Välkommen till Jan Ericsons hemsida och blogg!

Jag är Moderat riksdagsledamot för Sjuhärad (V. Götalands Läns Södra) sedan 2006.



 
Jag är jurist med erfarenhet från bankvärlden. Är politiskt aktiv sedan 1998. Min vision som politiker är att människor måste få bestämma mer över sitt eget liv. Människan måste sättas före systemen, individen före kollektivet. Alla människor måste tillåtas växa efter förmåga. Politiker behöver inte reglera och styra allt.

Åren 2002-2006 var jag gruppledare för moderaterna och den styrande majoriteten i Marks kommun. I valet 2006 valdes jag in i Sveriges Riksdag och fick förnyat förtroende 2010 och 2014. Jag är idag ledamot av Arbetsmarknadsutskottet. Tidigare har jag varit aktiv i Finansutskottet (2014-17), Utbildningsutskottet (2010-14), Arbetsmarknadsutskottet (2006-10) samt Socialförsäkringsutskottet (2006-10).

Företagande och arbete är centrala frågor för mig - det skapar alla resurser till välfärd, pensioner och samhällsservice. Jag ogillar all slags kvotering, vill ha en långsiktigt hållbar migrationspolitik, stärka rättssamhället och ha ordning och reda i statens finanser. Jag brinner för miljö- och hållbarhetsfrågor men tar avstånd från extrem och ogenomtänkt "klimatpolitik". Du hittar allt om mig och mitt uppdrag via länkarna överst på sidan. På blogg och twitter kommenterar jag rikspolitik, riksdagsarbetet och en hel del annat.


I arkivet hittar du alla äldre blogginlägg samlade månadsvis samt efter ämnesområden.
Totalt 8.320 inlägg på bloggen sedan starten februari 2006. (uppdaterat den 30/8 2018)




 


 

Många reaktioner på beslutet om ny finansiering av Public Service

2018-11-16

De senaste två dygnen har jag fått enormt mycket återkoppling om beslutet om den nya public Service-avgiften. Alla är definitivt inte missnöjda med att TV-licensen ersätts av en avgift/skatt via deklarationen, många tycker faktiskt det är riktigt bra. Inte minst uppskattar ensamhushåll att få halverad kostnad mot dagens TV-licens. Men de som idag inte har någon TV och helt lagligt slipper betala TV-licens är som väntat mycket missnöjda med att man får en ny skatt. Oavsett synen på den nya avgiften är många uppenbart besvikna över att moderaterna inte stod upp för tidigare löften att se över helheten innan vi röstade igenom en ny finansiering. Inte minst är missnöjet med att vi inte villkorade den nya avgiften med skärpt granskning av opartiskhet och saklighet. Nu är det som det är, och det viktiga nu är att fortsätta driva på i övriga frågor som rör Public Service, och jag tänker fortsätta kampen för en kraftfullare granskning med tydliga ekonomiska sanktioner vid övertramp av regelverket, samt en allmän diskussion om hur omfattande Public Service behöver vara. Dagens kostnad på 8-9 miljarder per år är enligt min åsikt i överkant.

Mina twitterinlägg om saken i onsdags fick stor spridning och mycket uppskattning. Det första är redan ett av mina mest uppmärksammade tweets någonsin.  
 

Jag kan dock försäkra att det inte alls känns kul att känna sig tvungen att gå emot partilinjen. Jag är mer bedrövad över att det var nödvändigt. För mig var dock vårt tydliga löfte till väljarna, både i utredningen och i sociala medier/debattartiklar, viktigast. Som tidigare ledamot i Public Service-utredningen kände jag såklart ett extra stort ansvar för att stå för det vi lovat. Svenska Dagbladet uppmärksammade för övrigt mitt ställningstagande på ledarsidan i dag. Jag vet väl inte om jag känner mig särskilt stark, mer besviken. 
 

Märklig och unik budgetdebatt

2018-11-15

I dag höll riksdagen en helt unik och mycket märklig budgetdebatt. Alkdrig tidigare i svensk politisk historia har en övergångsregering presenterat en statsbudget. Först redovisade övergångsregeringens s-finansminister sin övergångsbudget, utan nya politiska reformer eller förslag. Därefter höll Socialdemokraternas företrädare sitt anförande av Socialdemokraternas politiska förslag. Efter det var det dags för övriga partiers företrädare, och Elisabeth Svantesson beskrev inriktningen för moderaternas budgetarbete och vår politik som vi kommer att presentera i vår följdmotion om några veckor. Vårt fokus är dagens samhällsproblem och sakpolitiken, och vi kommer att lägga en budget med våra vallöften. Allt kommer såklart inte att kunna genomföras eftersom vi dels inte har någon regering och dels har ovanligt ont om tid att presentera en budget. Mne vi ska försöka få med så mycket som möjligt. För varje dag som går utan ny regering tappar vi dock tid. Och det finns massor av saker en regering behöver ta intu med omgående. Regeringsfrågan lamslår de politiska reformerna och det är mycket allvarligt för landet. Jag sammanfattade dagens debatt i två twitterinlägg:




 

Därför följde jag inte partilinjen om införandet av ny TV-skatt

2018-11-14

Som ledamot i Public Service-utredningen skrev jag många blogginlägg samt en debattartikel i Svenska Dagbladet om moderaternas linje kring den nya TV-skatten. Jag konstaterade att det inte finns stöd hos svenska folket för att avveckla Public Service (SVT/SR/UR) samt att moderaterna har partistämmobeslut på att behålla Public Service (däremot är vi beredda att  diskutera omfattningen och kostnaderna).

Visserligen betalar de flesta TV-licens idag, men 23% gör inte detta. Vissa har, av blandade orsaker, "kastat ut TV:n" för att slippa TV-licensen, andra tittar på TV utan att betala licens. Ungefär 10% uppskattar man har TV utan att betala. Med den nya avgiftsmodellen tvingas alla att betala den nya avgiften/skatten, och det finns en del logiska skäl för detta. SVT/SR har exempelvis en viktig roll i krissituationer och beredskapsläge. UR har en roll i vårt utbildningssystem och producerar en mängd utbildningsprogram riktade till den svenska skolan. Hela Public Service har ett uppdrag från regering och riksdag att sända program även på minoritetsspråk och att främja olika kulturinslag. Det är inte orimligt att alla svenskar är med och betalar för i vart fall en del av Public Service verksamhet.

Public Service i form av TV och radio finns i de flesta europeiska länder. I andra länder har man valt olika betalningsmodeller. I Danmark tex tar man en utvidgad apparatavgift för datorer, mobiler mm. Detta hade varit en sämre idé. Att lägga avgifter på alla tekniska prylar där man kan ta del av TV-program hade blivit extremt byråkratiskt och många skulle troligen blivit ännu mer upprörda över detta än en ny avgift via skattsedeln.

Man kan konstatera att nuvarande licenssystem inte fungerar längre och att om vi ska behålla Public Service måste vi införa en ny finansieringsmodell. Rent tekniskt är den föreslagna "tv-skatten" en bra lösning om man vill införa ett nytt obligatoriskt avgiftssystem. Vi slipper TV-licensen och avgiftskontrollerna och kan avveckla Radiotjänst. Kostnaden för ett tvåpersonershushåll blir desamma som idag, medan ensamhushåll får halverad kostnad. Studenter och pensionärer med låg inkomst får kraftigt sänkt kostnad, och juridiska personer slipper avgift (eftersom alla individer redan betalar). Totalt för de allra flesta blir det dock samma eller lägre kostnad än idag. De som idag valt bort TV och tittar på sin dator i stället tvingas däremot att betala en ny skatt som man inte betalat förut, och familjer med fler än två förvärvsarbetande (exempelvis min egen) får höjd total kostnad. 

Att höja skatten för en del svenskar är inget jag som moderat gör lättvindigt. Om vi nu ska tvinga alla svenskar att betala för Public Service är det minsta man kan begära att vi samtidigt skärper upp kravet på opartiskhet och saklighet. Det är en viktig legitimitetsfråga att man först har ett nytt effektivare system för granskning på plats, med tydliga sanktioner när Public Service bryter mot kraven på opartiskhet och saklighet. Detta ställningstagande hade moderaterna också i sitt särskilda yttrande i utredningen där vi skrev följande:

"Moderaterna kommer att utvärdera samtliga liggande förslag som en helhet innan vi tar ställning till framtida konkreta lagförslag om enskilda delar. Dock vill vi redan nu rikta kritik mot det faktum att utredningsdirektiven effektivt stänger möjligheten för kommittén att även se över hur ett medieetiskt system för public service kan utformas. Förslag om en utvidgning och förstärkning av det självreglerande pressetiska systemet har väckts bland annat från Utgivarna. Regeringens tilläggsdirektiv fastslår dock uttryckligen att detta inte ska övervägas inom kommitténs arbete. Att överväga och lägga förslag om public service, utan att samtidigt kunna se över hur granskning och uppföljning ska utformas på ett effektivt sätt är givetvis orimligt. Detta avser vi återkomma till i andra sammanhang."

Trots denna tydliga skrivning beslutade den moderata riksdagsgruppen i går, efter en mycket lång diskussion med många kritiska röster, att till slut stödja införandet av den nya "tv-skatten" utan krav på skärpt granskning. Eftersom jag anser att det går emot det vi tidigare lovat väljarna valde jag att avstå i dagens votering. Att avstå kändes rimligt eftersom jag å ena sidan tycker att avgiftsmodellen i sig är rimlig, men samtidigt vill villkora den med att ett nytt granskningssystem är på plats. Det skulle i så fall ha inneburit att man fick skjuta fram den nya finansieringsmodellen något år, vilket knappast hade varit något stort problem.



Vid dagens votering var jag ensam om att avstå vid voteringen, vilket jag beklagar starkt. Sverigedemokraterna röstade däremot nej till förslaget i sin helhet, vilket jag tycker är aningen märkligt eftersom de stödde förslaget til ny finansiering utan reservationer i Public Service-utredningen. Samtliga övriga ledamöter röstade ja till den nya TV-skatten. Jag och moderaterna röstade visserligen även på våra motioner om skärpt granskning och medieetisk prövning, men det röstades ned och lär därmed inte bli verklighet. Riksdagen har därmed garanterat Public Service en trygg och indexuppräknad intäkt för sex år framåt, utan att ställa några som helst villkor för detta. Man har också beslutat om en tvingande skatt för Public Service utan att samtidigt garantera skärpt granskning av hur bolagen lever upp till kravet på opartiskhet och saklighet. Jag tycker faktiskt det är anmärkningsvärt.

Obegriplig logik från Centerpartiet och Liberalerna

2018-11-14

 

I dag var kön till besöksläktaren i riksdagen lång. Många ville följa statsministeromröstningen. Jag röstade såklart ja till Ulf Kristersson som ny statsminister. Centerpartiet och Liberalerna röstade nej, och därmed blev han inte vald. 



Att borgerliga riksdagsledamöter röstar nej till en borgerlig statsminister har inte hänt på 40 år, och det är nog ganska unikt att ett Alliansparti röstar nej till de partier och personer i Alliansen som i ett svårt politiskt läge är beredda att regera med Alliansens politik. Motivet är att man inte vill ge Sverigedemokraterna "ett unikt inflytande över svensk politik" som Annie Lööf uttryckte saken i Rapport i går kväll. Lite motsägelsefullt eftersom Centerpartiet samtidigt låter SD styra hela den politiska agendan just nu.

Centerpertiet och Liberalerna väljer alltså att driva sin kamp mot SD före alla politiska sakfrågor. Ulf Kristersson har lovat att föra Allianspolitik om han får bilda regering. Det betyder att Centerpartiet och Liberalerna hade kunnat få igenom stora delar av sin politik utan att ens behöva ingå i regeringen. Allt detta offrar man för att försöka minska Sverigedemokraternas inflytande. Sakpolitiken får stå tillbaka framför ett blint fokus på att motarbeta SD.

Det är för övrigt intressant att Centerpartiet och Liberalerna tacksamt tog emot SD:s stöd när det gällde att rösta bort statminister Löfven och hans regering. Men när det gäller att bilda en ny regering duger inte samma stöd.

Det är också intressant att både Centerpartiet och Liberalerna 2014 lade ned sina röster och därmed släppte fram Stefan Löfvens S/MP-regering - som var helt beroende av stöd från Vänsterpartiet. När det gäller en M/KD-regering med stöd av SD väljer man i stället att aktivt rösta nej. Eller som Ulf Kristersson uttryckte saken på facebook häromdagen:

"Om de inte står ut med att rösta ”ja” och uttryckligen ställa sig bakom den nya regeringen, så kan de istället trycka på ”avstå” och låta oss som tror att det finns stöd för Alliansens politik, ta möjligheten att i vart fall försöka. Kunde C rösta på den gula avstå-knappen och därmed släppa fram Stefan Löfven och en S/Mp-regering tillsammans med V för fyra år sedan, borde de rimligen kunna göra det även för mig och en regering med M och Kd imorgon."
 
Jag tror allmänborgerliga väljare är mycket oförstående och ganska frustrerade över hur Centerpartiet och Liberalerna agerar.  Jag citerar Ulf Kristersson igen:

"Morgondagens statsministeromröstning handlar inte om att två allianspartier nu far iväg från Alliansen, utan om att vi är två partier som ber om förtroendet att i ett komplicerat läge få försöka driva alliansens politik, i alliansens anda och på alliansens villkor. Och i nära samarbete med de allianspartier som inte kan eller vill sitta i själva regeringen. Det är exakt vad som ligger på bordet och som Centerpartiet nu avser rösta emot, ”för att det skulle ge Sd inflytande”.

Jag tror precis tvärtom: Att säga nej till att ens pröva stödet för sin egen politik i riksdagen, är att ge just Sd ett orimligt stort inflytande. Det betyder både att viktiga reformer för lägre skatter, bättre företagsklimat och fler poliser förblir ogjorda, och att ytterkanterna i svensk politik får vatten på sin kvarn. Det är inte vad Sverige nu behöver."

Resultatet i dagens statsministeromröstning var inte vad Sverige behövde. Nu får processen med regeringsbildningen gå vidare. Under tiden missar vi tillfället att göra politiska reformer som är akuta. Centerpartiet och Liberalerna spelar ett högt spel med Sverige just nu.



Dee spelar också högt med sina egna partiers väljarstöd. Ovanstående SIFO-mätning som redovisades i SvD i söndags visar exempelvis att endast 18% av Liberalernas väljare anser att L bör rösta nej till Kristersson som statsminister. 40% av Centerpartisterna tycker samma sak, men 34% av Centerns välljare vill samtidigt släppa fram Kristersson eller tycker rent av att Centern borde ingå i hans regering, liksom över 50% av Liberalernas väljare.  L och C är två splittrade partier, och detta i en så central fråga. Det ska bli intressant att se hur väljaropinionen påverkas av det som nu händer i svensk politik.

Svenska Dagbladet citerar min kritik mot införandet av ny "TV-skatt"

2018-11-12

På onsdag röstar riksdagen inte bara om ny statsminister på morgonen. På eftermiddagens vanliga votering röstar riksdagen även om övergångsregeringens förslag till ny obligatorisk TV-avgift ("TV-skatt").  Det är ingen hemlighet att jag är kritisk till att införa en tvingande avgift utan att samtidigt kunna visa att vi skärpt reglerna ordentligt för granskning av Public Service, och samtidigt infört ett kännbart sanktionssystem vid brott mot reglerna om opartiskhet och saklighet. Moderaterna föreslår visserligen en sådan skärpning i en av våra reservationer, men den finns inte på plats när det nya avgiften införs, och det är oklart om det ens går att skapa politisk majoritet för detta. I det läget känns det mycket tveksamt att införa en tvingande avgift.

Jag har varit tydlig med min kritik i tidigare blogginlägg, men även i vårt moderata särskilda yttrande i Public Service-utredningen där jag var en av två moderata ledamöter. Där skrev vi att vi står bakom den tekniska konstruktionen av den nya "TV-skatten", men att vi samtidigt inte lovar att stödja införandet av denna innan vi ser helheten i alla förslag rörande Public Service. Nu finns endast förslag till riksdagen om ny finansiering, men inga som helst övriga förslag om verksamheten inom Public Service.

Jag har även kritiserat förslaget i denna debattartikel i Svenska Dagbladet i november förra året, ett inlägg som jag skrev tillsammans med min moderata riksdagskollega Lars Beckman. I dag citerar Svenska Dagbladets ledarredaktion nämnda debattartikel. Svenska Dagbladet är mycket kritisk mot den nya obligatoriska avgiften, i likhet med ganska många som hört av sig till mig den senaste tiden.

Jag återkommer i morgon kväll om min syn på förslaget och riksdagsgruppens beslut inför onsdagens omröstning, eftersom frågan kommer att diskuteras en sista gång på vårt gruppmöte i morgon eftermiddag. Utan att säga för mycket kan jag i vart fall flagga för att jag kommer att vara en av de mer kritiska rösterna på riksdagsgruppens möte. Jag ser flera skäl till att det vore problematiskt att i dagsläget rösta för införandet av den nya TV-skatten.
 

Frida - min sextonde praoelev i riksdagen

2018-11-11

Den gångna veckan hade jag Frida från Skövde på besök som praoelev i riksdagen. Det var ju inte så mycket debatter och voteringar som det brukar eftersom vi saknar regering. Även interpellationsdebatterna och frågestunderna är inställda tills vidare. Men hon fick ändå möjlighet att uppleva riksdagsarbetet från insidan. Och ett besök hos moderaternas partiledare Ulf Kristersson blev det, liksom ett besök i "partiledarsoffan" hos talman Andreas Norlén. Under veckan fick hon även träffa riksbankschefen i samband med finansutskottets öppna utfrågning, hon fick lyssna på ett föredrag om kommunal skatteutjämning samt vara med på ett seminarium om lagstiftningsproblem kring artificiell intellligens, och dessutom arbeta lite på riksdagens internpost, servicecenter och i riksdagsbiblioteket. Det är så kul att ta emot engagerade och intresserade ungdomar i riksdagen, och jag hoppas hon hade en rolig och givande vecka!

  


  

Påståendet om "fler nyanlända i arbete" är en bluff

2018-11-10

I dag har jag denna debattartikel i Borås Tidning. Den som följer bloggen känner igen mycket från mitt blogginlägg nyligen om samma sak. Nämligen den falska bilden som sprids av regeringen, Arbetsförmedlingen och media om att allt fler nyanlända kommer i arbete. Det är inte så - det handlar om falsk statistik där man räknar personer i den 100% skattefinansierade arbetsmarknadsåtgärden "extratjänster" som personer "i arbete". (Klicka på bilden för större storlek).



 

MP-riksdagsledamot: "Planeten har haft ett stabilt klimat i 1000-tals år"

2018-11-08

I en av gårdagens debatter i riksdagen gjorde miljöpartiets ledamot Elisbeth Falkhaven (Anförande 18 i riksdagens protokoll) följande häpnadsväckande uttalande om planeten jordens klimat:

"Vi har i tusentals år haft ett mycket stabilt och relativt förutsägbart klimat på planeten. Nu är det inte längre så. Klimatförändringarna är här".

Att påstå att jorden haft ett stabilt och relativt förutsägbart klimat i tusentals år är såklart totalt okunnigt och helt verklighetsfrämmande. Sanningen är ju att jordens klimat de senaste tusen åren varierat kraftigt och stundtals väldigt dramatiskt. Jag tog fram några exempel från seriösa källor som belyser hur klimatet förändrats över åren i såväl Sverige som världen i stort. Det är fakta från SMHI, Forskning och Framsteg och Populär Historia.

Även FN:s klimatpanel har konstaterat samma sak i flera av sina rapporter. Exempelvis detta: ”Rekonstruktioner av yttemperaturer på kontinental nivå visar att det är mycket troligt att det under flera årtionden under den medeltida värmeperioden (år 950 till 1250) i vissa regioner var lika varmt som under senare delen av 1900-talet.” Så står det i den senaste vetenskapliga rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC, som släpptes i september 2013.

Man kan tycka att en företrädare för Miljöpartiet som debatterar klimatfrågor i riksdagen i vart fall ska ha koll på vissa basala grundläggande fakta om jordens historiska klimat. Men kanske är det som så ofta viktigare att försöka skrämmas med allvarliga klimatförändringar än att försöka föra en balanserad diskussion baserad på fakta.

 

Positivt att bygget av Nobel Center på Blasieholmen stoppats

2018-11-07



Detta är Tullhuset från 1874 på Blasieholmen i Stockholm. Denna byggnad ville alltså Nobelstiftelsen och Stockholms Stad riva för att bygga Nobel Center, vilket jag tidigare kritiserat på bloggen. Protesterna mot bygget var stora och politikerna var splittrade, även inom partierna. Och det påverkade uppenbarligen även delvis valresultatet i Stockholms Stad.

Beskedet från den nya majoriteten (Alliansen + MP) att man nu säger nej till bygget var välkommet. Och det går ju i linje med den tidigare domen i Mark- och Miljödomstolen som upphävde Länsstyrelsens beslut om ny detaljplan eftersom det innebär en "påtaglig skada på riksintresset för kultur- och miljövården  på Blasieholmen". Nu behöver man inte lägga tid på att hantera överklagande av den domen.

Att Nobelstiftelsen behöver en ny modern byggnad har jag stor förståelse för, och det skulle säkert ha stor positiv betydelse för Stockholm. Men placeringen känns minst sagt tveksam. Det finns i mitt tycke en mängd fula 60- och 70-talshus i centrala Stockholm som man med fördel kunde riva för att bygga Nobel Center. Eller så kan Centret placeras på någon annan plats där man kan bygga det stora Nobel Center så att det passar in i miljön och utan att riva kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Den aktuella delen av Blasieholmen runt Tullhuset och bakom Nationalmuseum borde kunna bli ett utmärkt område för cafeer och restauranger och annat i stället. Både Tullhuset och de gamla hamnmagasinen anses unika. Området är lite slitet idag, men kunde bli en riktig pärla om man rustade upp miljön runt de gamla husen.
 

Skulle det vara förvånande att det är svårt för nyanlända att få bostad?

2018-11-06

I en ny rapport konstateras det självklara och det många av oss varnat för - det är ont om bostäder till nyanlända i storstadsområdena, och även i många andra kommuner.

"Trots bosättningslagen som skulle underlätta integrationen tvingas många nyanlända lägga allt för stort fokus på bostadssökande. Det visar en ny kartläggning över hela landet.

I många kommuner erbjuds de nyanlända tillfälliga lösningar, som kan upphöra när de två åren efter anvisningen gått. Det har också blivit vanligare att nyanlända inte erbjuds permanenta bostäder.

Det framgår av den lägesbild som länsstyrelserna samlar in från landets kommuner och landsting för att kartlägga hur de nyanlända påverkar verksamheterna. I en rapport som nu lämnats till regeringen konstateras att intentionen med bosättningslagen, som innebär att alla kommuner är skyldiga att efter anvisning ta emot nyanlända, ofta motverkas idag.

– Har man ingen hållbar bostadssituation blir allt mycket svårare. Då går ju mycket av tiden åt att leta efter en bostad istället för att koncentrera sig på studier, lära sig svenska eller hitta ett arbete, säger Ciya Karim, utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Stockholm."

Jag har ingen invändning i sak. Men hur kan detta förvåna någon? Det var väl närmast en självklarhet att det skulle bli så här när Sverige tog emot flest nyanlända per capita av alla länder i Europa, och samtidigt hade bostadsbrist redan innan. Att det är jobbigt att tvingas ha fokus på att hitta bostad i stället för att studera eller arbeta är dock inget som specifikt drabbar nyanlända. Många ungdomar i våra större städer kan intyga detta, så har det ju sett ut i decennier. 

Lösningen borde vara att bygga många mindre och billigare lägenheter med enklare standard för både nyanlända och ungdomar som ett första boende. Efterhand som man sedan får stabil inkomst kan man skaffa sig en större och bättre bostad. Men om detta ska bli möjligt måste man också tumma ordentligt på en hel del byggregler. Dessutom måste vi såklart minska inflödet av nyanlända till bostadsbristen är avhjälpt. De som tror att vi kan öka mottagandet igen lever med en helt verklighetsfrämmande världsbild.
 

Hög tid att riksdagen får rösta om ny statsminister

2018-11-05

I dag kom så beskedet - talman Andraas Norlén tänker låta riksdagen rösta om Ulf Kristersson som ny statsminister den 12 november. Det är högst rimligt - det har nu gått två månader sedan valet och Sverige behöver en ny regering i stället för den som riksdagen röstade bort. Och efter alla "sondeirngar" är ju alla tänkbara alternativ utredda. Nu är det dags att gå till omröstning.


Hur omröstningen slutar återstår att se, det är oklart både hur C, L och SD tänker rösta. Men med tanke på att dessa tre partier tillsammans med M och KD röstade bort Löfven-regeringen borde de rimligen även stödja det enda realistiska alternativet. Jag träffar också många politiker från C och L som tycker att det viktigaste är att få igenom Alliansens politik, inte att stänga ute SD från allt inflytande. Kunde man ta emot SD:s aktiva hjälp för att rösta bort regeringen Löfven borde man rimligen också kunna ta emot deras godkännande av en Alliansregering.

Oavsett hur omröstningen slutar är det bra att samtliga partier nu tvingas bekänna färg. Och att det blir tydligt för väljarna vilka partier som på allvar vill ha en ickesocialistisk politik. Jag tror priset blir oerhört högt för ett borgerligt parti som röstar nej till en borgerlig regering. Inte minst om vi skulle tvingas till ett extraval.
 

Allt fler varnar för framtida elbrist i Sverige

2018-11-05

Jag har tidigare varnat för att den politiska energiöverenskommelsen, där stabil kärnkraftsel ersätts med osäker elproduktion av vindkraft och solenergi, riskerar att leda till elbrist. Inte minst om vi ska ersätta vår fossilberoende bilpark med elfordon. Det handlar både om brist på elproduktion och brister i elöverföringen där det finns risk för överbelastning av systemen om mer el ska distribueras än vad ledningarna är byggda för. Allt fler jag möter med kopplingar till branschen varnar för detta.

I dag finns denna artikel i Göteborgs-Posten där vd:s för Göteborg Energi varnar för att storstäderna hotas av akut elbrist som leder till att man måste säga nej till stora investeringar. Jag tycker det är mycket illavarslande.

Oavsett om elen kommer att räcka eller inte, är risken uppenbar att elpriserna och nätavgifterna kommer att öka ytterligare. Det riskerar i så fall att slå både mot hushållens ekonomi och svenska företags internationella konkurrenskraft.
 

Sverige halkar efter övriga EU när det gäller arbetslösheten

2018-11-02

Europaportalen (informationsorgan som drivs av Sveriges Kommuner och Landsting, näringslivsorganisationer och ett antal fackliga organisationer från LO, TCO och SACO) har idag denna artikel om hur Sverige halkar efter övriga EU när det gäller arbetslösheten.

På fyra år har Sverige fallit från plats 12 till plats 18 över EU-länder med lägst arbetslöshet. Det är en utveckling som går rakt motsatt den röd-gröna regeringens mål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020.

De senaste fyra åren har Sverige tappat flera placeringar i listan över EU-länder med lägst arbetslöshet: från plats 12 till plats 18. Det visar statistik från Eurostat. Sedan september 2014 har arbetslösheten minskat snabbare i övriga EU än i Sverige. Om utvecklingen fortsätter kan arbetslösheten i Sverige snart överstiga EU-genomsnittet.

Den svenska arbetslösheten på 6,5% ligger nu bara aningen lägre än EUI-genomsnittet på 6,7%. Och Sverige har alltså halkat ned på en 18:e plats. Hela listan finns i artikeln.  Lägst är arbetslösheten i Tjeckien (2,3%) följt av Tuyskland och Polen på 3,4% och Nederländerna på 3,7%. Danmark ligger på en niondeplats med 4,8% arbetslöshet, betydligt lägre än Sverige.

Till saken hör att den svenska arbetslösheten dessutom är friserad eftersom de helt statligt finansierade extratjänsterna, en arbetsmarknadsåtgärd som inte får konkurrera med "riktiga jobb" räknas som arbete i statistiken, trots att det i praktiken är en arbetsmarknadsåtgärd och att deltagarna borde räknas som arbetslösa. Trots detta statistikfiffel ligger alltså Sverige så illa till. Jag funderar över vad som händer när konjunkturen vänder nedåt? Sannolikt har det redan börjat...
 

Lunchträff med Mark Kinnaborg Rotaryklubb

2018-11-02

I dag var jag inbjuden till Mark Kinnaborg Rotaryklubb för att tala på deras lunch på Två Skyttlar i Örby. Fokus var såklart på det oklara politiska läget, regeringsbildningen och den kommande statsbudgeten, samt vad en expeditionsregering får göra och reglerna för extraval. Jag fick väldigt många frågor efter mitt lilla anförande, ämnet intresserar, och jag lovade komma tillbaka när allt är klart. Vi får väl se hur länge det dröjer. 



Tillsammans med klubbens president Lars-Ove Sandberg efter lunchen.
 

Påståendet att "allt fler nyanlända får jobb" är starkt vilseledande

2018-11-02

I går presenterade Arbetsförmedlingen nya siffror över hur det går för de nyanlända som genomgått etableringsupdraget, alltså de två år hos arbetsförmedlingen som nyanlända i arbetsför ålder ska genomgå för att  rustas för den svenska arbetsmarknaden.

I dagsläget finns enligt Arbetsförmedlingens pressmeddelande runt 60.000 personer i etableringsuppdraget. Ungefär 3.000 personer lämnar etableringsuppdraget varje månad och Arbetsförmedlingen för statistik över hur personerna sedan går vidare - till utbildning, arbete eller arbetslöshet.

I pressmeddelandet igår hävdade Arbetsförmedlingen att "Allt fler nyanlända får jobb". Hela 44% har enligt Arbetsförmedlingen gått vidare till utbildning eller jobb, vilket är en ökning med 12% på ett år. Jag tycker det är ett mycket vilseledande påstående. I den figur Arbetsförmedlingen lagt ut på hemsidan kan man se flera intressanta saker:



Andelen som går vidare till utbildning, arbete, nystartsjobb och arbete med andra stöd är i princip helt oförändrat över tid och ligger runt 30-35% sedan flera år. Det som "lyfter resultatet" är extratjänsterna, som ökat sin andel med 11% (översta grå fältet). Extratjänster är helt skattefinansierade och tidsbegränsade anställningar i offentlig sektor, för arbetsupgifter som inte ens får konkurrera med "riktiga jobb", och där arbetsgivaren dessutom får en kontant bonus (!) av staten för varje person man anställer. Förhoppningen är ju att personer i extratjänster efterhand ska komma ut i riktiga arbeten. Det finns absolut exempel på att detta lyckats, och när det fungerar är det såklart glädjande, men i vilken omfattning detta sker finns det väldigt lite statistik på än, eftersom inte så många uppnått tidsgränsen för extratjänsterna än. Men att kalla en plats i denna helt skattefinansierade åtgärd för att den nyanlände "fått jobb" är verkligen att handskas ovarsamt med sanningen. I praktiken är det en arbetsmarknadsåtgärd, och de som finns i sådana åtgärder brukas normalt räknas som arbetslösa i statistiken. Men genom regeringens direktiv till ansvariga myndigheter har man helt enkelt bestämt att dessa personer ska räknas som anställda i stället för arbetslösa.

Nystartsjobben som Alliansen införde är betydligt bättre än extratjänsterna. De innebär i vart fall att den anställde har ett riktigt jobb med riktiga arbetsuppgifter, samt att arbetsgivaren i vart fall står för en del av lönekostnaden. Och resultaten av nystartsjobben går att följa upp, vi vet att många faktiskt får en vanlig osubventionerad anställning när nystartsjobbet upphör. 
Men det är fortfarande en subvnetionerad anställning. 

Det allvarliga med de nyanländas etablering är
1. Att 56% av de som gått igenom etableringsprogrammet inte överhuvudtaget går vidare till vare sig utbildning, arbete eller ens subventionerade extratjänster.
2. Att endast 7% går vidare till ett arbete utan subventioner. Trots stark högkonjunktur. Hur många av dem som har ett heltidsarbete som de kan försörja sig på framgår inte heller - alla former av jobb, även deltid med låg omfattning räknas in.
3. Att en statlig myndighet via direktiv från regeringen aktivt vilseleder medborgarna med att personer i en helt skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd räknas som "anställda".

I längden är det endast egen försörjning på ett arbete utan subventioner som duger. Och dit har vi en enormt lång väg. Att Arbetsförmedlingen försöker skönmåla läget hjälper inte - verkligheten är som den är oavsett.

 

Oavsett vad vi gör i Sverige ökar de globala koldioxidutsläppen

2018-11-01

Denna artikel borde få alla klimatdebattörer i Sverige att sansa sig. Oavsett vad vi gör i Sverige så kommer de globala koldioxidutsläppen att fortsätta öka. Vad vinner vi då på att slå undan benen på svensk landsbygd och svenska företag genom att göra det dyrare med transporter? Vad vinner vi på att överbeskatta svenska folkets behov av energi? Vad vinner vi på att ge människor dåligt samvete för att de flyger på semester? Vad vinner vi på miljardsubventioner från skattebetalarna till meningslösa "klimatåtgärder"?

Vi har redan en mycket ren svensk elproduktion och förhållandevis ren bilpark och stränga miljölagar. Låt oss därför, i stället för ytterligare extremt dyra åtgärder i Sverige med minimal nytta, hjälpa andra länder i världen att förbättra sin miljö och sin energiproduktion. Det ger så mycket mer nytta för varje satsad krona. Den svenska elcykelpremien lär inte påverka jordens miljö eller klimat överhuvudtaget. Inte kurser i klimatterapi heller. 

Tidningen Dagen citerar mig från twitter

2018-10-31

Den religiösa tidningen Dagen skriver om de starka rösterna från olika religiösa grupper som föreslår amnesti för alla de ensamkommande ungdomarna som trots "gymnasielagen" inte beviljas uppehållstillstånd i Sverige. På twitter kritiserade jag dessa tankar, eftersom de är orättvisa och urholkar gällande asyllagstiftning, och dessutom låter mediagenomslaget eller vem som ropar högst avgöra vilka som ska gynnas eller missgynnas av den förda politiken. Det var så det såg ut förr, innan Alliansen införde rättslig prövning i migrationsdomstolen i stället för att regeringen skulle pröva överklaganden av asylärenden. Nu har vi ett rättligt system, lika för alla, där man har rätt till juridiskt ombud i varje instans. Den som trots detta får avslag på sin asylansökan ska också lämna landet.


(Klicka för större storlek)

Jag tror aldrig jag och de starkt religiösa grupperna kommer att bli överens i migrationsfrågan. För mig handlar humanism inte bara om att till varje pris låta precis alla få stanna i Sverige. Humanism handlar även om att de som får stanna ska ha en rimlig chans att få bostad och arbete, och det handlar inte minst om att samhället i övrigt måste fungera. Tar vi emot alltför många asylsökande som saknar asylskäl komer det direkt att slå emot alla andra grupper och individer som är beroende av samhällets stöd. 
 

Tränger klimatfrågan ut andra viktiga miljöfrågor från dagordningen?

2018-10-30

Jag har under många år varnat för att den uppskruvade klimatdebatten tränger bort de flesta andra miljöfrågor från mediabevakning, samhällsdebatt och politik. Men också att "klimatpolitik" ibland rent av motverkar andra viktiga miljöhänsyn. 

Exempelvis minns jag när vi hade en föredragning på den moderata riksdagsgruppen någon gång mellan 2006 och 2010 av dåvarande miljlminister Andreas Carlgren (C), där jag ställde en fråga till honom om det verkligen var klokt att satsa så stort på etanol som drivmedel, eftersom detta medförde skövling av regnskog i Brasilien för att producera sockerrörsetanol till Europa. Jag minns hur han närmast tillrättavisade mig med att sockerrör inte alls odlas på regnskogsmark utan på savannmark. Och hur jag fick sista ordet genom att påpeka för honom att när man använde betesmark till sockerrörsodling tvingades man skövla regnskog för att skapa ny betesmark.... Då blev han faktiskt svarslös. Och i efterhand har ju knappast etanolsatsningen visat sig vara någon stor succe, i vart fall inte när det gäller importerad etanol.

Palmoleinblandning i diesel pågick också under flera år i Europa utan kontroll eller certifiering, vilket skövlade regnskogar i Asien för att anlägga palmplantager för produktion av palmolja. Efter många år infördes krav på certifierade plantager där man garanterade att odlingarna inte skadade regnskogarna. Men hur mycket regnskog som hann avverkas för att Europa skulle "rädda klimatet" vet nog ingen.

Regnskogsskövlingar i både Asien och Sydamerika medför allvarliga störningar på ekosystem, hotar djurarter och förändrar det lokala klimatet, skapar erosion och minskar upptaget av koldioxid. Och orsaken i dessa fall var inte minst europeisk klimatpolitik. I delar av Afrika har dessutom odlingen av andra biobränslen till oss i väst minskat produktionen av mat och orsakat svält.

I dag kom en sorglig rapport från Världsnaturfonden, Living Planet report 2018. Det är en rapport om jordens ryggradsdjur, framtagen av bland annat WWF och Zoological Society of London. Rapporten visar en 60-procentig minskning av antalet ryggradsdjur i världen. Living Planet Index omfattar 16.704 olika populationer av över 4.000 olika arter. Bestånden av fåglar, däggdjur, amfibier, reptiler och fiskar har minskat med 60% mellan 1970-2014. Det betyder att 7 av 10 vilda ryggradsdjur kan vara borta om bara några år.  Allra mest har dessa djur minskat i Syd- och Mellanamerika och andra tropiska regioner. 

En ny Sifo-undersökning gjord på uppdrag av WWF visar samtidigt att 7 av 10 svenskar underskattar förlusten av biologisk mångfald. Endast 4 procent anger ”rätt svar”- alltså att biologisk mångfald har minskat med 60 procent. De allra flesta tror att betydligt färre djur har försvunnit. Klimatförändringarna oroar de intervjuade mest (52%), följt av politisk extremism (35%), terrorism (34%) och miljöförstöring (33%). Förlusten av biologisk mångfald (11%) kommer långt ner på listan och är inte känd. De som intervjuats oroar sig således inte heller för den. Min egen slutsats är att klimatdebatten har trängt undan andra viktiga miljöfrågor från dagordningen, både i media, samhällsdebatt och politik.

Min egen erfarenhet från privata semesterresor till i Tanzania/Zanzibar och Peru/Amazonas är att turismen är helt avgörande för att kunna skydda regnskogar och andra värdefulla naturmiljöer, finansiera nationalparker och skydda utrotningshotade djur. Utan turism skulle många i lokalbefolkningen återgå till jakt och skogsavverkning i stället och därmed snabbt orsaka stora skador. Men tack vare alla turister som betalar stora pengar för sina besök så får skogen och djuren ett ekonomiskt värde och ökar välståndet. Man kan exempelvis finansiera vakter i nationalparker, och befolkningen kan öka sitt välstånd på grund av turismen. Den som kräver att vi ska sluta flyga internationellt som turister och tycker vi kan semestra på hemmaplan i stället av "klimatskäl" har inte förstått någonting.  Återigen riskerar klimatextremismen att medföra andra skador, kanske obotliga sådana, på andra viktiga områden. Vi behöver en mycket tydligare helhetssyn på miljö och klimatfrågorna.

 

Är forskarna eniga i klimatfrågan?

2018-10-28

Redan 1997 undertecknade 31.000 vetenskapsmän och personer med universitetsexamen i naturvetenskap (varav 9.000 med doktorsgrad), en petition där de menade att koldioxiden inte påverkar atmosfären eller klimatet i någon större utsträckning. Petitionen kallas The Petition Project. I vilken mån en del av dessa personer bytt åsikt de senaste 20 åren vet jag inte.

I klimatdebatten hävdas dock ofta numera att "forskarna är överens" eller att i vart fall "97-98% av forskarna är överens" om att koldioxidutsläppen är den dominerande orsaken till att klimatet förändras. IPCC använder själva denna uppgift i sin "Summary for Policy Makers", och hävdar i princip vetenskaplig konsensus. Även NASA använder uppgifterna på sin hemsida. 

I debatten hänvisas ofta till tre mycket välkända studier om vad forskarna och vetenskapsmännen anser. Det är studier från Illinois-universitetet 2009, Anderegg m.fl. 2010 och Cook m.fl. 2013. Dessutom har studierna sammanfattats i en ny rapport av samme Cook mfl 2016. Denna senare rapport brukar oftast åberopas i dagens debatt, och sägs visa att det närmast råder enighet inom forskarvärlden. Det finns dock mycket stora invändningar mot påståendena om "enighet".

Den första undersökningen som visar att "97%" av forskarna är överens baseras på en idag ganska gammal undersökning från University of Illinois 2009 (Doran/Zimmerman, Examining the Scientific Consensus on Climate Change, 2009). Två frågor sändes per mail till 10.257 medlemmar i American Geophysical Union, AGU, där de flesta meteorologer är medlemmar. Endast 3.146 svarade, vilket är så få att enkäten inte är statistiskt godtagbar. Ännu värre är att man sedan satte sig att bedöma vilka av de svarande som kunde anses vara “klimatforskare” och sorterade bort alla utom 77 stycken (!). Av dessa ställde sig 75 bakom teorin, vilket blir 97 % av 77, men 7 promille av alla tillfrågade (bilden nedan).



I den andra undersökningen från 2010 av William Anderegg mfl tillfrågades 1.372 forskare. Av dessa valdes sedan 50 forskare ut som hade publicerat arbeten just om mänsklig klimatpåverkan. Av dessa 50 ansåg 49 att människan orsakar global uppvärmning. Det blir 98%. Men det är bara 2,3% av de totalt antalet tillfrågade. Vad tyckte de övriga? Hur mycket av den globala uppvärmningen som man anser att människan orsakar framgår inte heller av forskarnas svar.

I undersökningen av John Cook mfl 2013 studerades 11.944 vetenskapliga uppsatser. Av dessa höll 97% med om att koldioxid är en växthusgas och att mänsklig aktivitet påverkar den globala uppvärmningen. Men bara 41 (!) hävdade att människan skulle ha orsakat det mesta av uppvärmningen sedan 1950. 41 av 11.944 blir 0,3%.

Dessa tre hårt kritiserade undersökningar "återanvänds" sedan i en ny rapport 2016, där författarna är John Cook samt bland annat ovan nämnda Doran och Anderegg. Den nya rapporten bygger alltså på de tre andra och blir därmed inte mer tillförlitlig än de tre tidigare rapporterna.

Jag fick för några år sedan en bok från journalisten Tege Tornvall, ”Tänk om det blir kallare?”. I den boken har författaren listat 1.407 kvalificerade IPCC-kritiska personer världen runt, varav 1.250 med forskarbakgrund inom för klimatet relevanta ämnen. Minst 140 av de kritiska personerna har arbetat för IPCC eller NASA, men vänder sig mot IPCC:s arbetssätt och slutsatser. Forskarna i boken representerar ämnena arktisk forskning, glaciärforskning, astrofysik, atmosfärfysik, biologi/zoologi/medicin, ekologi/miljö, ekonomi/resurshushållning, energi, geovetenskap, kemi, klimatologi, meteorologi och matematik/statistik. Minst en nobelpristagare finns bland namnen.

Här är för övrigt en lista med 450 "peer-rewiewade" (vetenskapligt granskade) vetenskapliga artiklar som kritiserar teorierna om AGW (av människan orsakad global uppvärmning).

Påståendet att "vetenskapen är enig i klimatfrågan" är med andra ord uppenbart falskt. Det är i sig såklart inte något bevis på att en majoritet av forskarna avfärdar klimathotet. Men faktum är att ingen vet hur stor del av vetenskapen som tycker det ena eller det andra, eller hur många som är osäkra eller neutrala i frågan. Jag har frågat många klimatdebattörer efter nyare studier som verkligen redovisar helheten, men det verkar inte finnas några. Det enda vi kan veta helt säkert är att man inte är enig inom vetenskapen (oenighet är faktiskt det normala inom de flesta vetenskaper, det är därför man forskar vidare).

Det är också intressant att även om en betydande majoritet skulle anse att människan är en stor del av orsaken till klimatförändringarna så finns det få forskare som vågar säga hur stor människans roll är. Jag har träffat ganska många forskare i både Sverige och utlandet under de över tio år jag ägnat mig åt denna fråga, och inte en enda av dessa har kunnat ge ett tydligt svar. Alla jag talat med har påpekat att klimatförändringar sannolikt drivs av såväl naturliga orsaker som av mänsklig påverkan, men man vågar inte säga hur mycket av varje. Som jag skrev i föregående blogginlägg är det oerhört centralt att veta hur mycket som beror på människan om man ska fatta korrekta långsiktiga politiska beslut. I dag tar man ju (mer eller mindre lyckade) beslut enligt "försiktighetsprincipen", men man vet inte säkert om det verkligen kommer att bromsa eller stoppa klimatförändringar. I detta läge borde vetenskaplig debatt uppmuntras i stället för att kritiska röster tystas eller brännmärkas i debatten.

 

Otäck och totalitär ton i klimatdebatten

2018-10-27

Nyligen skrev jag detta inlägg på twitter, apropå nägra andra inlägg som menade att rekordvärmen i Sverige beror på klimatförändringar:

Reaktionerna blev många. Över 1.200 likes, 241 retweets och 139 kommentarer. Huvuddelen var instämmanden, men ett antal kommentarer var tyvärr riktigt otrevliga. Allt från att jag (som vanligt) beskylldes för att vara "klimatförnekare" till att  jag bagatelliserar klimathotet och att jag närmast är en obildad människa som inte förstår att hela mänskligheten är hotad. Några kommentarer var till och med riktigt hotfulla. Klimathysterin har närmast blivit religiös i vissa kretsar, och detta trots att det finns väldigt många frågetecken. Att man kan provocera vissa med ett så nyanserat inlägg är en gåta.

I debatten hävdas flera saker. Bland annat att "97% av forskarna är eniga om att människan orsakar klimatförändringarna".  Det finns dock inga seriösa studier alls som visar att 97% håller med om detta, det är falska påståenden. Jag återkommer till detta separat i kommande inlägg eftersom det kräver lite utrymme att bemöta.

De mer nyanserade nöjer sig med att hävda det som IPCC själva hävdar, nämligen att "huvuddelen av klimatförändringarna kan antas orsakas av människan". Men då kommer motfrågan - hur mycket är denna "huvuddel"? Om det bara är lite drygt hälften så är det alltså nära hälften som orsakas av något annat. Och då lurar vi kanske oss själva med att alla problem är lösta bara vi minskar utsläppen av koldioxid? Vilka är de andra orsakerna? Kan vi påverka dem? Om vi inte kan det kanske det bara är att anpassa sig till klimatförändringar, och då måste vi rimligen lägga stora pengar på det i stället för på annan mer tveksam klimatpolitik. Om det är något man borde oroa sig för i klimatdebatten borde det vara detta.



Andra menar att jag "inte lyssnar" på vetenskapen. Min invändning är att det är just det jag gör. Klimatalarmisterna menar att klimathotet är det allvarligaste hotet mot hela mänskligheten. Att då som politiker noga sätta sig in i frågan och även lyssna på kritiska röster ser jag närmast som en plikt. Hur ska jag annars kunna ta ställning? I precis alla andra politiska frågor anses det självklart att lyssna på olika röster och ställa kritiska frågor. Till och med numera i den känsliga migrationsfrågan. Men i klimatfrågan utsätts man för enorma påtryckningar, ibland närmast ett oresonligt hat, om man ens andas om kritiska frågor.

Jag försökte också förklara att man måste skilja på att diskutera forskning och vetenskap och att ta politiska beslut. Ibland tar man politiska beslut "för säkerhets skull" utan att ha hela den vetenskapliga bilden klar för sig. Men parallellt med detta kan man självklart fortsätta att intressera sig för forskningen. Och exakt så är det i klimatfrågan. Det finns inga vetenskapliga bevis på vare sig hur allvarligt klimathotet är eller vad som orsakar klimatförändringar. Det finns däremot antaganden som är mer eller mindre sannolika, och som oroar. Och för säkerhets skull tar vi därför beslut som innebär att vi försöker minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Samtidigt måste vi forska vidare och inte vara rädda att ställa obekväma frågor, och kommer nya fakta fram måste politiken snabbt kunna anpassa sig och välja nya vägar.

Min invändning mot dagens "klimatpolitik är samtidigt flera. Dels att vi gör meningslösa satsningar i Sverige som omöjligen kan påverka det globala klimatet alls, men däremot kostar en massa pengar. Dels att vi tar felaktiga beslut som i efterhand visar sig snarare ha medför negativa miljökonsekvenser. Bland de senare finns exempelvis satsningarna på etanolinmport som ödelagt massor av regnskog i Sydamerika. Ett annat felbeslut var att klassa dieselbilar som miljöbilar, varvid man lurade en massa bilister. Nästa felbeslut lär bli den stora skattesubventionen "bonusmalus" av "miljöbilar". Som en del väl insatta energiexperter visat (se tidigare blogginlägg) medför exempelvis satsningar på elbilar risk för att man ur global synpunkt i praktiken kör bilarna på kolkraft, men då med mycket stora effektförluster när man först gör el av kolkraft. Samtidigt kostar det mycket stora pengar som man kunde fått mycket större miljönytta av på andra sätt. Samma sak med att köra omkring med stora bussar på landsbygden med några få passagerare - det hade ofta varit mer miljövänligt om de tagit bilen.

Att jaga bilismen och inrikesflyget är andra dumheter som direkt motverkar möjligheten att bo och leva miljövänligt och att driva företag på landsbygden. Hård beskattning slår mot pendling och turism. Kilometerskatt på transporter hotar de gröna näringarna, exempelvis vårt skogsbruk och vår livsmedelsproduktion. Och miljardsubventionen av elcyklar gynnar främst dem som bor i städerna. Få landsortsbor kan ta elcykeln till jobbet. Möjligheten att bo och verka på landsbygden, driva gröna näringar, producera livsmedel, driva turistnäringar och på plats värna vår natur och det öppna landskapet är för viktiga saker för att offra i klimatpolitikens namn.

Talet om att "bära sina kostnader för klimatutsläpp" är också märkligt. Om man bara betalar för sina utsläpp är alltså allt frid och fröjd? Lite som ett modernt avlatsbrev? Om nu klimathotet verkligen är så extremt allvarligt som vissa påstår borde väl inte politiken bara sätta ett pris på koldioxidutsläpp utan omedelbart förbjuda alla utsläpp från mänsklig verksamhet? Eftersom inga politiker förespråkar ett omedelbart totalförbud kan de ju knappast anse att mänsklighetens undergång är nära förestående?

Att ställa kritiska frågor om klimatvetenskapen och kritisera delar av klimatpolitiken betyder inte att man inte oroar sig för följderna om klimatet förändras. Det betyder inte heller att man inte tror att människan påverkar klimatet (däremot återstår frågan om hur stor den mänskliga påverkan är). För att fatta rätt beslut måste man ha mycket mer fakta och bevis. Under tiden får man som sagt givetvis försöka ta så kloka beslut man kan. Dagens klimatdebatt börjar få närmast totalitära undertoner där de med avvikande åsikt ska brännmärkas, hånas och förlöjligas, och där alltför många är beredda att både ifrågasätta demokratin och yttrandefriheten för "den goda sakens skull", dvs en mycket extrem klimatpolitik. Det påminner om migrationsdebatten fram till för några år sedan, och vi vet idag att det inte var den högljudda politiska och mediala majoriteten och de mest extrema forskarna som hade rätt. Jag hoppas och tror att även klimatdebatten kommer bli mer sansad efterhand, och för egen del kommer jag fortsätta att debattera frågan.
 

Första mötet med Riksrevisionens parlamentariska råd

2018-09-25

I dag var första sammanträdet med Riksrevisonens parlamentariska råd, där jag blikvit invald som vice ordförande. I rådet ingår en representant för vart och ett av de åtta riksdagspartierna.

Riksrevisionen är en av de viktigaste myndigheterna under Riksdagen och har som uppgift att följa upp och granska vad statens pengar går till, hur de redovisas och hur effektivt de används. Myndigheten har 330 anställda och tre kontor, i Stockholm, Jönköping och Uppsala. Man har en budget på 320 miljoner, plus ytterligare 50 miljoner i biståndspengar som går till att hjälpa andra länder att bygga upp en bra revision som kan motverka korruption och slarv med skattepengar.

I Sverige granskar Riksrevisonen alla årsredovisningar för 230 myndigheter och gör dessutom 30-40 fördjupade rapporter varje år där man granskar andra saker som man anser vara särskilt intressanta.

Genom att utföra oberoende revision ska Riksrevisionen "bidra till att stärka den demokratiska insynen, en god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten" som man skriver på sin hemsida. Det parlamentariska rådet ska ha en dialog med Riksrevisionen och för riksdagens räkning ha insyn i Riksrevisionens arbete. Vi kan också ge förslag till sådant som Riksrevisionen skulle kunna granska mer utförligt.

Riksrevisionens arbete är kanske inte det som uppmärksammas mest i media, men det är en viktig pusselbit för att granska regeringens styrning av myndigheterna, och myndigheternas verksamhet. I en tid när mycket handlar om bristande förtroende för politik och myndigheter, där media allt oftare upptäcker vänskapskorruption, mygel, slarv och slöseri med skattepengar, och där våra höga skatter inte alltid upplevs gå till rätt saker så känner jag ett behov av att lyfta fram Riksrevisionens betydelse. Och jag ska också försöka sprida mer kunskap om vad Riksrevisionen gör och uppmärksamma en del av deras granskningsrapporter lite extra.
 

En ny bild av Sverige

2018-10-25

Tidningen Metro i Stockholm har idag denna löpsedel. Och i senaste numret av tidskriften Hem och Hyra finns också en intressant nyhet på förstasidan. Jag kan inte minnas att tidningarna hade denna typ av nyheter när jag växte upp. 

  


 

Kommunerna rekordinvesterar på grund av kraftigt växande befolkning

2018-10-23

Dagens Samhälle varnar i sitt senaste nummer för att de svenska kommunerna rekordinvesterar i bostäder, skolor, förskolor och äldreboeenden till följd av kraftig befolkningstillväxt. Och av SCB:s statistik vet vi att huvuddelen av denna tillväxt beror på asylmottagande. 

Förra året tvingades kommuner och landsting investera över 165 miljarder, att jämföra med ungefär hälften för 10 år sedan. Det mesta går till verksamhetsfastigheter, förljt av bostäder och infrastruktur. Investeringarna ökar skuldsättningen, och när räntorna stiger kan kostnaderna öka ordentligt. Det stora problemet är dock inte investeringskostnaderna i sig, eftersom kommunsektorn totalt sett inte är så hårt skuldsatt. Problemet är i stället att man drar på sig stora driftskostnader, samt att det är svårt att hitta kompetent arbetskraft för att driva verksamheten.

Annika Wallenskog, chefsekonom hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) varnar för att kommunerna måste fundera på hur mycket pengar de får in och hur mycket de gör av med. Troits extremt starka resultat de senaste åren till följd av högkonjunkturen räcker inte överskotten för att finansiera investeringarna. SKL varnar för att resultaten int ekommer att bli lika starka framöver.

Jag kan bara understryka det jag sa i min riksdagsdebatt förra veckan - det finns inget utrymme för lättsinne i migrationspolitiken. Det omfattande asylmottagandet kräver mycket stora resurser, och om inte majoriteten av de nyanlända kommer i egen försörjning kommer detta inte att sluta väl. Om kommunerna både måste investera stort i mer välfärd till alla nyanlända, och samtidigt försörja merparten av de nyanlända med försörjningsstöd kommer de snabbt att tvingas spara på annat. Läget är allvarligt, och ett i princip totalt stopp för allt mottagande av asylsökande börjar alltmer framstå som en nödvändighet. Att lätta på reglerna i  migrationspolitiken riskerar i vart fall att bli en katastrof för den svenska välfärden.  

En observation är också att Göteborgs kommun har den största låneskulden av alla svenska kommuner. Högre än Stockholm som kommer tvåa - fast Stockholm är betydligt större. Göteborg är en stad som känns allt mer beymmersam på allt fler områden. 
 

60% av Sveriges kommuner har använt möljligheten till resultatutjämning

2018-10-23

I en av mina riksdagsmotioner under min första mandatperiod föreslog jag att man skulle ge svenska kommuner möjlighet att fondera överskott från ett år för att använda ett annat år när tiderna är sämre. Alltså lite som företagens möjligheter till resultatutjämning. Det tog några år innan mitt förslag blev verklighet, och förutom motionerna hade jag flera samtal om saken med både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman. Till slut tog Alliansregeringen fram ett förslag om detta som riksdagen röstade igenom. I ett blogginlägg oktober 2012 beskrev jag detta:

Regeringsförslag om resultatutjämningsfonder för kommunerna

Under flera år har jag motionerat i riksdagen om att kommunerna borde får möjlighet att spara överskott från goda år för att hantera underskott andra år. Bland annat motionerade jag om detta 2009 och 2010, och jag har också diskuterat frågan tidigare på bloggen.

Bakgrunden är att finanskrisen och den senaste lågkonjunkturen har medfört att många kommuner, trots en i grunden god och stabil ekonomi, tvingats till snabba besparingar på grund av tillfälligt minskade skatteintäkter. Detta har drabbat viktiga verksamheter som tvingats dra ned. När sedan tiderna blivit bättre har man tvingats bygga upp dessa verksmheter igen. Detta har aktualiserat kommunernas önskemål om att kunna använda överskott under goda år för att täcka underskott när tiderna blir sämre. Under min tid som kommunpolitiker fann jag dagens system mycket märkligt där varje enskilt år måste gå ihop ekonomiskt, oavsett vad som händer i omvärlden och oavset hur stora överskott man haft åren dessförinnan. Jag menade att Sverige behövde en mer långsiktig syn på kommunernas ekonomiska stabilitet.

I mina motioner föreslog jag därför att man skulle pröva möjligheten att låta varje kommun avsätta en del av ett års överskott till en resultatutjämningsfond som fritt kan användas kommande år. Möjligheten till avsättning skulle kunna begränsas till en viss andel av ett visst års överskott. Det skulle påminna om den möjlighet som finns för företag att i deklarationen skjuta upp beskattningen av en del av vinsten till kommande år.

Lösningen med en resultatutjämningsfond knuten till varje enskild kommun skulle göra hanteringen enkel och obyråkratisk och öka kommunpolitikernas möjlighet till långsiktig ekonomisk planering och att erbjuda en stabil och mindre konjunkturkänslig välfärd till invånarna.

Regeringen har nu överlämnat ett förslag till riksdagen med just denna innebörd, och där det även blir möjligt att tillämpa reglerna retroaktivt så att de omfattar överskott ända sedan år 2010. Så här skriver regeringen om den nya möjligheten i sitt pressmeddelande:

"Ökade möjligheter för kommuner och landsting att möta svängningar i konjunkturen

Kommuner och landsting ska få förstärkta möjligheter att själva kunna utjämna intäkter över tid och därigenom möta svängningar i konjunkturen. Det föreslår regeringen i en proposition som lämnats till riksdagen.

- Att ge kommuner och landsting ökade möjligheter att spara i goda tider är en del av det övergripande målet om god ekonomisk hushållning, säger finansmarknadsminister Peter Norman.

Förslaget innebär att kommuner och landsting får bygga upp resultatutjämningsreserver inom ramen för det egna kapitalet. Reserverna gör det möjligt att sätta av en del av eventuella överskott i goda tider. Därmed kan kommuner och landsting bygga upp en buffert som kan användas för att täcka underskott som uppstår till följd av en lågkonjunktur.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2013. En möjlighet införs att även reservera överskott upparbetade fr.o.m. räkenskapsåret 2010. För att göra en reservering för tidigare räkenskapsår krävs att kommun- respektive landstingsfullmäktige fattar beslut under räkenskapsåret 2013."


Jag är mycket nöjd med denna proposition. Det är något kommunpolitikerna sett fram emot, och som kan skapa ett minskat behov av ogenomtänkta kortsiktiga besparingar enstaka år. Jag kan dessutom konstatera att förslaget är nästan identiskt formulerat med mina egna motionsförslag, så jag var uppenbarligen inte helt fel ute.


Vid en föredragning av Riksrevisionen om kommunal redovisning på Finansutskottets möte idag ställde jag frågan om hur många kommuner som använder denna möjlighet till resultatutjämning mellan goda och dåliga år. Svaret var att ungefär 60% av kommunerna hittills vid något tillfälle använt möjligheten! Ett mycket glädjande resultat som rimligen medfört att man sluppit onödiga tillfälliga nedskärningar för att klara en ansträngd budget ett enskilt år, och då i stället kunnat använda överskott från tidigare år. Kanske ett av mina mest framgångsrika förslag under mina år i riksdagen, och ett förslag som haft stor betydelse i verkligheten för väldigt många människor.
 

Hård kritik från EU mot Sveriges bristfälliga gränskontroller

2018-10-22

EU-kommissionen riktar alltså i en (tidigare hemlig) rapport hård kritik mot Sverige för bristande gränskontroller, och man larmar om att återvändande jihadister riskerar att inte kännas igen på Arlanda. Bland annat saknas struktur och enhetlighet i polisens, Migrationsverkets, Tullens och kustbevakningens sätt att arbeta. Sverige anklagas också för att bryta mot Schengenavtalet på flera sätt, till exempel genom att personalen inte uppfyller kraven på kunskap och utbildning. Hela 95 punkter måste enligt rapporten åtgärdas av Sverige.

Att regeringen hemlighöll rapporten inför valet är givetvis allvarligt.

Och att Sverige inte lever upp till Schengenavtalet, samtidigt som vi kritiserar andra länder för slapp gränskontroll är faktiskt oerhört pinsamt. Detta måste vara högsta prioritet för nästa regering att åtgärda!
 

Lärarnas viktigaste uppgift är att undervisa

2018-10-22

Rubriken kan tyckas självklar, men det är den tyvärr inte.

Min mamma var lågstadielärare (åk 1-3) och gick i pension 1998. Redan under sina sista 10-15 år i yrket beklagade hon sig ofta över hur mycket det var som störde lektionerna, och hur mycket extra arbete hon hade bredvid det "vanliga" pedagogiska arbetet. Allt mer tid gick åt till att hantera konflikter och sociala problem (och då jobbade hon ändå inte på någon skola i något speciellt socialt utsatt område), och under skoldagarna var det oerhört mycket utifrån som störde lektionerna. Och hon var ändå "av den gamla stammen" som med fast hand höll god ordning i klassrummet och eleverna lyckades ofta bra.

I dag har arbetssituationen för lärarna blivit ännu mer komplex. Det märker jag när jag är ute och träffar lärare. Detta att aldrig känna att man hinner med, att man har för lite pauser under dagen, att man sällan hinner prata med vuxna kolleger under dagen, och att man måste ta stort socialt ansvar för elever som mår dåligt är vanliga reaktioner.

I dagens Borås Tidning finns en artikel som väcker nya frågor. I artikeln kritiseras att skolorna i Borås inte har "rutiner för avfallssortering" vilket tydligen ses som ett stort problem. I sak handlar det tydligen bland annat om att det inte finns påsar för komposterbart avfall i alla klassrum där man kan kasta resterna efter fruktstunden... 

Det diskuteras också att lärarna ska ansvara för källsorteringen och att de sedan också ska se till att bära ut soporna. En rektor, Richard Jennerhed på två av skolorna är föredömligt tydlig: "Jag sätter inte mina lärare på att hämta sopor, de har tillräckligt med arbetsuppgifter ändå" säger han. Även lärarfacken är kritiska. Tommi Wärme på Lärarförbundet i Borås påpekar att allt fler uppgifter läggs på lärarna. Exempelvis har så många elever idag specialkost att inte kökspersonalen hinner servera alla elever på vissa skolor och då får lärarna ta över även denna uppgift. 

En annan rektor, Kerstin Koivisto, säger i artikeln att "det är knöligt att få till arbetet på småskolor för det är så få personer på många "bredviduppdrag" som det tas beslut om i alla möjuliga instanser att vi ska leverera i skolans värld". 

Av artikeln framgår även att "de närmaste åren ska kommunens alla grundskolepedagoger genomgå en miljöutbildning för att öka kompetensen inom miljlöarbetet". Det kan givetvis låta bra, men jag får ofta höra från lärare att det sällan finns tid att vidareutbilda sig i pedagogik eller fördjupningar i sina ämnen, samtidigt som studiedagar och utbildningar ofta handlar om sådant som värdegrund, genuspedagogik, antimobbningsarbete och liknande som kommer via beslut uppifrån från politik och förvaltning. Ofta viktiga saker i och för sig, men en duktig lärare måste också få tid att vidareutbilda sig i sina ämnen! 

När det gäller källsortering och avfallshantering måste jag också ställa mig frågan var föräldrarna kommer in i bilden? Är inte detta en sak som barn i första hand bör lära sig hemma av sina egna föräldrar? Det är ändå i hemmen som den största delen av avfallshanteringen sker? Det är ju knappast barnens fruktstund i skolan som skapar de stora avfallsbergen. 

Jag är inte bara uppvuxen med en mamma som är lärare, jag har själv provat på läraryrket i ganska stor omfattning som lärarvikarie på samtliga stadier i grundskolan, och under min studietid var det ett av mina viktigare extrajobb. Jag arbetade i flera olika kommuner och många olika skolor och kunde tydligt se skillnaden i arbetssituation på olika skolor. Jag har även undervisat en del på universitetsnivå och har också i mitt yrke arbetat mycket med internutbildning. Jag har också varit med och drivit en föräldrakooperativ förskola. Utbildning och pedagogik är frågor som intresserar mig mycket, det är ju överföring av kunskap mellan generationer som leder samhället framåt. Mitt första politiska uppdrag var att sitta i utbildningsnämnden i Marks kommun, och jag var ledamot av riksdagens utbildningsutskott 2010-14. Sedan några veckor är jag ersättare i samma utskott vid sidan av mitt huvuduppdrag i finansutskottet. Arbetssituationen för lärarna och hur vi lockar fler duktiga ungdomar att vilja bli lärare ser jag som några av våra viktigaste uppgifter de kommande åren. Utan kunniga lärare som kan foksera på den pedagogiska delen så kommer vi aldrig att lyfta svensk skola. Politisikt styrda kringuppdrag måste begränsas.

Jag tycker det är solklart att lärare vare sig ska bära sopor eller servera mat. De ska inte heller göra det jobb som borde göras av kuratorer eller skolsköterskor för att dessa saknas. Lärare har studerat ett antal år på högskola för att
bli bra pedagoger och lära ut ämnen enligt läroplanen. I denna läroplan ingår ju bland annat olika inslag om miljö och hållbarhet, och detta är såklart lärarens uppgift att förmedla. Men det praktiska arbetet på skolorna att hantera avfall, servera mat och liknande ska givetvis inte ligga på lärarna. Tiden mellan lektionerna behöver lärarna för återhämtning och för att hinna förbereda nästa lektion.
 

Så beslutar EU

2018-10-18

Efter mina inlägg om diskussionerna kring EU-budgeten, Brexit, samt dagens om EU-revisionen, har jag fått flera frågor om hur EU egentligen tar sina beslut och vem som bestämmer vad. Och faktum är att det är en ganska svårbegriplig beslutsgång, det har jag själv upplevt när jag på plats i Bryssel ska försöka förstå hur det hela går till. EU-upplysningen vid Sveriges Riksdag har gjort denna bild som beskriver beslutsgången. Mer information finns på EU-upplysningens hemsida.

Betydligt bättre intern kontroll av EU:s budget enligt EU-revisionen

2018-10-18

I dag fick Finansutskottet och EU-nämnden en föredragning av Eva Lindström som är svensk ledamot i Europeiska revisionsrätten. Ärendet gällde revisionsrättens årsrapport för 2017, som nu är färdigreviderat.

Frågor om EU:s revisonsrätt är kanske inte de största kioskvältarna i svensk politisk debatt, men de borde uppmärksammas mer tycker jag. EU:s samlade utgifter uppgick år 2017 till hisnande 137,4 miljarder euro, vilket motsvarar ungefär 1.500 miljarder svenska kronor. Och det är de europeiska skattebetalarnas pengar. Att dessa pengar hanteras ansvarsfullt och att inte slarvas bort genom felutbetalningar, fusk eller korruption är oerhört viktigt.

Under många år fick EU underkänt av revisorerna, det fanns helt enkelt så många allvarliga anmärkningar att man i praktiken faktiskt avstyrkte ansvarsfrihet (vilket dock ändå beviljades år efter år). Men de senaste två åren har situationen förbättrats  ordentligt. Mängden fel har minskat (i praktiken halverats på fem år) och EU:s interna kontroll har enligt EU-revisionen blivit mycket bättre. Detta är bra och positivt och stärker såklart förtroendet för EU.

En helt annan sak är såklart hur stor EU:s budget ska vara, hur man ska använda pengarna och vad man kan spara på. Där finns ju väldigt olika åsikter och jag och moderaterna står som alltid för att hålla hårt i pengarna. Den diskussionen lär fortsätta, och som jag tidigare påpekat borde EU:s budget såklart krympas med anledning av Brexit. EU-kommissionen tycker uppenbarligen tvärtom och vill öka EU:s budget trots att ett stort medlemsland lämnar. Det är i grunden ologiskt och orimligt.

Jag återkommer med inlägg om värdet av en effektiv revision, både i Sverige och EU, inte minst med anledning av att jag nu blir vice ordförande i Riksrevisionens parlamentariska råd. Jag ska efterhand försöka förklara på ett pedagogiskt sätt vad Riksrevisionen gör och varför det är så viktigt med en oberoende revision i både Sverige och EU. Allt handlar i grunden om att värna om våra skattepengar och om en noggrann, korruptionsfri och effektiv myndighetsutövning. 
 

Mitt anförande i dagens allmänpolitiska debatt i Riksdagen

2018-10-16

I dag höll jag detta anförande i den allmänpolitiska debatten. Som moderaternas ansvarige för frågor som rör kommunsektorns ekonomi blev det det självklara ämnet.


Herr talman,
 
Varningssignalerna från den svenska kommunsektorn kommer i en strid ström. Inte bara från den gemensamma organisationen SKL, utan även från allt fler enskilda kommuner, ekonomer och experter som ser stora ekonomiska svårigheter framöver för många svenska kommuner.
 
Det finns flera orsaker. En växande andel äldre och barn och unga i befolkningen ökar behovet av kommunal service, samtidigt som andelen yrkesverksamma i befolkningen minskar. För många landsbygdskommuner förstärks detta ytterligare av att unga arbetsföra lämnar kommunerna och flyttar till större städer. Kvar blir de äldre och yngre – men alltför få skattebetalare.
 
Problemen förstärks för kommuner som tagit emot väldigt många nyanlända de senaste 5-6 åren. Många kommuner har gjort det frivilligt eftersom man sett en möjlighet att fylla tomma lägenheter med hyresgäster och samtidigt fått kostnaderna betalda av staten de första åren. Men efterhand som statens ekonomiska ansvar upphör och alltför få av de nyanlända kommit i arbete, och i stället tvingas leva på försörjningsstöd, så urholkas kommunernas ekonomi i snabb takt. Att det fanns många tomma lägenheter berodde oftast på att arbetstillfällena blivit färre. Nu finns i stället en massa nyanlända på orter där det inte finns några jobb.
 
De kommuner som till följd av asylpolitiken hamnat i ett mycket svårt läge är många. Ett exempel är Avesta.
 
I en artikel i Avesta Tidning nyligen beskriver kommunchefen Siw Karlsson läget som väldigt ansträngt. Om det inte kommer nya statliga pengar väntar uppsägning av personal. Hon säger vidare i artikeln rakt ut att de ekonomiska problemen till stor del har att göra med att Avesta är en av de kommuner i Dalarna som tagit emot flest nyanlända. När statens ersättningar upphör finns kostnaderna kvar.
 
En kommun med stora ekonomiska påfrestningar tvingas förr eller senare skära i välfärden, säga upp personal och höja kommunalskatten. Alla dessa saker riskerar att skapa en ond cirkel där ännu fler förvärvsarbetande lämnar kommunen för mer attraktiva orter, varvid situationen försämras ytterligare.
 
 
Herr talman,
 
SKL, Sveriges kommuner och landsting, har i flera rapporter visat att det under Alliansens regeringstid rådde balans mellan skatteintäkter och utgifter för kommunsektorn och att man redovisade stabila överskott. Detta gällde även under finanskrisen. Den senaste mandatperioden ser det betydligt sämre ut och utgifterna överstiger skatteintäkterna. Utan extra tillfälliga statsbidrag skulle många kommuner redovisa stora underskott.
 
Så här illa ser det alltså ut idag, mitt i en stark högkonjunktur där skatteintäkterna är goda och arbetslösheten i vart fall hyfsat låg. Nu vänder konjunkturen sannolikt nedåt, tecknen på det är många. Det gör att skatteintäkterna sannolikt minskar betydligt och att arbetslösheten ökar. Samtidigt upphör statens ekonomiska ansvar för allt fler nyanlända. Om allt detta händer samtidigt väntar ett stålbad för många kommuner.  
 
Jag är övertygad om att vissa kommuner inte kommer att klara sig utan hjälp. Här måste staten prioritera för att vid behov kunna stötta kommunerna och trygga välfärden. Man samtidigt kan inte staten lösa alla kommunernas problem. Varje kommun måste noga prioritera vad man lägger skattepengarna på. Samtidigt måste man se mer långsiktigt på den egna kommunens utveckling. Att frivilligt ta emot mycket stora mängder nyanlända för att fylla tomma hyreshus på mindre orter med svag arbetsmarknad var kanske inte så genomtänkt?
 
  
Herr talman,
 
Läget i kommunsektorn är oroväckande och måste tas på allvar av nästa regering. En viktig lärdom är att det stora asylmottagandet nu börjar bli en riktigt tung post ekonomiskt för Sverige. Vi måste föra en mycket stram migrationspolitik under överskådlig tid för att inte förvärra situationen ytterligare. Det finns inget utrymme för lättsinne i migrationspolitiken.
 
Grunden för en stark kommunal ekonomi är samtidigt att vi får fler företag och fler jobb i privat sektor över hela landet. Det är det som skapar alla resurser till välfärd och annan kommunal verksamhet. Ett bra företagsklimat är grunden för hela den svenska välfärden. Höjd skatt på företagande, arbete, energi och transporter är definitivt helt fel väg om man vill stärka kommuner på landsbygden.


 

Över 10.000 följare på twitter

2018-10-16

I går passerade jag 10.000 följare på twitter.
Det känns nästan overkligt att så många vill ta del av det jag skriver.
Tack!



 

Många kommuner med stort asylmottagande har nu ekonomiska problem

2018-10-16

Jag och många med mig har tidigare varnat för vad som händer med de kommuner som tagit emot väldigt många asylsökande de senaste 4-5 åren. Många har gjort detta frivilligt eftersom man sett en möjlighet att fylla tomma lägenheter med hyresgäster och samtidigt få kostnaderna betalda av staten de första åren. Men efterhand som statens ansvar upphör och de nyanlända inte får arbete utan tvingas leva på försörjningsstöd så urholkas dessa kommuners ekonomi i snabb takt.

Ett exempel bland många är Avesta, där kommunens ekonomichef beskriver läget så här i Avesta Tidning förra veckan. Nedan en del av en artikel från ett helt uppslag i tidningen med flera artiklar om situationen:


              
                      
                 

 

Varför låta SD styra hela den politiska agendan?

2018-10-15

Fem svenska partiledare (S, V, MP, C, L) gör just nu det de säger att de inte vill - låter Sverigedemokraterna styra hela den politiska agendan. I stället för att ha fokus på vad man vill göra politiskt åt Sveriges många och allvarliga problem låter man hela diskussionen handla om hur man ska ställa SD utanför allt politiskt inflytande. Att samtidigt påstå att man vill att SD ska ställas utanför politiskt inflytrande blir närmast patetiskt - SD tillåts ju i dagsläget att blockera hela det politiska systemet på grund av dessa fem partier. Stefan Löfven sa exempelvis, enligt SVT, på dagens presskonferens att han "vill se ett blocköverskridande samarbete för att hålla SD borta från makten". Jag trodde han ville bilda en regering för att lösa Sveriges samhällsproblem? Men jag är väl naiv som tror att sakpolitik har betydelse i dagens politiska landskap. 

 
Jag är förvånad över att vissa borgerliga partiledare låter sig luras av Löfvens fulspel. Han har givetvis en helt annan agenda, och använder bara SD-frågan som ett sätt att försöka behålla makten. Lövfen bryr sig bara om en sak - att till varje pris klamra sig kvar som statsminister och fortsätta socialisera Sverige, höja skatterna och slarva med välfärden och skattepengarna. Att pressa C och L maximalt i frågan om SD-stöd är hans enda chans. Jag tror och hoppas att inte C och L går fullt ut i fällan och bildar regering med S, men skadan är redan skedd. C och L har lydigt låtit sig fösas åt vänster av media och vänsterpolitikerna i Sverige och vågar inte se helheten. I stället för att se allt bra man skulle kunna göra för Sverige (ibland förvisso med stöd av SD i vissa sakfrågor, precis som 2010-14 och nyligen när vi röstade bort regeringen Löfven) har man skrämts att rikta allt sitt fokus på att stoppa SD från inflytande. Man vill till och med stoppa SD från att stödja den politik man själva vill ha! Det känns som något slags tunnelseende. Att rösta bort Stefan Löfven från makten med aktivt stöd av SD gick tydligen bra, men att bilda en ny regering med passivt stöd av SD är omöjligt. Jag förstår faktiskt inte logiken i detta. I går hade jag denna väl spridda tweet om läget, och jag delade även en tweet från kollegan Hanif Bali som var på pricken:
  

Moderaterna och Kristdemokraterna har äntligen släppt SD-fixeringen. I stället lägger man energin på vilken politik man skulle vilja föra i regeringsställning. Jag är stolt över att tillhöra denna kraft i svensk politik.
 

Nu har jag analyserat läget kring FN-resolutionen om migration

2018-10-15

Den senaste veckan har en debatt rasat på sociala medier om en FN-resolution om migration och asylmottagande  (Global compact for safe, orderly and regular migration) som Sverige tydligen planerar att underteckna i mitten av december. Även tidningen Metro har skrivit om saken. Hela resolutionen går att ta del av här. Den är mycket omfattande och inte alldeles enkel att läsa, och jag har bara skummat igenom texten. Resolutionen innehåller definitivt en del som ur svensk synpunkt känns märkligt och orealistiskt, exempelvis mer generösa asyl- och migrationsregler, generösare familjeåterförening, lättare för "papperslösa" att få uppehållstilsltånd och lite annat smått och gott. Mycket kontroversiellt är att det föreskrivs att offer för människosmuggling ska få lättare att stanna i landet, det skulle ju rent av uppmuntra smuggelverksamheten. (Objective 10, pt 26h). Det finns även en i mitt tycke kontroversiell text som kan tolkas som begränsning för media att skriva negativt om migration (Objective 17, pt 33c). Det talas också om "kampanjer" för att sprida en positiv bild av migration till befolkningen (Objective 17, pt 33f). Spontant känns det som om en hel del strider mot Sveriges gällande migrations- och annan lagstiftning, liksom grundlagsskyddade yttrande- och pressfrihet. Det är samtidigt svårt att bedöma i vilken mån förslagen skulle förändra svensk rätt, och hur mycket vi redan kan anses uppfylla - många punkter i resolutionstexten är ganska vaga, så som det tydligen ofta brukar vara i FN-resolutioner.

Jag har undersökt lite närmare vad som gäller för denna typ av resolutioner, både i samtal med personal på Utrikesutskottets kansli och kontroll med andra källor. Detta är det jag fått fram:

För det första finns det två typer av FN-resolutioner, resolutioner från Säkerhetsrådet respektive Generalförsamlingen. Säkerhetsrådets resolutioner är bindande för FN:s medlemsstater, medan Generalförsamlingens inte är juridiskt bindande (men däremot möjligen moraliskt bindande för de stater som skriver under). Generalförsamlingens resolutioner brukar betraktas som "rekommendationer" till medlemsstaterna.

Sverige undertecknar en mängd resolutioner i FN, många av dem leder aldrig till några politiska beslut i Sverige. När det gäller vissa viktigare resolutioner i exempelvis Säkerhetsrådet brukar den svenska regeringen samråda med andra partier, men när det gäller resolutioner i Generalförsamlingen verkar det oftast vara en ren regeringsfråga, eller rent av en fråga för ansvarigt departement. Riksdagen röstar inte om FN-resolutioner, det är först om/när en resolution ligger till grund för svensk lagstiftning som riksdagen röstar om den svenska lagändringen. Ett exempel är Barnkonventionen som antogs 1989, men som fram tills förra året inte i sin helhet intagits i svensk rätt (vilket det finns mycket kritik mot eftersom man befarar att det kommer att motverka sitt syfte). Det tog alltså 30 år för denna konvention att bli svenk lag. Det är Sveriges Riksdag som slutligen avgör vilka konventioner som eventuellt ska tas in i svensk lagstiftning och hur detta ska ske, eftersom Riksdagen är lagstiftare.

Den aktuella konventionen planeras att undertecknas i Marocko i början av december av "stats och regeringschefer". Jag konstaterar dock att det finns uppgifter om att både USA och Australien kommer att avstå från att underteckna eftersom de tycker resolutionen går för långt. Det borde få varningsklockor att ringa även i Sverige. Och även om resolutionen alltså inte är juridiskt bindande känns det märkligt att Sverige skulle underteckna en i vart fall delvis kontroversiell konvention om vi endast har en expeditionsregering. En ny borgerlig regering borde enligt min åsikt analysera resolutionen grundligt innan man eventuellt undertecknar den.

Samtidigt är det viktigt att alltså komma ihåg att resolutionen visserligen verkar vara kontroversiell och därmed enligt min mening känns olämplig att underteckna, men den tvingar inte Sverige att ändra sin migrations- och asylpolitik eller någon annan lagstiftning. Den saken råder vi över själva.
 

När den politiska vågskålen trotsar tyngdlagen

2018-10-13

Svensk politik idag innebär ett närmast fanatiskt fokus på Sverigedemokraterna, som tydligen väger tyngre än precis allt annat, inklusive viljan att förändra svensk politik på en mängd viktiga områden. Jag skäms faktiskt som representant för det politiska systemet och den svenska riksdagen. Jag förstår om svenska folket tycker att politiken just nu inte tar sitt ansvar.

Saken kan även illustreras så här: 



I den första vågskålen:
* chans för parti X och Y att komma i regeringsställning
* möjlighet för X och Y att få tunga ministerposter
* möjlighet för X och Y att förändra politiken på en mängd områden
* Möjlighet för X och Y att stoppa den skadliga vänsterpolitiken i Sverige

I den andra vågskålen: 
* Möjlighet för X och Y att stoppa SD från att stödja den regering och politik som X och Y vill ha

Den andra vågskålen väger alltså tyngst. Stackars Sverige.
 

Det blir som väntat inget höghastighetståg mellan Göteborg och Borås

2018-10-13

Jag har åtskilliga gånger framhållit moderaternas linje om höghastighetståg, nämligen att det blir väldigt dyrt och tar lång tid att bygga höghastighetsbanor, eftersom de bland annat kräver "rakare" spårdragning, speciell räls på betongunderlag och dessutom tar mycket mer mark i anspråk på grund av större utrymme vid sidan av spåren av säkerhetsskäl. Stationslägena tar också större plats. Moderaternas linje har därför varit att det räcker med vanliga snabbtåg på vanlig räls, exempelvis på sträckan Göteborg-Borås, där tågen ändå aldrig kommer att kunna utnyttja de höga hastigheterna om man ska kunna stanna vid exempelvis Landvetter Flygplats.

I det ursprungliga beslutet av Alliansregeringen var byggstart av vanlig modern järnväg från Mölnlycke till Bollebygd via Landvetter Flygplats planerad redan nu under 2018/19. Men när allt ställdes på ända till följd av diskussionen om höghastighetståg stoppades alltihop av den nyss avsatta S-MP-regeringen. Förra året återfördes dock de av Alliansen beslutade pengarna, men med byggstart tidigast 2024, och med stor osäkerhet om vilken typ av järnväg man skulle bygga. 

Jag har under fem år förgäves försökt få media och lokala politiker att inse att de avsatta pengarna i budgeten bara räcker till vanlig järnväg, inte till höghastighetståg, och varnat för att höghastighetstågdiskussionen skulle försena vår viktiga järnvägsutbyggnad kraftigt. Men få har lyssnat, man verkar ha trott att det ska lösa sig. Trafikverket däremot har såklart koll på detta, och häromdagen meddelande man i ett pressmeddelande att det som väntat inte blir höghastighetståg utan vanlig snabbtågsjärnväg mellan Göteborg och Borås. Precis som jag förutsagt, och precis det moderaterna förespråkat.

Trafikverket skriver så här i sitt pressmeddelande: "Inför det fortsatta arbetet har Trafikverket beslutat att Ostlänken och Göteborg-Borås dimensioneras för inriktningshastigheten 250 km/h." Anledningen är helt enkelt att pengarna inte räcker till mera, samt att man vill komma igång med bygget. Trafikverket säger också det självklara att "Vid nya politiska beslut kan förutsättningarna för utbyggnaden av de nya stambanorna ändras, dock med konsekvenser för tidplaner och kostnader."

Tyvärr blir det ju inte byggstart på länge för sträckan Mölnlycke-Bollebygd, planen sträcker sig mellan 2018-2029, och för vår viktiga järnvägssträcka planeras alltså byggstart tidigast 2024. Allt till följd av tidigare S/MP-regerings prioriteringar. Om vi sluppit all förlamande diskussion om orealistiska höghastighetståg, och om en del lokalpolitiker och media lyssnat på oss som var realister, hade bygget på vår sträcka redan i praktiken varit igång. Nu blir det minst fem års försening. Vi får nu dras med en av Sveriges sämsta järnvägsförbindelser mellan Göteborg och Borås i ytterligare många år, och Landvetter Flygplats kommer inte att få järnvägsförbindelse på länge.

Ibland är det inte ett dugg kul att få rätt.

Dagens extra moderata gruppmöte

2018-10-12

De flesta medier har rapporterat från vårt extra moderata gruppmöte på förmiddagen idag. Vår partiledare fick tydligt och starkt stöd för att gå vidare med försöken att bilda en moderatledd regering, i första hand en Alliansregering, men om det inte fungerar med något eller några av Allianspartierna. Samtidigt vill vi hålla samman Alliansen som politisk kraft även i ett läge där eventuellt några Allianspartier väljer att stå utanför regeringen, genom att ändå ge dem inflytande över regeringspolitiken som bör baseras på Alliansens gemensamma valmanifest. Hur detta slutar vet vi början på nästa vecka när övriga Allianspartier svarat på vårt förslag.

 

TV4 var en av alla nyhetsmedier som bevakade ingången till Förstakammarsalen där moderaterna har sina gruppmöten. På vägen ut filmades en del av oss inför kvällens nyhetsinslag. Själv såg jag ändå ganska hoppfull ut i inslaget i TV4:s Nyheterna tycker jag? Och det är jag också!
 

UD-skandalen blir allt mer besvärande för Socialdemokraterna

2018-10-12
 

 


Att 261 formellt sett "opolitiska" tjänstemän på Utrikesdepartementet undertecknat ett brev/upprop till UD:s ledning med starkt politiskt innehåll i form av en "varning" för en ny regering som hotar "regeringskansliets värdegrund" är givetvis helt oacceptabelt i sig och innebär att de som undertecknat visat sig olämpliga att arbeta som opolitiska tjänstemän på ett departement. Regeringskansliets politik och värdegrund styrs såklart av den regering som vid varje tillfälle styr landet, det är inte de "opolitiska" tjänstemännens sak att definiera hur UD ska se på olika frågor.

När det nu också framkommer (bland annat i DN idag, men även tidigare via andra debattörer i sociala medier) att initiativtagarna till denna, i praktiken "namninsamling" mot en ny regering, varit en mindre grupp personer under ledning av en chef med  stark koppling till Socialdemokraterna blir denna skandal allt mer besvärande för Socialdemokraterna.

En ny regering bör granska detta noga och även överväga åtgärder mot de ansvariga. De har uppenbart brutit mot den viktiga principen att tjänstemän på ett departement alltid ska vara lojala mot sittande regering och aldrig ta partipolitiska  ståndpunkter i samband med sitt arbete. Med sitt agerande har man skadat förtroendet för både UD och regeringskansliet. 
Det som hänt är ytterligare skäl att byta regering.
 

Den svenska bnp-tillväxten per capita nu lägst i Europa

2018-10-11

Denna vecka har vi fått prognoser från IMF över bnp-tillväxten per capita i de europeiska länderna. Sverige hamnar sist med en förväntad tillväxt på 0,7%. Konjunkturinstitutet publicerade också en prognos där Sverige hamnar aningen högre, och även denna siffra har lagts in i figuren som i övrigt visar IMF:s siffror. Även konjunkturinstitutets prognos placerar Sverige i botten av listan. Det är ingen tvekan om att Sverige hamnat långt efter när det gäller ekonomisk tillväxt per capita. En stor del av orsaken är givetvis det mycket stora aylmottagandet som gör att den samlade ekonomiska tillväxten i Sverige fördelas på betydligt fler individer. Men det är också tydligt att andra länder med stort asylmottagande som exempelvis Tyskland lyckats betydligt bättre. Det svenska resultatet är därmed också ett lågt betyg åt den nu avsatta S-MP-regeringen.



Uppdatering 14/10: Uppgifter framkommer i media om att IMF använt felaktig befolkningsstatistik för sina siffror och att KI:s siffror är mer korrekta. Men oavsett vilket ligger Sverige i bottenskitet i Europa när det gäller tillväxt per capita, även om vi sannolikt inte är allra sämst.
 

Mina tre huvuduppgifter i finansutskottet

2018-10-10

Den centrala uppgiften för oss i finansutskottet är ju att ha koll på statsbudgeten och ha helhetsbilden på den samlade politiken. För oss moderater är givetvis även ansvaret att ansvara för den moderata budgeten och samordna politiken med övriga Alliansen. Förhoppningen är såklart att dessa saker ska bli samma sak förr eller senare. Detta beror ju på hur regeringsförhandlingarna slutar. 

Men utöver budgeten har finansutskottet en mängd andra uppgifter. Exempelvis frågor som rör kommunsektorns ekonomi, finansmarknaderna, offentlig upphandling, Riksbanken, penningpolitiken, Riksrevisionen, Finansinspektionens verksamhet mm. Samt en mängd EU-frågor, internationella relationer via OECD och IMF mm. Mina tre personliga ansvarsområden blir följande:


För det första är jag nu moderaternas ansvarige för frågor som rör kommunsektorns ekonomiska situation.

Detta är frågor som jag arbetade mycket med även förra mandatperioden, och som är mitt absolut största intresse när det gäller Finansutskottets område. Nu har jag alltså fått huvudansvaret för detta politikområde. Kommunernas och landstingens/regionernas ekonomiska läge är helt centralt för att värna välfärden och samhällsservicen och det finns mycket stora orosmoln på detta område. En mycket stor belastning av stort asylmottagande, en demografisk utveckling med allt fler äldre, och en urbanisering som slår hårt mot glesbygdskommunerna där alltför många flyttar till större städer och orter för att studera eller för att få bättre betalda arbeten. Utöver detta är en del kommuner svårt skuldsatta och andra har stora pensionsskulder som ligger som tickande bomber utanför bokföringen. Om man lägger ihop allt detta får man faktiskt en ganska skrämmande bild av läget. 

Högkonjunkturen har tillfälligt maskerat problemen genom att skatteintäkterna ökat, och en hel del kommuner har dessutom höjt kommunalskatten. Samtidigt har staten skjutit till en del extra riktade pengar. I längden måste varje kommun bygga upp sin egen skattekraft och skapa sina egna resurser, staten kan självklart inte hålla alla kommuner under armarna med obegränsade tillskott samtidigt som man ska klara statens egna uppgifter på ett bra sätt. Samtidigt kommer en del kommuner inte att klara sig utan hjälp från staten, det är bara att inse.

Ytterligare frågetecken gäller skatteutjämningssystemet som upplevs som orättvist av både de kommuner som betalar till systemet och de som får pengar från systemet. Där finns nu en färsk utredning om detta som är det första jag kommer att börja med att sätta mig in i inför det fortsatta arbetet.


För det andra är jag invald som moderaternas representant och vice ordförande för Riksrevisionens parlamentariska råd.

Riksrevisionen är en av de viktigaste myndigheterna under Riksdagen och har som uppgift att följa upp och granska vad statens pengar går till, hur de redovisas och hur effektivt de används. Genom att utföra oberoende revision ska Riksrevisionen "bidra till att stärka den demokratiska insynen, en god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten" som man skriver på sin hemsida. Det parlamentariska rådet ska ha en dialog med Riksrevisionen och för riksdagens räkning ha insyn i Riksrevisionens arbete.

Jag blir nu vice ordförande i det parlamentariska rådet, och tillsammans med ordföranden Jörgen Hellman (S) kommer jag att lägga ganska mycket arbete på detta uppdrag. Vi ska tillsammans leda rådets arbete, ansvara för kontakterna med Riksrevisionens ledning och planera den löpande verksamheten.


För det tredje ska jag tillsammans med Elisabeth Svantesson ha huvudansvaret för de övergripande budgetfrågorna för moderaternas räkning.

Vår ekonomisk-politiska talesperson och vice partiledare Elisabeth Svantesson har givetvis huvudansvaret för alla frågor som rör helheten i den moderata ekonomiska politiken. Jag blir nu hennes "back-up" i finansutskottet i dessa frågor, och det gör givetvis att jag behöver vara extra väl uppdaterad på moderaternas politik på alla politikområden. Jobbigt men kul! 
 

Markmoderaterna positiva trots förvånande politiskt läge i Mark

2018-10-09

I går kväll hade Markmoderaterna gruppmöte, där vi bland annat valde våra kandidater till Kommunstyrelsen och en del andra poster. Tomas Johansson fick förnyat förtroende som vår kommunalrådskandidat och vår främste företrädare i kommunstyrelsen och han är sedan tidigare också gruppledare. Senare under hösten tar vi beslut om olika poster i andra nämnder och styrelser. Här är deltagarna vid gårdagens gruppmöte i Sätila.



Makmoderaterna gjorde ju ett av sina bästa val så länge jag varit med i kommunpolitiken. Vi gick framåt i valet och har nu nio mandat i kommunfullmäktige. Stämningen är god, trots det mycket märkliga som hänt i kommunpolitiken i Mark, där vi trots valframgång tappade majoriteten i kommunen.

Före valet undertecknade de fyra förstanamnen för Allianspartierna ett gemensamt valmanifest, och vi gick till val tillsammans med det tydliga beskedet till väljarna att vi ville fortsätta styra Marks kommun, så som vi gjort de senaste åtta åren. Och väljarna uppskattade tydligen detta, alla fyra Allianspartierna gick framåt i valet och Socialdemokraterna backade. Trots detta väljer C och L nu att i stället bilda majoritet med Socialdemokraterna! Skälet är inte att något nytt hänt i politiken, inte heller någon väntad ny politisk stridfsfråga. Orsaken verkar helt enkelt vara att S, C och L på detta sätt vill stänga ute SD från  inflytande i politiken och stoppa deras vågmästarroll genom att skapa en majoritet med 26 mandat av fullmäktiges 51. För C och L är det alltså viktigare att stänga ute SD än att tillsammans med M och KD genomföra den politik vi gick till val på tillsammans. För oss moderater är det mycket förbryllande, eftersom vi ju klarat att styra tillsammans trots SD:s vågmästarroll förra mandatperioden. Vi vet ju dessutom vilka stora åsiktsskillnader det finns om mycket mellan S å ena sidan och C och L på den andra. Men nu får vi moderater ta rollen som opposition i Marks kommun och driva de frågor som Alliansen var överens om före valet. Det ska bli intressant att se hur C och L tänker rösta då, jag hoppas de står fast vid den politik som de tidigare tyckt är rätt trots den nya majoriteten.
 

Socialdemokraterna förlorade "folkomröstningen om välfärden"

2018-10-09

 

Socialdemokraterna och statsminister Löfven ville ju göra det senaste valet till "en folkomröstning om välfärden". Och så blev det. Väljarna var uppenbarligen mycket missnöjda med den välfärd Socialdemokraterna levererat inom vården (trots omfattande skattehöjningar på många håll), och röstade bort Socialdemokraterna från makten i de flesta landsting, vilket Dagens Industri uppmärksammar idag. Förra mandatperioden styrde S 12 landsting, efter valet verkar det bara bli Västerbotten som man kan styra själva. I samtliga övriga landsting har vi nu antingen moderatlett styre eller ett blocköverskridande styre. Blåast är det i Västra och Södra Sverige, samt Stockholms Län och Gotland och Norrbotten.  

På några ställen är maktskiftet historiskt. I Dalarna tar en moderatledd Allians över makten efter 92 år och i Norrbotten blir det maktskifte efter 84 år av rött styre! På tiden kan man tycka.

Dags att summera mina intryck av att köra elbil

2017-10-08

Själv var jag väl faktiskt en av pionjärerna i Sverige när det gäller att satsa på framtidens elbilar. Jag och kompisen köpte in oss i Göteborgsföretaget Clean Air Transport (CAT) redan i början av 1990-talet och hoppades mycket på LA301, den konceptbil som tillverkats med sikte på export till Kalifornien (bilden nedan). Tyvärr gick projektet omkull, inte minst för att batterierna tog för mycket plats, att räckvidden var för dålig, och för att flera stora biltillverkare utvecklade nya effektivare varianter av elbilar och helt enkelt konkurrerade ut CAT. Våra satsade pengar försvann och det var trist. Men mycket har hänt sedan dess och dagens elbilar är något helt annat än det som gällde för snart 25 år sedan.



När jag fick möjlighet att hyra en alldeles ny modern elbil som kampanjbil i valrörelsen var det svårt att stå emot. Rent politiskt har jag redan tidigare konstaterat att det var väldigt lyckat. Det gav massor av tillfällen till samtal och jag gjorde reklam för moderaternas mest prioriterade valfrågor så snart jag parkerade. Men hur var det då rent praktiskt att köra elbil?

 

Prestandamässigt var denna Hyundai Ioniq fantastiskt rolig att köra. Liten, pigg och smidig och såklart väldigt tyst. Och bilen är på traditionellt asiatiskt sätt fullspäckad med utrustning och finesser. Kostnaden per mil var dessutom närmast försumbar, kanske någon krona i elkostnad per mil om jag förstått saken rätt. Och jag konstaterade att det finns fler laddstationer än man tror. Visserligen främst i de större orterna, men eftersom man laddar bilen fullt över natten hemma i ett vanligt eluttag så fungerar det ändå ganska bra. Lite minus dock för begränsad räckvidd, knappt 20 mil på en laddning för denna bil var i minsta laget när jag skulle köra längre sträckor. Men om man använder bilen för daglig pendling 5-6 mil per väg till jobbet så fungerar det säkert utmärkt. Utrymmesmässigt tar ju batterierna en del plats vilket gör att bagageutrymmet är grundare än i andra bilar, men för att vara en liten bil tycker jag utrymmet var helt okej. Sammanfattningsvis är det lätt att bli riktigt förtjust i denna lilla roliga bil, som dock är ganska dyr att köpa (ca 340.000 kronor efter avdragen miljöbilsbonus på 60.000 kronor).

Är då bilen miljövänlig? Konstig fråga tycker säkert många, men högst befogad enligt mig. Och svaret är nog tyvärr - nja!

 

Det första gäller tillverkningen av bilen. Jag besökte ju Teslas fabrik i Fremont utanför San Francisco våren 2016 (ovan). Det besöket reste ett antal frågetecken. Att tillverka en bil helt i aluminium som Tesla gör känns mycket tveksamt ur miljösynpunkt. Att omvandla bauxit till aluminium kräver enorma mängder energi och skapar dessutom en massa giftigt avfall. Nu är dock Hyundai Ioniq inte gjord av aluminium utan av vanligt stål och en hel del plast, som de flesta moderna bilar, så dessa frågetecknen gäller inte för just denna elbil.

Batteritillverkningen är nästa problem. Elbilarnas batterier kräver en mängd sällsynta och dyra ämnen och när batterierna är uttjänta är det också en svår uppgift att återvinna allt på ett miljömässigt och kostnadseffektivt sätt. Om antalet elbilar blir stort kommer batteritillverkningen att bli en trång sektor som sannolikt driver upp priserna på en del nödvändiga råvaror. Detta problem gäller alla elbilar oavsett fabrikat. Hoppet för en mer omfattande elbilsanvändning ligger väl främst på en utveckling av både batterikapacitet och tillverkningsprocess när det gäller batterierna.

Nästa viktiga fråga är om den el bilarna går på är miljövänlig? Att köra elbil i USA betyder i praktiken att man kör på kolkraft. Den mesta elen i USA kommer nämligen från kol och olja. Att först omvandla kol och olja till el och sedan köra bil på denna el innebär kraftigt energibortfall på vägen. Det är då betydligt mer energieffektivt att köra på bensin som tillverkas av olja. Verkningsgraden blir helt enkelt bättre. Så i USA kan man snabbt konstatera att elbilar idag sannolikt har negativ miljönytta, särksilt om man lägger till det där med aluminiumen och batterierna. Först om man börjar tillverka sin el på mer miljövänligt sätt kan kanske vågskålen tippa över åt andra hållet.



Hur är det då i Sverige? Ja, om man ska tro denna artikel är det faktiskt inte mycket bättre här. Svensk elproduktion har redan idag små reserver och vid effekttoppar under den kalla årstiden importerar vi antingen el, inte sällan kolkraftsel från utlandet, eller tvingas köra oljekraftverk som producerar den extra el som behövs. Om mängden elbilar ökar kraftigt kommer läget att bli ännu mer ansträngt och risken blir stor att man då i praktiken ofta kommer att ladda sin bil med el som till inte obetydlig del kommer från utländsk kolkraft eller annan fossilbaserad elproduktion. Särskilt om man måste ladda sin elbil dagtid på vintern under effekttoppar när elkonsumtionen är som högst (exempelvis på arbetsplatsen för att kunna ta sig hem efter jobbet).

Av artikeln framgår en ännu viktigare sak - även när man (som oftast) laddar sin elbil i Sverige med miljövänlig svensk el så bidrar man till ökade globala utsläpp. Detta eftersom vi då minskar vår export av miljövänlig el, och elproduktionen i stället måste öka i ett kolkraftverk i något annat land utanför Sverige. Det finns nämligen inte någon ledig kapacitet för ickefossil el. I artikeln hävdas att en elbil faktiskt ger upphov till större CO2-utsläpp än en motsvarande bensin- eller dieselbil, eftersom det med alla energiförluster på vägen inräknade går åt fyra gånger (!) så mycket primärebergi i form av kol för varje kWh el i batteriet på en elbil. Med dessa fakta kan man snabbt konstatera att den "globala miljönyttan" med en elbil sannolikt saknas helt. (Bortsett möjligen från att innovationer och utveckling alltid har ett positivt värde i sig, om än ibland något diffust).

Om vi ska öka mängden elbilar kraftigt i Sverige måste vi i vart fall samtidigt bygga ut elproduktionen ordentligt. Just i den delen håller jag dock inte med artikelförfattarna om att lösningen skulle vara mer sol eller vindbaserad el. Min egen tro är i stället att nya generationer kärnkraft (elller helt nya former av stabila energislag) snarare behövs som stabil baskraft och komplement till de förnybara energikällor med mycket ojämn elproduktion som redan finns. 

I dagens läge subventionerar vi alltså elbilar mycket kraftigt (min hyrda elbil med hela 60.000 kronor) - utan att samtidigt bygga ut elproduktionen, och trots att miljönyttan globalt av satsningen på elbilar är noll eller rent av negativ. Jag får ärligt talat inte ihop detta och är tyvärr inte alls övertygad om att vi landat rätt med "bonus-malus"-systemet (där mindre miljövänliga nya bilar straffbeskattas och andra skattesubventioneras inom ett slutet system).

Slutsats? Ja det får väl bli att det är kul och trevligt att köra elbil och att det nog kan vara en bra affär privatekonomiskt att köpa en lite mindre elbil med maximal skattesubvention för den som kör "lagom långt" och har laddmöjligheter på sin arbetsplats och vid sin bostad. Hälsomässigt bör elbilar också vara ett stort plus i tätorter eftersom utsläppen är noll, och man slipper även buller. Men den totala miljönyttan känns minst sagt tveksam när man väger in tillverkningen och hur elen produceras, miljöargumentet är tyvärr svagt i dagsläget. Men att köra elbil en dryg månad har gett mig en ny intressant efarenhet och mer kunskap i en väldigt viktig samhällsfråga, nämligen hur framtidens bilar ska se ut och vad de ska drivas med.

Tills vidare fortsätter jag köra min fina och välvårdade gamla Toyota Camry. Den är nu 16 år gammal och har snart gått 30.000 mil, men både ser ut som ny och går som en klocka. Den går dock bara sommartid numera, och inte särskilt många mil, och sedan bor den inomhus över vintern. Att jag blivit uthängd i media (Vänstertidningen ETC 2017) som "klimatbov" för att jag kör den får jag leva med. Det är bara att konstatera att media inte alltid har någon vidare koll på det här med vare sig livscykelanalys eller helhetssyn när det gäller miljöfrågor. Det är ofta mer populism än kunskap. Och om man ska tro artikeln ovan är min Camry kanske rent av mer miljövänlig än elbilen jag körde under valrörelsen?

 


 

Var går gränsen för mutor?

2017-10-06

Det pratas mycket om etik, vänskapskorruption och mutor. Jag ställer mig frågan om hur  LO:s omfattande ekonomiska stöd till Socialdemokraterna egentligen ska betraktas? Nu är det Kommunal som beklagar sig över att stödet till S gett alldeles för lite utdelning i from av riksdagsledamöter med bakgrund i Kommunal. Med tanke på att de flesta riksdagsledamöter väljs efter placering på valsedeln kan man konstatera att Kommunal alltså helt öppet köper platser på Socialdemokrternas valsedlar? 


 

Antibiotikaresistens kan vara ett verkligt hot mot mänskligheten

2017-10-05

Jag uppmärksammade denna nyhet på twitter och många verkar dela oron. Detta är sannolikt ett verkligt hot mot mänskligheten och det är mä'rkligt att det inte diskuteras mera. I Sverige har både politiker, myndigheter, sjukvård och djurhållning bra koll på antibiotikaanvändningen. Men i många länder är situationen mycket alarmerande. Detta borde man rimligen diskutera globalt minst lika mycket som man diskuterar klimatförändringar.


 

Låt oss aldrig någonsin glömma löntagarfonderna

2018-10-04

I dag är det kanelbullens dag. Kanelbullar är gott. Men för många av oss som varit med lite längre symboliserar den 4 oktober något helt annat, nämligen kampen mot löntagarfonderna. Alltså ett av de värsta socialistiska experimenten som genomförts i Sverige. Det hela byggde på att man genom en extra "vinstdelningsskatt" på stora aktiebolags vinster skulle köpa upp deras egna aktier, som sedan förvaltades i fackligt styrda "löntagarfondstyrelser". Steg för steg socialiserades svensk näringsliv. Socialdemokraterna införde löntagarfonderna 1984, trots starkt motstånd, även inom breda LO-grupper som insåg att fondavgifterna skulle minska löneutrymmet. Jag skrev själv min examensuppsats i juridik om detta 1986, där jag både analyserade fackets successiva övertagande av vissa bolag och även föreslog hur man skulle kunna avveckla fonderna. Fonderna skrotades slutligen för gott av Carls Bildts moderatledda regering 1991-94.

Under 1980-talet var den 4 oktober dagen för omfattande demonstrationer mot löntagarfonderna. En av dessa var mitt första egna deltagande i en demonstration, då i Göteborg. Jag har fortfarande kvar mitt plakat. Låt oss aldrig glömma att socialismen ofta och gärna sticker upp sitt fylla tryne. När det händer är det vi moderater som måste gå i spetsen för motkrafterna.

  

Ibland tar vi vårt fria företagsklimat som självklart, men det var verkligen inte självklart när löntagarfonderna diskuterades som mest i början av 1980-talet. I dag är det som sagt kanelbullens dag. Så varför inte slå två flugor i en smäll och fira löntagarfondernas avskaffande med en god kanelbulle från ett företagsamt privat bageri eller café? Utmärkta representanter för det svenska företagandet.



 

Dags att visa vem som bestämmer

2018-10-04

Att en polis misshandlas under tjänsteutövning är allvarligt av två skäl. Dels är det ett dåligt betyg till polisens resurser, metoder och arbetsmiljö att en polisman överhuvudtaget kan drabbas av detta. Dels är det ännu ett bevis på att polisen inte lyckas ta makten över kriminella gäng och våldsamma grupperingar utan att man alltför ofta hamnar i underläge. Detta är ytetrst allvarligt och en ny regering måste ta krafttag för att stärka polisen. Det är också viktigt att de personer som gripits efter händelsen också döms till mycket hårda straff.


 

Möte med expeditionsministären om EU:s framtida budget

2018-10-04



I dag träffade finansutskottet företrädare för "expeditionsregeringen" i form av biståndsminister Isabella Lövin (MP) och statssekreterare Karolina Ekholm (S) för att få föredragningar om kommande IMF-möte samt information om arbetet med EU:s budget för 2021-27. På bilden syns de tillsammans med riksbanschefen Stefan Ingves.

EU:s budgetprocess är extremt komplicerad med massor av steg. Men inget kan dölja hur allvarlig situationen är med anledning av Brexit. Den som tror att EU tänker krympa sin budget när ett av de största medlemsländerna försvinner tror fel. EU-kommissionens bud är tvärtom att budgeten ska öka (!). Med tanke på att budgeten redan är totalt 11.000 miljarder kronor (!) för innevarande budgetperiod (2014-20) så tycker man ju att pengarna borde kunna räcka utan höjning. Men nu föreslås i stället en budget på 13.000 miljarder kronor för perioden 2021-27.

För Sveriges del är ju EU-kommissionens utgångsbud att våra tidigare rabatter ska avskaffas och att vår redan höga EU-avgift ska ökas med hela 35%. För 2018 betalar Sverige ungefär 40 miljarder i årlig avgift, en avgift som man alltså vill höja till ca 54 miljarder kommande budgetperiod. De svenska partierna är överens om att detta är oacceptabelt, men hur väl vi kommer att lyckas i förhandlingarna återstår att se.

Min egen bedömning är att EU undermninerar sitt eget förtroende hos medborgarna i de länder som är nettobidragsgivare (exempelvis Sverige, Finland, Danmark, Nederländerna och några till). Vi borde sätta hårt mot hårt och påpeka att om EU kräver alltför höga avgifter så riskerar man att medborgarna i dessa länder säger stopp och att en majoritet plötsligt förespråkar ett utträde. Om nettobidragsgivarna lämnar EU finns det sedan inga pengar kvar att fördela.

En intressant aspekt i sammanhanget är att Sverige inte alls är ett så "rikt" land som EU anser. Vi har exempelvis den lägsta tillväxten per capita av alla EU-länder sedan flera år. Och vi har tagit emot i särklass flest asylsökande per capita av alla länder i EU. Dessa saker måste givetvis finnas med i bedömningen när man fastställer Sveriges avgift. Jag vill se en svensk regering som talar klarspråk under förhandlingarna i EU.
 

Markbladet denna vecka

2018-10-04

 
 

Dagens citat i Borås Tidning

2018-10-03

Jag står för dagens citat i Borås Tidning. Det känns riktigt bra att detta publiceras eftersom det är en utveckling som skrämmer mig. Politiken måste ta sig samman nu, ha mer fokus på politikens innehåll än positionering om vem som tycker om eller inte tycker om vem. Man måste kunna hålla isär dessa saker. För Sveriges skull.

Besök på Grimetons radiostation

2018-10-03





För en tid sedan besökte jag Grimetons Radiostation utanför Varberg. Hela anläggningens historia går att ta del av på anläggningens hemsida. Ett fascinerande industriminne, som ett tag löpte risk att rivas när Televerket inte längre ansåg sig vilja underhålla anläggningen som hade blivit omodern när tekniken utvecklades.

I juli 2004 utsågs Grimeton Radiostation till världsarv av FN-organet UNESCO, som ansåg att radiostationen uppfyllde några av de kriterier som kallas för Outstandning Universal Values. Anledningen till att radiostationen anses vara så unik beror på att här finns den enda kvarvarande, och fullt fungerande, långvågssändaren från 1920-talet. Här kan man ta del av den tidens high-tech-utrustning som möjliggjorde fler och snabbare förbindelser mellan människor på varsin sida om Atlanten. Radiostationen var från början del i ett världsomspännande nät av långvågsstationer, alla utrustade med den revolutionerande teknik som utvecklats av svenskamerikanen Ernst F. W. Alexanderson. Men i dag finns alltså endast anläggningen i Grimeton kvar. Några gånger om året drar man igång anläggningen och sänder på långvåg, vilket uppskattas av radioamatörer över hela världen.

 

Stationshallen är i sig en tidstypisk industribyggnad med gamla Televerkets tre kronor på fasaden. Inne i hallen fanns ursprungligen två parallella anläggningar med var sin gigantisk motor och sändningsutrustning, men idag finns endast den ena kvar. Alla svarta delar i hallen tillhör långvågssändaren, och de grå de lite modernare kortvågssändarna som kom senare. Man har idag ett mindre antal personer som vet hur anläggningen fungerar, och man försöker föra detta vidare till nya generationer engagerade.

 

 

 

Att sköta de sex stora masterna var i princip ett åretruntjobb, när man hade målat den sista masten var det dags att börja om med den första. Mastmålarna åkte upp till masttoppen i en liten öppen korg och det var ett farligt arbete, men tydligen inträffade inga allvarliga olyckor. Arbetet var välbetalt och eftertraktat.


 

Mandatperiodens första möte med Finansutskottet

2018-10-02

I dag valdes formellt ledamöterna in i riksdagens olika utskott, och själv valdes jag alltså till ordninarie i Finansutskottet och ersättare i Utbildningsutskottet. Vid dagens konstituerande första möte i Finansutskottet valde vi sedan enhälligt Elisabeth Svantesson (M) till ordförande och Fredrik Olovsson (S) som vice ordförande.

 


 

Möjligen dumt, men inte odemokratiskt att ställa SD utanför

2018-10-02

Det pågår en mycket märklig diskussion i svensk politik just nu som jag berört tidigare. Det hävdas (främst från SD-håll) att det skulle vara odemokratiskt att SD:s 1,1 miljoner väljare inte får något politiskt inflytande. Vissa kallar det rent av diskriminering eller mobbning. Jag anser att detta "nyspråk" är helt obegripligt.

I en demokrati får 50,1% av rösterna 100% av makten. 49,9% blir utan. Så har det fungerat i Sverige sedan rösträtten infördes. Under ett antal decennier från 1940-talet och fram till mitten av 1970-talet hade exempelvis moderaterna ofta mellan 15-25% av rösterna, men var ändå helt utan politiskt inflytande. Samma sak med Socialdemokraterna 2006-10 när Alliansens regerade i majoritet, men hade i princip inget inflytande alls på politiken.

Aldrig tidigare har det hävdats att minoriteten skulle diskrimineras genom att ställas utanför.

Däremot kan man givetvis tycka att det är dumt eller fel i sak att inte ta stöd av SD på olika sätt för att bilda en borgerlig regering och stoppa en vänsterregering, eller att ta hjälp av SD att genomföra kloka politiska förslag. Man kan också tycka det är väldigt dumt att inte ge SD orförandeposter i riksdagens utskott eller att ta ifrån dem den vice talmanspost de enligt praxis borde fått. Man kan på goda grunder kritisera detta, men det är faktiskt inte odemokratiskt att ställa SD utanför. Det är en del av demokratin att en majoritet kan ställa en minoritet helt utan inflytande om man vill. Det är också varje partis fria val att samarbeta eller samtala med andra perier - eller att låta bli.

Men varje parti får stå till svars inför sina väljare för den väg man väljer. Det är också en del av demokratin. Om väljarna upplever att partier agerat felaktigt, eller om man blir besvikna på sitt eget parti så riskerar det att få ett högt pris i kommande val. Detta borde många partier begrunda i dagens politiska läge. 
 

Lägg ned Jämställdhetsmyndigheten!

2018-10-01

Jag har flera gånger kritiserat S/MP-regeringens beslut om en ny Jämställdhetsmyndighet. Och jag anser såklart att den bör läggas ned. Huvudskälet är att den inte behövs eftersom andra myndigheter redan jobbar med samma eller liknande saker. Men det finns fler skäl.

Häromdagen fick jag kännedom om årets utbetalda bidrag för "kvinnors organisering". Totalt fördelas 3,9 miljoner av våra skattepengar till ett sju olika projekt. Några av projekten sticker ut, eller vad sägs om dessa två?
 

 


Man kan konstatera att det inte behövs särskilt mycket för att kunna starta ett "projekt" och för en tid leva gott på skattebetalarnas projektpengar. Är förresten debatten om kärnvapen verkligen mansdominerad? Jag upplever motsatsen. Och "menscertifiering av arbetsplatser" var ett nytt grepp. Tillsammans slukar dessa två projekt en miljon av våra skattepengar. Man tar sig för pannan över slöseriet.

En av mina riksdagsmotioner i år blir ett förslag om att lägga ned Jämställdhetsmyndigheten. Två andra blir om nedläggning av Nartionella Sekretariatet för genusforskning, samt indraget stöd till genusforskning. Dessutom kommer jag återigen att motionera om en större översyn av statens stöd till organisationer. Nu får det vara slut på slöseriet - de pengar som går till denna typ av trams behövs mycket bättre för att hjälpa äldre och funktionshindrade eller stärka skolan och sjukvården.
 

Migrationspolitiken är ingen lek utan helt avgörande för Sveriges framtid

2018-09-30

Redan när SD tog plats i Sveriges Riksdag 2010 påpekade jag här på bloggen och i andra sociala medier att detta i praktiken riskerade att motverka en behövlig debatt om migrationspolitiken, eftersom såväl övriga partier som media skulle komma att tävla om vem som kunde distransera sig mest från SD. Det blev exakt så - SD:s inträde i politiken lamslog debatten och ledde snarast till motsatt utveckling av politiken. Självklart inte SD:s "fel", men likväl effekten av att de tog plats i riksdagen.

När SD växte 2014 och Alliansen förlorade regeringsmakten varnade jag för samma sak. Risken för fortsatt naiv migrationspolitik var uppenbar, trots att det var uppenbart för alla att en stor våg av asylsökande börjat söka sig till Europa. Inte förrän asylkaoset var ett faktum hösten 2015 tog sig politiken äntligen samman och agerade. Hade inte SD funnits som ett "spöke" i debatten hade troligen politiken förändrats betydligt tidigare.

Efter årets val är SD ännu större och är med sina 62 riksdagsmandat en maktfaktor i svensk politik. Men risken finns att deras storlek ännu mera än tidigare kommer att motverka den viktiga långsiktiga förändring av migrationspolitiken som Sverige så väl behöver. Nu tävlar återigen många av partierna om att markera sitt avstånd mot SD, och tonen i media blir allt hårdare med ibland extrema överdrifter. Migrationsdebatten har polariserats på ett allvarligt sätt, där det idag verkar vara viktigare att vara för eller emot SD än att ta ansvar för en nödvändigt stram migrationspolitik. Jag känner stor oro för att det kommer att saknas kraft och vilja hos riksdagens majoritet att ta tag i denna för landet helt avgörande fråga. 

Den enda vägen framåt är den moderaterna förespråkat sedan Ulf Kristersson blev partiledare. Vi måste, oavsett regering, snarast tillsätta en bred parlamentarisk utredning om Sveriges långsiktiga migrationspolitik, en utredning där samtliga åtta riksdagspartier är representerade. Och det får inte bli en långbänk utan måste bli en effektiv och snabb utredning. Under tiden utredningen arbetar måste dagens tillfälliga lagstiftning förlängas. Det måste också vara slut med konstiga avsteg och undantag från gällande regler (exempelvis "gymnasielagen").

Tyvärr är jag inte säker på att övriga partier accepterar denna lösning. Det vore allvarligt, för i så fall kommer inget alls att hända i frågan. Tvärtom riskerar den tillfälliga lagen då att upphöra till våren med en återgång till det som var tidigare, och Sverige går då en riktigt allvarlig framtid till mötes. Det finns stor risk för nytt kaos om Sverige återigen får Europas mest generösa asylregler, och allt fler asylsökande söker sig till vårt land. Vi ser redan nu hur många mindre kommuner får kraftigt ökade kostnader för försörjningsstöd i takt med att de får ta över ansvaret för alla arbetslösa nyanlända. Jag är övertygad om att staten kommer att tvingas skjuta till mångmiljardbelopp kommande år för att dessa kommuner ska överleva. Att då samtidigt fylla på med nya asylinvandrare är helt enkelt ohållbart.

Migrationspolitiken och asylpolitiken är helt enkelt alldeles för viktiga saker för att användas som brickor i ett politiskt spel där partierna sätter sig i var sitt hörn och vägrar samtala om frågan. Det skulle bädda för en katastrofal situation för vårt land. Alla partier har ett ansvar - migrationsfrågan är ingen lek!
 

Man kanske skulle bli pressfotograf i nästa liv?

2018-09-29

I måndags och tisdags, under talmansvalet och riksdagens öppnande, tog jag ju en massa foton, och en del av dem lade jag ut på bloggen. Några var ganska bra bilder på vår nye talman Andreas Norlén. Jag skickade dem till honom, och nu finns tre av dem som illustration av en längre artikel om talmansvalet i Länstidningen Östergötland (Andreas Norléns valkrets). När jag tröttnar på politiken, eller väljarna tröttnar på mig så kanske jag ska bli pressfotograf i stället? :)

  
(Klicka på artikeln tv för läsbar storlek)

Motvilja mot SD kan inte vara viktigare än precis alla sakfrågor

2018-09-28

Allianspartierna är överens om att det behövs ett betydande antal stora politiska reformer, lagändringar, skattesänkningar och satsningar i vårt land för att åtgärda allvarliga samhällsproblem. Våra fyra partier har i många frågor en sådan samsyn och tydligt gemensamt mål att det är klart realistiskt att kunna enas om mycket av detta.

Trots detta skyms sakpolitiken idag av en enda fråga - den stora motviljan mot Sverigedemokraterna. För flera partier verkar denna motvilja väga tyngre än precis alla sakpolitiska frågor. Samma sak gäller stora delar av media. Att ens tala med Sverigedemokraterna verkar vara ett allvarligare hot mot vårt samhälle än exempelvis kriminalitet, terrorism, växande otrygghet, utanförskap, bristfällig integration, fallande skolresultat eller växande vårdköer. Med all respekt tror jag att få vanliga medborgare instämmer i den prioriteringen. Jag fick också starkt stöd för denna åsikt när jag formulerade det så här på twitter. Över 2.500 reaktioner!



För egen del står jag stadigt vid samma åsikt som jag framförde flera gånger under valrörelsen. Jag stödjer det moderata vallöftet att inte ta in SD i en regering. Men att i övrigt samtala med SD om frågor där man har en samsyn i stort, för att enas om gemensamma förslag, är en helt annan sak. Vill man få igenom sin politik är detta nödvändigt i dagens politiska läge, inget parti kan bestämma själva. Och att ta emot stöd från andra partier i olika omröstningar är en självklarhet, inklusive stöd för regeringsbildning. Min egen gräns går vid att kompromissa bort grundläggande moderata värderingar i förhandlingar med andra partier. I övrigt måste man vara pragmatisk om man vill kunna uträtta något i ett politiskt läge där ingen har majoritet.

För egen del står jag så stadigt i mina värderingar att jag vet var gränsen går i diskussioner med andra. Jag är aldrig rädd att diskutera sakpolitik med andra partier för att se om det finns en samsyn som kan leda politiken framåt. Jag börjar undra om de som kategoriskt vägrar ta sådana samtal kanske är osäkra i sig själva och sin egen ideologiska grund? 
 

Allvarligt när Socialdemokraterna normaliserar Vänsterpartiet

2018-09-28

Det är som sagt mycket diskussioner kring hur partierna bör förhålla sig till Sverigedemokraterna. Betydligt tystare är det om hur vi ska förhålla oss till det gamla kommunistpartiet Vänsterpartiet. Socialdemokraterna har den senaste veckan brutit mot en gammal oskriven socialdemokratisk regel, nämligen att hålla Vänsterpartiet kort. I stället har man aktivt medverkat till att Vänsterpartiet fått både en vice talmansport och ordförandeposter i riksdagsutskott, samtidigt som Sverigedemokraterna blivit utan trots att man är mer än dubbelt så stora som V. 

Näre det gäller den vice talmansposten bröt S och MP mot den praxis som innebär att man lägger ned sina röster när det inte gäller ens egen kandidat, varvid de vice talmansposterna fördelas efter partiernas storleksordning. När S, V och MP i stället aktivt röstade för en vänsterpartist som andre vice talman innebar det att V fick den post som SD rätteligen skulle haft i kraft av valresultatet. Lotta Nilsson Fornarve som valdes som andre vice talman från V gick dessutom med i Vänsterpartiet när det hette VPK och var ett kommunistiskt parti. Sannolikt är hon därmed kommunist - varför skulle hon annars ha gått med i ett kommunistparti? Socialdemokraterna har alltså medvetet och aktivt röstat fram en (möjligen före detta) kommunist som vice talman i Sveriges Riksdag. Moderaterna och Alliansen följde däremot praxis och avstod i omröstningen (även om 20 ledamöter från Alliansen valde att i protest gå emot partilinjen och rösta på tidigare vice talmannen Björn Söder från SD som var den andre kandidaten).

När det gäller fördelningen av ordförandeposter i riksdagsutskotten fördelades dessa mellan M och S. Moderaterna förhandlade på uppdrag av Alliansen och Alliansen fördelade därefter sina poster mellan sig. S valde efter förhandlingen förvånande nog att ge en av sina ordförandeposter till V. Återigen belönar man Vänsterpartiet med topposter i strid mot Socialdemokraternas tidigare linje - samtidigt som man kräver att Alliansen ska ta avstånd från SD.

Det rimliga hade såklart varit att både V och SD skulle fått ordförandeposter i riksdagens utskott, alternativt att ingen av dem skulle få det eftersom de inte ingår i något av de realistiska regeringsunderlagen. Moderaterna är dock ganska ensamma i riksdagen om detta mer demokratiska synsätt och har fått ge oss under förhandlingarna. Resultatet har sedan lite oväntat blivit att vi på grund av Socialdemokraterna fått in Vänsterpartister/kommunister på flera topposter, samtidigt som det mer än dubbelt så stora SD blivit utan. Jag har full förståelse för att det av många uppfattas som mycket orättvist och helt orimligt och för egen del tar jag starkt avstånd från Socialdemokraternas agerande. Socialdemokraterna normaliserar nu de gamla kommunisterna och jag blir inte förvånad om de även är beredda att ta in dem i en regering. Detta i kontrast mot Alliansens tydliga besked att inte ta in SD i en regering.

Jag twittrade om detta igår, och det gav många reaktioner. De flesta av de drygt 1.300 kommentarer jag fått det senaste dygnet håller med mig.  


     
 

Borås Tidning idag om Riksdagens öppnande

2018-09-26

I går besökte Borås Tidnings reporter EWrik Jullander riksdagen och uppmärksammade riksdagens öppnande. Bland annat genom en längr eintervju med mig och Ann-Christine Ahlberg (S) som är de två från vår valkrets som suttit längst tid i riksdagen. (Klicka på bilderna för läsbar storlek). 
 









 

Foton från Riksdagens högtidliga öppnande

2018-09-26

Riksdagens högtidliga öppnande igår hamnade lite i skymundan av att riksdagen tidigare under dagen entledigade statsminister Löfven och hans regering. Men öppnandet var precis som vanligt, bortsett från att ingen statsminister läste upp regeringsförklaringen och att ingen regering samlades för gruppfoto efter öppnandet. Här några bilder från Storkyrkan samt från Riksdagens kammare.

        

Efter att ha suttit nästan längst bak i Kammaren i tolv år har vår valkrets plötsligt hamnat längst fram, och som en av de två ledamöter från valkretsen med flest riksdagsår har jag denna mandatperiod fått min plats allra längst fram i plenisalen, plats 20. Vid Riksdagens öppnande gav det möjlighet att ta en del fina foton. Och som vanligt blev det mycket kungligheter.

  
  
 
 
 



Här hela plenisalen strax innan hedersgästerna anländer. Själv sitter jag längst fram vid den röda pilen.

 

Efter öppnandet var det som vanligt mingel i Sammanbindningsbanan. Och sedan konsert i Stockholms konserthus, ovan hedersläktaren med nyvalde talmannen Andreas Norlén (M) och kungaparet.
 

Riksdagen röstade bort statsminister Löfvén och hans regering

2018-09-25

I dag röstade riksdagen bort statsminister Löfvén och hans regering. Nu fortsätter arbetet med att skapa en Alliansregering som kan ta över regeringsmakten.

 

 
 

Talmansval

2018-09-24

I dag var det talmanbsval i riksdagen. Min riksdagskollega Andreas Norlén (M) utsågs till talman, och det är ett bra val.

 

Ovan tv, den fina urnan tas fram. Den används endast vid personval med slutna valsedlar, och hittills har det endast varit talmansval. Ovan th rösträkning. Nedan tv jag och den blivande talmannen i väntan på resultatet. Nedan th tar Andreas Norlén över ordförandeklubban från ålderspresidenten Beatrice Ask (M).

 
 

Första mötet med den nyvalda riksdagsgruppen

2018-09-20

I dag hade moderaternas nyvalda riksdagsgrupp sitt första möte. Ulf Kristersson hälsade alla välkomna och gav sin syn på det politiska läget. Mediaintresset utanför var imponerande, och redan före mötet var det många som ville ställa frågor till vår gruppledare Tobias Billström (som sedan omvaldes som gruppledare). Men så länge diskussioner pågår har vi inte så mycket nytt att säga, interna diskussioner håller vi för oss själva.

 

Att partier fritt väljer vilka man vill samarbeta med är inte mobbning!

2018-09-19

Jag börjar bli lite trött på alla mail och kommentarer i sociala medier från främst SD-väljare som tycker det är "mobbning" att inte Alliansen regeringsförhandlar med SD, och menar att SD:s över 1 miljon väljare på detta sätt "diskrimineras". Detta är mycket märkliga påståenden. Det är en självklarhet i en demokrati att alla partier fritt väljer vilka man vill samarbeta med i olika frågor, och vilka man eventuellt vill regera tillsammans med. Att välja bort vissa partier är en rätt alla har. Man kan såklart tycka att det är dumt om man vill, men det kan aldrig vara "mobbning".

Jag vill påminna om att moderaterna ända från 1940-talet fram till 1976 stod utanför allt regeringssamarbete trots ibland mellan 20 och 25% av rösterna i valen. Under alla dessa år "diskriminerades" i så fall moderata väljare. På samma sätt stod Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet helt utan allt politiskt inflytande 2006-10 när Alliansen regerade i majoritet. Detta trots att dessa partier samlade nästan 50% av väljarna. Det var inte mobbning utan ett resultat av att Alliansen fick majoritet och inte var intresserade av att samarbeta med de rödgröna partierna.

Ytterligare en aspekt är att såväl moderaterna och övriga Allianspartier gick till val på att inte regeringsförhandla med SD. Vi moderater lovade också att inte stödja en S-regering och att inte ingå någon ny "decemberöverenskommelse". Allt detta var tydliga vallöften som alla moderata väljare kände till när de röstade. Man kan ha olika åsikter om dessa vallöften, och det varierar säkert, men detta var vad vi sa. Vi lovade att inte hjälpa Stefan Löfven till makten och vi lovade att inte regeringsförhandla med SD. Jag tycker det är lite konstigt att komma efter valet och kritisera att moderaterna håller sina vallöften?

En helt annan sak är att alla partier ska respekteras i riksdagens arbete. Där har det varit lite si och så genom åren. Men från moderat sida tycker jag vi varit noga med att respektera alla partier och alla riksdagsledamöter och själv har jag aldrig gjort skillnad - alla riksdagsledamöter är valda av svenska folket och alla är mina arbetskamrater på samma arbetsplats. Alla partier bör rimligen behandlas på samma sätt när det gäller att utse representanter i utredningar och utskott, och jag tycker alla partier ska ha rätt till ordförandeposter i utskotten, fördelade i antal efter partiernas storlek. Vi kan tycka väldigt olika i politiska frågor, men vi ska ha samma förutsättningar att verka politiskt och representera våra väljare.
 

Markbladet idag

2018-09-19


(Klicka för läsbar storlek)

 

Det är ingen hemlighet att moderater tycker olika om SD

2018-09-19

När Expressen igår gjorde stor sak av att "en majoritet av moderata kommunpolitiker" vill se samarbete med SD i riksdagen var man verkligen ute på djupt vatten. Det visar sig att Expressen frågat 4.299 lokala moderatpolitiker. Av dessa svarade 609, och av dem tyckte 324 att Moderaterna på riksnivå borde ta makten genom förhandling med SD. Det var alltså 7,5% av de tillfrågade som svarade på detta sätt. Nästan lika många, 285 stycken, eller 6,6% av de tillfrågade svarade nej.

Den enda slutsats man kan dra av denna undersökning är att moderata kommunpolitiker, liksom våra moderata väljare, tycker olika om SD. Och det har jag märkt under valrörelsen. Många har uttryckligen förespråkat ett närmande till SD, medan ganska många andra tyckt precis tvärtom och velat ha en försäkran om att vi inte ska närma oss SD. 

Jag tror att moderata kommunpolitikers och väljares syn på SD till stor del beror på vilken egen erfarenhet man har lokalt av SD. I kommuner där SD har misskött sitt politiska uppdrag och ägnat mer tid åt att smutskasta varandra eller driva uteslutningsärenden och rättsprocesser mot varandra, och där man företrätts av extrema individer med mycket märkliga åsikter, eller där man haft en mängd tomma SD-stolar i fullmäktige kanske man inte har särskilt höga tankar om SD. I andra kommuner där SD företrätts av kloka personer som agerat ansvarsfullt och seriöst och inte förekommit medialt i besvärande sammanhang har man från moderat håll sannolikt en betydligt positivare bild.

För egen del väger det väldigt tungt att vi sa tydligt före valet att vi inte tänker regeringsförhandla eller kompromissa i budgetfrågor med SD. Man kan tycka olika om detta i sak, men det besked ett parti ger före ett val bör man också respektera efter ett val. Och med de förslag jag gav i tidigare blogginlägg finns det god möjlighet att bilda en Alliansregering med stöd av SD utan att bryta mot våra vallöften. 
 

I dag kom nummer fyra!

2018-09-18

Om någon frågat mig för 15 år sedan om jag trodde att jag skulle bli invald i Sveriges Riksdag hade jag skrattat. Aldrig hade jag trott att jag skulle få ett bevis på att jag blivit en av 349 i det svenska parlamentet. Och idag kom mitt fjärde bevis på att jag blivit invald som ledamot. Bevisen är daterade 2006, 2010, 2014 och 2018. Jag känner mig hedrad, ödmjuk inför att ha fått förnyat förtroende och lika envis som vanligt när det gäller att försöka göra något bra av uppdraget. Den första och helt avgörande uppgiften är att försöka bidra till att Sverige ska få en ny och bättre regering, och att de moderata väljarna ska känna att deras röster gjorde skillnad. 

   
 

Så här enkelt kan Alliansen ta över regeringsmakten

2018-09-16



Valet är nu färdigräknat. Det står klart att regeringspartierna S-MP får 116 mandat, Alliansen 143 mandat, V 28 och Sd 62 mandat. Om man räknar in V i det rödgröna regeringsunderlaget får man 144 mandat, men fortfarande inte majoritet i riksdagen. Och enligt tidigare uppgifter från Löfven är det lika otänkbart för S att ta in Vänsterpartiet i en regering som det är för Alliansen att ta in SD i regeringen. Alliansen är alltså i praktiken det största blocket i svensk politik och bör rimligen bilda regering. Dessutom ökar Alliansen med två mandat, medan dagens regering S-MP backar med 22 mandat. Väljarnas dom är tydlig.

Det har nu gått en vecka sedan valdagen och redan går spekulationerna vilda om hur Sverige ska styras kommande fyra år. Många beskriver läget som "hopplöst". Men jag tycker tvärtom att det inte borde behöva bli särskilt komplicerat för Alliansen att få stöd i riksdagen för en regeringsbildning.

1. Alliansen förhandlar först inbördes om en regeringsförklaring och en budget i grova drag för 2019. I migrationspolitiken beslutar man att tillsätta en parlamentarisk utredning med samtliga partier i riksdagen och att dagens tillfälliga asyllagstiftning får fortsätta gälla tills utredningen är klar. I övrigt läggs fokus på de stora och viktiga saker som Alliansen gått till val på såsom sänkta skatter, bättre integration, satsningar på välfärden, rättsväsendet och försvaret mm.

2. Alliansen redovisar sedan sin överenskommelse för övriga fyra riksdagspartier som därmed erbjuds möjlighet att stödja Alliansens regeringsbildning. Med stor sannolikhet kommer då i vart fall SD att stödja en Alliansregering som leds av Ulf Kristersson eftersom alternativet för dem framstår som sämre, och då det dessutom är uppenbart att Alliansen bland annat satsar på de områden som SD tycker är viktiga, samt hanterar migrationsfrågan på ett rimligt sätt.

3. Alliansen bildar regering med Ulf Kristersson som statsminister och kommer sedan att vinna budgetomröstningen eftersom S, V, MP knappast kan enas om en budget som SD skulle kunna ställa sig bakom. För SD blir då valet att släppa fram en ren vänsterbudget eller att ge Alliansens budget sitt stöd. Jag tror SD:s väljare skulle bli mycket upprörda om SD släppte fram en budget där Vänsterpartiet och Miljöpartiet haft ett avgörande inflytande. Med viss lyhördhet från Alliansen ökar även chansen att skapa ett bra arbetsklimat i riksdagens utskott när budgeten ska behandlas.

Allianspartierna håller på detta sätt sitt uttryckliga vallöfte, att inte ta in SD i en regering och inte kompromissa om budgeten med dem. På samma sätt står moderaterna för sitt uttryckliga löfte att aldrig ingå någon ny "decemberöverenskommelse" eller stödja en s-regering. Men genom att tala med alla partier och i förväg översiktligt  redovisa sin politik kan man sannolikt bilda regering med SD:s stöd till Ulf Kristersson som statsministerkandidat. 

Att Alliansen kommer att regera i minoritet och därmed riskerar att förlora en del omröstningar i enskilda sakfrågor får man leva med. Stefan Löfvens regering har ju förlorat uppskattningsvis ett par hundra omröstningar de senaste fyra åren så det kan knappast bli värre. Men med ett mer gediget och lyssnande arbete i riksdagens utskott och en mer lyhörd regering som inte lägger förslag som man vet att man inte får igenom kommer vi att kunna minimera antalet voteringsförluster. Det blir inte världens mest handlingskraftiga regering som kan göra de största reformerna, men det kommer att fungera bättre än något annat alternativ. Och med respektfull samtalston med alla partier kan man skapa olika majoriteter i olika frågor och ett bra samtalsklimat i riksdagens utskott.

Konstigare än så här behöver det faktiskt inte vara.

Jag är invald i riksdagen för fjärde gången - tack för allt stöd!

2018-09-15

När valet nu har sluträknats står det klart att jag blir omvald till riksdagen och inom kort påbörjar min fjärde mandatperiod. Det är inte alla förunnat att ha lyckats med det. Jag ser hur många av mina tidigare riksdagskolleger nu tar farväl i sociala medier, packar ihop sina saker och lämnar över till andra. Själv får jag nu, tillsammans med min riksdagskollega Cecilie Tenfjord Toftby från Borås vara med om ännu en spännande höst efter ett val, och det ska bli intressant att följa regeringsbildningen. På torsdag har den nyvalda moderata riksdagsgruppen sitt första möte.

Jag kan konstatera att jag lyckades med mitt mål att bli personvald till riksdagen i min hemkommun Mark, där jag blev personvald av hela 9,62% av de moderata väljarna. (Och över 25% personkryss hemma i Ubbhult var över förväntan). I valkretsen totalt blev det som väntat omöjligt att besegra en välkänd boråsare, vi spelar liksom i olika divisioner. Borås står för 50% av valkretsens moderata röster och Mark endast för 13%. Så när jag fick 9,62% personkryss i min hemkommun och min kollega 8,67% i sin hemkommun Borås så avgjordes saken. Jag får vara nöjd med att faktiskt ha fått näst flest personkryss från just Borås. Totalt blev det 760 personkryss i valkretsen, och jag tackar alla som har kryssat mig och alla som hjälpt mig i valrörelsen!

Min personvalskampanj har främst varit viktig för att få många samtal med väljare och jag vet att jag räddat många moderata röster under mina samtal, vilket självklart är det viktigaste. Jag gläds också åt att Moderaterna i Västra Götalands fem riksdagsvalkretsar behåller samtliga riksdagsmandat. Det är inte moderaterna i Västsverige som tappat riksdagsmandat, och det känns bra att vi tillsammans försvarat våra 13 mandat. Av dessa 13 är vi dock bara fem som var med redan 2006.

Jag blev tidigare uppmärksammad av media om att jag redan före detta val faktiskt var en av de moderata riksdagsledamöter från valkretsen som har flest år i riksdagen sedan enkammarriksdagen infördes 1971. Faktum är att endast en moderat har lyckats bättre i vår valkrets. Så här ser "topplistan" ut för moderaterna i valkretsen Södra Älvsborg (Borås/Sjuhärad) från 1971 fram tills idag. Uppgifterna kommer från Riksdagens utredningstjänst: 

1. Hans Nyhage, invald 7 gånger, totalt 20 år i riksdagen
2. Jan Ericson, invald 4 gånger, totalt 12 år i riksdagen (kan bli 16 inkl kommande mandatperiod)
3. Lars Björkman, invald 3 gånger, totalt 11 år i riksdagen
4. Cecilie Tenfjord Toftby, invald 3 gånger (plus ers en gång), totalt 10 år i riksdagen (kan bli 14 inkl kommande mandatperiod)
5. Arne Svensson, invald 3 gånger, totalt 9 år i riksdagen
6. Tage Magnusson, invald 3 gånger, totalt 8 år i riksdagen
7. Ulf Sjösten, invald 2 gånger, totalt 5 år i riksdagen
8. Ulrik Nilsson, invald en gång, totalt 4 år i riksdagen
9. Birgitta Wichne, invald en gång, totalt 4 år i riksdagen

Jag har också åtta riksdagsår i regeringsställning, vilket ingen annan moderat riksdagsledamot från valkretsen någonsin fått uppleva. Med lite framgång i regeringsbildningen kan det blir fler år i regeringsställning framöver. 

Att jag, som inte hade någon politisk bakgrund alls, lyckades ta mig hela vägen till riksdagen 2006 efter en kort sejour i kommunpolitiken i Mark var egentligen ganska osannolikt. Inte minst som jag bor allra längst ut i yttersta hörnet av valkretsen i en liten by på landet. Att jag fått väljarnas förtroende fyra val i rad att inneha det finaste politiska ämbetet man kan ha, ledamot i Sveriges Riksdag, känns oerhört stort. Jag ska göra allt jag kan för att försöka motsvara förtroendet även kommande fyra år, med sedvanlig tydlighet och oräddhet i den politiska debatten. Jag vet att de som kryssat mig inte har gjort det för att de vill ha en försiktig politiker som aldrig vågar sticka ut hakan och som aldrig öppnar munnen utan att först sticka upp fingret i luften och kolla varåt det blåser.

Tidigare inlägg finns samlade i bloggarkivet