Privat semesterresa till Peru och Amazonas 21-31 juli 2015

(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned.)

Karta över vår resa



Vår resväg:
Göteborg/Landvetter-Paris-Caracas-Lima (flyg)
Lima-Paracas (linjebuss)
Paracas-Nazca tor (litet flygplan)
Paracas-Lima (linjebuss)
Lima-Juliaca (flyg)
Juliaca-Puno (minibuss)
Titicacasjön (båt)
Puno-Cusco (turistbuss)
Cusco-Macho Picho-Cusco (tåg och buss)
Cusco-Puerto Maldonado (flyg)
Puerto Maldonado - Ecoamazonia Lodge tor (båt)
Puerto Maldonado-Lima (flyg)
Lima-Paris-Göteborg/Landvetter (flyg)

Vi reste denna gång med Tailormadeperu (Tailormadeperu.com), och har de allra bästa referenser att ge till detta svenskägda reseföretag i Lima. Allt fungerade perfekt trots vårt ständiga resande, och företagets representanter, chaufförer och guider fanns på plats på varje ställe när vi kom fram. Mycket bra organiserat på alla sätt!




Flygplatsen i Caracas (Venezuela)

Vi flög från Landvetter till Paris och sedan vidare till Caracas i Venezuela, för att därifrån fortsätta till Perus huvuidstad Lima. Väntetiden på några timmar på flygplatsen i Caracas var minst sagt fascinerande. Redan i ankomsthallen fanns en gigantisk hyllningsbild av förre presidenten, vänstersocialisten Hugo Chavez (avliden 2013), omgiven av glada, lyckliga och välnärda barn. En hyllningsbild i traditionell sovjetisk, östtysk eller cubansk stil:



Tyvärr går inte idoliseringen av ex-president Chavez i takt med utvecklingen i landet. Venezuela har blivit allt fattigare under vänsterstyret och allt fler venezuelaner lever i fattigdom trots landets enorma oljetillgångar. Fiendskapen med USA har förstört mycket av turismen, inflationen har periodvis varit uppe i tusentals procent och valutan är i princip värdelös trots flera myntreformer. Regeringen har bestämt en officiell valutakurs, 6,3 bolívares för en dollar. Men på gatan kostar en dollar 100 gånger så mycket, rapporterar The Economist. I dag är en bolívar värd en tusendel så mycket som 1999. I denna artikel i Svenska Dagbladet häromdagen förutspås att Venezuela kan gå i konkurs redan 2016. Även Göteborgs-Postens ledare skrev häromdagen om Venezuelas förfall under socialismen.
Realinkomsterna har rasat, det råder stor brist på basvaror som mjöl, socker och toalettpapper, butikshyllorna är tomma och sjukvårdssystemet har i det närmaste kollapsat. Regeringen har exproprierat jordbruksmark och fabriker, och kravaller och oroligheter har skakat landet. Utvecklingen påminner med andra ord en hel del om den i Zimbabve där en extrem socialistregering har förvandlat ett tidigare efter afrikanska mått ganska välmående jordbruksland till en ruin med allvarlig matbrist.

Jag köpte lite kaffe, chokladkaka och några flaskor dricka i en butik på flygplatsen, vilket kostade ungefär 2 euro, och betalade med en 5-eurosedel. Växelpengarna fick jag i den lokala valutan, "Nya Bolivar", och det blev en riktigt rejäl hög med sedlar. När jag sedan skulle handla med dessa växelpengar blev jag inte klok på om jag fått alldeles fel mängd Bolivarer i växel för mina euro, eller om det verkligen är så billigt i Venezuela? För trots ytterligare en kopp kaffe vardera till mig och hustrun och lite godis tog pengarna inte slut. Sista åtgärden var att köpa ett antal flaskor coca-cola i en automat, och det verkade då som om en liten flaska i praktiken bara kostade ungefär mellan en och två kronor styck i svenska pengar omräknat efter de pengar jag fick tillbaka i butiken. Kaffet kortade ungefär detsamma per kopp. Efter att ha bunkrat upp dricka för nästa flygtur reste jag vidare med en bra bunt venezuelanska sedlar. Jag får väl spara dem som minne, för de går inte att växla tillbaka.

När vi talade med våra värdar i Peru fick vi klart för oss att Venezuela visserligen är billigt att resa till, men ytterst få reser dit eftersom det dels inte finns mycket att köpa, dels är allt mer kriminalitet och oro i landet. Besökare avråds för att vistas utomhus i Caracas efter klockan 18 på kvällen. Vi var ganska glada när skylten tändes för avgång mot Lima. På höger foto nedan (lika grått och trist som flygplatsen) skymtar Mexikanska golfen bortom bebyggelsen intill den slitna flygplatsen.





Lima



Peru har ca 30 miljoner invånare, varav mellan 9 och 12 miljoner bor i huvudstaden Lima. Staden är verkligen full av kontraster, allt från de oerhört fattiga områdena på alla kullarna inåt landet och runt flygplatsen till flotta bankpalats, hotell och moderna höghus i stadsdelarna närmast Stilla Havskusten. I de fattigaste stadsdelarna går man som turist inte omkring ens dagtid. Bilderna från slumen har jag tagit från nätet, eftersom vi anlände till Lima på natten och inte kunde ta foton över slumen. Även flygbilden över staden har jag hämtat på nätet.

Stora delar av befolkningen är inflyttade från byar och mindre orter i bergen, och i Limas slumstadsdelar (som ofta klänger uppför kullarna i staden) gäller egna lagar. Orsaken är bland annat att man uppe i en del bergsbyar har rätt att ha egen lagstiftning när det gäller brott och straff. I en by är straffet för stöld och rån att man får ett slag från varje byinvånare. I en annan by straffar man rånare med att binda fast dem några timmar i iskallt vatten. Sedan är brottet sonat. När människor flyttar in till Lima från sådana byar uppe i Anderna tar man ofta med sig sina sedvänjor och det skapas inofficiella rättssystem som ligger vid sidan av den officiella lagen i Lima. Till detta kommer en utbredd kriminalitet och våld mellan olika grupperingar. Polisen vågar sig inte ens in i dessa områden.



Trafiken i Lima är kaotisk, helt i nivå med andra storstäder jag besökt, som New Dehli, Bombay, Seoul eller Beijing. En resa rakt genom staden från vårt hotell till flygplatsen tog närmare en timme. Periodvis stod trafiken helt still.



Bilderna ovan är utsikten från hotellfönstret. Även i de mer "säkra områdena" nrämast vårt hotell omges bostäderna av höga staket och man parkerar ofta bilarna innanför staketen. Det är också tydligt att rester av äldre bebyggelse blandas med nya höghus i en till synes total röra utan minsta planering. Lite som det ofta ser ut i Asiens storstäder.



En av de vackraste delarna av Lima är absolut Stilla Havskusten. Den moderna delen av staden ligger på höjderna ovanför stranden, och en ny motorväg går nedanför längs berget. Mellan vägen och havet anläggs strandpromenad, grönområden och restauranger. Utsikten från hyreshusen ovanför måste vara fantastisk.






Ständig risk för kraftiga jordbävningar

Peru är ett ofta jordbävningsdrabbat land. Värst är det i de södra delarna, och såväl stadaen Paracas som vi besökte och Machu Pichu har drabbats av kraftiga jordbävningar på senare år. Även Lima drabbas då och då och beredskapen är hög.



I alla offentliga byggnader, butiker, restauranger och hotell finns ovanstående skylt som markerar "säkra zoner" vid ett jordskalv. Ofta är det områden som är extra förstärkta, tex runt hissar och trapphus. Oron är också stor för en tsunami i samband med jordbävning under havet utanför kusten. I Lima ligger staden som sagt uppe på berget, men stranden, strandpromenaden och genomfartsvägen är mycket utsatt vid en tsunami. Det finns därför med jämna mellanrum "evakueringsbroar" som människor i bilar och på stranden snabbt kan ta sig upp på för att nå högre terräng. Varje bro är märkt med särskilda varningsskyltar.




Cocablad, Coca-te och Cocagodis

I Peru tuggar man Cocablad flitigt, man dricker Coca-te och man äter en massa olika snacks och godis baserat på Coca. Coca anses bland annat förebygga höjdsjuka, vilket är en vanlig åkomma när man vistas på höjder uppemot 4.000 meter över havet eller mera. (Jag kan vittna om att man kan må riktigt dåligt av hög höjd, återkommer till detta).



Varje hotell med självaktning erbjöd tepåsar med Coca-te till frukost liksom på rummet. Och på flera av hotellen stod en skål med Cocablad framme i vestibulen, det var bara att förse sig. Även på frukostbuffen stod Cocabladen framme bland frallor, äggröra och yoghurt.

Vi drack en hel del Coca-te till frukost när vi vistades i höghöjdsområden. Om det hade positiv effekt är svårt att säga, men det verkade faktiskt så. Med rejält med socker var det i vart fall drickbart, i annat fall ganska beskt. Jag testade även att tugga cocablad, men det smakade minst sagt illa, och godiset med cocasmak var avskyvärt. Men ett cocablad under överläppen lär öka syreupptagningsförmågan på hög höjd. Och peruanerna tuggar och tuggar. Busschaufförer som kör, poliser i tjänst, flygplatspersonal - alla tuggar på sina blad. Cocagodis kan köpas även av barn i vilken livsmedelsbutik som helst. Helt klart är många peruaner beroende, och traditionen är gammal. Folkdräkterna innefattar exempelvis en liten väska där man förvarar dagens ranson av Cocablad. Hur farligt bruket av Coca är låter jag vara osagt, jag vet helt enkelt inte, men att se sin busschaufför tugga oavbrutet under bussresan kändes en smula, hmm, annorlunda...




Med buss söderut mot Paracas

I Peru finns flera järnvägar (varav av vi utnyttjade en vilket jag återkommer till). Men ett vanligt sätt att resa är att åka med de utmärkta långfärdsbussarna Cruz del Sur. Bussterminalen i Lima ligger av säkerhetsskäl i ett inhägnat område med höga staket. Taxin kör in genom grindarna på området och sedan packar man ur och väntar på bussen i terminalen, som påminner mycket om en större järnvägsstation (nedan tv).



Vår resa till Paracas, en bra bit söderut längs Stillahavskusten på ena sidan och Andernas mäktiga bergskedja på dena andra (bilden ovan th), tog ca 3,5 timme. Men bussen höll högsta klass, fullt jämförlig med businessklass på ett långfärdsflyg. Vi åkte i bekväma säten, hade film och musik i hörlurar, bjöds på kaffe och smörgås och det var AC i bussen. Säkerheten var hög och man profilerar sig med att chaufförerna är pålitliga och det finns tom hastighetsmätare i passagerarutrymmet så man ska se att bussen inte kör för fort. Självklart var det säkerhetsbälten på samtliga platser. Vi kom fram utvilade och pigga. Denna bussvariant kan verkligen rekommenderas!

Med buss ser man mycket av landskapet och byarna man passerar och många av förorterna till Lima och byarna på landsbygden var uppenbarligen mycket fattiga. Husen är mycket enkla "betonglådor", och även om huvudgatan är asfalterad så är det oftast grusvägar mellan husen även inne i städerna. Lite miljöbilder nedan (några är lite suddiga eftersom de är tagna genom bussfönstret).





Ovan th: Perus svar på vårt Systembolag - alkoholförsäljning på gatan. Det finns flera vindistrikt i Peru och innehållet i flaskorna håller troligen betydligt högre kvalitet än försäljningsstället antyder.



All verksamhet sker mitt ute i gatumiljön. Allt från små butiker och gatukök till gummiverkstaden ovan till höger.








Turistorten Paracas

Paracas är en liten stad ca 30 mil söder om Lima. Den ödelades nästan helt i en kraftig jordbävning 2007, men är nu återuppbyggd. Det finns ett antal fina turisthotell, en mysig stadskärna med strandpromenad och bra restauranger och det är en enorm kontrast mot de fattiga byar vi såg på vägen dit.



Paracas är intressant för turister: Utanför finns Ballesteöarna med bland annat pelikaner, sjölejon och pingviner (tyvärr för hårt väder för att vi skulle kunna besöka öarna när vi var där). Söder om staden finns en stor natonalpark bestående av öken som går ända ut till havet. Och på bekvämt flygavstånd finns de omtalade Nazcalinjerna. Vårt hotell höll hög klass och kunde lika gärna legat på en grekisk ö eller i Spanien. Bra mat, fin pool och en fantastisk utsikt över Stilla Havet.





Th, sen lunch på strandpromenaden.






Pelikanerna i Paracas

Även om vi missade besöket ute på Ballesteöarna så fick vi närkontakt med pelikanerna inne i hamnen i Paracas. Lite hjälp fick vi av en fiskare som passade på att kasta ut lite fiskrens och därför lockade till sig massor av fåglar. Pelikanerna är verkligen magnifka fåglar!














Med flygplan över Nazcalinjerna

Vi tog oss med buss till flygplatsen i Ica (ja orten och regionen heter samma som den svenska livsmedelskoncernen) för att kliva på ett litet flygplan som skulle ta oss till de omtalade Nazcalinjerna som bäst upplevs från luften.



Under den ca 20 minuter långa flygturen fram till Nazcaslätten passerade vi över det mycket torra ökenlandskap som utgör denna del av området mellan kusten och bergen. Det regnar bara några få millimeter per år. Men i dalgången där floden rinner uppifrån Anderna odlar man det mesta som behövs, allt från citrusfrukter till grönsaker och bomull. Hemligheten är ett sinnrikt bevattningssystem, "droppbevattning" direkt till varje planta (för att spara på vatten), en metod som härstammar från Inkakulturen.





På Nazcaslätten finns uppemot 400 figurer, linjer och markeringar. Många teorier finns kring syftet med figurerna, som gjorts dels genom att stenar placerats ut, dels genom att man gjort urgröpningar i marken så att ljusare jordlager framträder. Maria Riche var en tysk forskare som vigde sitt liv åt Nazcalinjerna och också är begravd en bit därifrån där det finns en gravplats och ett museum. Hennes teori är att det hela handlar om en astronomisk kalender. Andra teorier är exempelvis von Dänikens om hyllningar till och landningsbanor för utomjordiska besökare.



Vi flög över ett tiotal av de mer kända figurerna. Ovan Colibrin och Austronauten. Nedan Spindeln och Händerna.





Paracas Nationalpark

Paracas Nationalpark består av ett stort ökenområde med sanddyner och sandstensberg som breder ut sig ända fram till stranden av Stilla Havet.









För mindre än tio år sedan var det en mycket kraftig jordbävning i området som i stort sett ödelade hela Paracas samhälle. Även nationalparken skadades. Den stora grottan i havet, "katedralen", rasade delvis ihop, och idag finns bara en liten del kvar. Jämför dagens bild tv med fotot till höger hur det såg ut före jordbävningen.










Tillbaka till Lima

Efter två dagar i Paracas tog vi bussen tillbaka till Lima. Busstationen i Paracas kändes något mer primitiv än den i Lima.






Udda presidentvalskampanj



Som parlamentariker är det alltid intressant att försöka förstå valsystem och det politiska systemet i länder man besöker. Vad jag förstod råder röstplikt i Peru. Om man inte röstar får man en straffavgift. Men valkampanjerna förs på ett mycket udda sätt. Redan nu pågår 2016 års presidentvalskampanj för fullt. Och det görs i form av målningar på murar och ödehus över hela landet. Orsaken lär vara att det är dyrt att distribuera valmaterial och man når ändå inte alla hushåll. Alla de röstberättigade kan troligen inte heller läsa. Men målningar av kandidaternas namn i enorma bokstäver är väl ett sätt att nöta in budskapet. Partierna betalar stora summor för dessa målningar, och det fanns enorma mängder av dem över hela landet. Jag funderar på vem som gör alla målningarna? Måste ta enorm tid och gå åt massor av färg. Vad jag förstår ska man egentligen täcka över eller ta bort målningarna efter valen, men många blir kvar och glöms bort.




Med flyg upp till Andernas högslätter

Väl tillbaka i Lima tog vi nästa dag inrikseflyget till Juliaca, en ort mitt uppe i Anderna på nära 4.000 meters höjd. Nu var vi framme i Inkariket på riktigt!






Juliaca

Juliaca är huvudort i Puno-provinsen, och har ca 300.000 invånare. Kontrasterna är enorma, vissa delar av staden är väl närmast att betrakta som slum, medan andra delar känns mer moderna. Staden är alldeles platt, kvarteren fyrkantiga och gatorna helt raka och verkar vara oändligt långa. Många gator är grusvägar och husen låga och mycket enkla.



Kyrkan smyckad inför nationaldagen några dagar senare, nåpgot som firas vilt i hela landet.









Till vänster en tidningskiosk som verkar ha sett bättre dagar. Till höger ett av alla "gatukök" som såg ungefär likadana ut i alla städer i passerade.



Lite överraskande var det att hitta en Volvoverkstad mitt i stan. Men Volvo är stora i Peru, så egentligen är det ganska naturligt. Högra bilden visar Andinska Universitetet i Juliaca. En märklig kontrast att se denna futuristiska byggnad i utkanten av stan.




På väg mot Puno och Titicacasjön



Från Juliaca åkre vi över högslätten på mellan 3.500 och 4.000 meters höjd. Trots detta såg vi höga berg i fjärran, men en höjd på över 6.000 meter.



Till höger syns första bilden över Titicacasjön, den vassbevuxna delen i nordväst.



Så kom vi fram till Puno som ligger i sluttningen ned mot Titicacasjöns strand. Staden ligger på nära 4.000 meters höjd och smälter in bland bergen tack vare att nästan alla hus är i brunt tegel.





Puno

Staden Puno ligger på sluttningarna ned mot Titicacasjön, mellan 3.800 och 4.000 meter över havet. en höga höjden var oerhört jobbig att hantera. Bara att gå uppför en trappa på hotellet i stället för att ta hissen var en stor ansträngning. Svårt att beskriva i ord, men man fick stanna med jämna mellanrum och dra mycket djupa andetag för att få tillräckligt med syre. Huvudvärk, trötthet och illamående är vanliga symptom på höghöjdssjuka. En märklig upplevelse. Vi testade att tugga cocablad, vilket ska öka syreupptagningsförmågan, men det smakade så illa att det inte var lockande alls. Till slut köpte vi höghöjdstabletter på det lokala apoteket. På varje hotell av hyfsad kvalitet finns syrgastuber i receptionen för att kunna hjälpa höjdsjuka turister.



Tv vårt hotell, smyckat i Perus färger inför nationaldagsfriandet ett par dagar senare (28 juli). Nationaldagen firas minst sagt ordentligt i Peru. Th stora torget framför katedralen.



Centrum av Puno ser ganska modern ut, till skillnad mot alla de bruna tegelhusen i resten av staden. I centrum finns både gågator, massor av restauranger och moderna butiker. Det märks att det är en populär turistort. Och det var också här vi träffade på de enda svenskarna under vår resa, fyra tjejer som på hade gjort ungefär samma tur som vi själva.



Tv en kommunal byggnad smyckad i nationaldagsfärgerna, till höger Punos "bostadsförmedling". Massor av färgglada lappar om uthyrning eller bostad sökes uppklistrade på en vägg i centrum.




Marknad i Puno

Dagen efter vår ankomst var det dags för månadens stora marknad i Puno. Vi förstod att det främst var lokalbefolkningen som handlade på denna marknad, och där fanns det mesta man kan önska sig. Marknaden kändes väldigt genuin och det var verkligen inte en marknad med krimskrams för turister. Vi förstod att bland annt många bofasta ute på öarna i Titicacasjön besöker marknaden för att handla det som behövs.



Även den stora permanenta marknaden var öppen, och här ett smakprov från rotsaksavdelningen. Ute på stan fanns självklart även nationaldagsflaggor och pins och diverse inför firandet. Självklart köpte vi nationaldagspins och satte på våra tröjor.



Lite bilder från marknadsstånden och det folklivet.



Av hänsyn till våra magar blev det inget köpt i gatuköken som verkligen gjorde skäl för namnet.



Det var slående att de medelålders och äldre oftast bär traditionella kläder, och kvinnorna har ofta enorma flätor, ofta med smycken eller bollar längst ned. Barnen bärs på ryggen i stora tygskynken, och även varor fraktas på detta sätt.



En gata var "möbelgata" där man kunde köpa såväl sängar och madrasser som skåp och soffor - på gatan.




Hamnen i Puno och Titicacasjön

Titicacasjön är Sydamerikas största sjö, belägen på gränsen mellan Peru och Bolivia. Ytan är 8 288 kvadratkilometer. Sjöns största längd är 192 kilometer och den har en bredd av 50 kilometer på mitten. Medeldjupet är 100 meter, maxdjupet 270 meter. Inne i viken närmast Puno är det mycket grundare, i områdena med vass är det bara 3-4 meter djupt. På andra sidan sjön ligger Bolivia och nära sjöns sydöstra ände ligger Bolivias huvudstad La Paz.

Titicacasjön ligger på en höjd av hela 3 812 meter över havet och är därmed världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik. Det finns såväl en ångbåtslinje som viss frakttrafik på sjön, och reguljär båttrafik ut till de bebodda öarna.

Namnet 'titicaca' betyder "jaguarens klippa" på aymaraspråket. Klippan ligger på Titicacaön i bolivianska delen av sjön ("Isla del Sol" på kartan) och var en helig plats för aymarafolket och senare för inkafolket.

Ekologiskt sett är området mycket speciellt och ett naturreservat bildades därför 1978 norr om Puno (bilderna nedan). Reservatet syns när man kör längs vägen från Juliaca till Puno. Båda områdena är till största delen vassvegetation och har ett rikt fågelliv med cirka 60 olika arter.





Lite bilder från hamnen i Puno. Turismen är viktig för staden och den lilla hamnen är fylld av utflyktsbåtar som tar turister ut på Titicacasjön. I hamnområdet rådde full kommers och turismen är en viktig inkomstkälla för många invånare i Puno. Vi gick ombord på en av utflyktsbåtarna för att först besöka vassöarna och sedan fortsätta ut mot mitten av sjön och den stora ön Taquile.



I hamnen i Puno finns några slitna hamnbyggnader och ett gammalt skeppsvarv








Vass-öarna "Los Uros" i Titicacasjön

En bit ut i Titicacasjön från hamnen i Puno ligger den berömda byn Los Uros. Det är ett 90-tal flytande öar, byggda helt i vass och förankrade vid botten av sjön. Både öarna och husen på öarna är byggda av Titicacasjöns vass, liksom byns båtar.



Genom vassen löper breda kanaler, och byn ligger i en oregelbunden ring runt en stor lagun i mitten av området.



Öarna består av ungefär två meter vass, och när man går på "marken" svajar det lite, ungefär som när man går på en tjock madrass.



Vissa öar är "turistöar" där man tar emot turister och visar hur öarna är uppbyggda, säljer hantverk och erbjuder båtturer med öns båtar. Vi fick intrycket att det är en mycket luckrativ verksamhet, och byborna såg ut att må förträffligt. På andra öar bor byborna, och det finns även en del husdjur på öarna. Vi såg också en stor skolbyggnad på en pråm som var förtöjd vid en av öarna. På ytterligare andra öar finns butiker och restauranger.










Ön Taquile i Titicacasjön



Framme vid ön Tagile, långt ut i mitten av Titicacasjön, lade båten till i den lilla hamnen. Därefter väntade ett kraftprov - att ta sig från vattenytans 3.812 meters höjd upp till toppen av ön där byns torg är beläget, en bit över 4.000 meters höjd. Vandringen upp för den branta backen var något av det jobbigaste under hela resan.









Just den dag vi besökte Taquila pågick en dans och kulturfestival. Bland annat ägnade sig både män och kvinnor åt att väva och sy traditionella festkläder. Och på torget var det full aktivitet med musik och dans. Nedan två barn i traditionella kläder som passade på att sälja souvenirer till oss turister.



Vi serverades lunch på en trevlig liten restaurang med en sagolik utsikt över Titicacasjön och de bolivianska snöklädda bergen på andra sidan. På fotot nedan syns bergen på andra sidan sjön alldeles under det största molnet till vänster på bilden. Dessa bergstoppar är över 6.500 meter höga.






Dansfestival på Taquile



Dansfestivalen på torget i Taquile var absolut sevärd. Mycket vackra dräkter och dansen påminde mycket om svensk folkdans. Mycket slagverk och trummor och traditionella blåsinstrument. Ett antal herrar och damer satte sig efter ett tag och lyssnade på någon som höll tal, men vi lyckades inte lista ut vad som sas, och hade inte tid att ta reda på det eftersom vi då var på väg till lunch. Men det var en imponerande mängd deltagare i denna festival, och alla kan definitivt inte ha bott på ön utan kom troligen även från andra håll.








Tillbaka till Puno - skymning över Titicacasjön

På återresan från Taquile satt jag på däck och solade. Solen tar ordentligt på 3.812 meters höjd, så man får sola försiktigt. Vi kom fram till Puno i skymningen, och på högra bilden åker vi genom den sista delen av farleden, genom vassen, in i Punoviken.






Med buss över Andernas högslätter mot Cusco



Den första delen av högslätterna norr om Puno erbjuder ett väldigt kargt landskap. Det finns lite gårdar utspridda, men det verkar vara tufft att vara bonde i detta område. Vatten finns dock i floden, Pukara River, som slingrar sig framöver slätten.












Pukara - en av Perus absolut äldsta byar





Pukara är en liten bergsby på drygt 3.500 meters höjd. Den ser ganska sliten och oansenlig ut, men är mycket intressant. Troligen är det en av Perus äldsta byar, med anor från år 1600 f kr. I byn finns ett litet museum med gamla inkafigurer.



I byn finns även en imponerande katedral. Katedralen vaktas av den symboliska kon, som man även kan se på hustaken i byn.










La Raya - på 4.335 meters höjd



Vi gjorde ett stopp på resans (och hela semesterns) högsta punkt, La Raya. Vi är då uppe på 4.335 meters höjd. Och trots detta är vi omgivna av höga bergstoppar. Det är då man verkligen inser hur höga bergen i Anderna är!



I fjärran syns den snöklädda bergstoppen Alincapac, 5745 m. På andra sidan berget ligger Amazonas och värmen. Dit ska vi om några dagar!






Lunchstopp i Sicuani



Någon har kommit på den lysande idén att bygga en jättestor restaurang i dalen för att kunna erbjuda alla bussresande turister lunch. Turistbussarna stod i rader utanför och det måste vara en fantastisk affärsidé. Gott och snabbt med buffe, och en underbar utsikt över dalen och vattenfallet bakom restaurangen.

Och sj

Självklart fanns det lite alpackor och lamadjur att kela med utanför, allt för turisterna...








Vulkan och varma källor



Vi passerade den majestätiska vulkanen Nudo Ausangate (6384 m), och de populära varma källorna där många stannar för att bada. Även i floden som rinner genom dalen finns vulkaniska mineraler som tydligen både är bra både för människor, djur och växter.






Inkatemplet Wiracocha



Vi besökte det arkeologiska utgrävningsområdet i Raqchi, där detta imponerande inkatempel ligger. Det byggdes för att hedra guden Wiracocha, och var en mycket helig plats i Inkariket.





På det lilla torget vid entrén var det full fart på handeln och man märker att turismen betyder oehört mycket för lokalbefolkningen. Och billigt är det att handla.




Ett allt grönare och bördigare jordbrukslandskap



Ju närmare vi kom Cusco, desto grönare blev det. Allt mer träd på sluttningarna och jordbrukslandskapet verkade bördigt. Floden blev allt bredare och tillgången på vatten verkade god. Stor kontrast till den torra högslätten vi tidigare passerat.








Sydamerikas "Sixtinska Kapell" i Andahuaylillas



När vi närmasde oss Cusco gjorde vi ett stopp i en liten by i dalgången mellan bergen, Andahuaylillas. I denna lilla oansenliga by finns San Pedros-kyrkan. Och den visade sig vara något alldeles extra.



Det lilla torget framför kyrkan är bevuxet med palmer och stora blommande träd med mängder av skägglavar. En vacker och fridfull plats inklämt mellan bergen runtomkring.



San Pedro-kyrkan byggdes av spanjorerna på 1600-talet. Utsmyckningen slår det mesta. Överdådiga vägg- och takmålningar, skulpturer och figurer - och allt med gnistrande guldöverdrag. Det finns ett skäl till att kyrkan kallas "Sydamerikas Sixtinska Kapell".

Många av utsmyckningarna har intressanta historiska kopplingar till katolisismens framväxt i Sydamerika. Det finns inte minst en intressant koppling mellan Inkakulturen och Katolicismen i kyrkan. Längst upp ovanför altaret finns nämligen Inkarikets solsymbol (se nedersta bilden). Detta var ett sätt för spanjorerna att jämka samman Inkarikets gudar med katolska kyrkan, man lät helt enkelt Inkarikets solsymbol bli en del av utsmyckningen i kapellen. På detta sätt kändes sig inkafolket och peruanerna mer hemma. Denna solsymbol ser man även i andra kyrkor, kapell och katedraler i Peru och i grannländerna.







Cusco - Inkarikets gamla huvudstad



Så var vi då framme i Cusco. Jag har nog aldrig förut landat på en flygplats som ligger mitt inne i en stad med stadsbebyggelse tätt inpå hela flygplatsen. Vårt hotell låg nära centrum och stora torget och högra bilden är utsikten från hotellfönstret. En av katedralerna skymtar längre bort.

Inkariket, eller Inkaimperiet var den största statsbildningen i västra Sydamerika under 1400- och 1500-talen. Det administrativa, politiska och militära centrumet för riket var just staden Cusco. Inkacivilisationen växte fram i Perus högländer någon gång under tidigt 1200-tal. Från 1438 till 1533 inkorporerade Inkafolket genom att använda en rad olika metoder, från erövring till fredlig assimilation, en stor del av västra Sydamerika till en stat jämförbar med andra historiska imperier runt om i världen. Under Inkarikets höjdpunkt sträckte det sig från det som i dag är Colombia, Ecuador, Peru och Bolivia till Chile och Argentina. Det var mer än 4 000 km långt och täckte ett territorium på mer än 3 miljoner kvadratkilometer.



När spanjorerna härjade i Peru och krigade med Inkafolket erövrade man Cusco, och förstörde en hel del av Inkafolkets gamla byggnader och ersatte dem med byggnader i spansk stil. När man går runt i centrala staden från man tydlig känsla av Spanien eller Portugal. Även de katolska katedralerna förstärker intrycket. Till höger ovan vårt hotell, "Sunos del Inka".



Det stora torget är karakteristiskt för Cusco, och där finns två stora katedraler. Först några kvällsbilder, observera ljusen i bebyggelsen på kullarna i bakgrunden. Längst ned en bild från nätet som visar hela torget i dagsljus










Massor av pride-flaggor i Anderna?

Vi blev först förvånade över det stora engagemanget med alla "pride-flaggor" som vajade i höglandsområdena i Peru, tills vi insåg att det inte alls var pride-flaggan utan Inkarikets egen anrika regnbågsflagga. Nästan identisk med pride-flaggan!



Perus officiella flagga är den med ett emblem i mitten, som återkopplar till Inkariket. Denna flaggar vajar över alla officiella byggnader. En enklare variant används oftast av privatpersoner, en ren röd-vit-röd flagga.

I Peru råder flaggplikt! Alla byggnader med två våningar eller mer måste ha en flaggstång med hissad flagga på taket. I annat fall får man betala en straffavgift.




Med tåg genom Sacred Valley mot Machu Picchu



Det praktiskt taget enda hanterbara sättet att ta sig till Machu Pichu är med tåg, Peru Rail. Det tar drygt tre timmar med tåget de 8 milen mellan Cusco och Machu Picchu. Detta är absolut en av de vackraste tågresor jag gjort. Jag tror att det enda jag kan jämföra med när det gäller storslagen natur är malmbanan mellan Kiruna och Narvik.



Järnvägen slingrar sig fram genom den heliga dalen (Sacred Valley), ofta intill floden Urubumba (som är en av de floder som senare bildar Amazonfloden på andra sidan bergen). I början av resan, nära Cusco, går järnvägen genom byar och jordbrukslandskap, men efterhand blir naturen vildare och bergen högre.





Här en av de högre snöklädda topparna, Mount Beronica, 5.700 meter högt. På andra sidan berget, ca 7 mil bort, börjar Amazonas djungler. Ju närmare Machu Picchu vi kom, desto vildare blev landskapet och floden övergick från stilla flöde till vilda forsar. De omgivande bergen är så höga att man inte ser toppen från tågfönstren, men som tur är finns det takfönster i tåget som gör att man kan titta upp på bergstopparna.



Vi passerade Inkledens startpunkt, och strax efteråt bron där den passerar över floden. Inkaleden är en omtalad vandringsled som tar ca 4 dygn att gå. Slutmålet är Machu Picchu. Men jag ångrar inte att vi tog tåget, att gå så långt i den tunna höghöjdsluften är tydligen ganska slitsamt.








Vattenkraft



Peru har goda förutsättningar för mycket vattenkraft, även om det naturligtvis påverkar naturmiljön lika mycket som de svenska vattenkraftverken ofta gör. Här vattenkraftverket i dalen strax söder om Aguas Calientes.




Byn Aguas Calientes



Järnvägen slutar där bergen är som högst, i en liten by i dalen vid floden, Aguas Calientes. Byn verkar helt leva på turismen, det finns flera hotell, ett antal restauranger, en stor marknad, några butiker och en liten campingplats för vandrare som gått Inkaleden eller på annat sätt tagit sig till Machu Picchu till fots.





Byn ligger oerhört vackert allra längst ned i en djup dal med oerhört höga grönklädda berg runtomkring. Det är helt enkelt bedövande vackert. (Bilden har jag lånat från nätet).



Från byn åker man med små bussar på en slingrande serpentinväg upp till Machu Picchu (som syns på bilden nedan som jag också lånat från nätet).






Världsarvet Machu Picchu



Ovan tv: Längst nere i dalen, på andra sidan av berget ligger den lilla byn och järnvägsstationen. Ovan th: Här berättar vår guide om Machu Picchu. Det är en välbevarad Inkastad som upptogs på Unescos världsarvslista 1983. Detta var på sin tid det väldiga Inkarikets administrativa centrum. Staden ligger på en platå på drygt 2.400 meters höjd, omgiven av djupa raviner och runt omkring mycket höga berg.

Staden anses ha byggts av inkan Pachacuti omkring 1440 och var bebodd fram till den spanska erövringen av Peru 1532. Spanjorerna kom dock aldrig till Machu Picchu och hade inte heller någon vetskap om stadens existens. Anledningen till att man byggde staden just på denna platå var dels att den var lätt att försvara, dels att det fanns naturliga vattenkällor från bergen runtomkring som kunde användas för färskvattenförsörjning och odling. Man uppskattar att som mest ca 750 personer bodde i staden.









Längst ned nedanför alla terrassodlingarna skymtar floden. Man förstår att det var svårt för angripare att anfalla Machu Picchu. Lamadjur var det gott om, de används som betesdjur för att hålla gräset kort.



Många fantastiska byggnadsverk, även om en del raserades i den senaste jordbävningen. Men man söker efter skickliga hantverkare som kan restaurera det som rasade.





Inkafolket var duktiga på att bygga kanaler och bevattningssystem och "badkaren" finns kvar än idag! Till höger den enorma kön av turister som väntar på bussen som ska ta oss tillbaka till byn. En "bra dag" kan det komma runt 9.000 besökare till Machu Picchu. Detta sliter en hel del på världsarvet och flera vi talade med trodde att det efterhand måste bli kraftiga restriktioner för besök. Å andra sidan betyder som sagt turismen enormt mycket för den lilla byn och för Cusco och hela regionen, så frågan är om man verkligen har råd att stoppa turism till Machu Pichu?

Besöket vid Machu Picchu var helt klart en av resans höjdpunkter. Här två av mina bästa bilder på världsarvet. Man kan inte säga annat än att Inkafolket valde en vacker plats!








Med flyg mot Amazonas djungler



Flygresan från Cusco till Amazonas var inte lång, bara någon halvtimme, men förändringen av landskapet var dramatisk. Vi lämnade högslätten runt Cusco, flög över Andernas toppar, och sedan bredde plötsligt Amazonas djungel ut sig och en av Amazonflodens många bifloder slingrade sig fram under oss.



Man inser snabbt hur gigantiskt Amazonas är. Det täcker en yta som är ungefär lika stor som Europa. Tyvärr avverkas massor av stora träd och hotet mot regnskogen och djungeln är främst människans framfart. I Peru är dock stora delar av Amazonas skyddat i naturreservat eller i stora privatfinansierade reservat av den typ som fanns runt vår lodge.



Framme vid flygplatsen i Puerto Maldonado, nära Bolivias gräns, väntade oss en fin gammal öppen buss som tog oss vidare mot Ecoamazonias lodge.






Puerto Maldonado



Puerto Maldonado är huvudort i regionen Madre de Dios (samma namn som floden vi senare skulle färdas på), och en kommersiell knutpunkt i Amazonas. Det är i praktiken också en gränsstad till Bolivia. Staden har ca 75.000 invånare och ligger där floderna Tambopata och Madre de Dios flyter samman. Många i staden arbetar med utvinning av guld, olja, trä och gummi, i sig ett stort hot mot djungeln och regnskogen i området. Under de senaste åren har samtidigt den ekologiska turismen och marknadsföringen av nationalparkerna i området förvandlat staden till genomfartsort för turister. Centrum av staden känns annorlunda än uppe på högslätten, husen är målade och det är mycket grönska. Men många gator är fortfarande grusvägar.








Med båt på Madre de Dios



Sista delen av resan ut till vår Lodge gjorde vi med båt, det enda möjliga transportsättet. Att ta sig från Puerto Maldonado till Ecoamazonia Lodge tog knappt två timmar. En trivsam båttur där man verkligen fick uppleva den gigantiska floden. Och då var det ändå lågvatten (mer om detta senare) och dessutom är Madre de Dios bara en "liten biflod" som efterhand förenar sig med andra bifloder för att i Brasilien, ungefär 120 mil bort (!), tillsammans bilda den gigantiska Amazonfloden.



Vattnet i floden är brunt. Dels är det är mycket sand i floden, man såg det på de enorma sandbankarna och sandreven. Dels pågår mycket guldvaskning och guldbrytning längre upp i floden, vilket gör att mycket sediment bildas som förs med strömmarna. Lokalbefolkningen längs Madre de Dios dricker vatten direkt från floden utan problem, men skulle vi göra det skulle vi få enorma magplågor redan efter tio minuter.





Ovan till höger är vi äntligen framme vid vår lodge, Ecoamazonia. Radiomasten som syns på bilden är lodgens enda kontakt med omvärlden.






Ecoamazonia Lodge



Ecoamazonia Lodge är en ganska stor anläggning med 50 bungalows, en stor centralbyggnad med kök, restaurang och bar, ett poolhus och en stor öppen veranda med underbar utsikt över floden Madre de Dios. Anläggningen ligger nära nationalparken Tambopata och man äger 10.000 hektar djungel (med två mindre sjöar) som skyddas som "privat nationalpark". Man äger även ön Monkey Island ute i floden, 2 gånger 1 kilometer stor, där ett 45-tal apor av tre olika sorter därmed kan leva ett fredat liv.



Husen och gångarna mellan husen ligger på höga pålar, dels som skydd mot djur, men också mot högvatten.



Husen har inga fönster, utan är endast försedda med tära myggnät, vilket gör att det är som att sova utomhus, och man somnar till syrsornas sång och ett och annat mer obekant läte från olika djur i djungeln bakom och på Monkey Island på andra sidan floden. På morgonen vaknar man till fåglarnas olika sånger och läten i soluppgången.



Sussie heter den svarta fågeln som varje morgon tar en promenad in i restaurangen och hoppas få en smakbit. Verkade vara lite av anläggningens egen maskot. Till höger poolhuset, ett underbart ställe att svalka sig efter de varma promenaderna i djungeln. Att vattnet var riktigt kallt vara bara en fördel.




Långt från civilisationen

Ecoamazonia Lodge är i princip helt avskuren från civilisationen. Halvvägs från Puerto Maldonado försvinner mobiltäckningen, och det finns ingen elektricitet eller fast telefonförbindelse. Enda kontakten med omvärlden är radio, och anläggningen har en hög radiomast för kommunikation i nödsituationer. Man har ett eget elverk som går fem timmar varje kväll, mellan klockan 17 och 22. Resten av dygnet finns ingen el eller belysning, utom i restaurangen och köket i samband med måltider. Varmvatten får man främst genom solvärme, och vatten renar man från floden i eget reningsverk.



Mycket av den frukt som används på anläggningen odlar man själva.





I restaurangen hängde bananstockar där gästerna själva kunde hämta sin frukt, och ena dagens maträtt fick vi snyggt inslagen i ett stort bananblad.



Det vi först trodde var grusgångar visade sig vara - nötskal! Man importerar nötskal från nötodlingar i Chile och använder till gångarna. Ekologiskt och praktiskt. Till höger varmvattentillverkning i rader av små torn bakom bostadshusen.




Magnifik utsikt över floden



Alldeles vid flodstranden har lodgen en stor veranda på pålar med uppsatta hängmattor. Lugnt och avkopplande att sitta och titta ut över floden.





Mitt emot lodgen ligger ön Monkey Island med sina stora sandbankar. När det är högvatten står däremot hela Monkey Island under minst tre meter vatten och av sandstranden syns inte ett spår.






Gryning och soluppgång över Amazonas



Andra morgonen i Amazonas steg vi upp klockan 05.00 för att vara på plats nere vid flodkanten 05.30 vid soluppgången.












Kraftigt varierande flodnivåer



Under vårt besök i Amazonas var det lågvatten i floden. Flodbankarna var på sina ställen 5-6 meter höga, och trots detta kunde vi se hur erosionen gjorde att vissa byggnader höll på att rasa ned i floden.



Vid lodgen är slänten från vattenytan upp till husen är minst tre-fyra meter hög. Trots detta svämmades hela anläggningen över under förra årets högvatten, och vattnet gick ända upp i de lägre belägna husen, trots att de dessutom står på 1,5 meter höga pålar. Jag uppskattar att vattenytan därmed måste ha legat minst fem-sex meter (!) över dagens nivå. Hela anläggningen fick stora skador och måste stängas. Alla mindre växter i trädgården och odlingarna förstördes också av det leriga vattnet.



Här två bilder från "Monkey Island" på andra sidan floden, mittemot vår lodge. Nu under säsongen med lågvatten är stora delar av floden en sandöken.



Att leva vid de stora floderna o Amazonas kan inte vara enkelt, och man förstår vilka enorma vattenmassor som ska få plats i flodfårorna under regnperioderna.






Djungeln i Amazonas

Vissa hävdar att regnskog och djungel är samma sak. Vår guide gav oss en annan beskrivning. Han menade att gjungeln kännetecknas av att växtligheten finns i flera "våningar" med såväl mycket höga träd som sticker upp över de övriga, och lianer och tät växtlighet nere vid marken till följd av att solljuset kan tränga ned. Regnskogen är däremot mer jämnhög och det är mörkare nere på marken och därmed mindre växtlighet och lättare att ta sig fram än i den djungel vi vandrade i under våra dagar i Amazonas. Inte vet jag om detta är den vetenskapliga beskrivningen, men nog var undervegetationen tät i djungeln.



Innan vi vandrade in i djungeln fick vi stränga instruktioner från vår guide: "Rör inga växter!". För bland alla till synes oskyldiga växter finns både mycket giftiga exemplar, växter som orsakar brännskador eller frätskador, och växter med lömska taggar, hullingar och annat.








Träden i djungeln

Träden i Amazonas kan bli enorma. Det största trädet kallas "Iron Tree", och precis som namnet antyder blir virket oerhört hårt och starkt. Några få träd räcker för att bygga ett helt hus. Ett Iron Tree kan bli oerhört stora och gamla. Det äldsta i lodgens reservat är 543 år gammalt, och är över 50 meter högt. Det träd som syns på bilden är det näst äldsta, drygt 300 år gammalt.

Dessa enorma träd dyrkas av lokalbefolkningen som skogens fader eller moder och anses skydda såväl växter, djur och människor. Detta sker på flera sätt. Att trädet sticker upp långt ovanför resten av djungeln ger skydd åt växterna nedanför. Varje träd är också ett eget ekosystem för mängder av levande varelser. De gigantiska rotsystemen skyddar också mot skogsbränder, mindre bränder slocknar helt enkelt när träden står i vägen och det brännbara materialt tar slut.

Tyvärr sågas de stora träden ned, det finns väldigt få mahognyträd kvar och även andra arter hotas. De stora träden kan inte ersättas av nya förrän efter mycket lång tid, vilket gör att djungeln ändrar karaktär i takt med avverkningen.

Runt lodgen skyddar man privat över 10.000 hektar mark, och i detta område finns ett antal mycket stora och gamla träd. I närheten finns två stora nationalparker som förvaltas av staten. Vi fick intrycket att Peru försöker skydda sin del av Amazonas regskogar och djungler. Men trots detta förstörs mycket av naturen i takt med skogsskövling, guldvaskning och gruvverksamhet. och i andra delar av Amazonas är skyddet för skogsmiljöerna mycket svagt.

Känslan var stark att vi som turister betyder oerhört mycket för att skydda både skog och hotade djurarter. Genom turismen skapas arbetstillfällen och naturen får ett ekonomiskt värde som är större än virkespriset eller priset för ett sällsynt djur som kan säljas på den svarta marknaden.



Gemensamt för träden i Amazonas är deras breda rotsystem och deras luftrötter. Marken är sandig och ofta mycket fuktig och träden är höga - det kräver stora breda rotsystem för att träden inte ska falla omkull. Rotsystemen är dock förvånansvärt grunda, ofta bara någon meter djupa, trots de enormt höga träden.



Luftrötterna ser ganska lustiga ut, men med tanke på den höga luftfuktigheten och de ständiga översvämningarna är det ganska naturligt att alla rötter inte är förankrade i jorden.



Nedan lite av alla de lianer vi såg slingra sig upp i träden. Högra bilden nedan visar ett ganska roligt träd vars frukt ser ut som små "fotbollar" som hänger i små trådar längs stammen.



Nedan ett av de högre träden som verkligen är ett eget litet ekosystem. I detta träd fanns bland annat ett enormt bisamhälle (den bruna klumpen på stammen). Trädet var också fullt med fåglar och stora fågelbon. Även termiter bygger ofta bo uppe i träden - det är enda sättet att klara högvattnet när floden svämmar över. Apor, insekter och mindre kräldjur finns också ofta uppe i träden, liksom vissa ormar.






Kajmaner



EcoAmazonia har en egen kajman-lagun på sin mark, några kilometer från lodgen. Här lever ett större antal kajmaner. Kajmanerna är av släktet Alligatorer och de största kajmanerna i Amazonas kan bli uppemot 2,5 meter långa. På nätterna rör de sig över stora områden, ända fram till husen och ner mot floden i sin jakt på föda. Första kvällen vandrade vi till kajmanernas lagun och fick riktigt fina foton. På kvällen tog vi sedan en båttur på floden i mörkret, utrustade med en stark ficklampa. Vår gude spanade av stränderna och då och då såg vi kajmanernas rödlysande ögon.





Man kan ju tro att dessa djur är ganska slöa och långsamma. Men i verkligheten är de oerhört snabba, det syntes när de rörde sig runt lagunen eller dök ned i vattnet.












Några andra djur i djungeln



Det finns många djur i djugeln. Det man märker mest är nog trots allt syrsorna/gräshopporna som har full aktivitet med sin musik hela natten. Ett mer skyggt djur är tarantellen, som vår guide lockade ut ur sitt bo. Vi lärde oss att tarantellen normalt bor tillsammans med en speciell liten groda! Tarantellen gräver gropen och skyddar grodan från fiender, och grodan samlar insekter till tarantellen. En något oväntad berättelse. Under vår vandring träffade vi även på några riktigt giftiga spindlar som hade spänt upp ett nät i ett träd, vi såg termitstackar och stora getingbon, och givetvis massor av fåglar.



Plötsligt sade vår guide åt oss att stanna på stigen, och försvann själv in en bit i djungeln. Vi såg att han kämpade med något, och att ett litet träd böjde sig. Förklaringen såg vi snart - han hade hämtat en större orm inne bland träden. Ormen var inte så pigg på att bli förevisad, så den höll sig fast med stjärten i ett litet träd. Men guiden var starkare och vann kampen. Efter att vi fått bekanta oss med ormen släppte han försiktigt tillbaka den i skogen. I Amazonas finns ett antal olika ormar, en del är mycket farliga.






Lagunen



Mitt inne i lodgens egen skyddade del av djungeln finns en stor lagun där man byggt ett högt utsiktstorn där man kan sitta i skuggan av ett vasstak och titta ut över lagunen och djungeln i bakgrunden. Lagunen är främst ett paradis för massor av fåglar. Vi fick också en båttur runt lagunen där vi fick chansen att se sköldpaddor och massor av olika vattenälskande växter. Tyvärr var temperaturen väldigt hög denna dag, vilket gjorde att många djur höll sig i stillhet i skuggan och vägrade visa sig. Däremot kunde man höra både fåglar och andra djur i fjärran.







Lagunen är hemvist för ett antal vildlevande sköldpaddor.



Mitt i lagunen står dessa träd som är hem för ett antal fåglar med hängande bon.






Aporna på Monkey Island

Monkey Island är en 2x1 kilometer stor ö mitt i floden, mittemot Eco Amazonias lodge. På ön lever 45 apor av tre olika sorter. De lever tillsammans med en gemensam flockledare. Ön bevakas av en lokal Amazonasfamilj som bor på ena sidan av ön, och den andra sidan av ön bevakas från lodgen som har fullt kontroll på vad som händer i floden och runt Monkey Island. Guiderna besöker också ön i stort sett dagligen och ser till så att inte obehöriga befinner sig där.

Tyvärr förekommer annars mycket jakt på apor i Amazonas, man dödar och äter de vuxna djuren och säljer ungarna på marknaden som sällskapsdjur (ofta för bara några tior i svenska pengar). 7 av de 45 aporna på ön har lodgen köpt loss från svarta marknaden och räddat dem från ett liv som "sällskapsdjur". De unga aporna har placerats ut på ön och detta har fungerat bra.

Vårt besök på Monkey Island var en fantastisk upplevelse. Flera av de tidigare köpta "sällskapsaporna" hade hunnit bekanta sig med människor och är mycket sociala. De älskar att klänga och klättra på turisterna som besöker ön. Guiderna brukar dessutom ta med en påse bananer till aporna, och det gör att man snabbt får närkontakt. Aporna är helt trygga på sin ö, de har allt de behöver där, och de är helt orädda för människor och fantastiskt sociala, charmiga och underbara djur. Det var härligt att se dem i naturlig miljö, man såg snabbt att de har det väldigt bra på sin egen ö.







Mina barn, Anna och Niklas fick verkligen närkontakt med en av de tama aporna.



Visst är den blicken svår att motstå?










Dags att lämna Amazonas för denna gång



När vi vaknade sista morgonen i Amazonas var det dimma över floden. Man inser snabbt att floden ändrar skepnad hela tiden.



Vi började den nästan två timmar långa båtturen tillbaka till Puerto Maldonado, dit vi kom på förmiddagen, för att sedan flyga till Lima och därefter vidare till Paris och Göteborg. En resa som tog nära ett dygn.






Några avslutande reflektioner

På samma sätt som vi kände efter vårt besök i nationalparkerna och Zanzibar 2012 kände vi efter resan i Peru. Det enda sättet att skydda hotade naturmiljöer och utrotningshotade djur är att skapa ett ekonomiskt värde på naturen och djuren, ett värde som är större än det man kan få ut genom tjuvjakt och skogsskövling. Och då har turismen en nyckelroll.

När människor inser att turisterna kommer för att besöka djungeln och studera och fotografera djuren, och man inser att man kan tjäna mer som guide än som tjuvjägare börjar man bry sig om sina naturmiljöer. När det ger mer intäkter att visa aporna i sin naturliga miljö än att sälja apor på svarta marknaden kan aporna fredas. När unga människor plötsligt kan få jobb på hotell, restauranger, i butiker, eller som chaufförer till buss eller båt, eller på flygplatser eller järnvägsstationer så slipper man arbeta med destruktiva saker som tjuvjakt eller att fånga apor för att sälja på marknaden.

Det är också slående hur mycket högre levnadsstandarden är i såväl Afrika som Sydamerika i de områden där det kommer många turister på besök. Fler människor får jobb, fler lär sig engelska, fler kan bygga sig bättre bostäder och få en inkomst man kan leva på. Turismen är därmed också viktig för att bekämpa fattigdom.

De som menar att vi av miljö- och "klimatskäl" ska sluta flyga till avlägsna länder och stanna kvar hemma i Sverige har missat hela poängen. En av de bästa insatser vi kan göra för hotade naturmiljöer och utrotningshotade djur är att flyga mer och oftare till avlägsna länder! Om detta kombineras med ett miljötänk och ekologiskt turistande i det land man besöker gör man en stor insats som turist.