Idrott och Kulturfrågor

Blogginlägg om kulturfrågor, inklusive sådant som föreningsliv, idrott, organisationsstöd mm. Dessutom frågor kring religion, Svenska Kyrkan mm. Sådant som specifikt rör media finns under egen flik.

Högst rimligt med politiska beslut om både konstinköp och flaggning

2019-09-21

Kommunledningen i Sölvesborg har tagit beslut om att bara köpa in "klassisk och tidlös konst som tilltalar de flesta kommuninvånare". Däremot inte "utmanande samtidskonst". Dessutom har man skrotat det så kallade enprocentsmålet som innebär att man ska avsätta 1% av kostnaderna vid exempelvis nybyggnation för att köpa in konstnärliga utsmyckningar.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Kulturministern rasar och skriver så här på instagram: ”Beslutet är problematiskt på flera sätt. I totalitära samhällen är den fria konsten något av det första som begränsas. Konsten måste stå fri. För att kunna utvecklas självständigt – oavsett vilken konstnärlig intention som ligger bakom. För att kunna kritisera och uppröra – oavsett vilka som sitter vid makten”, skriver hon. 

På ett sätt håller jag med. Politiker ska inte censurera konst eller ha åsikter om vilken konst som produceras eller utövas. Fast det tycker jag inte att politikerna i Sölvesborg gör heller. De talar bara om hur de vill använda skattebetalarnas pengar för att köpa in konst. Det är alltid politikerna som måste göra avvägningar om hur kommunens pengar ska användas. Att slopa enprocentsmålet är något jag förespråkat länge och där tycker jag Sölvesborg gör helt rätt. Varför ska just konst vara garanterad en viss summa pengar när ingen annan kommunal verksamhet är det? Och att prioritera tidlös konst tycker jag är en ganska sund idé. Inte minst kan det ju förebygga denna form av slöseri med skattepengar som jag uppmärksammat tidigare:

 

Vilken konst man ska köpa in är alltid subjektivt. Någon måste alltid ta beslutet. Om det är tjänstemän i kulturnämnden, politiker i kulturnämnden eller politiker i kommunstyrelsen är egentligen av underordnat intresse. Någon måste välja. Och för egen del tycker jag det känns bättre om de skattepengar jag avstår för konstinköp går till mer tidlös konst än att göra konst för maskar och svampar. Jag är måhända en smula konservativ, men jag tycker inte kultureliten ska få leka helt obehindrat med mina skattepengar.

En annan fråga som diskuterats är att Sölvesborgs kommun även beslutat att endast tillåta kommunens flagga och den svenska flaggan på sina kommunala flaggstänger. Detta har tolkats som att man "förbjuder pride-flaggan". Men om man läser lite mera om beslutet så blir man lite förbryllad. För något beslut att förbjuda just pride-flaggan verkar inte alls ha tagits. Pride nämns inte ens i beslutet. Däremot blir det ju en följd av beslutet att den flaggan och alla andra utöver kommunens och Sveriges flagga, inte kommer att hissa på kommunens flaggstänger.

Smålandspostens ledare behandlade frågan i tisdags och ledarskribenten Fredrik Haage verkar resonera som jag. Att kommuner tar principbeslut om flaggning på kommunala flaggstänger är nämligen inget konstigt i sig. Många kommuner har samma policy som Sölvesborg, medan andra kommuner rent av lånar ut eller hyr ut sina kommunala flaggstänger till såväl politiska partier som andra organisationer i samband med mässor, kongresser eller evenemang. Vilken väg en kommun väljer måste vara upp till dem. Men om man tillåter annat än kommunens och den svenska flaggan så öppnar man såklart upp för att tvingas ta mycket besvärliga beslut. Ingen vill ju se NMR, AFA, eller Islamiska staten flagga på de kommunala flaggstängerna. Inte heller andra demokratiföraktande eller våldsbejakande rörelser. Men var ska man dra gränsen för vilka partier som ska få flagga? Kan man vägra en extrem religiös eller politisk organisation att få flagga om man upplåter flaggstängerna till andra partier eller organisationer eller samfund? Vem avgör vad som är okej och inte? Det är just för att slippa sådana diskussioner och gränsdragningsproblem som många kommuner har en strikt flaggpolicy. Oavsett vilken policy man har är det viktigt att den följs strikt så att man inte riskerar att hamna i det läget att flaggreglerna varierar beroende på vilka partier som för tillfället styr kommunen. Min slutsats är därför att Sölvesborgs kommun i detta fall knappast kan klandras.

Borås Tidnings numera starkt vänsterlutande ledarsida (inte ett dugg moderat längre) tycker såklart precis tvärtom. Men det känns bara normalt - jag och BT:s ledarsida har numera nästan alltid rakt motsatt åsikt om det mesta.

Att Sölvesborg leds av en koalition med SD i ledningen ger inte media eller andra aktörer frislängar att släppa all rimlig granskning och seriositet för att det kliar så i fingrarna att visa sin allmänna motvilja mot SD. All debatt tjänar på saklighet och nyansering, oavsett vem man riktar sin kritik mot. 
 





Frimärksutställning Stockholmia 2019

2019-05-30

Denna vecka pågår en stor internationell frimärksutställning i Stockholm, Stockholmia 2019. Även om filateli är en av mina hobbys så är det sällan jag besöker utställningar, men denna gång blev ett undantag. Anledningen heter 3 skilling banco gul. Alltså det mest sällsynta svenska frimärket och ett av världens dyraste frimärken, som visas på Stockholmiautställningen. Jag tog en bild av märket i montern (det var tillåtet om man bara inte använder blixt):

Märket ingår i en fantastisk samling av äldre svenska frimärken som ägs av finansmannen Gustaf Douglas, och han är alltså även ägare till den gula treskillingen. Vad han betalade när han köpte märket 2013 vet ingen, för alla priser på detta märke de senaste decennierna är hemliga. Men 1998 såldes märket för 15 miljoner och Gustaf Douglas har sannolikt betalt avsevärt mera än så. Någon har beräknat kilopriset till 560 miljarder beräknat på det senast kända priset. :)
 

På mässan visades också ett brev med tidiga engelska frimärken, och detta så kallade "Bordeaux-brevet (efter mottagarens adress) var fram till 2014 världens absolut dyraste objekt. I dag tävlar det med den gula treskillingen och möjligen något annat objekt om att vara dyrast i världen.





Annars var det en enorm mängd frimärken som ställdes ut, en enorm massa dyra och sällsynta frimärken och brev från hela världen. En enorm samling kultur och historia. Och det är det som är roligast med att samla. Om du som läser detta samlar själv så hör av dig - jag är alltid intresserad av nya filatelikontakter!




 



Citerad på ledarsidan i Nya Wermlands-Tidningen

2019-04-23

Upptäckte att jag blev citerad påledarsidan i NWT i påskhelgen. Det gällde min tweet om kulturministerns obegripliga svar på TV-reporterns fråga om hur mycket säkerheten kring ett OS kan komma att kosta...

Detta är nu min i särklass mest delade och spridda tweet. Hela 146.000 (!) visningar och över 5.300 delningar, kommentarer och andra reaktioner. Genomslaget på sociala medier är ibland förbluffande stort. 

.






Artikel i Motorhistoriska Riksförbundets tidning

2019-04-16

Jag har ju under ett antal år engagerat mig för det vi kallar "det rullande kulturarvet", alltså gamla veteranfordon av olika slag (allt från bilar och båtar till tåg och flygplan), och jag har även skrivit ett antal riksdagsmotioner i ämnen som berör detta, inte minst om regler kring dagens moderna fordon som inte alls går att tillämpa för veteranfordon. Motorhistoriska Riksförbundet är en samlingsorganisation för föreningar som ägnar sig åt äldre motordrivna fordon som rullar på våra vägar. I dag finns en artikel i deras tidning där jag svarar på en del frågor kring min egen syn på veteranfordonens situation i vårt samhälle och mitt egent intresse i frågan:



 


Många oklarheter kring svensk OS-ansökan

2019-04-13

I veckan meddelade ju regeringen att man ställer sig bakom en OS-ansökan rörande vinterspelen 2026 i Stockholm - Östewrsund mfl orter. Samtidigt säger Stockholms Stad att man visserligen är positiv till ansökan, men att man inte är beredda att satsa skattepengar på detta. 

Vad ett OS kommer att kosta Sverige, hur mycket som kommer att betalas av sponsorer, hur mycket Sverige måste ställa garantier för och hur mycket bevakning och säkerhet kommer att kosta råder det väldigt olika uppgifter om.  I en intervju uttryckte sig idrottsministern Amanda Lind (MP) väldigt otydligt, vilket jag uppmärksammade i denna tweet - som för övrigt nu är min mest delade och spridda någonsin. Hela 133.000 (!) personer har enligt twitter tagit del av tweeten, 3.500 har gillat den, nära 600 har delat den och 129 har kommenterat:



För egen del är jag i grunden positiv till att Sverige anordnar stora idrottsevenemang. Jag besökte Skid-VM i Falun, liksom de succeartade världscuptävlingarna i skidor i Ulricehamn 2017 och 2019. Självklart vore det jättekul om Sverige fick sitt första vinter-OS. Men med detta sagt - som politiker är det vår uppgift att väga av mellan olika intressen, och för mig kommer alltid välfärden att väga tyngre än att satsa miljarder i skattepengar på ett OS. Och för polisen skulle det bli enormt kostsamt att ta hand om ett OS, man har redan idag en mycket ansträngd ekonomi och bemanning. Jag har viss förståelse för argumentet att polisen redan idag belastas med stora kostnader för idrottsevenemang, demonstrationer och festivaler. Skulle då inte också ett OS vara okej? Men det är faktiskt så att när det gäller OS har vi ett val. Och kostnaderna kan bli väldigt stora - samtidigt som man måste hantera alla de andra uppgifterna med.

En förutsättning för att jag ska ställa mig bakom ett beslut i riksdagen om ekonomiska garantier för ett Vinter-OS i Sverige är i vart fall att det dels tydligt framgår att sponsorer kommer att täcka större delen av kostnaden, dels att polisen kan få de förstärkningar som behövs för att hantera tävlingarna. Att basera ett stöd till Vinter-OS på så lättsinniga kalkyler som idrottsministern verkar göra är helt orimligt. Så hanterar man helt enkelt inte skattebetalarnas pengar.



 

Drygt en miljon till konsverk för maskar, insekter och svampar...

2019-03-13

Nyligen kunde vi läsa om hur statlliga Konstnärsnämndens organ "Kulturbryggan" beslutat om ett bidrag på en dryg miljon till en konstutställning i Nordmaling. Jag kommenterade saken på twitter (klicka på länken nedan för att läsa hela artikeln i Expressen).



”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar, är ett projekt som vill vända upp och ned på vårt invanda sätt att se och förstå världen. Här är naturens mindre invånare inte de avbildade utan själva, i egen rätt, mottagare av konsten. Projektet vill bjuda in fyra konstnärer med uppgift att göra konst där dessa livsformer är mottagare och mål för den konstnärliga insatsen. Det är maskarna och fåglarna som ska möta konsten”, stod det i ansökan. 

Konstnären själv säger i en tidningsintervju det är just fåglar, maskar, skalbaggar och svampar som är de som är huvudpersonerna. ”Vi ser dem som bofasta och oss som migranter”, säger konstnären Mats Caldeborg, som befarar att besökarna kommer att ”äta upp varandra”.

 

Konstnären fortsätter: ”Det är inte säkert att vi människor alls kommer att kunna se denna konst, och förmodligen om den är synlig inte ha redskapen eller förutsättning att översätta och koda av konsten till begriplighet.”


I beslutet skrev ”Kulturbryggan”:
”Här är naturens mindre invånare – som projekttiteln antyder – inte de avbildade, utan mottagare av konsten. Projektet ska bjuda in fyra konstnärer med uppgift att göra konst där dessa livsformer är mottagare och mål för den konstnärliga insatsen. Fråga sig vad som är stort och vad som är litet, vad som är upp och vad som är ned, vad som är gult eller blått. Här måste man också fråga sig, inte bara vad konst är, utan om konst finns överhuvudtaget.”

Att satsa våra skattepengar på detta är helt absurt. Ja, det är faktiskt rent upprörande när vi samtidigt har så mycket annat viktigt i vårt samhälle som inte fungerar, samtidigt som vi är ett av de länder i världen som har högst skattetryck.

 

Jag funderar på om det inte överhuvudtaget finns några kvalitetskrav när det gäller beviljade av pengar till konst? Det är en fråga jag tänker ställa till vår nya kulturminister framöver. 




 

Interpellationsdebatt med kulturminister Amanda Lind (MP)

2019-02-12

I dag var hela 19 interpellationsdebatter uppsatta på riksdagens föredragningslista. Av dessa var det moderata interpellanter i 12 av debatterna. Själv fick jag avsluta kvällen med dagens sista debatt, mot kulturminister Amanda Lind (MP). Det var hennes allra första debatt, så jag var ganska snäll. Och ämnet var egentligen inte så partiskiljande.

Interpellationen handlade om behovet av skärpta demokrativillkor för bidrag till organisationer.
Enligt tidningen Dagens Samhälles granskning delas årligen minst 17 miljarder ut i föreningsstöd av stat, kommuner och landsting. Staten står för 13 miljarder som delas ut av ca 30 myndigheter. Kommunerna betalar ut drygt 4 miljarder och landstingen knappt 2. Till detta kommer subventionerade lokalhyror. Totalt handlar det om enormt stora summor. Och allt är skattepengar som invånarna i Sverige betalat in.
 
Terrorexperten Magnus Ranstorp på Försvarshögskolan anser att ”bidrag delas ut som konfetti”. Han menar att det handlar om en släpphänt hantering och bristande uppföljningar. Detta borde få alla politiker att tänka till.
 
Vi har på senare år sett att det inte bara är extrema grupperingar på de politiska ytterkanterna som är ett problem. Även islamistiska grupperingar oroar mycket, och vi har nyligen sett hur media avslöjat våldsbejakande djurrättsaktivister som riktar allvarliga hot mot enskilda människor. Sedan tidigare finns även exempel på att även andra miljöaktivister gjort olaga intrång och medvetet brutit mot lagen. Det finns även uppgifter om att rent kriminella nätverk kan komma åt skattepengar genom att använda en på papperet klanderfri förening som täckmantel.  

Frågan om hur vi förhindrar att extremistiska, våldsbejakande, odemokratiska eller kriminella organisationer får tillgång till bidrag från skattebetalarna har engagerat mig ända sedan jag började arbeta politiskt. Det har dubbelt syfte. Det handlar både om att hushålla med skattepengarna och att motverka dessa typer av organisationer. Jag har sedan ett antal år tillbaka uppmärksammat dessa frågor, redan 2011 skrev jag en riksdagsmotion om saken, och har sedan återkommit i frågan vid ett flertal tillfällen.
 
I dagsläget är jag lite blandad i min syn på utvecklingen. Det är positivt att allt fler tar frågan på allvar, att det finns en politisk samsyn om att problemen finns och det är positivt att i vart fall en del av problemen utreds. Jag är samtidigt nöjd med kulturministerns tydlighet i frågan och hoppas att det ska omsättas i konkret politik. Tyvärr tror jag inte det räcker med de pågående utredningarna, det behövs mera. Inte minst behövs tydligare riktlinjer för kommunernas bidragsgivning. Jag tänker fortsätta följa frågan, svenska politiker har tidigare varit på tok för naiva även på detta område.




 

Jag ställer interpellation om bidrag till odemokratiska organisationer 

2019-02-04

Häromåret avslöjades att Myndigheten för ungdoms - och civilsamhällesfrågor (MUCF) hade betalat ut bidrag till en rad organisationer med tvivelaktig verksamhet. Uppmärksamheten gjorde att man skärpte upp villkoren för utbetalning och bland annat nekade föreningen Sveriges Unga Muslimer bidrag, och även återkrävde tidigare bidrag. Nu har Förvaltningsrätten rivit upp beslutet och beslutat att MUCF ska ompröva föreningens ansökan. Detta trots att det finns ett antal graverande saker kring föreningen som borde göra att de inte får skattebidrag till verksamheten.

I fredags uppmärksammades detta av ledarskribenten Sofie Löwenmark i Expressen.  

Domen ger mig ytterligare argument i min kommande debatt med nye kulturministern Amanda Lind (MP). Jag ställde nämligen denna interpellation till henne tidigare förra veckan.  Det är för övrigt samma sak som jag ifrågasatt i ett flertal riksdagsmotioner de senaste åren. Här den senaste från i höstas.

Tisdagen den 12 februari blir det debatt i riksdagen mellan mig och kulturministern.
 




Riksdagen högtidlighöll Förintelsens offer

2019-01-24

  

I dag deltog jag när Riksdagen högtidlighöll Förintelsens offer. Det var fullsatt i Bankhallen och förutom stämningsfull körsång fick vi höra vittnesmål på plats från en av de sista överlevande, Max Safir, som idag är 94 år (ovan th).

Max Safir förlorade hela sin familj under Förintelsen. Som 13 åring fördes han till arbetsläget i Cieszanów och sen till arbetsläget i Starachowice och därefter förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Han tvingades gå dödsmarschen till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Först efter sex år befriades Max Safir av amerikanska soldater i ett av Förintelsens värsta läger, Ebensee. Han berättade om sin uppväxt och hur antisemitismen redan under hans uppväxt var ett problem i Polen. Och tyvärr drog han paralleller med det som sker i Sverige idag. 

Vi får aldrig glömma Förintelsen, inte heller den dag alla vittnen är borta. Och vi får aldrig blunda för antisemitism i vår vardag. Judar i Malmö eller Göteborg ska inte behöva vara rädda, och alla politiker har ett ansvar att föregå med gott exempel när man diskuterar dessa frågor. Att ta tydlig ställning mot konspirationsteorier och förnekelse av Förintelsen är en viktig del i detta. Liksom att skilja mellan ibland befogad kritik av Israel som nation, och andra uttalanden som kan uppfattas som antesemitiska.  




 

"Kommunala bidrag delas ut som konfetti"

2019-01-09

Strax före jul kom Dagens Samhälle ut med ett nummer som innehöll en omfattande granskning av hur kommunerna delar ut bidrag till föreningslivet. Enligt Dagens Samhälle betalar kommunerna varje år ut 4,2 miljarder i bidrag till "föreningsliv och civilsamhälle" (och då ingår inte subventionerade lokalhyror). Landsting och regioner betalar ut 1,9 miljarder och staten ytterligare 13 miljarder som fördelas via 30 olika myndigheter.  Totalt alltså över 17 miljarder.

I artikeln konstaterar terrorexperten Magnus Ranstorp från Försvarshögskolan att "bidrag delas ut som konfetti", och menar att det handlar om en släpphänt hantering av våra skattepengar. Han efterlyser fler löpande uppföljningar av verksamheten.
(Läs hela artikeln nedan genom att klicka på bilden för större format)



Enligt en kartläggning från Sveriges Kommuner och Landsting ställer de flesta kommuner krav på att föreningar och organisationer som får stöd ska vara "demokratiskt uppbyggda". Men bara hälften har krav på att verksamheten "ska ske i enlighet med demokratins ideer". Ännu värre är att det verkar som om den löpande kontrollen är lika dålig ute i kommuner och landsting/regioner som hos många av våra myndigheter. Att bara 59% av kommunerna säger att man har någon policy/föreskrifter eller riktlinjer för vilka demokrativillkor som gäller är också obegripligt. Inte minst är det upprörande att rent demokratifientliga föreningar alltför lätt kan beviljas bidrag av våra skattepengar. Skattebetalare på alla nivåer måste kunna vara säkra på att deras skattepengar inte gynnar våldsbejakande extremism eller demokratifientlig eller rent av kriminell verksamhet.

Jag har regelbundet de senaste åren motionerat om en kraftfullare tillsyn och hårdare krav vad gäller statliga bidrag till föreningar och organisationer: 2018/19:1819  Översyn av statens stöd till organisationer. Det finns nu också en nytillsatt "Demokrativillkorsutredning" sedan något år som ska titta på frågan. Men jag tycker det hela verkar en smula halvhjärtat och knappast heltäckande, men vi får väl se vad man kommer att landa i för slutsatser.  

Granskningen från Dagens Samhälles visar att det är helt uppenbart att skärpning behövs både vad gäller statliga, kommunala och regionala bidrag. Jag tänker driva på för detta både i min egen kommun och försöka påverka andra moderata kommunpolitiker att ta initiativ till uppstramning av regelverken där detta behövs. Jag är inte heller främmande för att skärpta krav på kommuner och regioner kan behöva regleras i lag.



 

Måste man kunna försörja sig som poet för att vara en bra poet?

2019-01-07



Jag vet att jag provocerade en del med detta twitterinlägg ikväll (även om de flesta trots allt verkar hålla med mig). Det syftar på Akademieledamoten Frostenssons ekonomiska krav för att lämna Akademien. Och visst, Akademien har sina stadgar och regler och dessa måste såklart följas. Detta får väl Frostensson och Akademien strida om juridiskt.

Men rent generellt ifrågasätter jag om kulturarbetare måste kunna leva på sin musik, sitt målande eller sitt skrivande? Väldigt många tycker om att ägna sig åt kulturella saker, ibland mot viss ekonomisk ersättning, men ytterst få kan försörja sig på detta utan stipendier eller bidrag från samhället. Frågan är om en poet, konstnär eller musiker är sämre för att han eller hon utövar sin kultur som hobby eller fritidsintresse eller som extraknäck? Vem vet, kanske är det precis tvärtom? Intryck och kunskaper från den vanliga vardagen kan vara mycket värt i det egna skapandet.

Så - är det verkligen en självklarhet att en poet ska kunna leva på att skriva dikter om väldigt få är beredda att köpa diktsamlingarna? Kan inte poeten försörja sig på något annat och författa sin poesi på fritiden? Om det sedan lossnar och poetens böcker börjar sälja bra kan man ju minska sitt ordinarie arbete efterhand?

Denna diskussion var väldigt het när Alliansen förändrade reglerna och avskaffade den tidigare "konstnärslönen" som innebar en livsvarig inkomstgaranti för vissa konstnärer (de som redan fanns i systemet berördes dock inte). I stället infördes ett system med långtidsstipendier. Jag tycker det var en bra och viktig förändring. Men fortfarande känns det ganska godtyckligt. Vem ska avgöra vilka poeter som förtjänar försörjning av samhället och vilka som får försörja sig på annat? Det känns lika godtyckligt som när Svemska Akademien delar ut nobelpriset i litteratur.

Jag tycker rent generellt att vi ska vara restriktiva med att låta skattebetalarna försörja kulturskapare permanent. Kultur ska uppmuntras på olika sätt och göras tillgänglig för så många som möjligt, man ska stödja genom att upplåta lokaler och ersätta kostnader för att kultur sprids i samhället, inte minst ungdomskultur. Och visst måste man avlöna en teaterensamble eller en orkester som hela tiden behöver repetera på nya föreställningar. Men det är faktiskt inte självklart att man ska kunna försörja sig permanent som musiker, poet, författare eller konstnär på skattebetalarnas beskostnad.

Samhället bekostar idag en hel del kultur med skattemedel. Och Västra Götalandsregionen är värst/bäst beroende på hur man ser det. På VG:s webbsida skriver man att "Kulturen har en central roll i Västra Götalandsregionen. det märks genom målmedvetna satsningar och landets största regionala kulturbudget, både i kronor och ören och utslaget per invånare". Totalt lägger VG runt 1,5 miljard på kulturen varje år. Men att skryta om att man lägger mest på kultur per invånare i hela landet samtidigt som sjukvården på sina håll går på knäna och vårdköerna är långa är en smula provocerande. 
Är det exempelvis självklart att Västra Götalandsregionen ska äga och finansiera Göteborsoperan och Göteborgssymfonikerna (får tillsammans i storleksordningen en dryg halv miljard i bidrag varje år), eller för den delen Film i Väst? Detta är verksamheter som rimligen borde kunna finansieras på rent marknadsmässiga villkor. 





Positivt att bygget av Nobel Center på Blasieholmen stoppats

2018-11-07



Detta är Tullhuset från 1874 på Blasieholmen i Stockholm. Denna byggnad ville alltså Nobelstiftelsen och Stockholms Stad riva för att bygga Nobel Center, vilket jag tidigare kritiserat på bloggen. Protesterna mot bygget var stora och politikerna var splittrade, även inom partierna. Och det påverkade uppenbarligen även delvis valresultatet i Stockholms Stad.

Beskedet från den nya majoriteten (Alliansen + MP) att man nu säger nej till bygget var välkommet. Och det går ju i linje med den tidigare domen i Mark- och Miljödomstolen som upphävde Länsstyrelsens beslut om ny detaljplan eftersom det innebär en "påtaglig skada på riksintresset för kultur- och miljövården  på Blasieholmen". Nu behöver man inte lägga tid på att hantera överklagande av den domen.

Att Nobelstiftelsen behöver en ny modern byggnad har jag stor förståelse för, och det skulle säkert ha stor positiv betydelse för Stockholm. Men placeringen känns minst sagt tveksam. Det finns i mitt tycke en mängd fula 60- och 70-talshus i centrala Stockholm som man med fördel kunde riva för att bygga Nobel Center. Eller så kan Centret placeras på någon annan plats där man kan bygga det stora Nobel Center så att det passar in i miljön och utan att riva kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Den aktuella delen av Blasieholmen runt Tullhuset och bakom Nationalmuseum borde kunna bli ett utmärkt område för cafeer och restauranger och annat i stället. Både Tullhuset och de gamla hamnmagasinen anses unika. Området är lite slitet idag, men kunde bli en riktig pärla om man rustade upp miljön runt de gamla husen.



 

Besök på Grimetons radiostation

2018-10-03





För en tid sedan besökte jag Grimetons Radiostation utanför Varberg. Hela anläggningens historia går att ta del av på anläggningens hemsida. Ett fascinerande industriminne, som ett tag löpte risk att rivas när Televerket inte längre ansåg sig vilja underhålla anläggningen som hade blivit omodern när tekniken utvecklades.

I juli 2004 utsågs Grimeton Radiostation till världsarv av FN-organet UNESCO, som ansåg att radiostationen uppfyllde några av de kriterier som kallas för Outstandning Universal Values. Anledningen till att radiostationen anses vara så unik beror på att här finns den enda kvarvarande, och fullt fungerande, långvågssändaren från 1920-talet. Här kan man ta del av den tidens high-tech-utrustning som möjliggjorde fler och snabbare förbindelser mellan människor på varsin sida om Atlanten. Radiostationen var från början del i ett världsomspännande nät av långvågsstationer, alla utrustade med den revolutionerande teknik som utvecklats av svenskamerikanen Ernst F. W. Alexanderson. Men i dag finns alltså endast anläggningen i Grimeton kvar. Några gånger om året drar man igång anläggningen och sänder på långvåg, vilket uppskattas av radioamatörer över hela världen.

 

Stationshallen är i sig en tidstypisk industribyggnad med gamla Televerkets tre kronor på fasaden. Inne i hallen fanns ursprungligen två parallella anläggningar med var sin gigantisk motor och sändningsutrustning, men idag finns endast den ena kvar. Alla svarta delar i hallen tillhör långvågssändaren, och de grå de lite modernare kortvågssändarna som kom senare. Man har idag ett mindre antal personer som vet hur anläggningen fungerar, och man försöker föra detta vidare till nya generationer engagerade.

 

 

 

Att sköta de sex stora masterna var i princip ett åretruntjobb, när man hade målat den sista masten var det dags att börja om med den första. Mastmålarna åkte upp till masttoppen i en liten öppen korg och det var ett farligt arbete, men tydligen inträffade inga allvarliga olyckor. Arbetet var välbetalt och eftertraktat.


 


Gotlands oljerusch - en bit svensk industrihistoria

2018-07-13
 

Jag gjorde en liten utflykt på Gotland, och besökte detta byggnadsminne en bit norr om Visby. Det ser ut som i Texas, men är en alldeles äkta svensk oljepump.

 

Ända sedan 1970-talet har man letat olja på Gotland. I slutet av 1980-talet och fram till 1993 bedrevs verksamheten av Gotlandsolja AB, som bland annat borrade i det så kallade Risungsfältet på norra Gotland. I Gotlandsolja AB:s regi utfördes 82 borrningar som gav 30 000 m³ olja. Borrningarna gjordes ned till ett djup på 200—350 meter. Pumpen och tankarna från oljeutvinningstiden står kvar. Det är den enda helt bevarade oljeutvinningsanläggningen i Sverige och är idag förklarat som byggnadsminne. En bit svensk industrihistoria.

Det blev alltså ingen särskilt lyckad oljerusch på Gotland. Problemet verkar vara att det visserligen finns olja, och att det är samma fyndigheter som går in i Baltikum på andra sidan Östersjön. Men de oljebärande lagren sägs "luta" ned mot Baltikum, vilket gör att en stor del av oljan samlas i den änden av fyndigheten i stället för under den gotländska berggrunden. Och därmed blir utvinningen för liten för att vara ekonomiskt lönsam.

Själv tjänade jag faktiskt ändå lite pengar på den gotländska oljeruschen i slutet av 1980-talet genom placeringar i Grauten Oil. Som tur var sålde jag innan aktierna blev närmast värdelösa. I dag finns det vad jag vet inga planer på att återuppta letandet efter olja på Gotland.
 




Välkommet beslut - domstol stoppar bygget av Nobel Center

2018-05-22



Detta är Tullhuset från 1874 på Blasieholmen i Stockholm. Denna byggnad vill alltså Nobelstiftelsen och Stockholms Stad riva för att bygga Nobel Center, en mycket stor och omdiskuterad byggnad som kommer att helt dominera stadsbilden. Protesterna mot bygget är stora och politikerna är splittrade, både mellan partier och inom partier. 

I dag kom ett välkommet besked - Mark- och Miljödomstolen upphäver Länsstyrelsens beslut om ny detaljplan eftersom det innebär en "påtaglig skada på riksintresset för kultur- och miljövården  på Blasieholmen". Risken finns såklart att beslutet överklagas, men man får ju hoppas att man fastställer beslutet även i sista instans.

Att Nobelstiftelsen behöver en ny modern byggnad har jag stor förståelse för, och det skulle säkert ha stor positiv betydelse för Stockholm. Men placeringen känns minst sagt tveksam. Det finns i mitt tycke en mängd fula 60- och 70-talshus i centrala Stockholm som man med fördel kunde riva för att bygga Nobel Center. Man behöver inte klämma in huset i en så känslig historisk miljö som denna, alldeles intill Nordiska museet. Den aktuella delen av Blasieholmen borde kunna bli ett utmärkt område för cafeer och restauranger i stället. Både Tullhuset och de gamla hamnmagasinen anses unika. Det skulle ge Nobelstiftelsen massor av goodwill bland stockholmarna om man valde en bättre plats för sitt Nobel Center.



 

Ännu en av mina motioner fick (oväntad) framgång i riksdagen 

2018-04-25

I dag röstade riksdagen om ett antal motioner i Kulturutskottet. Bland dem fanns min motion om översyn av statliga bidrag till organisationer, för att säkra att odemokratiska eller extremistiska rörelser inte kan få skattepengar till sin verksamhet:

2017/18:2273 Översyn av statens stöd till organisationer

Under utskottsbehandlingen föll samtliga motioner i frågan eftersom Alliansen respektive SD hade olika reservationer och därmed S, V och MP fick majoritet. Under riksdagens omröstning bytte plötsligt SD fot och röstade med Alliansen varvid majoriteten skiftade över och riksdagen stödde min och ett antal liknande motioner i frågan. Motiveringen blev den som Alliansen hade i sin reservation:



 


Möte med Riksdagens fordonshistoriska nätverk

2018-03-22

Jag är ju med i Riksdagens fordonshistoriska närverk, och har även motionerat i riksdagen om en översyn av hur regelverk i vårt samhälle måste anpassas till de särskilda förutsättningarna för det rullande kulturarvet (äldre bilar, båptar, järnvägar, flyg osv). Riksdagen har ju (bland annat grundat på min och andras motioner) gjort ett tillkännagivande till regeringen att man bör utreda denna fråga. Och nur har äntligen regeringen - just denna vecka - tillsatt en utredare under Riksantikvarieämbetet som ska utreda saken.

Vid dagens lunchmöte fick vi nya berättelser som hur  ägare av äldre bilar drabbas av olika former av myndighetsbyråkrati som ofta är närmast omöjligt att hantera. Det handlar om orimliga nyta krav från Transportstyrelsen om tillstånd för att "visa upp fordon på allmän väg" med ett antal snåriga regler och givetvis kopplat till en tillsynsavgift för dem som anordnar tex bilkaravaner med äldre fordon, träffar och liknande. Det handlar om snåriga tullregler vid import eller export av veteranfordon.
Det handlar om att de nya reglerna om miljözoner i exempelvis Stockholm kan komma att hindra kungahuset att köra med äldre bilar i området kring Gamla Stan (!).

Det handlar även om ett ärende där ett äldre fordon, sålt på en svensk auktion till en person i Tyskland, betraktades som "farligt avfall" och stoppades av tullen och där det nu pågår en rättsprocess i Mark och Miljöldomstolen (!) för att fastställa om detta veteranfordon (som är från 1982 och skulle renoveras till toppskick) var att betrakta som "avfall" eller inte. Om det betraktas som avfall kommer sannolikt även transportören att drabbas eftersom det krävs särskilt tillstånd att frakta "miljöfarligt avfall"...

På område efter område ägnar sig enskilda tjänstemän hos Transportstyrelsen, tullen, länsstyrelsen och kommunerna åt att jaga enskilda ägare av gamla veteranfordon. Och eftersom dagens miljö- och säkerhetsregler mm inte är anpassade för äldre fordon får ägarna stora problem eftersom det blir närmast omöjligt att uppfylla kraven. Vi måste, precis som när det exempelvis gäller äldre byggnader, få specialla lagregler som undantarkulturhistoriskt intressanta fordon från dagens hårda regelverk. Fordonen är få och används inte mer än i blygsam omfattning, de går oftast inte särskilt fort och det påverkar miljön minimalt. Det är helt enkelt orimligt att ställa samma krav på dessa gamla fordon som på nyproducerade fordon som används dagligen.

 




Äldre inlägg om kulturfrågor hittar du här!