Studieresa till Sydafrika och Namibia, februari 2025

(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned.)


Vår resrutt

Under en veckas tid reste jag tillsammans med sex moderata riksdagskolleger på studieresa till Sydafrika och Namibia. Vi anlände till Johannesburg och började med ett besök i Pretoria (5-6 mil norr om Johannesburg) där vi träffade den svenske ambassadören Håkan Juholt som gav oss en första briefing om Sydafrika. Därefter fortsatte vi till Kapstaden där vi stannade tre dagar. Sedan fortsatte vi till Windhoek, huvudstaden i Namibia innan det var dags att återvända till Johannesburg för hemresa. Några av oss stannade på egen bekostnad kvar två dagar extra för att besöka en safaripark öster om Johannesburg. (Detta besök berättar jag om i en separat privat reseberättelse). 




Briefing på svenska ambassaden i Pretoria





Efter landningen i Johannesburg med kraftigt försenat plan kastade vi oss i en taxi för att snabbt ta oss till svenska ambassaden i pretoria på inbjudan av ambassadör Håkan Juholt (tidigare partiledare för S). Ambassadem är belägen i en stadsdel som är omgärdad av höga staket och bevakad entre´ vid den enda passagen in i området. Själva ambassaden är sedan också den omgärdad av höga staket. Det var första kontakten med det sydafrikanska samhället, och det kändes oerhört sorgligt.







Vi blev väl mottagna med kaffe och samtal med ambassadören och fick en grundlig briefing. Ambassadör Juholt gav en ganska mörk bild av läget i Sydafrika. Han menade att landet i det närmaste håller på att samman under grov brottslighet, korruption och skenande statsskuld.

Sydafrika har 60 miljoner invånare, öär Sfrikas tredje största ekonomi (Nigeria och Egypten större) och har ett stort inflytande över länderna i Afrika när det exempelvis gäller utrikespolitiska frågor.

Antalet mord är enormt stort, mellan 25.000 och 40.000 om året, beroende på vem man frågar och osäkerheten är stor eftersom man inte har koll på hur många illegala migranter som finns i landet. Sydafrika har en befolkning på drygt 60 miljoner. Det skulle motsvara 4.000-6.000 mord årligen i Sverige. Utöver detta sker dagligen väpnade rån och bilkapningar, och man undviker att vara ute eller åka bil ute efter mörkrets inbrott - man kan bli angripen av beväpnade gäng medan man väntar på grönt ljus i en korsning. Rånarna kan slå ut rutorna, råna passagerarna på allt av värde och sedan ta bilen.

Ungdomsarbetslösheten är skyhög, olika uppgifter finns men det kan handla om uppemot 60-70% och då är alla arbetslösa ilegala invandrare inte medräknade. Nio av tio unga saknar tillräcklig försörjning. Den generella arbetslösheten ligger också högt, uppskattningsvis 30-40%, men det är svårt att mäta. Många arbetar efter modellen "dagsverken" och har arbeten vissa dagar och inte andra, och de illegala invandrarna är många. Kriminaliteten är så hög att man räknar Sydafrika till ett av världens farligaste länder. Värst är det runt Johannesburg och Pretoria, medan det är betydligt lugnare och tryggare i Kapstaden och ute i safariparkerna. Stor del av befolkningen är fattig och två tredjedelar av befolkningen riskerar periodvis att drabbas av hunger. Både bland lågutbildade svarta och viuta finns utbredd fattigdom. Medellivslängden är endast 61 år.

Politiskt har ANC i det närmaste falliit samman och delats i två fraktioner. En gammalkommunistisk ryssvänlig fraktion som delvis splittrats upp i andra mindre partier och en mer modern mer västvänlig. ANC förlorade för första gången valen nyligen och Sydafrika har nu för första gången fått en koalitionsregering (mer om det senare). Stora för hoppningar finns att det politiska systemet ska stabiliseras och korruptionen minska.

I Sydafrika är traditionellt de nordiska länderna, Canada, Australien och Nya Zeeland populära länder, medan de gamla kolonialmakterna  i Afrika - Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Belgien och Storbritannien inte är lika välsedda. Samtidigt gör Ryssland och Kina allt för att infiltrera. Ambassadören menade att den nya lkoalitionsregeringen kommer att göra att Sydafrikas tidigare ovitja att kritisera Ryssland för kriget mot Ukraina kommer att försvagas och vändas till en mer västvänlig och ukrainavänlig inställning. Detta är viktigt eftersom många andra länder i Afrika lyssnar på Sydafrika och följer deras linje i utrikespolitiska frågor. 

När det gäller handel står EU för 60% av handeln med Sydafrika, Kina är näst största handelspartner. EU har ett handelsavtal med Sydafrika. Ekonomiskt mår inte Sydafrika så bra. Man har enormt stor statsskuld och 80% av statsbudgeten går åt till räntekostnader på statsskulden. Korruptionen är utbredd och ett enormt problem för landet. Man ligger på plats 82 i världen (delad med Ungern) av 179 granskade länder i den senaste rapporten från Tranparency International.




 

Spåren av apartheid lever kvar

Påfrestningarna på samhället efter många år med apartheid är enorma. Och det kommer nog ta generationer att lösa. Några exempel:

Idag äger 10% av befolkningen (ofta vita) 80% av marken i landet. Regeringens planer på att damma av de tidigare förslagen om att konfiskera mark från vita utan ersättning skrämmer i sin tur bort vita entreprenörer och lantbrukare, vilka behövs för att utveckla landet. 

I förorterna är det främst svarta som bor i de enkla kåkstäderna och arbetslösheten är störst bland svarta. Men nu börjar även lågutbildade vita också leva i fattigdom. Och arbetslösheten och kriminaliteten slår mot alla grupper.

Samtidigt upplever även vita ungdomar diskriminering eftersom man har ett system med kvotering som säger att 80% av de anställda i större företag måste vara svarta. Välutbildade vita ungdomar upplever att de väljs bort till förmån för sämre utbildade svarta, och många lämnar Sydafrika för andra länder, vilket även det är ett hot mot landets utveckling.

Det finns också en generationsklyfta. De yngre vita ungdomar vi talade med sa att de ofta bråkar hemma med sina föräldrar. Föräldrarna är uppvuxna med apartheid och ser annolunda på den svarta befolkningen än vad de unga gör. De unga umgås över gränserna och har inga problem med det. 

Utmaningen att ena landet och få hela befolkningen att känna sig som sydafrikaner i stället för svarta eller vita är nog en stor framtidsutmaning. Men samtidigt såg vi också hur svarta och vita är representerade överallt - i företagsledningar, i politiken och ute i butiker, hotell och restauranger, och att man arbetar tillsammans och verkar reaspektera varandra.  
 



Framme i Kapstaden





Kapstaden är säte för Sydafrikas parlament, medan regeringen och ambassaderna finns i Pretoria. Parlamentet öppnade sin session i slutet av den vecka vi var där och vi hade flera inbokade möten. Vi kom fram på kvällen efter närmare 36 timmars resa, med endast avbrott för mötet i Pretoria.

Kapstaden är en vacker stad och redan på väg från flygplatsen till hotellet ser man det enorma Taffelberget vid horisonten.




Vinproduktionen viktig näringsgren i Sydafrika

När vi riksdagsledamöter åker på långresor gäller tydliga regler för hur programmen ska se ut, och de måste godkännas av talmannen före resan. Normalt kan man ha någon helgdag fri för privata aktiviteter. Vi gjorde därför några egna besök under södagen eftersom det inte gick att ordna mer officiella besök då. Fokus låg på att se vindistrikten samt besöka Taffelberget - två "måsten" när man är i kapstaden. Vi stratade tidigt söndag morgon och åkte upp mot bergen nordost om kapstaden i ett fantastiskt vackert landskap för vårt första besök.

 













Det första besöket gick till det välkända vindistriktet Stellenboch, där vi via svenska kontakter var inbjudna till en av de många platser där man kan boka in vinprovningar och handla med sig lokala viner. Alltså exakt det som är målet med den nya svenska lagstiftningenmom gårdsförsäljning av vin, öl och andra lokaltillverkade alkoholhaltiga drycker.

Första stoppet var på Vineyard Connection där man kan köpa och provsmaka viner från ett antal vingårdar i området. Det är en riktigt stor turistattraktion och skapar massor av arbetstillfällen och genererar stora inkomster, utöver det man tjänar på vinet.

Vinproduktionen och vinturismen är en mycket viktig näringsgren för Sydafrika, och även en viktig exportprodukt. Sydafrika har producerat vin ända sedan 1600-talet då holländarna  bosatte sig i regionen runt Kapstaden. På §1700-talet började vin exporteras. Sydafrika anses idag vara ett av världens 10 främsta vinprducenterna i världen med över 90.000 hektar vinordlingar och över 1 miljard (!) producerade liter vin varje år. Utöver detta inbringar turismen till vindistrikten stora pengar och man sysselsätter många säsongsarbetare i vingårdarna.





Efter besöket hos Vineyard Connection fortsatte vi till en vingård uppe i bergen med stor restaurang där vi åt lunch. Utsikten över vinodlingarna och landskapet omkring var imponerande, och det var ett tydligt resmål för många utländska turister. Någon vinprovning hann vi inte med här utan det fick röäcka med ett glas vin till lunchen, men för den som vill betala kan man prova hur mycket som helst.























Taffelberget 

Andra privata utflykten gick till Taffelberget. 





Taffelberget är ett av Sydafrikas främsta kännetecken. Ett gigantiskt bergsmassiv, som är öer 1.000 meter högt och platån är tre kilometer lång. Runt berget och söderut längs Kaphalvön mot Godahoppsudden är det mesta av naturen ett stort naturreservat, med några mindre samhällen och den kända pingvinkolonin.





På väg upp med linbanan. Man ser lejonklippan i bakgrunden, den har fått sitt namn efter att den ser ut som ett lejon som ligger och vaktar Kapstaden.







Panoramat över Kapstaden är fantastiskt, och hamnen är en av Sydafrikas viktigaste. 








Parlamentet i Kapstaden - möte med Inkhatapartiets partiledare













Vi träffade Inkhatapartiets (Inkhata Freedom Party, IFP) partiledare Valenkosini Hlabisa, som nu också sitter i den nya koalitionsregeringen med ANC och ett antal mindre partier. Han är minister för "lokala och traditionella frågor", lite diffust vad det innebär, men verkade kunna motsvaras av något slags kommunminister. Det var verkligen ett högnivåmöte och mycket intressant att få ett så långt samtal med en av Sydafrikas nya ministrar. Partiet är inte fomellt medlem av det globala nätverket av liberalkonservativa partier där moderaterna ingår, men de är att betrakta som moderaternas systerparti i Sydafrika. IFP var det enda parti som ökade sitt väljarstöd i det senaste valet 2024, som blev ett protestval mot ANC. "Folk med ANC-tshirts valde att rösta på IFP inne i vallokalen" sa partiledaren.

Inkhatapartiet bildades redan 1975 av en tidigare ledare för ANC:s ungdomsorganisation, Mangosuthu Buthelezi och var partiledare i 44 år fram till 2019. Man är i grunden ett parti främst för zulu-befolkningen, landets största etniska grupp, men har nu brddats till ett parti för alla, även många vita väljare. Partiet är till skillnad mot ANC tydligt antikommunistiskt ävn om man tidigare hade vissa kopplingar till ANC, men under perioder har man utkämpat hårda strider mot ANC som nrämast liknat inbördeskrig. I dag har man ny partiledning och samarbetar med de mer moderata delarna av ANC som ingår i den nya regeringen. De mer extrema delarna av ANC har delvis splittrats upp i nya partier.

Läget i Sydafrika är enligt IFP närmast katastrofalt. Framförallt med kriminaliteten och korruptionen. Efter valet nästan halverades stödet för ANC som styrt Sydafrika sedan apartheid avskaffades. Den nya koalitionsregeringen består av ANC, IFP och åtta andra små partier, flera med bara en ledamot i parlamentet. Det finns stora förhoppningar på dne nya regeringen, inget parti fick egen majoritet och nu måste partierna samarbeta. 

Koalitionen medför att korruptionen i det politiska systemet fpörsvåras. Man använde uttrycket "många ögon runt bordet" som syftar på att fler nu får insyn i hur saker sköts och att ANC inte längre kan sko sig själva på landets bekostnad. Partiledaren för IFP sa att kampen mmot korruptionen är central, politiken måste vara ett föredöme om landet ska kunna förändras.

Arbetslösheten och kriminaliteten hänger ihop, och är politikens huvuduppgift. Plus att locka fler investeringar till Sydafrika. Man skärper också migrationspolitiken, man har alldeles för många illegala invandrare från bland annat Mocambique och Zimbabwe.

Sydafrika är med i handelssamarbetet CEPA med EU och det är något man vill värna. IFP har en mer västvänlig inställning än vad ANC tidigare haft, med sina gamla band till Sovjet/Ryssland. Den nya koalitionsregeringen vill bredda sina kontakter och ha bra relationer med alla länder, Alla partier i koalitionen ska känna sig näjda. IFP tonar ned betydelsen av BRICS och menar att det bara är ett av ett antal olika samarbeten.

Vi lyfte ett antal internationella frågor, eftersom Sydafrika är mycket tongivande i Afrika och den linje landet för brukar få många andra afrikanska länder att följa efter.

För det första Sydafrikas aktiva stöd till Ryssland när det gäller kriget i Ukraina. ANC har historiska band med Ryssland/Sovjet och har därför stått bakom Ryssland i alla omröstningar i FN. IFP delar inte ANC:s syn utan anser att den ryska invasionen av Ukraina strider mot internationell rätt. Partiledaren menade att den sydafrikanska linjen i ukrainafrågan kommer nyanseras under den nya koalitionsregeringen, och trodde att det skulle medföra att ett antal länder i Afrika som alltid följer Sydafrika också kommer att svänga.   

För det andra frågan om Israel och Palestina och kriget i Gaza. IFP:s linje är densamma som den svenska linje och den linje EU förespråkar - en tvåstatslösning där Israel och Paslestina blir två stater som kan leva sida vid sida.

För det tredje det pågående kriget i Kongo. Detta är en viktig fråga för Sydafrika eftersom det mkommer mycket flyktingar till landet från detta krigsområde. Man verkar aktivt för att försöka skapa fred i området.

För dt fjärde synen på USA och president Trump. IFP hoppas att Sverige och andra länder ska kunna påverka Trump att gå i en rimlig riktning, och menar att man gått för långt i ett antal internationella frågor.

För det femte är IFP tydliga med att Kina och Taiwan är två olika stater och man står tydligt på Taiwans sida i den ständigt pågående konflikten med Fastlandskina.

IFP och den nya koalitionsregeringen hoppas kunna se både Rysslands och USA:s presidenter på G20-mötet i Johannesburg i november, Sydafrika vill via att man  är en stark global röst som kan samtala med andra. Detta var före allt som hänt i Ukrainakriget de senaste veckorna, och hur saker utvecklas återstår väl att se. 




Parlamentet i Kapstaden - möte med talmannen
























Pingvinkolonin i Boulders Bay

Efter de officiella besöken i parlamentet i Kapstaden fick vi tid över på eftermiddagen: Vi tog en taxi till Boulders Bay utanför Simonstown på Kaphalvön söder om Taffelberget, den halvö som slutar med Godahoppsudden längst ut. Här finns den välkända kolonin med afrikanska pingviner. Som medlem i Riksdagens djurskyddsnätverk är alla besök lockande som rör hotade djurarter och arbetet med att skydda dem.



Högslätterna runt Taffelberget känns mer som svenska fjällen än Afrika.



Här skymtar bukten False Bay där pingvinerna lever





Boulder/Simon´s Town är lokalen för den största kolonin med afrikanska pingviner, totalt flera tusen djur. Det är en ganska liten pingvin, de blir 60-70 cm långa. De kan vara under vattnet i två minuter och dyka ned till 130 meters djup. Det var fascinerande att se alla dessa pingviner på riktigt i naturlig miljö, och se dem stå som statyer och njuta av solen, simma och går runt på stranden.  

Tyvärr är beståndet hotat på grund av utfiskning av sardiner som är pingvinernas främsta föda. Stora fiskefartyg från Kina, Japan, Ryssland, Indien och andra länder fiskar genbom bottentrålning upp det mesta på internationellt vatten, och Sydafrika har dessutom gett andra länder rättigheter att fiska upp sardiner även på nationellt vatten. Om detta inte upphör bedömer man att den afrikanska pingvinen kommer att utrotas på sikt. Det kändes bra att besöka pingvinerna, betala ett ordentligt inträde för att få komma ned till stranden och dessutom köpa lite souvenirer som stöd till skyddet av pingvinerna och deras livsmiljö. Fler bilder samt filmer på pingvinerna finns i min särskilda reseberättelse från de privata delarna av resan. Klicka på denna länk.



 

Kapstaden



Var man är i Kapstaden utgör Taffelberget en kraftfull bakgrund.















En av flera kyrkor i Kapstaden. Denna sticker ut lite eftersom den även fungerar som café. Namnet är mycket passande Cafe heaven.
Vi tog en fika och den avnjuter man inne i kyrksalen.







Hamnen:











I andra storstäder i Sydafrika går man inte gärna ut efter mörkrets inbrott av rädsla för grov kriminalitet. Kapstaden är lite annorlunda, där är det ett mer normalt storstadsliv och mer uteliv kvällstid. Även om risken för rån och överfall även här är större än vi är vana vid. 









Och så den nybyggda stadsdel där vårt hotell låg, med ett gigantiskt köpcentrum intill. Kontrasterna mot de fattiga förorterna är enorm.



















Kapstaden - malaysiska kvarteren

De malaysiska kvarteren i Kapstaden är en mycket färgglad del av staden. Vi tog en promenad efter besöket i parlamentet. 

















Gruvseminarium och informellt möte med Business Sweden



Samma vecka som vi var i Kapstaden hölls en stor gruvmässa. Vi kunde inte besöka den eftersom vi då befann oss i Namibia, men vi deltog i ett gruvseminarium i Kapstaden som hölls dagarna före gruvmässans öppnande.

Mineraler och råvaor är en stor fråga i hela världen just nu, det märks inte minst på viljan hos både Trump och Putin att lägga under sig Ukrainas naturtillgångar. Sydafrika har, i likhet med Namibia, stora naturtillgångar och man behöver utländska investeringar för att utviinna dem. Man har nu också förstått att mantjänar mer på att föräldra råvarona i stället för att bara sälja malm och mineraler direkt. Förädling har varit Sveriges framgång när det gäller järnmalm, och det skulle skapa många arbetstillfällen även i Sydafrika. Samtidigt har man sålt eller lovat bort stora delar av sina fyndigheter till Kina och Ryssland. Det verkar finnas en insikt om att det inte är en hållbar utveckling, och svenska företag inom gruvsektorn borde kunna göra goda affärer både i Sydafrika och Namibia.

Vi träffade också företrädare för Business Sweden som arbetar i Sydafrika och det görs mycket för att utveckla svensk export inom gruvnäring och transportnäring till Sydafrika. Sydafrika är med i handelsavtalet CEPA mellan EU, Afrika, Västindien och Stillahavsländerna, och det gör att det finns tydliga ramar som underlättar för export och handel.






Fakta om Sydafrika och Kapstaden





På väg till Namibia

Vi flög från Kapstaden till Namibia, längs kusten ut mot Atlanten. Längs hela sträckan är det mest öken eller torr savann, och när man närmar sig Namibias huvudstad Windhoek är det i stort sett öken ända fram till havet och den stora hamnen i Walvis Bay, rakt västerut från huvudstaden Windhoek. 

















Från flygplatsen öster om Windhoek var det en vacker resa in till huvudstaden.















Vi passerade under en järnvägsbro, men järnvägen verkade vara nedlagd. Och så kom vi fram till huvudstaden i Namibia, Windhoek. En stad jag tror de flesta knappast känner till.


Windhoek - Namibias huvudstad

Namibia är ett till ytan stort land, men med väldigt liten befolkning, bara ca 3 miljoner invånare. Huvudstaden är Windhoek (blå punkten på kartan nedan) och rakt väster om huvudstaden ligger Walvis Bay som är en viktig hamnstad med en mycket bra och djup hamn som kan ta emot de flesta fartyg. Från denna hamn går mängder av långtradare österut, till Windhoek och vidare till Botswana, Zambia och Zimbabve.

Namibia är mycket rikt på gruvor och mineraler. Man är den näst största uranbrytaren i Världen efter Kazachstan, man har stora fyndigheter av koppar och grafit, guld och diamanter. Utöver detta är fisket en viktig näring. Man har också troligen mycket stora oljefyndigheter utanför kusten.

Arbetslösheten är hög, runt 40% och många yngre lämnar landet för Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, USA eller Europa.











Ett av landmärkena i Windhoek är denna märkliga byggnad. Det är ett minne från den första tiden av självständighet när SWAPO var ett parti långt till vänster med täta band till Nordkorea. Nordkoreanska staten byggde då denna byggnad som gåva till Namibia. Den kallas i folkmun för "kaffebryggaren" och inrymmer idag bland annat ett museum och en restaurang.
























Besök i parlamentet



Namibias parlament byggdes under koilonialtiden och är idag säte för landets parlament. Framför byggnaden finns en fantastisk park med utsikt över staden. Den dag vi besökte parlamentet var den första för året och därmed invigningen av 2025 års arbete. Vi var inbjudna som hedersgäster och placerades på en hedersläktare ovanför plenisalen.





Vi följde debatterna under en knapp timme, det var ungefär som en frågestund i Sveriges riksdag, oppositionen ställde frågor till ministrarna och man lämnade också in några motioner till talmannen.



Vårt besök väckte stor uppmärksamhet i nationella media och filmades även för flera tv-inslag. Jag blev också intervjuad av en tv-kanal efteråt i egenskap av delegationsledare och berättade om vår önskan att stärka relationerna och handeln mellan våra länder.





Nedan innegården i parlamentet.




Möte med vice utrikesministern





Vice utrikesministern inledde med en spontan tyst minut för offren för massmördaren i Örebro.  

Vi samtalade sedan framförallt om världsläget och om Namibias syn på olika utrikesfrågor. Bilden är att man oftast följer det Sydafrika tycker i olika frågor. Vi pratade också om beroendet av Kina, handeln med Europa (se separat inlägg nedan) och en del andra frågor.



Jag hade äran att vara delegationsledare och överräckte en present efter mötet. En svensk ljuslykta i glas brukar uppskattas utomlands.






Relationerna med Kina

Vi visste redan när vi kom till Sydafrika och Namibia att både Kina och Ryssland är mycket aktiva och försöker ta hand om både naturtillgångar och infrastruktur. Men de officiella företrädare vi pratade med i Namibia försäkrade att regeringen hade koll och inte sålde ut Namibia på samma sätt som man gör i Sydafrika. 

Detta motsades lite av andra personer vi pratade med, och när jag tittade ut genom fönstret på hotellet kunde jag konstatera att det var ett kinesiskt byggbolag som byggde ett nytt höghus på tomten bakom. När vi frågade runt lite framkom det att kineserna tvärtom var ganska aggressiva även här och att regeringen dessutom skattebefriat deras företag. Flera av urangruvorna är exempelvis delägda av Kina, även om regeringen försäkrat sig om att äga delar av gruvorna. 




Möte med Namibias talman

Den svenska honorärkonsuln Lena Brinkman hade ordnat ett möte med Namibias talman, Dr Peter Katjavivi. Vi fick ett riktigt långt möte med honom. Han är närmast en legend i Namibia, har varit med ända sedan landets självständighet och tillhör partiet Swapo som tidigare var en befrielserörelse. Tidigare har han bland annat varit Namibias EU-ambassadör och landets ambassadör i Tyskland. Han har också en professorstitel från universitete i Namibia där han varit rektor för institutionen för vetenskap och teknologi.

SWAPO grundades efter att Sydafrika tog över Namibia från Tyskland efter första världskriget och införde apartheid. SWAPO blev en självständighetsrörelse som kom att verka som gerilla. Sdan självständigheten har SWAPO styrt Namibia. Alltför länge enligt en del av dem vi pratade med.  

Dr Katjavivi berättade mycket spännande om sitt liv och idag är han 83 år och lämnar uppdraget som talman. Han uttryckte stort tack till Sverige för allt stöd under självständighetskampen och han hade också besökt Sverige flera gånger under sin tid i exil i England. Vi fick kanske inte så mycket tillfälle för frågor, han hade mycket att berätta, men var oerhört varm, öppen och sympatisk i sin framtoning. En mycket fascinerande man.

Vi inledde såklart med att tacka för det fantastiska mottagandet i parlamentet dagen före, och det märktes tydligt att man uppskattade vårt svenska besök. Känslan var att man i Namibia kände att man ofta hamnar i bakvatten av sitt stora grannland Sydafrika, och att de internationella besöken inte är så många som de borde vara.

Jag frågade honom vad han vsåg som de största utmaningarna för politikerna och hans svar var tydligt - att hålla ihop landet och lyfta levnadsstandarden för de som har det sämst. 


Efter mötet skulle det tas gruppfoto. Mycket noga arrangerat. Han skulle sitta i mitten och på ena sidan skulle jag sitta i egenskap av "deputy speaker" i riksdagen, och på den andra Boriana Åberg i egenskap av delegationsledare denna dag. 





Besök hos Scania i Windhoek



Det enda svenska företag som har full produktion på plats i Namibia är Scania. Behovet av lastbilstransporter är enormt, och det finns knappt några andra sätt att transportera gods. Det finns någon järnvägslinje men inget utbyggt nät för godstransporter. Mycket av tranpsoterna går från den gigantiska hamnen i Walvis Bay till centrala delarna av landet och grannländerna i öster, samt till Sydafrika.

Scanias verksamhet är omfattande och man arbetar tillsammans med Scania i Sydafrika. Korruptionen är omfattande, lika illa som i Sydafrika enligt Scania, och man gör därför inga affärer alls med staten eller städer/kommuner, för då förväntas alltid pengarunder bordet. Scania gör endast affärer med privata företag. Man påpekade samma sak som vi hörde i Sydafrika - förhoppningarna är en framtida politisk koalition även i Namibia, eftersom Swapos långa regeringsinnehav skapat omfattande korruåtion. Med en koalitionsregering blir det "fler ögon runt bordet" vilket man även talade om i Sydafrika.

Det stora problemet är att få tag på utbildad personal i Namibia, man utbildar själva på plats, och får i genomsnitt behålla personalen i fem år innan de lockas till karriärer på andra företag. Många slåss om den kvalificerade arbetskraft som finns. Scania erbjuder anställningsvillkor av mer svensk modell, bland annat ordentlig pension och dessutom bekostar man 66% av sjukvårdskostnaden på privata sjukhus. Man betalar också bäst lön i branschen. 

Scania kan inte konkurrera med pris, utan man konkurrerar med kvalitet mot kinesiska lastbilar som är mycket sämre. 






Möte med Namibia Nature Foundation



NNF är en "Non profit NGO" som arbetar med naturskydd samt bildande och skötsel av naturreservat i samarbete med myndigheterna.
45% av Namibias yta är skyddat på olika sätt, i statliga eller privata naturreservat.  



Man redovisade ett särskilt projekt för oss, som gällde en stor flod i norra delen av landet, mellan kusten och den lilla smala delen av landet som går in mellan Botswana och Zambia. I detta område var floden nästan helt utfiskad efter att internationella aktörer (Kina) betalat lokalbefolkningen för att fiska upp och leverera fisk. Lokalbefolkningen hade till och med svårt att få tag på fisk för sin egen konmsumtion. Efter att ha fått lokalbefolkningen att inse at de behöver bedriva ett mer ansvarsfullt fiske har nu fiskbeståndet vänts tillbalans, och man har kunnat bygga ut turistnäringen i stället. Lokalbefolkningen har insett värdet av en levande flod där det alltid finns fisk.

Vi diskuterade också finansieringen av naturreservat. Den bistra sanningen är att 45% av inkomsterna flör reservaten kommer från jakt, ofta troféjakt. Att få skjuta en elefant kostar 30.000 USD, vilket visar vilka enorma pengar det handlar om. Man försöker motverka troféjakt och örsöker bygga ut turismen i stället, och ändra jakten till mer nyttojakt av sådana djur som inte ät hotade, exempelvis "Springbock" som är ett av de vanligaste djuren och som är en del av landets klöttdjur, precis som våra rådjur och älgar.

NNF:s stora problem just nu är att USA:s president Trump stoppat allt bistånd och stöd, vilket påverkar verksamheten i hög grad. Internationellt bistånd och frivilliga stöd är helt avgörande för att en sådan häg NGO ska kunna verka i samarbete med landets myndigheter för att skydda den afrikanska naturen och hotade djurarter.  

Man oroar sig också för 600 nya gruvkoncestiner som behandlas just nu, många av dem med utländsks (ofta kinesiska) ägare. Utanför kusten pågår också prospektering och undersäkning av sannolika oljefyndigheter. Allt detta medför hot mot känslig natur och NNF verkar för att ta maximala naturhänsyn samtidigt som man kan ta tillvara naturtillgångarna.



Man arbetar också med forksning och märkning av hotade djurarter. Halsbandet nedan innehåller en sändare som gör att man kan följa stora djur och se hur de förflyttar sig över stora ytor.



Besöket hos NNF och vårt senare kvällsbesök i en privat safaripark gav en bra bild av hur man arbetar för turism och för att få lokalbefolkningen att se värdet av den unika naturen och alla hotade djurarter.





Möte med Namibia Investment Board

Mötet med Namibia Investment Board (NIPDB) var intressant. Vi fick inte bara en massa fakta om Namibias import och export utan också en massa fakta om landet och näringslivet i allmänhet.

Den stora tillgången i Namibia, utöver alla naturresurser, är att man har en väldigt ung befolkning. Problemet är samtidigt att många är lågutbildade och att arbetslösheten är mycket hög. Fokus ligger därför, precis som i Sydafrika, på att vidareförädla råvaror i stället för att sälja råvarorna direkt till andra länder.

Namibias största exportprodukter är Kol, diamanter, guld och råvaror. Något som borde kunna göra Namibia till ett mycket rikt land med tanke på att befolkningen bara är tre miljoner. Men allt förutsätter internationella investeringar. Det som talar för detta är att landet är politiskt stabilt och att även investeringsklimatet är stabilt, samt att man har ett fungerande rättsväsen. Det finns också en stabil banksektor (som dock är väldigt försiktig med utlåning vilket skapar en del problem). Korruptionen är ett problem, särskilt vid affärer med stat eller offentlig sektor.

De största investerarna idag är Kina och Sydafrika, och man vill gärna se mer europeiska investeringar i landet.












Traditionella bostadskvarter nordväst om Windhoek

Centrala Windhoek var en blandning av äldre vackra byggnader, halvmoderna byggnader från 1950/60-talet och nybuggda moderna hus. Men när man åkte genom förorterna såg det helt annorlunda ut. Här lite bilder från bebyggelsen nordväst om Windhoek, där vi åkte för ett besök i ett nybyggt område (se nästa inlägg). Jag tog lite foton längs vägen som speglar ganska väl hur människor lever. Ungefär på samma sätt såg det ut runt Johannesburg, Pretoria och Kapstaden i Sydafrika.

I Namibia är de flesta enklare bostäder byggda i plåt. Jag funderar på hur varmt det blir i dessa hus när det är 30-40 grader varmt ute. Det som slår en är att det bland de enklare husen finns en del bättre hus, samt att det finns ganska mycket bilar, en del hyfsat moderna.  Det finns en mängd butiker, firsörer, verkstäder och en massa försäljning längs vägarna. Och samtidigt är det ju extremt primitiva förhållanden, även om det sades att man har el i de flesta hus. Människorna ser ändå inte direkt undernärda ut och är ofta välklädda. 

Vi fick höra att många bor i dessa enkla hus trots att de har arbete och inkomst, men reglerna i bankerna är sådana att man bara får låna ungefär för ett bilköp, sedan är låneutrymmet slut. Det gör att man inte har möjlighet att köpa en riktig bostad. Mer om det i nästa inlägg.



















































Besök i Ongos - nytt byggprojekt med intressant upplägg

Anledningen till att vi körde ut i detta förortsområde var att vi beskte ett stort byggföretag som arbetar med en ny affärside. Man bygger nya mindre hus för medelklassen, där hyresgästerna betalar en liten insats vid inflyttning och sedan stegvis köper in sig i sin bostad tills man äger den själv. Efterhand som man betalat mer på sin insats sjunker hyran. Detta blir ett sätt att gå runt svårigheterna för människor att låna till en bostad.

I bakgrunden finns avancerade ekonomiska upplägg som jag som tidigare bankjurist tyckte kändes en smula svajiga. Allt bygger på att någon köper räntebärande obligationer som ger hög ränta, och för dessa pengar bygger man nya hus. När sedan inte hyrorna räcker för att betala räntan till obligationsinnehavarna behövs nya hus och nya hyresgäster som betalar mer hyra och köper in sig i fler hus. Lite känns det hela som ett kedjebrev där det hela tiden krävs nya hyresgäster i allt fler hus.

Men än så länge har det fungerat och modellen är så intressant att även grannlandet Botswanas regering vill prova denna lösning. Man har redan byggt flera hundra hus och planerar åtskilliga tusen, både i Namibia och i grannlandets Botswanas huvudstad Gabarone. Många med arbete och inkomst har kunnat flytta från sämre boenden till trevliga nya bostadsområden. Ett av dem fanns i Ongos, vid slutet av vägen genom förorten ovan. 



Ongos Valley är ett enormt bostadsprojekt på 1.750 hektar där man planerar 28.000 bostäder. I första steget ska man bygga 4.500 hus.
Man har också finansierat nya vägar ut i området och byggt en ny skola där även barnen från resten av förorten får gå.



Här projektets VD som berättar om pårojektet medan vi åker med bussen till Ongos.



Detta är den nya byn i Ongos. Läget är oerhört vackert med bergen i bakgrunden, och i området finns både lekplatser och grönytor.  





Husen är lite olika, flerfamiljshus, enfamiljsvillor och tvåfamiljsparhus. Vi besökte enfamiljshuset ovan och det är 72 kvadratmeter i två plan. Standarden är helt okej även för svenska förhållanden och mycket hög för att vara i Namibia. Fräscht kök och bad/vc på övervåningen, laminatgolv och en snygg trappa upp till andra våningen där det finns två rum till. En dörr på baksidan löeder ut till en egen innegård. Priset för ett sådant här hus är ca 360.000 svenska kronor, vilket ju är väldigt lågt. För en familj som bott i en enkel byggnad i en förort måste det vara en dröm att flytta in här. De flesta husen i området är redan uthyrda och vi såg människor och bilar vid de flesta hus. Om man lyckas med detta projekt kommer det hjälpa många människor till ett bättre liv. Och de som flyttar in kan lämna över sina gamla hus till dem som kanske rent av är hemlösa.







Kvällsbesök ute i naturen

I samband med besöket i Namibia erbjöds vi sista kvällen (på egen privat bekostnad) en kortare "game drive" i samband med ett verksamhetsbesök och middag på en lodge i en safaripark i Okapuka, norr om Windhoek. Det var den svenska konsuln i Namibia som hade bokat upp detta besök åt oss.







Längsvägen upp till safariparken är det höga stängsel för att hålla alla djur borta från vägen. Lite mer primitiva än våra viltstängsel dock, och tveksamt om en elefant verkligen bryr sig.







På väg ut i vildmarken.













Vi hade den enorma turen att denna kväll få se en grupp noshörningar på mycket nära håll. Fler bilder och filmer från detta besök ute i nauren finns samlade på denna sida tillsammans med andra foton från det afrikanska djurlivet och vår avslutande tvådagars privata safari i Sydafrika.








Dags att lämna Namibia



Avtackning av honorärkonsul Lena Brinkmann (th) utanför parlamentet innan vi åkte ut till safariparken. Efter kvällsbesöket i safariparken blev det några timmars sömn innan det var dags att flyga till Johannesburg och sedan vidare till en safaripark väster om Krugerparken. Det var en helt privat del av resan efter det officiella programmet, och därför har jag samlat en massa bilder från denna del i den privata reseberättelsen.