största forskningssatsningen i modern tid, och att ett av de prioriterade områdena är just miljö- och klimatforskning.



2008-09-08 Intervju om mitt Svalbardsbesök i Borås Tidning

Jag har haft lite problem med min scanner, men här kommer BT-intervjun om mitt Svalbardbesök som publicerades häromdagen:





2008-09-17 Vilseledande om isen på Arktis

I media idag kan man idag läsa om en amerikansk forskarrapport om sommaristäcket i Arktis (dvs området runt Nordpolen). Den dramatiska rubriken på TextTV är "Näst minsta sommaristäcket i Arktis". Man berättar att Arktis i år haft det näst minsta istäcket sommartid sedan mätningarna startade 1979, och att det enda år som sommarisen var tunnare och mindre utbrett var förra året.

När jag under min Svalbardsresa besökte Universitetet i Longyearbyen och talade med forskare i forskarbyn Ny Ålesund som arbetade med just istäcket, fick jag en mycket tydlig beskrivning av den troliga orsaken. Kraftiga stormar för ett par år sedan drev upp ovanligt mycket varma strömmar mot Svalbard och Nordpolen, och de senaste tre åren har istäcket därför varit tunnare än normalt, eller helt enkelt uteblivit. Man påpekade att så snart det kallare vattnet breder ut sig söderut igen kommer istäcket att normaliseras.

Den amerikanska forskarrapporten visar ju också en sådan utveckling - istäcket denna sommar var som sagt tjockare och mer utbrett än året före. Om man skall tro Svalbardsforskarna är detta alltså helt enligt förväntningarna, och därmed en positiv nyhet och inte en negativ!

Läs mer om mitt besök på Svalbard!