Studieresa till Rumänien, Moldavien och Transnistrien, 6-12 oktober 2013

(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned.)

På väg till Rumänien och Moldavien

2013-10-06



I dag går resan söderut. Under kommande vecka ska jag och några moderata kolleger besöka Rumänien, Moldavien och den kommunistiska utbrytarrepubliken Transnistrien i gränsområdet mellan Moldavien och Ukraina.

I Rumänien har besöket flera syften. Redan i eftermiddag när vi landar i Bukarest kommer jag att fortsätta direkt till ett hem för övergivna hundar i södra Rumänien, alldeles vid gränsen till Bulgarien. Hundarna i Rumänien lever ett fruktansvärt liv efter den folkomröstning som uppmuntrat människor till ett systematiskt djurplågeri i delar av Rumänien där man slår, torterar eller bränner ihjäl hundar levande. Andra samlas in i dödsläger där de svälter ihjäl. De djurrättsorganisationer som verkar i landet har en mycket svår uppgift och jag tänker besöka ett hundhägn som drivs i samverkan med Dog Rescue i Sverige och försöka hjälpa dem att få publicitet kring denna fråga. Hundhemmet ICAR har idag 270 hundar som väntar på att bli adopterade av människor i andra delar av Europa.

Huvudsyftet med resan är annars mer att lära oss mer om Rumänien. Vi kommer att tillbringa tre dagar i Bukarest för att lära oss med om landet. Vi vill också försöka få en bättre bild av vad som ligger bakom det omfattande tiggeriet i Västeuropa, där rumänska medborgare utgör en betydande del av tiggarna. Vi vill försöka få ett svar på vad man gör socialt för dessa människor på hemmaplan i Rumänien, och vad som är det bästa att göra för att få stopp på tiggeriet i Sverige och den hemska situation som många av tiggarna befinner sig i. Ska vi hjälpa tiggarna på plats, hjälpa dem att resa tillbaka hem frivilligt, eller kanske rent av förbjuda tiggeri helt och hållet?

På onsdag kväll fortsätter vi till Moldaviens huvudstad Chisinau. Moldavien är ett av Europas fattigaste länder och vi vill lära oss mer om landet. Under torsdagen ska vi träffa politiker och andra för att diskutera främst Moldaviens närmande till EU, samt förhållandet till utbrytarrepubliken Transnistrien. Vi ska också göra ett besök i Transnistrien på fredag, bland annat i Bender och huvudstaden Tiraspol.

Programmet för vår resa har vi gjort i samarbete med Rumäniens och Moldaviens ambassader i Stockholm och med de svenska ambassaderna i Bukarest och Chisinau, så det blir ganska välfyllda dagar. Om tekniken fungerar kommer löpande reseberättelse på bloggen.




Framme i Bukarest

2013-10-06



Rumäniens landksap är minst sagt omväxlande. Under inflygningen passerade vi först över Karpaterna, med de högsta snöklädda topparna i fjärran, bara vilda berg så långt man kunde se, med små byar inklämda i dalarna. Och sedan kom vi in över det enorma slättlandet runt huvudstaden och ned mot kusten där det verkligen är alldeles platt.




Hundhägnet ICAR i Baneasa

2013-10-06



Direkt när vi kom ut i ankomsthallen på Bukarests flygplats möttes vi av Constantin, som arbetar med film och media på deltid och lägger resten av sin tid på ett hundhägn i södra Rumänien, alldeles vid bulgariska gränsen. Mycket sent i vår planering bestämde vi oss för att försöka få plats med ett besök i detta hundhägn under vår resa. Den enda tid som fanns var idag, direkt efter att vi kommit fram till Bukarest, även om det gjorde att det var mörkt när vi kom fram efter en och en halv timmes körning. Constantin körde oss till hägnet, och där träffade vi Iulia Capatina (längst till vänster på bilden), den eldsjäl som startat detta hundhägn tillsammans med sin man och som nu räddar både övergivna hundar och dödsdömda hundar i olika dödshägn och ger dem en chans till ett nytt liv i samarbete med organisationen Dog Rescue. Just nu har man 270 hundar i hägnet, och ett antal av dem är inom kort på väg till Skandinavien, Italien, Tyskland eller England där de adopterats av djurvänner. Man blir närmast rörd av att se dessa djurälskande idealister som gör allt för att rädda hundar undan den hemska dödskampanj som just nu pågår i Rumänien. På bilden från vänster: Julia Capatina, Eva Solberg (anställd på moderaternas riksdagskansli och kommunpolitiker i Stockholm), Adrian som arbetar på hundhägnet (tillsammans med en av sina favorithundar), och så undertecknad.

I Rumänien finns många hundra tusen eller kanske en miljon halvvilda hundar. Bakgrunden är att man av tradition har hundar ungefär som våra ladugårdskatter, hundarna lever i anslutning till människor, får oftast mat och vatten, men springer fritt ute i flockar. Och eftersom de inte är steriliserade så blir det ständigt nya valpar.

En folkomröstning och en ny lag har medfört att hundar dödas organiserat, både i något så när ordnade former och efter ren tortyr ute på gatorna, eller där hundar placeras i "dödshägn" där de svälter ihjäl eller dödar varandra. I vissa orter har borgmästarna förbjudit dödande av hundar, medan man i Bukarest och i en del andra orter har genomfört en massavlivning av hundar på ett ofta mycket barbariskt sätt. Protesterna inom EU och även inne i Rumänien växer.

Iulia Capatina och Dog rescue och andra organisationer förespråkar att man löser problemet med för mycket hundar på ett annat sätt än genom massavlivning. Man vill i stället satt man steriliserar alla hundar för att på sikt minska populationen. Detta har gjorts med EU-bidrag på en del orter genom åren med lyckat resultat. ICAR och fler andra hundhägn tar också hand om en hel del hundar för adoption till andra länder.

Det finns massor av djurvänner i Rumänien. I Bukarest förkekommer exempelvis regelbundna demonstrationer mot behandlingen av hundarna och på TV såg jag redan sent i kväll reklaminslag från djurskyddsorganisationer i protest mot den inhumana behandlingen av hundarna. Mitt mål med att besöka hundhägnet ICAR var att försöka bidra till att sprida kunskap om hundarnas situation i Rumänien och att ge en lite bredare bild av det rumänska folket - det finns massor av djurvänner även i Rumänien och de förtjänar uppmuntran och stöd!




Briefing på svenska ambassaden i Bukarest

2013-10-07



Dagen började med en briefing på svenska ambassaden i Bukarest kring socialförsäkringssystemet i Rumänien och den romska frågan. Ambassadör Anders Bengtcén hade bjudit in statssekreteraren Codrin Scutaru och andra representanter för det rumänska arbetsmarknadsministeriet, samt representanter för olika organisationer som arbetar med den romska frågan.

Den romska befolkningen i Rumänien uppgår till ca 1,5-2 miljoner människor, ca 10% av befolkningen. För at lyfta romerna ur fattigdom och utanförskap finns ett särskilt EU-program (Europeiska socialfonden) just för romer. Just nu drivs 102 olika projekt för den romska befolkningen och av de flera hundra miljoner euro som satsats de senaste dryga tio åren står EU för 88% och Rumänien för ca 12%. Med tanke på att Sverige är stora nettobidragsgivare till EU hjälper Sverige Rumänien med stora summor varje år genom EU:s stöd.

Några av de mest tänkvärda saker vi fick höra var att politiker i Rumänien, oavsett parti, genom åren haft en enda lösning på den romska frågan, och det är att höja socialbidragen. Detta är ett arv från kommunisttiden. Idag tar sociala bidrag 80% av rumäniens statsbudget, bland annat har man ett av de mest generösa arbetslöshetsersättningarna i hela EU. Detta är ett allvarligt hot mot den rumänska ekonomin, eftersom drivkrafterna att ta ett arbete är mycket små. Personerna från de organisationer, NGO:s, som arbetar med rikska frågor tyckte att man skulle minska de sociala ersättningarna och i stället föra en mer aktiv politik som syftar till att få romer och andra fattiga människor i arbete.

Man ställde också en fråga till oss: Med tanke på att rumäner/romer som arbetar eller tigger i utlandet varje år skickar hem 1,2 miljarder till Rumänien, och att samhället på detta sätt sparar massor av pengar, vill man då från myndigheternas sida verkligen ha hem alla rumäner igen?

Samtidigt fick vi klart för oss att i Rumänien är tiggeri förbjudet i lag! Och i kampanjer i media uppmanas rumäner att aldrig ge pengar till tiggare. Logiken att man samtidigt försvarar att rumänska medborgare försörjer sig genom tiggeri i andra länder är svår att förstå.

Vi fick också en bild av den rumänska ekonomin, svårt pressad av krisen i Europa. Man får bara in 50% av skatterna. Den officiella minimilönen motsvarar endast 1.500 svenska kronor per månad, vilket inte räcker även om levnadskostnaderna är lägre än i Sverige. Pension utbetalas endast till den som arbetat, hemmafruar och den som aldrig arbetat får ingen pension alls, förutom en liten efterlevandepension till den som är gift med någon som avlider och tidigare har arbetat. Den officiella arbetslösheten är bara 7-8 procent, alltså som i Sverige. Men det är missvisande och beror på tre saker. För det första att ca 60% av ekonomin uppskattas vara svart sektor, vilket gör att människor inte anmäler sig som arbetslösa utan jobbar svart i stället. För det andra att så många arbetslösa i stället sprider sig över Europa för att arbeta eller tigga. Bara i Sverige uppskattar de rumänska myndigheterna att det finns över 3.000 fattiga rumäner som tigger eller arbetar. Det tredje skälet är att mycket få kvinnor förvärvsarbetar i Rumänien vilket gör att andelen människor i arbetskraften är mycket mindre än i Sverige.

I Rumänien finns två slags romer. "Visible roma" som lever i särskilda stadsdelar och med mycket låg andel i arbete. Och så "unvisible roma" som lever som övriga rumäner, är välutbildade, har jobb och bor i vanliga stadsdelar. Även om många romer är lite mer mörkhyade än andra och även har traditionellt romska namn så är det inte så lätt att i vardagen skilja romer från övriga rumäner. Man talar också samma språk. Men vi fick klart för oss att om en arbetsgivare ska anställa och väljer mellan en person med romskt namn och en rumän med samma kvalifikationer så anställer man inte romen "för säkerhets skull". Av ambassadören fick vi höra berättelsen om den romske bagaren som drev ett framgångsrikt bageri. Men så bestämde han sig en dag för att baka speciella romska bakverk som han sålde i bageriet. När kunderna fick klart för sig att bagaren var rom så slutade man handla. Så även om det officiellt inte förkommer diskriminering så är inte romerna välsedda i Rumänien, det är helt uppenbart.

Briefingen på ambassaden var en värdefull start på vårt besök i Bukarest. Efter en lunch med ambassadören fortsatte vi med minibuss på en två timmar lång resa till staden Calarasi sydost om Bukarest. I denna stad finns en stor romsk bosättning som vi skulle besöka.




Besök hos borgmästaren i Calarasi

2013-10-07



När vi kom fram till Calarasi började vi med ett besök hos borgmästaren, Daniel Stefan Draagulin. På bilden till vänster vår lilla delegation framför det imponerande kommunhuset. Calarasi har ungefär 70.000 invånare, varav 8-10% romer. Vi kände från början att borgmästaren var en aning kort i tonen, och vi förstod efter en stund att han var trött på att ta emot delegationer från andra länder som skulle klaga på romernas situation i hans stad. Men efter att vi varit tydliga med att vi främst sökte kunskap och visade att vi förstod den komplicerade situationen och att vi var imponerade av de utbildningssatsningar man gjort för at försöka få romska barn till skolan så mjuknade han. Och efter en stund blev han översvallande vänlig och ville att vi skulle ta gruppfoto innan vi fortsatte till den romska bosättningen. Med vänlighet kommer man långt!

Borgmästaren och hans kolleger beskrev på ett målande sätt hur positivt det var att den romska befolkningen skickade familjemedlemmar till Italien som genom atrbete eller tiggeri fick ihop pengar och kunde försörja sin familj i Calarasi. På detta sätt sparar kommunen utgifter för socialbidrag...




Besök i romska bosättningar i Calarasi

2013-10-07



I Calarasi besökte vi två olika stadsdelar, båda belägna allra längst bort i utkanten av staden. Och så ser det ut av tradition, romerna har traditionellt hållits på avstånd från resten av befolkningen. Fram till mitten av 1800-talet var romerna i praktiken slavar, de fick inte äga mark och barnen fick inte gå i skolan. Detta har satt sina spår.



En åsna som står och tuggar hö är en vanlig syn, liksom åsnedragna kärror.



Vi besökte ett av de enkla husen, och de unga mamman (troligen i tonåren) berättade att hennes man arbetat i Italien och samlat ihop pengar så att man kunnat läga in parkettgolv i huset och köpa fina möbler. I detta hus var det också rent och snyggt, vilket inte är fallet överallt.

Just att många unga flickor gifts bort redan i 12-13-årsåldern och föder sina första barn redan i yngre tonåren är ett stort problem. Det gör att de blir fast i hemmet med alla barn och aldrig slutför skolan eller får en chans att börja arbeta.



Lite märkligt är det med dessa ibland mycket enkla hus med sina fina tak. Taken är rikt utsmyckade och tydligen är ett snyggt tak status i romska kvarter.






Skolhuset

2013-10-07

Ett av de mer imponerande projekten är de skolhus som kommunen byggt mitt inne i de fattiga romska områdena. Detta hus är byggt med EU-medel och erbjuder både förskola och skola för de mindre barnen, liksom läxhjälp efter skolan. Barnen får också en smörgås under dagen vilket är ett viktigt medel för att få dem att orka studera.

Tyvärr är det få romska barn som går till skolan. För att stimulera detta ger staten ett "barnbidrag" på 10 euro per barn och månad för de barn föräldrarna skickar till skolan. Man har insett att just utbildning är ett sätt att bryta romernas isolering och passivitet. Man vill också visa upp framgångsrika romer som blivit exempelvis läkare, jurister eller företagsledare, för att de unga romerna ska få en framtidstro och förstå att utbildning lönar sig. För egen del är jag övertygad om att utbildning är den enda långsiktiga lösningen för romerna på längre sikt.





Besök i flerbostadshus i Calarasi

2013-10-07



Om levnadsstandarden är låg i de romska byarna så är det närmast misär i flerbostadshusen. Till vänster ett typisk flerbostadshus av mycket enkel modell. Vi besökte ett annat, ännu enklare, betonghus. Det saknade såväl vatten som värme och el. Det var bara betongslådor utan några installationer alls. När temperaturen kryper ned mot minus 20 på vintern finns bara ett sätt att hålla värmen - man eldar med ved eller kol inomhus. Och eftersom skorstenar saknas huggerman helt enkelt ett hål i ytterväggen där röken kan komma ut. Därför är fasaden täckt med sotsvarta hål.



En av representanterna från kommunen som följde med oss var uppenbarligen rädd för att gå in i flerbostadshuset, men vi gjorde det ändå, och blev snabbt omringade av flera tiotals romer och andra fattiga rumäner. Vi hade flera personer med oss som kunde tolka till engelska, och jag började prata med en äldre man, som berättade att han tidigare faktiskt hade jobbat, men vid 62 års ålder blivit av med jobbet. Han var dock den enda i huset som hade elektrisk ström i sin lägenhet, och det hade han löst genom at dra en kabel i luften från grannhuset, över vägen. Han hade också kopplat in rör på det kommunala vattennätet (troligen ren stöld av kommunalt vatten). Jag sa till honom att han var en duktig hantverkare och han blev så stolt att han tog med mig och en av våra värdar på en egen visning av sin lägenhet, där han bland annat stolt förevisade den wc-stol som han hade installerat. Han spolade en extra gång för att visa att det fungerade. Sedan visade han oss lägenhetens enda stora rum, med sängar och en soffa. Det var oväntat snyggt och välordnat, och han var mycket stolt när han högtidligt tände lampan i taket och visade oss sin TV i ena hörnet. I hela huset var han alltså den ende som hade el och vatten och möjlighet till lite värme och en elektrisk spisplatta. Detta som vi tycker är självklarheter är en otrolig lyx i detta hus. På bilden ovan hantverkaren till höger och det jag fick för mig var hans son.




Intervjuad i Radio Sjuhärad om min syn på tiggeriet i Borås

2013-10-08



I förmiddags blev jag uppringd av Radio Sjuhärad som just nu uppmärksammar tiggarnas situation i Borås. Jag vet inte om dessa tiggare bara är romer, men uppenbarligen är de i vart fall i stor majoritet om man ska tro Radio Sjuhärads övriga reportage.

Jag avbröt ett möte med ordföranden för rumänska parlamentets utbildningsutskott och berättade i Radio Sjuhärad om mitt besök i går i de romska områdena i går och om min syn på tiggeriet och de romska grupperna som bor i tältläger i Borås. Jag kommer att utveckla mina tankar kring detta ytterligare i kommande blogginlägg, men tills vidare får det räcka med det jag säger i radioinslaget.




"Parlamentspalatset" i Bukarest

2013-10-08



"Palace of Parliament" är den förre rumänske diktatorn Nikolae Chaucheskus enorma skrytbygge på en kulle i Bukarest. Byggnaden är, efter Pentagon, världens största administrativa byggnad. Förutom den imponerande del som syns ovan jord finns ytterligare ett antal källarvåningar, vissa säger tre, andra åtta, varav de understa byggdes för att klara ett kärnvapenkrig. Byggnaden började byggas på 1970-talet och färdigställdes inte förrän efter diktatorns död på 1990-talet. I dag är byggnaden både parlamentsbyggnad och säte för senaten, samt regeringsbyggnad, museum och en massa annat.



Allt är överdådigt! 8-10 meter i takhöjd, enorma salar och lyx. Och det känns märkligt att byggnaden bara är 30-40 år gammal. Det är nog bara diktatorer som kan lägga alla pengar på en enda byggnad och prioritera det framför alla andra behov i samhället.





Från den enorma balkongen på famsidan kunde diktatorn se ut över Bukarest och den aveny han låtit bygga fram till palatset. Bygget av palatset gjorde att en hel stadsdel behövde rivas och många människor blev hemlösa, och när den breda avenyn byggdes jämnades ytterligare en massa bostadshus med marken.

I parlamentet bjöds vi på lunch av parlamentets svensk-rumänska parlamentarikerförening, alltså rumänska parlamentariker som har anknytning till Sverige eller ett särskilt intresse för relationerna mellan Sverige och Rumänien.

Under samtalen märktes det att bilden av Sverige i Europa ligger en bra bit från den inhemska svenska debatten. Andra europeiska länder är imponerade av det sätt Sverige klarat krisen. Inte minst imponeras man av att vi lyckats trygga vårt välfärdssystem trots bistra tider och att så många arbetar, både kvinnor och män. Och så nämner förvånansvärt många att vi som ett av få länder har ett hållbart pensionssystem. Man är också imponerade av vår politik för miljön och vår energipolitik, och vår avfallshantering framhålls särskilt. Vårt demokratiska system och kampen för mänskliga rättigheter är uppenbarligen också något som imponerar på länderna i östeuropa.





Diskussion med politiker om hundfrågan

2013-10-08

Under lunchen i parlamentet hade jag tillfälle att diskutera frågan om behandlingen av hundarna i Rumänien med en senator och en parlamentsledamot, representerande två olika partier. Båda var för övrigt hundägare, den ena hade två hundar och en katt, den andra tre hundar. Både sade sig vara stora djurvänner och det gjorde att diskussionen kändes extra meningsfull.

Parlamentsledamoten hävdade att det årligen inträffar flera dödsfall till följd av hundbett, samt att det anmäls mer än 60.000 fall av hundbett varje år. Rädslan för rabiessmitta är stor. Senatorn berättade att hans tonårsdotter som bor hos sin mamma i samma villaområde som han, inte vågar gå de 300 meter som det är mellan husen av rädsla för flockar av stora hundar. Och för egen del vågar han inte rasta sina hundar ute i natruren av rädsla för att de ska attackeras. Han menade att det finns en stor rädsla för stora vilda hundar, och att det ligger bakom pressen på politikerna att agera.

I debatten, både inne i Rumänien och bland europeiska djurskyddsorganisationer, ifrågasätts siffrorna som nämndes, man påstår att det inte styrks av uppgifter från sjukhusen. Det råder också olika åsikt om hur farliga hundarna är. Jag träffade flera rumäner i Bukarest som menade att hundarna är vana vid människor och oftast inte alls är hotfulla eller till något besvär.

Det är mycket svårt att veta vad som är sant och vad som är överdrifter. Oavsett vilket är det givetvis ett problem med alltför många halvvilda eller hemlösa hundar mitt inne i stora städer, och rimligen måste det finnas ett antal aggressiva hundar också när de nu är så mänga.

Parlamentsledamoten förklarade hur den nya lagen är tänkt att fungera. Halvilda hundar samlas in och placeras i hägn. Där kan sedan ägare till hundar under en veckas tid hämta sin hund om man vill ta hand om den. Under ytterligare en vecka kan den som vill adoptera hundar ur hägnet. Efter ytterligare två veckor kan kommunen bestämma om man vill fortsätta hålla undarna i hägn, eller om de ska avlivas. Detta ska i så fall ske av veterinär på ett humant sätt.

Jag invände att det inte verkar fungera riktigt så i praktiken att döma av de personer jag talat med, och de foton och filmer jag sett. Det finns många vittnesmål om att hundar i verkligheten svälter ihjäl i "dödshägnen", och att stora hundar dödar mindre hundar och äter upp dem. Samt att det sker dödande av hundar på brutala sätt ute på gatorna, ibland utan att polis ens ingriper när de är i närheten. Jag fick väl faktiskt ett halvt medgivande om att allt kanske inte alltid fungerar som det ska, och de höll med om att polisen bör agera mot uppenbart djurplågeri eftersom detta är förbjudet i lag. De tyckte också att det var utmärkt om hundar adopteras bort till andra länder, liksom att man steriliserar så många hundar som möjligt. Och de medgav att det förekommer att människor samlar in hundar för sterilisering och vaccination mot rabies och får EU-bidrag för detta, men att man sedan släpper ut hundarna igen utan att vare sig sterilisera eller vaccinera dem. En del av korruptionen och den ständiga jakten på pengar hos den fattiga delen av befolkningen.

Jag var tydlig och framförde att jag tycker det borde vara ett problem för Rumäniens politiker att landet får dåligt rykte, inte minst i djurskyddskretsar, för det sätt man behandlar hundarna, och att jag hoppades att man skulle se till att i vart fall gällande lagar efterlevs. Och de sa inte emot, även om parlamentsledamoten uppenbarligen tyckte att frågan var lite jobbig att diskutera. Senatorn, som var från Liberala partiet (moderaternas systerparti) och som talade svenska efter att ha bott ett antal år i Sverige, konstaterade att jag hade helt rätt när det gäller bilden av landet. Vid de flesta internationella kontakter han har lyfts alltid två frågor, romernas situation i Rumänien och behandlingen av hundarna. Jag förstod att han var lite frustrerad över detta. Förhoppningsvis leder vårt samtal till att dessa politiker i vart fall pratar om saken med andra politiker och att de inser att Rumänien tar skada av att bilder sprids på en inhuman behandling av hundar. Det måste gå att hitta en mer human lösning på hundproblemet.

På bilden två fina och snälla hundar som jag träffade utanför en regeringsbyggnad i Bukarest idag. Snälla och lugna, och väldigt kelsjuka. Och båda hade gul märkning i ena örat, vilket innebär att de (förhoppningsvis) är både steriliserade och vaccinerade mot rabies. Förhoppningsvis finns det någon som bryr sig om dem.




Möte med ordföranden för parlamentets utbildningsutskott

2013-10-08



Vi togs emot av ordföranden för rumänska parlamentets utbildningsutskott, och för mig som ledamot av samma utskott i Sverige var det extra intressant. Det visade sig dock att skolsystemet i Rumänien är väldigt likt det svenska.

Det stora problemet är skillnaden i utbildningsnivå och bristen på likvärdighet, som är ett betydligt större problem än i Sverige. På landsbygden är skolorna sämre och utbildningsnivån lägre jämfört med tätorterna. Och samma sak gäller i förorterna till de stora städerna som ligger långt efter de centrala delarna.

Satsningarna på den romska minoriteten berördes givetvis, och det är tydligt att just satsningarna på utbildning av romerna är en av de mest prioriterade och även mest framgångsrika saker man gör för att lyfta levnadsstandarden för den romska minoriteten.

Vi fick också veta att romerna har en viss mängd garanterade platser på universiteten, dvs man tillämpar aktiv inkvotering. I vilken mån detta motverkar diskriminering låter jag vara osagt, men för egen del tror jag risken är stor att inkvotering i stället skickar en signal om att den inkvoterade gruppen är svag och inte duger på egna meriter, och att man därigenom befäster fördomarna mot den romska befolkningen.




Fler möten om den romska frågan

2013-10-08

Efter mötet med utbildningsutskottet träffade vi också utskottet för mänskliga rättigheter och utskottet för jämställdhetsfrågor. Även här blev det av naturliga skäl mycket tal om romernas situation. Vi fick klart för oss att både i det rumänska samhället och i de romska områdena är kvinnorna inte särskilt aktiva på arbetsmarknaden. I de romska områdena är detta särskilt uttalat. Få kvinnor arbetar, och flickorna gifts bort i unga år och har sedan som huvuduppgift att föda barn och sköta familjen medan mannen reser iväg för att tjäna pengar. Många flickor får barn redan i tonåren och det gör att de inte ens slutför skolan innan de blir föräldrar.

Efter möten i parlamentet besökte vi också "National Agency for Roma", den myndighet som samordnar insatserna för romerna. Man berättade om mängden pengar och mängden projekt för den romska befolkningen. Hur framgångsrik verksamheten egentligen är kändes dock något oklart.

Vi fick också en uppskattning av att kanske 3.000 romer just nu finns i Sverige för att försöka tjäna pengar på arbete eller tiggeri.




Möte med diskrimineringsmyndigheten

2013-10-09



Onsdagen inleddes med ett möte på diskrimineringsmyndigheten i Bukarest. Att komma in i det hus där myndigheten har sina lokaler var en upplevelse i sig. Huset är en gammal byggnad från tiden efter första världskriget och var försvarsdepartementets byggnad under andra världskriget. Och det var verkligen gammal sovjetkänsla över hela byggnaden.



Diskrimineringsmyndigheten påminner mycket om vår svenska motsvarighet. Den romska frågan är den absolut största för myndigheten. Jag frågade myndighetschefen, Csaba Asztalos Venue, om det inte fanns fler minoriteter som hade problem i Rumänien. Han nämnde då den ungerska minoriteten, vilken han själv tillhörde. Denna minoritet är numera även ungerska medborgare, som har rösträtt även i ungerska val. Man har också, i likhet med romerna och 18 andra rumänska minoriteter garanterade platser i den rumänska parlamentet.

När det gäller insatserna för romerna tyckte Mr Venue att de mesta som gjordes var ganska meningslöst och at det var ett enormt missbruk av de EU-bidrag man får. Det mesta av pengarna försvinner enligt honom på vägen och bidrar inte särskilt mycket för att förbättra romernas situation. Som representant för ett av EU:s främsta nettobidragsgivare var det skrämande att höra.

Det enda verkligt framgångsrika projektet var även enligt honom satsningarna på förskola och andra skolsatsningar. Han pekade på att en så begränsad åtgärd som att erbjuda barnen ett glas mjölk och en smörgås på morgonen hade varit oerhört framgångsrik. För en del barn är det den enda mat man får på dagen, och det har gort att allt fler barn numera går till skolan.

Vi fick också skrämmande berättelser om vad som händer den romska befolkningen på avlägsna platser i Rumänien. I en stad har man byggt en hög mur runt de romska områdena, och isolerat romerna helt från omvärlden i ett eget getto. I en annan ort hade borgmästaren beslutat att ett helt bostadsområde med riktiga hus skulle jämnas med marken, och trots protester genomfördes detta med kort varsel och alla som bodde där blev hemlösa och tingades sova ute mitt i vintern. Jag ska få bilder från detta på mailen från Mr Venue och kommer då at lägga ut dem på bloggen. Att sådant sker i dagens Europa är både motbjudande och oerhört sorgligt. Som tur är verkar det ändå höra till ovanligheterna.




Alla romer är inte fattiga

2013-10-09



Är då alla romer fattiga? Nej, inte alls. Som jag tidigare skrev finns både "visible och unvisible roma". De som inte syns har integrerats helt med den rumänska befolkningen och har ofta god utbildning och bra jobb. Under vår resa till Calarasi fick vi också en öreläsning av en forskare och arkitekt som arbetat länge med den romska frågan och som även skrivit böcker om hur romerna bor. Han berättade att det finns ett antal "kungar" i den romska världen, som byggt sig enorma palats och är oerhört förmågna. Palatsen finansieras ofta genom att man skickar ut stora mängder romer i andra delar av Europa för att arbeta eller tigga. Här några exempel på romska palats som jag sökt fram på nätet.



En märklig sak som vi också fick veta var att många av dessa förmögna romer inte vill anställa sina egna landsmän som tjänstefolk. I stället anställer man rumäner. Diskrimineringen finns alltså även i den romska världen, och kontrasterna mellan de rika romernas palats och armodet i de romska gettona är skrämmande.






Bukarest

2013-10-09



Några bilder på vackra byggnader i Bukarest. De centrala delarna är väldigt vackra, inte minst gamla stan. Staden genomkorsas av breda boulevarder och stora öppna torg och platser. Triumfbågen av fransk modell är från 1850-talet.






Framme i Moldavien

2013-10-09

Så är vi då framme i Moldaviens huvudstad Chisinau. I morgon blir det ett antal möten för att få en bättre bild av Moldavien och förhållandet till EU. Vi ska också lära oss mer om läget i utbrytarrepubliken Transnistrien som vi besöker på fredag.






Lite bilder från Moldaviens huvudstad Chisinau

2013-10-10



Chisinau är en riktigt trevlig, grön och lite lagom kuperad stad med ungefär 600.000 invånare av Moldaviens totalt ca 3,5 miljoner invånare (exklusive utbrytarrepubliken Transnistrien som har ca 800.000 invånare). Här infarten till staden från flygplatsen.



Centrum av staden är ganska kuperad och även om en del av usen är i nriktigt dåligt skick blir heletsbilden väldigt trivsam med mycket grönska. I stort sett alla gator i hela staden kantas av träd och husen är oftast ganska låga det gör att hela staden känns som en stor park. I utkanterna finns stora höghusområden med mycket slitna hus från 1970- och 1980-talet.



Ovan en traditionell gatukiosk. Nedan ett par bilder från ett nybyggt stort varuhus. Gasspisarna i elektronikbutiken får symbolisera Moldaviens stora beroende av gas som energikälla.






Möte med Institute for Public Policy

2013-10-10

Torsdagens första möte var med Arcadie Barbarosie på tankesmedjan och opinionsanalysföretaget Institute for Public Policy. Vi fick ett intressant samtal om hur den Moldaviska befolkningen ser på olika frågor, exempelvis närmandet till EU, och fick en del fakta om levnadsstandard och utveckling.

I dagsläget är det ungefär 50% av befolkningen som är för ett närmande till EU och Västeuropa medan 50% hellre samverkar med Ryssland och staterna i Öst. Vilken man väljer har ofta med etnicitet att göra. Personer med rumänsk bakgrund och de yngre är mer positiva till EU. De med rysk härkomst och de äldre dras mer till Ryssland, ofta av mer nostalgiska skäl. Och så ser man hur mycket pengar som Ryssland pumpar in i utbrytarrepubliken Transnistrien, vilket exempelvis gett de äldre bättre pensioner än i Moldavien liksom bättre vägar. Det gör att fattiga äldre moldaver drömmer sig tillbaka till kommunisttiden.

75-80% av befolkningen i Moldavien upplever sig som fattiga enligt opinionsmätningarna. 1% upplever sig som rika, och de är oftast oerhört förmögna. Resterande är en ganska välmående medelklass. Endast 50% av moldaverna har dator och internetuppkoppling, medan de flesta har mobiltelefon.

Den officiella arbetslösheten är låg, 5-7%, men det säger inte så mycket eftersom 400.000-500.000 moldaver arbetar utomlands, vilket motsvarar över 1/7 av befolkningen. Sociala förmåner vid arbetslöshet eller sjukdom är mycket låga eller saknas helt. Moldavien är idag ett av Europas absolut fattigaste länder, men man har ändå en hyfsad tillväxt och verkar göra en del för at minska fattigdomen och utveckla landet.

I Moldavien finns ingen stor romsk befolkning, men man har några romska nyar. Det finns mellan 12.000 och 25.000 romer i Moldavien, och man har i likhet med Rumänien program för att hjälpa dem.




Möte med OSSE

2013-10-10



Dagens andra möte var med Jan Plesinger som är ansvarig för OSSE-missionen i Moldavien (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Från kontret i Chisinau arbetar man med att följa utvecklingen när det gäller demokrati, kampen mot korruption och mänskliga rättigheter i landet.

Skolväsendet är enligt OSSE i uselt skick och korruption är ett stort problem, man kan exempelvis köpa sin examen både i grundskola och på universitet. Man har nu vidtagit åtgärder i form av videoövervakning av prov, vilket minskat antalet godkända elever från 98% till 67%.

Problem med korruption finns även inom sjukvård och annan offentlig service. Man verkar dock ha fått ordning på polisen som inte längre är korrumperad som förut, och den bild vi fick även från kritiker var att korruptionen trots allt sakta håller på att minska i omfattning.

Moldavien har flera minoritetsfolk och självstyrande områden. Exempelvis Gaugazien i södra delen av landet. Vi fick också en föredragning om Transnistrien inför vårt besök. Mer om det senare.




Möte med Center för oberoende journalister på svenska ambassaden

2013-10-10



Den svenska ambassaden i Chisinau öppnades så sent som 2010, och den svenska ambassadören Ingrid Tersman är en av de diplomater som har bäst kontakt med regimen i Transnistrien och som därmed kan bidra till att medla i konflikten. Sverige är också stora bidragsgivare till Moldavien och vad vi kunde märka mycket uppskattade i landet av både politiker och fria media. Sveriges engagemang i Transnistrienkonflikten är mycket större än från de flesta andra länders ambassadörer.

Det var ambassadör Tersman och hennes personal som planerade våra möten i Chisinau, och vi jorde förståss också ett besök på ambassaden där vi också träffade Nadine Gogu över en kopp kaffe. Hon representerar ett center för oberoende journalister som ger support till fria media och som också kan framföra kritik eller driva rättsprocesser mot media som inte är objektiva och även verka för utbildning i objektiv nyhetsförmedling.

Nadine Gogu menade att det var bra me dmånga partier i parlamentet vilket gör att misstänkt korruption lättare kommer fram i ljuset och diskuteras politiskt. Så var det inte tidigare när kommunisterna styrde ensamma i Moldavien.

Independent Journalism Center är en "NGO" (Nongovermental organisation) och finansieras av utländska aktörer såsom svenska SIDA och Civil Right Defenders. Man får också stora bidrag från USA.




Besök i parlamentet och möte med vice talmannen

2013-10-10



Moldaviens parlament finns i tillfälliga lokaler sedan kravallerna efter valet 2009 som delvis förstörde det gamla parlamentet som snart är nyrenoverat och ska öppnas igen nästa år. På bilden ovan till vänster en ännu äldre "parlamentsbyggnad", nämligen folkkongressens lokaler under kommunisttiden. Framför byggnaden finns ett stort antal blågranar som i folkmun sägs symbolisera skogen i Sibirien, som en påminnelse till folket vad som väntade om man inte följde regimens regler...



I parlamentet togs vi emot av vice talmannen Liliana Palihovici (i mitten av bilden ovan till höger), som representerar det liberaldemokratiska partiet, som ungefär motsvarar moderaterna i Sverige, och är ett av regeringspartierna tillsammans med bland annat Socialdemokraterna. I oppositionen finns bland annat kommunistpartiet, som egentligen säger sig inte vara kommunister längre utan mer ett vanligt vänsterparti. Men trots detta spelar men ofta populistiskt på kommunistiska nostalgiska känslor och symboler för att locka främst den äldre befolkningen när det drar ihop sig till val.



Parlamentet i Moldavien och Sveriges Riksdag har under ett års tid haft ett demokratisamarbete som stärkt relationerna mellan politikerna i våra länder. Om man till det lägger den svenska ambassadens engagemang i Transnistrienkonflikten och det stora bilaterala biståndet från Sverige till Moldavien är det inte så svårt att förstå att man känner sig mycket välkommen som svensk.




Demonstrerande "kommunister" i Chisinau

2013-10-10



Under vår promenad till parlamentet hamnade vi mitt i den dagliga kommunistiska demonstrationen. Och även om alltså kommunistpartiet säger sig inte vara kommunister längre så var det gott om gamla klassiska kommunistiska symboler i tåget. Hammaren och skäran var vanligast förekommande på de röda fanorna och bredvid demonstranterna stod ett antal unga män och slog taktfast på trummor med kommunistiska symboler. Vi hörde från flera personer att dessa unga män fick betalt av kommunistpartiet för att delta aktivt under demonstrationen. Om man inte betalar de unga vill de inte gå i kommunisternas tåg, och med den utbredda fattigdomen i Moldavien är det lätt att locka demonstranter med pengar.

Personligen tycker jag det är sorgligt att det fortfarande finns människor i Europa som samlas bakom kommunistiska symboler. Men samtidigt är det ju ett bevis på att den färska demokratin och yttrandefriheten i Moldavien trots allt fungerar.





Transnistrien

2013-10-11

Transnistrien bröt sig loss från Moldavien när Sovjetunionen upplöstes 1990 och den tidigare sovjetrepubliken Moldavien förklarade sig självständigt. Under åren 1990-92 förde Moldavien och Transnistrien krig mot varandra och flera tusen människor dödades. Idag är det stillestånd och fredsbevarande styrkor från Ryssland, Moldavien, Transnistrien och Ukraina övervakar freden. Endast två "länder", Osetien och Abchasien, har erkänt Transnistrien som självständigt land, och har också en gemensam "ambassad" i huvudstaden Tiraspol.

Transnistrien ligger mellan Moldavien och Ukraina, och består till största delen av en landremsa mellan floden Dnestr i väster och Ukraina i öster. Vi fick flera olika uppgifter om Transnistriens befolkning, allt från 400.000 till 800.000 invånare, och eftersom många bor och arbetar i andra länder är siffran ytterst osäker. Huvudstad är Tiraspol, och en annan viktig stad är Bender (Thigina). Transnistrien har eget postväsende, polis, tullmyndighet och ett litet militärt försvar. Man har också en egen centralbank och en egen valuta, lokala Lei, som man kan växla till sig i Tiraspol, men som inte kan växlas tillbaka utomlands. På grund av att landet inte är erkänt kan man inte heller betala med kreditkort, och det finns bara en enda bankomat i hela Tiraspol, underställd en Moldavisk bank.

Transnistrien är formellt sett en demokrati med fria val. Dessutom finns lokala folkförsamlingar av gammal sovjetisk modell. Den politiska ledningen använder de nostalgiska känslorna kring sovjettiden i det politiska spelet och Leninstatyer finns på flera ställen i stan, liksom kommunistiska symboler. Transnistrien är bara självförsörjande till 30% och till 70% beroende av stor ekonomiska tillskott från Ryssland, som använder den lilla utbrytarrepubliken som en bricka i stormaktsspelet om kampen mellan EU och ett nytt tänkt frihandelsområde i Västra Asien med Ryssland som bas.

Man kan resa fritt mellan Moldavien och Transnistrien, även om gränskontrollerna tar mycket tid. Men människor bor ofta på ena sidan av gränsen och arbetar i den andra. Gränsen förhindrar inte en del samarbete, varav vi fick berättat om några udda inslag. Fotbollslagen spelar i samma liga och Moldaviens landslag har tidigare spelat i Tiraspol eftersom det är den enda godkända arenan. Miss Moldavien är från Transnistrien (!) och man har en gemensam representant i melodifestivalen...




Gränsövergången mellan Moldavien och Transnistrien

2013-10-11



Den första gränspassagen sköts av de fredsbevarande styrkorna som övervakar vapenstilleståndet. Därefter kommer man fram till den Transnistriska gränsstationen, inrymd i ett grönt plåtskjul.



Efter besöket där måste man också anmäla sig i något som mer liknar en busskur, innan man slutligen kommer fram till gränsövergången, prydd med Transnistriens kommunistinspirerade statsvapen med hammaren och skäran. Där sker en vanlig passkontroll, men man får ingen stämpel i passet eftersom inget land erkänner Transnistrien som stat.



De transnistriska gränsvakterna såg ganska barska ut i gamla sovjetiska uniformsmössor. Hela situationen med en egen "påhittad" gräns till ett land som egentligen inte finns och som inte erkänns av andra länder känns helt absurd.

Jag var lite osäker på om jag skulle våga fotografera gränsövergången, men sedan smet jag ändå ut ur bilen och tog några kort i smyg medan vår chaufför stod i kö för att fixa med alla papper. Men jag blev givetvis upptäckt av en arg gränsvakt som pekade med hela handen mot bilen, så det var bara att gå ombord och ta resten av bilderna diskret genom bilrutan.

Jag avstod dock från att ta kort inne i passkontrollen. Man ska inte utmana ödet i onödan.








I Karl XII:s fotspår - fortet i Bender

2013-10-11

Vårt första stopp i Transnistrien var vid fortet i Bender, som har stark svensk anknytning. Kalabaliken i Bender ägde rum den 1 februari 1713. Efter slaget vid Poltava 1709 flydde Karl XII tillsammans med några hundra svenskar och ett stort antal kosacker till Bender i dåvarande Osmanska riket. Karl XII:s vistelse i Bender avser perioden 1709–1713, då svenskarna tilläts slå sig ner i Bender på osmanskkontrollerat område. Vistelsen avslutades med kalabaliken i Bender i februari 1713, då turkarna anföll den svenska arméns läger för att tvinga dem att ge sig av. Karl XII höll tillsammans med ett fyrtiotal karoliner stånd mot cirka 600 turkar innan kungen slutligen togs tillfånga och fördes till Turkiet, varifrån han senare tog sig tillbaka till Sverige.





Inne i fortet finns ett museum som bland annat uppmärksammar Karl XII. På en stor målning avbildas de svenska karolinerna på slätten framför fortet, och bredvid står en modell av en svensk karolinersoldat. Det känns en aning märkligt att resa över halva europa för att besöka ett museum om Karl XII.



Bilderna nedan tog jag från toppen av ett av tornen. På nedre högra bilden syns floden och på andra sidan finns de ängar där Karl XII en gång satte upp sina tält.






Minnen från en svunnen tid

2013-10-11



Alldeles bredvid det fina gamla fortet ligger dels en gammal militärförläggning som fortfarande används av ryssarna och den lilla transnistriska armen. På andra sidan fortet ligger en enormt stor men nedlagd och övergiven bilfabrik från sovjettiden.






Tiraspol

2013-10-11



Ryssland pumpar in enorma summor i Transnistrien av politiska skäl. Detta märks tydligt på vägnätet. Nya breda fina vägar med jämn asfalt, till skillnad mot de sämra vägarna på den Moldaviska sidan. Ryssarnas pengar gör också att de äldre har bättre pensioner än i Moldavien och att priserna på bensin och gas är lägre. Detta gör att många känner starka band till Ryssland, vilket i sin tur komplicerar konflikten med Moldavien.



Minnen över fallna krigshjältar i Tiraspol pryds med en gammal rysk stridsvagn. Till höger gränsfloden Denstr.



Bilparken i Tiraspol väcker känslor hos entusiaster. Och den gamla traktorn på bilden är från sovjettiden.




Fotbollsnostalgi

2013-10-11



Transnistriens stolthet är fotbollslaget Sheriff Tiraspol, som har en fantastisk fotbollsanläggning, den finaste i hela regionen. Och Sheriff spelar i den Moldaviska ligan och har vinnit serien många gånger. För några år sedan spelade Elfsborg på denna arena och slog ut Sheriff Tiraspol i europaspelet.



Det finns också en affärskedja i Transnistrien, uppkallad efter fotbollslaget Sheriff.




Kommunistnostalgi

2013-10-11



Sovjetiska symboler och Leninstatyer är vardag i Transnistrien. På dendre högra bilden syns Transnistriens nya statsvapen, med hammaren och skäran i mitten.






Moldavien - Europas fattigaste land

2013-10-12

Moldavien är fortfarande Europas fattigaste land, men man har trots allt haft en imponerande tillväxt det senaste decenniet.

Vår chaufför Igor, som guidade oss i Transnistrien och som driver ett eget transportföretag som arbetar med bland annat svenska ambassaden, berättade en del intressanta saker. Bland annat att hans bästa chaufför tjänar runt 500 Euro i månaden. Det är mer än en läkare eller lärare som endast kommer upp i 300 Euro per månad. En mycket välutbildad anställd i finansbranschen kan komma upp i en månadslön på 1.000 Euro, eller knappt 9.000 svenska kronor.

Och visst är kostnadsläget långt under det svenska. Men inte på långa vägar så lågt att det ligger i nivå med löneläget. Människors löner räcker helt enkelt inte till det nödvändigaste och det är därför 75-80% av moldaverna känner sig fattiga.

Som besökare lever man däremot väldigt gott i Moldavien. En trerätters middag med gott moldaviskt vin eller öl till maten och kaffe till desserten kostar inte mer än runt 100-150 svenska kronor. Vill man bara äta en enkel varmrätt med mineralvatten räcker det med 30-40 kronor. Att tanka är billigt för oss, bara runt 8 kronor litern. Men med moldaviska löner är det däremot väldigt mycket dyrare än i Sverige. Samma sak att köpa ny bil eller lägenhet, det är närmast omöjligt eftersom priserna ligger långt över vad en normalinkomsttagare har råd med. Låna pengar är också dyrt, räntor på uppemot 15% för vanliga banklån.

Det är också stor skillnad på "turistpriser" och "vanliga priser". Vårt hotell kostade ungefär detsamma som en hotellrum i Sverige, vilket kändes väldigt dyrt. Och taxipriserna skiljer sig nog mest av allt. På vägen från flygplatsen till hotellet kostade taxin knappt 50 lei för fyra personer, vilket är ungefär 25 kronor, eller knappt 2,50 Euro. Man bokade taxin vid ankomst och det var samma pris för alla. Men från hotellen i stan till flygplatsen ville man plötsligt ha 40 Euro! Vi tyckte det var orimligt stor skillnad, så vi ringde vår vän Igor i stället som körde oss för betydligt lägre pris. Men det är helt klart att det är djungelns lag som gäller. Skickliga affärsmän som kan ta bra betalt kan leva mycket gott i Moldavien, liksom de som kan få betalt från utländska besökare. Det syntes på alla lyxiga bilar och fina hus som finns i staden att en del invånare lever väldigt gott. Kontrasterna är stora.




På väg hemåt

2013-10-12



Morgon i Chisinau, och dags att packa väskan. Avslutar med ett par bilder från balkongen på hotellet över diplomatgatan i staden. I närheten av hotellet ligger bland annat USA:s ambassad. Jag blev riktigt förtjust i denna lite slitna men charmiga och gröna stad.

Det blev en mycket bra studieresa med flera olika teman och trevligt resesällskap. Extra stort tack till Sveriges ambassader i Bukarest och Chisinau, samt till Rumäniens och Moldaviens ambassadörer i Stockholm som alla bidragit till att fylla vår resa med intressant innehåll. Nu ska jag smälta alla intryck och sedan får vi se vilka slutsatser jag kommer att dra när det gäller situationen för tiggare på våra gator, både romer och andra. Det är en komplicerad fråga på alla sätt, men vi har i vart fall fått osminkade bakgrundskunskaper som är ovärderliga för att försöka landa i något klokt.




Rumäniens utrikesdepartement uppmärksammar vårt möte

2013-10-13

Denna text ligger nu ute på rumänska UD:s hemsida med anledning av vårt möte med statssekreteraren för "Strategic Affairs", Bogdan Aurescu. Ett möte som arrangerats av den svenska ambassaden, vilket vi är mycket tacksamma för!






Gårdagens möte med de rumänska tiggarna i Borås

2013-10-30

I går eftermiddag var jag inbjuden av Radio Sjuhärad att vara med när de besökte det läger som de rumänska tiggarna byggt upp på kullen mellan Pulsen och Stadsparken i Borås. Vädret var uselt, regn och blåst, och leran låg djup i backen från parkeringen upp till tälten. Det förstärkte givetvis bilden ytterligare av att de människor som finns i lägret inte lever under rimliga förhållanden. De två fotona nedan tog jag själv i lägret.



Till vänster en bild från reportaget i Borås Tidning om vårt besök. Nedan en bild från Radio Sjuhärad som hade en längre direktsändning från lägret i går, och även en uppföljning idag.

De senaste veckorna (sedan jag kom hem från min resa till Rumänien) har jag lagt en del tid på att utreda vad svenska kommuner egentligen har för ansvar för att hjälpa tiggare från andra EU-länder. Den fria rörligheten inom EU gör att man har rätt att vistas i ett annat EU-land i maximalt tre månader utan att behöva redogöra för vad man ska göra eller hur man ska försörja sig. Efter tre månader måste man ha ett arbete för att få stanna.

Tiggarna i lägret i Borås har uppenbarligen varit olika länge i Sverige, några kallades för "nya" och hade bara varit här två veckor, medan andra varit här i flera månader. Man verkar lösa av varandra, men man säger själva att var och en är i Sverige mindre än tre månader, vilket gör att de i så fall följer EU-reglerna.

Kommunerna har enligt "vistelseprincipen" ett ansvar för alla som vistas i kommunen, oavsett varifrån man kommer eller var man är medborgare. Enligt flera jurister jag talat med (både kommunjurister och andra) räknas tiggarna inte som arbetskraftsinvandrare utan som "turister". Det gör att kommunen inte är skyldiga att ordna boende eller betala ut försörjningsstöd. Däremot har kommunen ett ansvar för akuta nödåtgärder för dem som behöver. Det kan handla om mat, kläder, akutvård mm. Och det är lika för alla EU-medborgare i alla EU-länder.

Att Borås kommun (liksom många andra kommuner, exempelvis Göteborg och Stockholm) erbjuder olika former av natthärbärgen och boenden ligger alltså utanför vad man egentligen är skyldiga att göra. Om man frivilligt reser till Sverige som tiggare har man med andra ord inte rätt att kräva särskilt mycket av det svenska samhället. Att sedan kommuner och frivilligorganisationer erbjuder hjälp utöver vad lagen kräver sker av humanitära skäl. Jag kände därför att det var på sin plats att försvara Lena Palmén (S), ansvarigt kommunalråd för dessa frågor, när media och andra gick till mycket hårt angrepp mot henne och menade att Borås Stad inte tar sitt ansvar. Jag påpekade i direktsändning att min tolkning är att Borås Stad, i vad jag uppfattar vara politisk enighet, faktiskt gör mer än de är skyldiga att göra.


Jag pratade med en del av tiggarna, dels med några som kunde lite engelska, dels med ett antal andra med hjälp av tolk. Några konkreta saker kom fram:

* Alla tiggarna i lägret i Borås verkar vara i Sverige frivilligt. Det ligger ingen organiserad människohandel bakom och man får själva behålla de pengar man tigger ihop. Jag frågade om det var någon annan som tog en del av deras pengar. Fick då ett tvetydigt svar "Nej, inte här i Borås". Jag frågade då via tolken om de visste om det förekom på andra orter att någon annan tog en del av pengarna. Svaret via tolken var att "de inte visste", men hon lade till att "det verkar som om de inte vill tala om det". Och det bekräftar min bild av att det förekommer olika former av organisation bakom tiggeriet i olika städer. Människohandel ligger bakom en del av tiggeriet. I Borås uppger dock även polisen att man inte kunnat se något kriminellt bakom tiggeriet.
* Tiggarna kommer till Sverige i små minibussar som "vänner" kör från Rumänien. Dessa "vänner" tar dock väldigt bra betalt för resan och lägger på extra för bagage. Resorna verkar ta en stor del av de pengar man tigger ihop.
* Jag frågade också hur mycket pengar man kunde få ihop. Svaren varierade. En kvinna berättade att hon fått ihop 90 kronor under dagen, vilket var ganska mycket enligt henne. En annan talade om hela 135 kronor under gårdagen. Men vi fick också höra om paret som fått ihop 700 kronor på två månader och ett annat par som fått ihop 1.600 kronor på två månader. De senaste exemplen visar att tiggeriet kan ge mer pengar än den lagstadgade minimilönen i Rumänien.
* En kvinna jag talade med var ensamstående fyrabarnsmamma. Hon var arbetslös i Rumänien och hade inga sociala ersättningar alls. Tiggeriet var enda alternativet.
* Vissa av tiggarna uppgav att de inte fick några socviala förmåner alls i Rumänien på grund av att de inte betalat sin fastighetsskatt. Om man inte betalt skatten får man inte heller några rättigheter. I vilken mån dessa uppgifer är korrekta eller inte vet jag dock inte.
* Jag berättade för tigarna att jag varit i Calarasi, en stad inte så långt ifrån deras egen hemstad. De blev glada och ville gärna prata om hemlandet.
* Jag berättade via tolken att EU ger miljardbelopp till Östeuropa för att hjälpa särskilt den romska befolkningen. Tiggarna konstaterade att korruptionen i Rumänien är så omfattande att pengarna inte når ut till de romska samhällena. Jag är personligen lite tveksam till att inga pengar når fram, med tanke på att jag på plats i Calarasi såg fina nybyggda skolor som enligt skylten bredvid var finansierade med EU-medel. En del pengar når nog fram, men det är säkert så att mycket också försvinner på vägen.

Diskussionen om situationen för tiggarna i Sverige och i andra delar av Europa lär fortsätta. Någon enkel patentlösning finns knappast.




Möte med Rumäniens ambassadör

2013-11-05

I dag träffade jag Rumäniens ambassadör, Raduta Matache (i mitten), tillsammans med mina resekolleger från Rumänienresan. Det blev mycket samtal kring situationen för rumänska tiggare i Sverige och kring hur vi skulle kunna hantera situationen.

Från ambassadens sida är man inte förtjust i att rumänska medborgare försörjer sig på tiggeri i andra länder. Och man menar att man gör väldigt mycket på plats i Rumänien för att lyfta levnadsstandarden för de fattigaste, inte minst satsningen på skolor i utsatta romska områden, en satsning som till stor del finansieras med EU-medel. Hur många rumänska tiggare som verkar i olika länder i EU vet ingen säkert, eftersom den fria rörligheten gäller för alla EU-medborgare. Däremot berättade ambassadören att ungefär 25.000 rumänska medborgare bor och arbetar i Sverige. Många av dessa är välutbildade människor, exempelvis läkare. Så bilden av rumäner i Sverige är inte så entydig som man kan tro av debatten.




Tiggarnas situation en oerhört svår etisk fråga - vad tycker du?

2013-11-06

Radio Sjuhärad meddelade i fredags att fler tiggare från Rumänien väntades till Borås i helgen. Förra veckan fanns ett 30-tal tiggare i tältlägret i Borås, och under helgen skulle tydligen ytterligare 17 stycken ansluta. Om det blev så vet jag inte, men det var samtidigt det jag befarade förra tisdagen när jag i direktsändning sa att detta troligen bara är början. Fattigdomen i sydöstra Europa är så stor att vi kan förvänta oss stora strömmar av tiggare till norra Europa. Detta väcker den viktiga frågan om hur vi i Sverige kan hantera situationen på bästa sätt?

Det finns givetvis en stark humanitär sida av diskussionen. När man träffar tiggarna öga mot öga vill man självklart hjälpa. Det är högst naturligt för alla civiliserade människor. Samtidigt blir det ofrånkomligen så att ju mer vi hjälper tiggarna i Borås, desto fler tiggare kommer det hit. Ju mer pengar vi skänker till tiggarna i gathörnen, desto fler tiggare kommer det att sitta i våra gathörn framöver. Och ju bättre härbärgen Borås Stad ordnar, och ju bättre tält tiggarna erbjuds av snälla människor eller organisationer, desto fler tiggare kommer att välja att ta sig till Borås. Och ju fler som lockas hit, desto svårare blir det också för dem att få ihop pengar ens till mat, eftersom konkurrensen mellan tiggarna blir allt hårdare om de allmosor som boråsarna eventuellt vill ge. Är det alldeles självklart att vi verkligen gör en insats om vi lockar allt fler rumäner bort från sitt hemland till en tillvaro som tiggare på gatorna i Borås i höstregnet för att sedan tillbringa nätterna i ett tält på en lerig kulle i centrala Borås? Ska vi verkligen medverka aktivt till att skapa en ny underklass i vårt samhälle, människor från andra EU-länder som lever i misär mitt i centrala staden, utan tillgång till toaletter och hygienutrymmen, kanske på sikt även utan mat, och dessutom med sina läger på mark som tas i anspråk utan markägarens tillstånd?

I den andra vågskålen ligger givetvis att de rumänska tiggarna upplever situationen i hemlandet som fullständigt hopplös. Rätt eller fel, men det är det som driver dem att göra den långa och mödosamma resan till Sverige. Och de pengar de tigger ihop kan faktiskt förändra livet för deras familjer hemma i Rumänien. Jag såg själv exempel på det det på plats i Calarasi i södra Rumänien. Är det då moraliskt rätt att aktivt motverka tiggeriet som kanske är människornas sista chans till försörjning?

För att komplicera bilden ytterligare är det viktigt att känna till att ekonomisk utsatthet inte är ett asylskäl, och aldrig har varit det, vare sig i Sverige eller i några andra länder. Det gör att tiggarna aldrig kommer att få full rätt till kommunens samlade sociala stöd eller hjälp med en bostad. Rent juridiskt betraktas tiggarna som turister, har rätt att uppehålla sig i Borås i maximalt tre månader och har under tiden ansvaret för sin egen försörjning.

Sverige har dessutom redan idag den största tillströmningen av just asylsökande från konfliktområden sedan början av 1990-talet och vi är ett av de absolut mest generösa länderna i hela Europa. Detta skapar stora utmaningar, inte minst att ordna bostäder, och mottagningskapaciteten ligger enligt Migrationsverket redan idag på bristningsgränsen. Sverige är ett litet land med bara drygt 9 miljoner invånare. Hur generösa vi än är så kommer vi aldrig att kunna hjälpa alla fattiga människor i Europa och samtidigt ge asyl till alla andra som är på flykt och söker sig till vårt land. Vilka avvägningar ska vi göra när tiggare och asylsökande konkurrerar om våra generösa, men trots allt begränsade resurser?

Samtidigt finns ju andra möjligheter än tiggeri, nämligen möjligheten att söka sig till Sverige enligt reglerna om arbetskraftsinvandring och försörja sig på eget arbete. Enligt Rumäniens ambassadör är det inte mindre än 25.000 rumäner som idag lever, arbetar och betalar skatt i Sverige. Många av dem är högutbildade, exempelvis ett större antal läkare. Denna möjlighet finns som alternativ för alla dagens tiggare, och ger i så fall betydligt bättre möjligheter till ett värdigt liv i Sverige.

En sak är också klar, och det är att varje EU-land självklart har ett ansvar för sina egna medborgare och inte kan lasta över det på andra länder. Särskilt inte de länder som får miljardbelopp i riktade EU-stöd för att hjälpa sin egen fattiga befolkning, EU-stöd som svenska skattebetalare för övrigt är med och finansierar till betydande del eftersom vi är stora nettobidragsgivare till EU. Borde vi inte kräva av den rumänska staten att de tar sitt fulla sociala ansvar för sina egna medborgare med hjälp av de omfattande EU-medel som landet faktiskt får för just detta?

I Danmark tiggeri förbjudet i många städer, och i Norge läggs inom kort fram ett lagförslag från den nya regeringen om tiggeriförbud. Även Finland har diskuterat liknande förslag. Frågan är om Sverige ska gå samma väg?

Faktum är att jag tycker frågan om tiggarnas situation är en av de etiskt mest komplicerade jag upplevt som politiker. Sunt förnuft säger att vi rimligen inte bör locka hit allt fler ekonomiska flyktingar från andra delar av EU när de ändå inte kan erbjudas värdiga levnadsvillkor. Samtidigt finns en svår moralisk sida av saken. Det sunda förnuftet ställs mot medmänsklighet och där man vill kunna se den rumänske mannen eller kvinnan i ögonen och förklara hur vi resonerar när vi vill hindra dem från att tjäna pengar på tiggeri.

Jag tar nu för första gången alla mina bloggläsare och andra till hjälp. Jag vill helt enkelt veta vad du tycker! Ska vi förbjuda organiserat tiggeri eller ska vi kanske låta tiggarna hållas så länge de tycker det är meningsfullt och tillräckligt lönsamt? Vad är egentligen mest humant? Maila mig gärna, jan.ericson@riksdagen.se eller klicka på "kontakt" ovan och berätta vad du tycker!




Oj vilken uppståndelse det blev...

2013-11-06

I morse väcktes jag av Radio Sjuhärad som ville intervjua mig om mitt utspel kring tiggeriet i Borås. Och sedan rullade det på. Två radiointervjuer, en TV-intervju och en intervju i Borås Tidning blev det under dagen. Dessutom har jag fått ett antal telefonsamtal och flera hundra mail under dagen och mailen fortsätter strömma in. Dessutom har nyhetsinslagen på Radio Sjuhärads och Borås Tidnings websidor även de fått hundratals kommentarer från läsarna.

Jag visste ju att frågan om tiggeriet i Borås engagerar många, men denna uppståndelse hade jag nog inte riktigt räknat med. Jag kommer nu att läsa alla kommentarer i lugn och ro, och återkopplar sedan på bloggen i samlad form med lite reflektioner kring boråsarnas syn på saken.

Nedan nyhetsinslagen från Borås Tidning, Radio Sjuhärad och TV4:













Förbryllande om skolavgifter i Rumänien

2013-12-23

I dag har Radio Sjuhärad ett reportage om de kvarvarande tiggarna i Borås. I en intervju säger en av dem, en kvinna som intervjuas på det kommunala härbärget i Borås att "det är för våra barns skull som vi har kommit hit. Vi måste tigga ihop pengar till ved och till skolavgifter för barnen". Om Radio Sjuhärad gjort en korrekt översättning av det kvinnan säger på rumänska är det ett förvånande uttalande.

Det finns nämligen inga skolavgifter i skolan i Rumänien. Grundskolan är fri och gratis för alla barn, även de romska barnen. Detta fick vi bekräftat flera gånger, både från svenskar på den svenska ambassaden, liksom från de rumänska myndigheterna. Även Rumäniens ambassadör i Stockholm är tydlig med att skolan är gratis för alla barn i Rumänien. Fattiga som rika.

Vid mitt besök i den romska stadsdelen i staden Calarasi stannde vi till just utanför den nybyggda skolan för de romska barnen, bekostad med EU-pengar (bilden). En del av det omfattande EU-stödet till Rumänien, ett stöd som i detta fall definitivt nått fram.

Denna skola erbjuder både förskola och grundskola för de mindre barnen, och den är inte bara gratis för alla barn, de föräldrar som skickar sina barn till skolan får dessutom ett barnbidrag på ca 10 Euro per barn och månad. I skolan erbjuds dessutom alla barn mjölk och smörgås, vilket är ett sätt att få fattiga barn att faktiskt gå till skolan. Skolan erbjuder också läxhjälp till barnen efter skoltid.

Påståendet att tiggarna måste få ihop pengar till barnens skolavgifter låter alltså minst sagt märkligt. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring.







Riksdagsbesök av rumänska parlamentariker

2014-03-20



I dag var jag med och tog emot en delegation av rumänska parlamentariker på besök i riksdagen. Alla är medlemmar i svensk-rumänska parlamentarikerföreningen i rumänska parlamentet. En av dem träffade jag själv vid mitt besök i Rumänien i höstas. Även Rumäniens ambassadör i Stockholm, Raduta Matache, deltog vid lunchen, och jag fick tillfälle att uppdatera henne om situationen när det gäller tiggeriet i Borås. Förutom lite samtal om svensk utbildningspolitk blev det stora samtalsämnet annars situationen i Ukraina. De rumänska politikerna är mycket oroade över situationen, och också bekymrade för att konflikten ska spridas till grannlandet Moldavien och utbrytarrepubliken Transnistrien.