EU-konferens Valetta, Malta, 6 - 7 april 2017

(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned.)

På väg till EU-konferens på Malta

Klockan 06.00 idag går flyget till Malta, där jag ska delta i en EU-konferens med tema klimatpolitik och ekonomi. Några vasstungade m-kolleger påpekade att det var som att göra bocken till trädgårdsmästare att skicka mig på denna konferens, med tanke på min något kritiska inställning till de mer extrema formerna av klimatpolitik. Fast jag tycker mest det ska bli intressant att lyssna på de föredragande och se om det finns några nyanser i diskussionerna.

Min egen ingång och tolkning av "försiktighetsprincipen" är den gamla vanliga. Att besluta om kostnadskrävande åtgärder endast med syfte att minska koldioxidutsläpp är en mycket ekonomiskt oansvarig väg. Det enda ansvarsfulla är i så fall att besluta om "klimatåtgärder" som samtidigt ger positiva effekter för exempelvis miljö och människors hälsa, eller som gör svensk energiförsörjning mindre beroende av andra länder. Om det sedan även leder till minskade koldioxidutsläpp är det ju gott och väl, även om jag är långtifrån övertygad om att det i någon avgörande omfattning kommer att bromsa jordens klimatförändringar.



Malta är just nu ordförandeland i EU, men håller de flesta mötena i Bryssel eftersom man har mycket små möjligheter att ordna jättekonferenser på sin lilla ö, främst på grund av bristen på hotellplatser. Maltas yta är mindre än en fjärdedel av Ölands och hela landet har endast ca 400 000 invånare. De kommande dagarnas konferens har därför ett begränsat antal deltagare, oftast bara två från varje EU-land. Från Sverige är det jag själv samt Miljö- och jordbruksutskottets vice ordförande, Kristina Yngwe (C). Själv representerar jag riksdagens finansutskott. Konferensen äger rum i huvudstaden Valletta (som är en mycket liten stad, endast 6.300 invånare).




Inflygning till Vallettas flygplats








Lite miljöbilder från Sliema

Sliema är den betydligt större och modernare grannstaden till Valletta. Det är här alla de nya moderna husen, hotellen och kontoren finns. Från den moderna strandpromenaden kan man ta passagerarbåt över till Valletta, det tar bara knappt tio minuter.








Hotellet - synd att man inte hann bada...



Hotellet var det högsta, lite rundade huset en bit till höger på den stora bilden ovan. Det visade sig vara ett badhotell i toppklass. Fint poolområde mellan husen och dessutom en flytande plattform i vattnet framför hotellet med utmärkt kvällssol. Synd bara att jag vare sig hade badbyxor med mig eller tid att bada.

Det är uppenbart att Malta är ett populärt besöksmål för många pensionärer i Europa, och det är inte så konstigt. Ett behagligt klimat och ett välordnat samhälle. Valletta verkar också vara en populär plats för besök av de strosa kryssningsfartygen som trafikerar Medelhavet.




Utsikt mot Valletta



Från Hotellet hade vi denna fantastiska utsikt mot Valletta på andra sidan vattnet. Nedan utsikten mot ön mellan Valletta och Sliema.






Promenad genom Valletta

För att få tid att i vart fall se lite av Valletta åkte jag från Sverige med det tidigaste morgonplanet. Det möjliggjorde några par timmars besök i Vallettas gamla stad mellan incheckningen på hotellet och eftermiddagens registrering till konferensen med efterföljande middag.



Det mest slående är att i stort sett alla byggnader i Valletta och Sliema är sandstensfärgade. Det ger en väldigt speciell känsla. En oerhört vacker stad med smala gator och gränder och många små torg och öppna platser. Och hela tiden närheten till vattnet. Jag förstår de som åker till Malta som turister. Men det är en jobbig stad att gå runt i, det är mycket kuperat och många backar, knappast en cykelstad.



De utanpåbyggda balkongerna är också typiska för stadsbilden, det är det enda som på ett färgglatt sätt avviker från de ljusa sandstensfärgade fasaderna.








Utsikt från gamla fortet i Valletta



Från fortet i Valletta har man en fantastisk utsikt över inloppet till hamnen och alla de vackra byggnaderna på andra sidan.










Kväll i Valletta








Utanför parlamentet

Malta har ett alldeles nybyggt parlament. Tyvärr var det stängt för besök just när jag var utanför, men det var en imponerande byggnad, byggd i en stil som smälter samman med de gamla sandstensfärgade husen. Och byggnaden är en mycket miljövänlig och energieffektiv konstruktion, vilket vi fick höra mer om under konferensen.






Museibesök och middag



Konferensen inleddes med registrering på eftermiddagen och sedan gemensam middag. Före middagen fick vi en guidad tur på Vallettas maritima museum, som visar delar av öns dramatiska historia. (bilden ovan visar dock byggnaden bredvid, som var mycket vackert ljussatt).



Museibesöket får symboliseras av the Knights of St. John och skeppet Santa Maria. Det var dessa riddare som i praktiken grundlade det som sedan blev dagens Malta. Ingen annan tidsepok har lämnat sådana spår på Malta som Johanniterordens 250 år långa styre. Det är också de som symboliseras på Maltas flagga.

Före middagen fick vi även en drink på museets balkong, med utsikt över hamnen. EU-konferenser är synnerligen behagliga tillställningar och det är ju inte utan att man funderar lite över nyttan i relation till kostnaderna...




Inget fel på konferensmiljön



Det var verkligen inget fel på konferensmiljön, konferensen hölls på ett av Vallettas bästa hotell, med panoramautsikt över Vallettas centrum på andra sidan vattnet. Det märktes att Malta hade stort fokus på säkerheten, bland annat patrullerade ett militärfartyg i vattnet utanför hotellet hela dagen.






Konferensen



Konferensens syfte var att koppla ihop frågor om ekonomisk tillväxt och klimatpolitik. Huvuddelen bestod i föredragningar från talarstolen av tyngre politiker från värdlandet Malta samt från EU. Dessutom talare från universitet och näringsliv på Malta. Ovan th är det talmannen i Maltas Parlament, Angelo Farrugia, som hälsar oss välkomna.



Värd för konferensen var ordföranden i Maltas finansutskott, Silvio Schembri (i mitten på bilden tv ovan), som jag fick ett kort samtal med kvällen före i samband med middagen och besöket på museet. Han var uppenbarligen mycket intresserad av Sverige och frågade en massa om det politiska läget hos oss.



Här lyssnar jag intresserat på min brittiske kollega som var placerad bredvid mig själv under konferensen. Det gäller ju att passa på innan de lämnar EU. Jag talade också med hans kollega i samband med middagen kvällen före. Hon var själv mycket bekymrad över Brexit och tillhörde själv den delen av britterna som vill stanna kvar i EU.




Lite nedslag i det som avhandlades under konferensen

Det är inte bara Sverige som skryter om att vi haft stark ekonomisk tillväxt de senaste decennierna samtidigt som koldioxidutsläppen minskat. Även värdlandet Maltas klimat- och miljöminister Simone Borg skröt om detta. "Malta har haft en tillväxt på 260% sedan 1990, och utsläppen av koldioxid har minskat med 40% under samma tid" sa hon. En annan föredragshållare, Jan Dusik från EU:s Miljöskyddsprogram UNEP nämnde också detta, men då på EU-nivå. "Sedan 1990 har EU:s tillväxt ökat med 50% samtidigt som utsläppen av koldioxid minskat med 22%" sa han. Avsikten med detta var såklart att visa att ekonomisk tillväxt och minskade koldioxidutsläpp kan gå hand i hand, eller rentav att arbete för att minska utsläppen kan öka tillväxten. Jag är väl för egen del inte helt övertygad om den slutsatsen, det finns inget givet samband alls. Att koldioxidutsläppen minskat beror ju främst på löpande teknisk utveckling, exempelvis effektivare användning av bränslen, samt att länderna utvecklat sina energisystem, tex ökad andel kärnkraft, bränslesnålare bilar osv. Det är ingen självklarhet att fortsatta kraftiga minskningar av utsläppen av koldioxid inom EU kan förenas med en stark ekonomisk tillväxt - ju dyrare utsläppsminskningarna blir (de "lågt hängande frukterna" är redan plockade). Risken är snarare att en extrem klimatpolitik skadar både företagande, jobb och samhällsekonomi. Och då drabbas välfärden. Länderna i EU har dessutom väldigt olika förutsättningar och ser väldigt olika ut. Sverige med vår vattenkraft och kärnkraft har en i princip helt koldioxidfri elproduktion, men för länder som saknar dessa möjligheter är verkligheten helt annorlunda.

Minister Simone Borg från Malta deklarerade högtidligt att "EU bör gå i frontlinjen även när andra länder backar eller står still" (vilket kändes som en tydlig markering mot USA). Jag känner en stor oro att denna typ av deklarationer kan komma att stå Europa väldigt dyrt. Betydligt bättre hade det varit att lägga kraften på att hjälpa fattigare länder att värna hälsa och miljö. Man skulle få enormt mycket mer nytta för pengarna, även när det gäller minskade utsläpp.

Det stora frågetecknet på konferensen var annars att allt fokus låg på klimatförändringarna som sådana. Ingen diskussion fördes alls om vad som orsakar dessa förändringar och hur stor roll människan har (vilket jag inte räknat med heller, åsikten idag bland politikerna är ju att "alla forskare är överens" - vilket de inte alls är, mer om detta nedan). Men inte heller diskuterades överhuvudtaget om det är realistiskt att människan faktiskt kan stoppa eller kraftigt begränsa klimatförändringarna. Och den frågan är extremt viktig om man ska koppla frågan till samhällsekonomi och tillväxt. Italienaren Anthony Rizzo från Maltas Naturresursmyndighet citerade exempelvis Sternrapporten och IPCC, med budskapet att det är "billigare att göra åtgärder i förebyggande syfte än att bekosta följderna av omfattande klimatförändringar". Men hela det resonemanget förutsätter ju att vi verkligen kan vara hyfsat säkra på att de förbyggande åtgärderna ger effekt. Om vi lägger stora resurser på att försöka stoppa klimatförändringar utan att ens kunna göra sannolikt att det kommer att fungera så finns ju risken att vi både får bekosta dyra förebyggande åtgärder som inte ger önskat resultat och sedan även ta kostnaderna för klimatförändringarna. Frågan om sannolikheten att människan med egna åtgärder kan påverka det framtida klimatet borde varit grunden för hela diskussionen. Men berördes inte med ett enda ord.

Även professor Philip von Brockdorff från University of Malta hävdade att man inte kan bortse från kostnaderna för klimatförändringarna, och att det därför är en ren vinst att investera i klimatåtgärder. Det skulle dessutom vara en ren vinst för företagen menade han eftersom "kunderna kräver detta" och det skulle därför stärka företagens ställning att de gör insatser som är till nytta för de länder där de är verksamma, och för de människor som bor där. Återigen bygger detta resonemang på att man kan göra sannolikt att dessa "klimatåtgärder" verkligen kan bromsa eller stoppa klimatförändringarna. Om man inte kan göra detta sannolikt faller ju hela resonemanget platt. Då är det bättre att lägga energin på att förebygga effekterna av de klimatförändringar vi vet kommer att ske.

Jan Dusik påstod att det har skapats 8 miljoner nya jobb inom miljövänlig energisektor fram till 2015. Det är såklart positivt. Frågan är bara hur många jobb som försvunnit i en mindre miljövänliga energisektorn under samma tid? Det nämndes inte i föredraget. Jag tänker exempelvis på alla jobb i nedlagd kolbrytning eller avvecklade kärnkraftverk. Jag är inte så säker på att nettot är särskilt stort. Det finns många goda miljöskäl att gå över till miljövänlig energiförsörjning, men att det skulle vara särskilt jobbskapande är jag inte övertygad om. Det är i vart fall knappast det bästa argumentet.

Anthony Rizzo hävdade även att endast "a tiny handfull climate scientists" inte håller med om att människan är huvudorsaken till kllimatförändringarna. Detta är helt enkelt ett felaktigt påstående, och det är synd att det framfördes som ett konstaterande. Det finns ett mycket stort antal erfarna och välrenommerade klimatforskare som ifrågasätter hela eller delar av IPCC.s slutsatser, vilket jag berättat om tidigare. Men inte en enda kritisk eller mer nyanserad röst förekom bland föredragshållarna.

Anthony Rizzo framförde även konstaterandet ("how we will be effected") att det "kommer att bli" mer extremväder, torka, regn osv. Detta beskrevs alltså som fakta - men inte ens IPCC lägger fram det så, och på SMHI:s klimatsida framgår tydligt att detta är mycket osäkert. Än så länge syns inget av detta, men man befarar att det kan bli så i framtiden. Dessa nyanser saknades helt från Rizzos sida. Han talade också om kommande matbrist - trots att det är ett faktum att matproduktionen i världen ökar i rekordfart med nya odlingsmetoder, samt att det kommer att växa bättre på många platser när koldioxidhalterna ökar. Världens problem är att maten inte finns där människorna finns, det är mer ett logistikproblem och ett ekonomiskt problem än ett klimatproblem.

Mer positivt var att Simone Borg och flera andra talare berörde en mängd goda effekter som vi skulle kunna få av klimatpolitiken. Och här räknade hon upp en massa saker som normalt inte brukar kopplas till klimatpolitik, exempelvis rent vatten. Begreppet "klimatpolitik" verkar efterhand innefatta allt fler aktuella miljöfrågor, vilket känns lite märkligt. Men budskapet kändes ändå bra, eftersom det går i linje med mina egna tankar sedan många år, nämligen att alltför många andra miljöfrågor fått stå i skuggan av koldioxidjakten, samt att det är bra om man i vart fall prioriterar "klimatåtgärder" som bevisligen även medför andra positiva effekter för miljö, hälsa och förhoppningsvis tillväxt, och lägger andra åtgärder åt sidan. En viktig fråga är att motverka avskogningen av regnskogsområden, och den framhålls allt oftare som en av de mer centrala klimatpolitiska frågorna. Utmärkt tycker jag, eftersom detta samtidigt är en oerhört viktig fråga för att skydda hotade arter och naturmiljöer, och värna boendemiljön för många människor.

Under ett av föredragen gick man snabbt igenom IPCC:s sex olika scenarier för klimatets framtida förändring. (Egentligen är det fyra grundscenarier, med lite varianter). Jag har tidigare berättat att den svenske professorns Kjell Aleklett kritiserat IPCC för att deras scenarier bygger på att vi ökar förbränningen av kol och olja mer än vad som överhuvudtaget går att producera. Med andra ord menar han att det är orealistiska siffror. Men om vi ändå accepterar dessa sex scenarier kan vi se på bilden att i det allra värsta scenariet (det sista) kan temperaturen enligt IPCC öka med hela 2,4-6,4 grader och havsnivåerna stiga med så mycket som 26-59 cm fram till år 2100.

En av föredragshållarna var Sean Kidney, CEO och CO-founder of the Climate Bonds Initiative. Han var alltså lobbyist för ett system med gröna obligationer, som han själv styr över. Hans taktik för att marknadsföra dessa obligationer var uppenbarligen att försöka skrämma deltagarna. Bland annat vände han sig till de nederländska delegaterna och sa att "ert land kommer att försvinna". Han hotade med havsnivåhöjningar på 4-6 meter (!) fram till år 2100. Det blev lite svårt att ta på allvar eftersom vi alltså just fått en dragning av IPCC:s modeller som i allra värsta scenariet talar om 59 cm. Varifrån Kidney ska få sina 4-6 meter vatten är svårt att förstå. I dagsläget stiger havsnivån med 2-3 millimeter per år, vilket det gjort i hundratals år. På 100 år blir det 30 cm.

Kidney påstod också att huvuddelen av flyktingarna till EU idag är klimatflyktingar. Han hotade också med "hundratals miljoner klimatflyktingar till Europa" "om vi inte gör något". Även en delegat från Italien påstod samma sak, att 95% av flyktingarna från Afrika är klimatflyktingar. Detta var minst sagt två kontroversiella uttalanden. Enligt de flesta analyser som finns handlar det snarare om ekonomiska flyktingar från Afrika som söker ett bättre materiellt liv i Europa. Och det är knappast klimatförändringar som drivit människor från deras hem i Syrien, eller som får människor i Afghanistan, Libyen eller Eritrea att lämna sina hemländer. Faktum är att ytterst få människor från de mest svältdrabbade områdena i världen har vare sig ekonomi eller förmåga att ta sig till Europa.

Men om man ändå ska diskutera vad som gör att människor kan bo och leva i sina hemländer så är det tillgång till odlingsbar jord samt rent vatten. Jag har tidigare berättat om hur en del fattiga byar i Afrika numera odlar biodrivmedel åt oss europeer i stället för mat (ger bättre betalt), och hur man på andra håll odlar grödor som inte är anpassade till ett torrt klimat och därmed behöver massor av konstbevattning. Att hjälpa människor att odla rätt grödor som kan försörja fattiga områden med mat utan att göra slut på vattnet är den absolut viktigaste åtgärden vi kan göra. Att minska koldioxidutsläppen lär inte lösa den akuta matbristen i fattiga områden, det borde var och en snabbt kunna inse.




Nationella röster på konferensen

Det hördes några kritiska röster på konferensen, bland annat från en tjeckisk delegat. Han kritiserade EU:s energipolitik och stödet till förnybar energi, och menade att Tjeckien behöver sin kärnkraft. Han pekade också på den globala dimensionen i frågan, underförstått att EU inte kan lösa världens problem.

Ett mer komiskt inslag var en belgisk delegat som försökte göra hela klimatdiskussionen till en genusfråga. Det finns udda genusdebattörer i fler länder än Sverige.

Tyskland talade för hårdare CO2-skatter i EU, samt sociala lösningar för alla de som arbetar i den tyska kolindustrin, för att de inte ska motarbeta övergången till fossilfritt.

Grekland hade förberett sig med ett jättelångt förskrivet inlägg, nästan tre gånger så långt som talartiden. Den andre grekiske delegaten filmade, uppenbarligen för att kunna visa på hemmaplan att man varit aktiva. Men innehållet i inlägget var tämligen ointressant, i likhet med de flesta inlägg - det handlade ofta mest om att synas, eller upprepa det som redan sagts, i sak tillfördes ytterst lite. De flesta länder avstod från att göra inlägg.




Slutsatser

Jag har många tankar efter denna konferens. Det var kul att få uppleva lite av Valletta och Malta, som visade sig vara en alldeles underbar stad och ö. Och värdlandets arrangemang var proffsigt och välarrangerat. Det visar att även de allra minsta länderna i EU kan ta ansvar för ordförandeskap och sköta det väl. Det är en sak jag absolut gillar med EU, detta att inte bara de största länderna arrangerar möten eller leder EU:s ordförandeskap, utan att detta roterar mellan samtliga medlemsländer och ger de små länderna en chans att få synas i rampljuset.

Men så över till kritiken. Den första är att det är ett ganska dyrt och inneffektivt sätt att diskutera frågor (som i praktiken avgörs i helt andra forum, såsom ministerrådet och Kommissionen). Det känns också lite som att denna typ av möten hålls lite som ett "alibi" för att visa utåt att de nationella parlamenten också får vara med i EU:s beslutsprocesser.

Vad gäller själva ämnet, klimatförändringar, är det alltså så att de som predikar att vi måste sluta flyga för klimatets skull, alla flyger över hela Europa till Malta för att lyssna på föredrag om saker de redan oftast hört, som hålls av personer som predikar att vi måste minska koldioxidutsläppen. Det känns lite märkligt.

Att lobbyister tilläts delta som föredragshållare, och spred budskap som gick helt i strid med de fakta vi fick tidigare under dagen kändes också väldigt märkligt. Att försöka skrämma politiker med ovetenskaplig skrämseltaktik (havsnivåhöjningar med 4-6 meter fram till 2100), eller rena osanningar (huvuddelen av dagens flyktingar till Europa är klimatflyktingar) känns både motbjudande och oseriöst.

Att själva grundfrågan - hur realistiskt det är att "klimatpolitik" kan bromsa eller kraftigt påverka klimatförändringarna - inte ens berördes gjorde att hela konferensen blev lite meningslös. Om man inte vet om åtgärder kommer att göra den förväntade nyttan kan man ju inte heller bedöma vad som är bäst rent samhällsekonomiskt.

Men det absolut viktigaste - och positiva - budskapet jag har med mig hem till Sverige är att EU idag verkar gå i precis den riktning jag förespråkade för många år sedan, nämligen att lägga fokus på "klimatåtgärder" som även är bra ur andra aspekter - exempelvis för människors hälsa, miljön i övrigt, eller tryggare energiförsörjning. Totalt borta var diskussionerna om att pumpa ned koldioxid i underjorden eller att "dammsuga" koldioxid ur atmosfären - åtgärder som kostar enorma pengar utan att man har en aning om det gör någon som helst nytta. Det talades också mycket om att rätt klimatpolitik kan gynna företagandet och skapa jobb. Detta är jag väl aningen tveksam till - det kostar samtidigt en massa jobb att öka skatter och fördyra energiproduktionen. Men att man överhuvudtaget använder tillväxt och jobbskapande som argument är positivt, det visar ett betydligt sundare synsätt än tidigare. (Och det ligger väldigt långt från den idag väldigt dogmatiska svenska klimatpolitiken, där främst MP verkar mena att vi ska sänka vår tillväxt och ekonomiska standard för klimatets skull. Att det samtidigt skulle slå hårt mot välfärden talar man tyst om.) På det viset kändes mitt deltagande på konferensen trots allt meningsfullt.

Sammanfattningsvis känns klimatdebatten trots allt lite mindre dogmatisk bland politikerna ute i Europa än hemma i Sverige. Även om några av föredragshållarna på konferensen enligt min åsikt svävade iväg väldigt långt ut i periferin.