Privat semesterresa till Tanzania och Zanzibar juli 2012
(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned.)
Sommarens Afrikaäventyr, Del 1: Inledning
2012-08-06
Under flera år har vi letat efter prisvärda resor för att göra ett besök i någon av Afrikas nationalparker och se de vilda djuren i sin naturliga miljö. Tyvärr är de flesta resor oerhört dyra. Men efter lite letande hittade vi ett företag i Göteborg (Framtidsresor) som erbjuder skräddarsydda resor för betydligt lägre kostnad än de stora resebolagen, och det visade sig vara ett mycket bra alternativ som vi verkligen kan rekommendera. Lokalt samverkar man bland annat med non-profit-företag som återinvesterar all vinst från turismen i lokala välgörenhetsprojekt. Vår resa gick först till norra Tanzania, därefter till storstaden Dar es Salaam vid kusten och sedan vidare till den delvis självstyrande ö-gruppen Zanzibar som är en del av staten Tanzania.
I ett antal blogginlägg kommer jag att berätta och visa en del bilder från resan. Både vackra turistbilder på vilda djur och underbar natur, men också bilder på oerhörd fattigdom och bilder från det lokala vardagslivet, samt berättelser från en del studiebesök vi gjorde, delvis utanför det officiella programmet. Jag kommer också att göra nedslag i frågor som rör skola, sjukvård, miljöfrågor, biståndspolitik och annat med politisk koppling. Som politiker går det inte att släppa intresset för viktiga samhällsfrågor när man besöker andra länder, även när det är en helt privat turistresa.
Området vi besökte är en del av Östafrikanska gemenskapen, som består av fem länder, Kenya, Uganda, Tanzania, Ruanda och Burundi (se kartan). Tanzania ligger längst ned i söder av de grönmarkerade länderna. Dessa fem länder har tillsammans imponerande 125 miljoner invånare. Målet på sikt är att bilda en politisk federation med gemensam valuta och tullunion. Östafrikanska gemenskapen har sitt högkvarter i Arusha i norra Tanzania där man bland annat har en gemensamt parlament som väljs av de respektive ländernas parlament, en gemensam domstol och ett gemensamt ministerråd där ministrarna från de fem länderna träffas regelbundet. I Arusha finns också den folkmordstribunal som hanterar folkmorden i Ruanda och Burundi.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 2: Vår resväg
2012-08-06
Vi flög först via Amsterdam till Kenyas huvudstad Nairobi. Därifrån fortsatte vi med lokalflyg till Kilimanjaros flygplats utanför Arusha i norra Tanzania. På flygplatsen väntade en jeep för att ta oss vidare till Arusha.
Efter några dagars rundturer i nationalparkerna Lake Manyara och Ngorongoro reste vi österut till den lilla staden Moshi alldeles vid foten av Kilimanjaro där vi bland annat besökte en kaffeplantage och ett svenskfinansierat barnhem.
Vi fortsatte sedan över 50 mil på de tanzaniska landsvägarna med jeep, för att till slut nå kuststaden Dar es Salaam. Efter en övernattning tog vi sedan båt till ögruppen Zanzibar där vi tillbringade en mer traditionell turistvecka med sol och bad men också gjorde några intressanta utflykter. Därefter flög vi hem från Zanzibar via Nairobi och Paris.
Fortsättning följer...
Sommarens Afrikaäventyr, Del 3: Nairobi - Arusha
2012-08-06
Vi flög med Kenya Airways från Amsterdam till Nairobi. Ett nytt fint plan. Överhuvudtaget var det hög klass på alla de flygplan vi flög med, även på kortare sträckor inom Afrika. Flygplatserna var däremot av mer sliten sort. Jomo Kenyatta Airport i Nairobi fick vi lära känna ordentligt på grund av flera timmars väntetid åt båda hållen.
De flesta människor i Östafrika är kristna, men det finns också en del muslimska områden, inte minst Zanzibar. På flygplatsen i Nairobi fanns både ett inrett kyrkorum och en moské, vägg i vägg. Att mosken pryddes med en skylt om att det var förbjudet att sova i moskén verkade inte bekymra de två män som låg och sov på golvet. En kul sak med flygplatsen var den särskilda VIP-lounchen för myndighetspersoner och politiker som kan vänta på sitt flyg i sköna skinnsoffor i ett rum med aircondition. Standarden på resten av flygplatsen låg på en helt annan nivå...
Vi flög sedan vidare med ett mindre plan över Kilimanjaromassivet och landade på Kilimanjaro International Airport i Tanzania. Därifrån åkte vi med jeep till Arusha några timmars resväg. Ovan den välkända klockstapeln i Arusha, som symboliserar att staden är Östafrikas mittpunkt.
Arusha är alltså Centrum för Östafrikanska gemenskapen eller Unionen. I Arusha finns olika organ för att främja samarbetet inom unionen, som ett gemensamt parlament och ett ministerråd, och dessutom är staden säte för en krigsförbrytartribunal för folkmorden i Ruanda/Burundi.
Arusha är dessutom basen för den Tanzaniska armen som bygger på den tidigare principen om allmän värnplikt och är ganska omfångsrik. Hoten är flera, man känner oro för vad som ska hända i muslimska norra Sudan, flyktingströmmarna från Somalia bekymrar och det allra allvarligaste är inbördesstriderna i Kongo.
Arusha är också ett centrum för turism, främst då besökare till de stora nationalparkerna i området, Ngorongoro, Serengeti och Lake Manyara.
Arusha har på senare år växt kraftigt från bara ca 300.000 invånare till idag över en miljon, och är efter Tanzaniska mått en ganska välmående stad. Det är stadens position som centrum för Östafrika, militärbasen och turismen som tillsammans lockar många välutbildade människor, ökar behovet av arbetskraft och som höjer medelinkomsten i staden. Arusha är idag en blandning av fattigt och rikt, lyxiga bilar trängs med handdragna kärror på gatorna, lyxvillor med stora trädgårdar omgivna av murar blandas med mycket enkla bostäder och den lokala marknaden konkurreras med moderna stormarknader av västerländsk typ. Kriminaliteten är tyvärr också hög och vi avråddes från egna promenader i stan efter mörkrets inbrott utan sällskap av en guide eller vakt.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 4: Lake Manyara National Park
2012-08-07
Vårt första nationalparksbesök gick till Lake Manyara National Park. En ganska liten nationalpark med en ganska frodig växtlighet och gott om vatten, vilket skapar särskilda förhållande för djuren. Mitt i parken ligger sjön Lake Manyara.
Strax före infarten till parken passerar man genom en by som är helt ockuperad av storkkolonier i alla träd. Enorma mängder storkar, som med sin vita spillning förvandlat träden till silverfärgade spökträd som syns på mycket långt håll.
Inne i parken finns många av de stora djuren (mer om dem senare), men också apor och stora mängder babianer. I parken finns också en varm underjordisk källa som rinner ut i sjön och som skapar en särskilt lockande miljö för pelikaner, maraboustorkar och massor av andra fåglar.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 5: Apor och babianer
2012-08-07
Nationalparken i Lake Manyara är särskilt känd för sina sällsynta apor av rasen Blue Monkey. Vi fick se dem på mycket nära håll, totalt orädda och väldigt trevliga. (Bilderna ovan).
Det finns också en stor mängd babianer som lever i stora flockar inne i parken och som är roliga att studera. (Bilden tv och nedan). De lever ett verkligt familjeliv och känns synnerligen mänskliga på alla sätt. De små ungarna busar och leker, de stora håller ordning på dem och den store hannen som leder flocken håller ett vakande öga på allihop och analyserar eventuella faror som hotar flocken. De är dock totalt orädda för både jeepar och människor och tittade mest intresserat och nyfiket på oss.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 6: Baobabträden
2012-08-07
Baobabträden (Apbrödsträden) är väldigt speciella. De är ett av de största träden i Afrika och höjer sig över den omgivande skogen. Befolkningen säger att Gud satte trädet upp och ned, eftersom det har rötterna i luften. Och man måste medge att trädens form är väldigt speciell.
Under vårt besök var det "vinter", vilket innebär att det är torrt och då släpper de stora träden sina blad. Men det gjorde bara att man såg trädens växtsätt ännu tydligare. De är verkligen enorma!
Sommarens Afrikaäventyr, Del 7: Ngorongoro Conservation Area
2012-08-07
Ngorongoro är inte en nationalpark i formell mening utan en "Conservation Area". Det innebär att det finns byar och människor som bor inne i parken. I Ngorongoro finns flera Masaibyar som bland annat ägnar sig åt boskapsskötsel och driver sina djur bland alla de vilda djuren på Savannen. Vi besökte en av Masaibyarna, mer om detta i senare inlägg. Vi anlände till Ngorongoro tidigt på morgonen när dimman låg tät över bergen, och man kände verkligen att man var i Afrika.
Som turist är det dyrt att besöka Ngorongoro och de andra nationalparkerna. Dels betalar man en nationalparksskatt (för vår familj på fyra personer gick denna skatt på flera tusen), dels måste man betala en guide som följer med under besöket. Men alla intäkter går till att skydda djuren, så det känns helt okej att betala. Troligen det bästa sättet man som svensk kan stödja ett bevarande av hotade arter. Tidigare bedrevs hård jakt på många av djuren, men idag kan människorna i stället tjäna pengar på alla turister. Hotell och restuaranger skapar jobb i byarna runtomkring, andra får arbete som guider, vakter eller för att underhålla vägarna i området. Ytterligare andra tillverkar souvenirer som man säljer till turisterna eller gör som Masaierna och visar sina byar mot betalning. De vilda djuren har blivit en stor exportinkomst för Tanzania (och även grannländerna), och det är knappast en överdrift att påstå att turismen faktiskt har räddat flera av de hotade arterna från utrotning. Djuren har fått ett ekonomiskt värde som inte mäts i elfenben och skinn.
Man är mycket rädd om djuren i parkerna. Både Ngorongoro och Lake Manyara är avspärrade nattetid, man får endast besöka dem mellan klockan sex på morgonen och sex på kvällen, och endast i sällskap av en guide. Man får dessutom bara vistas i parkerna en begränsad tid för att inte djuren ska störas alltför mycket. Parkerna är bevakade, både vid infarterna och från bevakningstorn på väl utvalda platser. Masaierna som rör sig fritt i Ngorongoro har också god kontroll på ovälkomna besökare. De jagar inte själva, men lever bland de vilda djuren och har anpassat sig efter detta. Vad jag förstod finns det inte längre något problem med tjuvjakt i Ngorongoro.
Ngorongoro är ursprungligen en uråldrig jättelik vulkankrater (flera mil i diameter) omgiven av höga berg. Inne i kratern finns gott om vatten och bete, vilket gör att de flesta djur trivs bra och stannar kvar i kratern. Det är därför Ngorongoro kallas för "Edens lustgård". De vilda djuren känner ingen oro eller hot från människan och lever helt naturligt. De stora rovdjuren har samtidigt gott om föda.
Enorma flockar av gnuer, antiloper, gaseller, zebror och bufflar rör sig över området, och mitt i alltihop kan man få se vilda rovdjur, vackra fåglar, elefanter, noshörningar och giraffer, och i en av de små sjöarna är det fullt av flodhästar.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 8: Några av djuren vi såg
Flera sorters antiloper och gaseller syntes på savannen. Den allra sötaste av dem alla var nog miniantilopen "Dikdik" (nedan till vänster), en väldigt skygg och oerhört liten antilop som oftast gömmer sig i buskarna. Men vid ett tillfälle fick vi syn på en som stod stilla tillräckligt länge för att fångas på bild.
Girafferna ovan betade på stranden av Lake Manyara, en mäktig syn att se dessa stora djur i naturlig miljö. De fanns utspridda längs hela sjön och syntes på stort avstånd.
Det var också gott om stora flockar med Zebror, både i Lake Manyara och i Ngorongoro. Lugna och trevliga djur, som gärna poserade och var lätta att fotografera.
Vanligaste däggdjuret i Ngorongoro är utan tvekan gnuerna, som lever i enorma hjordar. Uppifrån kanten på kratern såg de nästan ut som myror som rörde sig över enorma områden. Det är mäktigt att se hundratals, kanske tusentals gnuer som vandrar i långa led över savannen på sin väg till vattenhålet.
Vid Lake Manyara träffade vi också på flera grupper av elefanter på nära håll. Den största elefanten i en av grupperna verkade irriterad och stormade plötsligt ut från träden rakt mot oss (bilden nedan). Vår chaufför trampade gasen i botten, men jag lyckades ändå få en bild på den stora jätten. En uppretad stor elefant kan lätt välta en jeep!
Den afrikanska buffeln (ovan till höger) syntes här och var, ofta tillsammans med gnuerna. På bilden syns även lite av den stora kolonin flamingos i den stora sjön i Ngorongoro. På avstånd var sjön alldeles rosa av flamingos, säkert många tusen fåglar.
Flodhästar såg vi på flera ställen i båda parkerna, men de ligger ju oftast i vattnet så man ser inte mycket av dem. På vänstra bilden lyckades min dotter fånga en flodhäst som gapar stort, en ganska kul bild. Och plötsligt och oväntat kom två stora flodhästar vandrande över savannen och jag lyckade få en bra helbild på dessa enorma och ganska farliga djur.
De två mest sällsynta djuren är kanske noshörningen och geparden. Noshörningen har varit hårt jagad, men det finns en livskraftig stam i Ngorongoro. Noshörningarna vaktas numera noga från vakttorn uppe på höjderna runt kratern och vakterna följer dem ständigt med kikare för att skydda dem mot tjuvjägare.
Geparden ser man normalt inte, den är oerhört skygg. Men vi hade tur, plötsligt gick ryktet bland guiderna att en Gepard hade synts nära en av vägarna och vi fick den unika möjligheten att se detta underbart vackra djur på ganska nära håll när den smög över savannen i jakt på bytesdjur.
På Savannen finns också en mängd andra djur, exempelvis såg vi hyenor, massor av fåglar, och en del mindre djur. Det enda större djur vi inte fick syn på var leoparderna. Strutsar, pelikaner och Maraboustorkar (bilderna nedan) såg vi däremot många av.
2012-08-07
Sommarens Afrikaäventyr, Del 9: Lejonen i Ngorongoro
2012-08-07
Mäktigast av allt var nog att se en av lejonflockarna på nära håll. Mycket nära håll! En av flockarna befann sig nämligen mitt på en av vägarna i området. Två av lejonen hade lagt sig att vila i skuggan av en jeep som stannat till för att fotografera dem. Lejonen vägrade att flytta på sig så det tog lång tid innan jeepen kunde köra vidare.
Ett annat lejon låg mitt på vägen och vägrade resa på sig. Jeeparna fick helt enkelt köra runt. Djuren strövade i övrigt helt obehindrat omkring bland bilarna och verkade inte bry sig nämnvärt, utöver att de tydligen gillade att vila i skuggan av jeepar som stannat till. I ett buskage vid sidan av vägen kunde vi skymta ett antal av deras ungar. Lejonen upplever inte människan som något hot, eftersom det inte är någon människa som jagar dem.
De kan dock bli irriterade utan förvarning och man får självklart inte gå ur bilen utan får studera lejonen från takluckan.
Att se vilda lejon i sin naturliga miljö var en stark upplevelse, och en trevlig avslutning på besöket i Ngorongoro.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 10: Besök hos Masajer i Ngorongoro
2012-08-08
Inne i Ngorongoro finns flera masajbyar där människor lever på traditionellt vis. Främst ägnar man sig åt boskapsskötsel, och varje dag vallar man sina stora hjordar med kor ned till sjön nere i Ngorongoro för att djuren ska få vatten, varefter de vallas hem till byn igen. Byns barn och ungdomar deltar självklart i detta arbete. Vid vattenhålet trängs korna med gnuer och andra vilda djur. Nattetid stängs djuren in i en stor rund inhägnad i byn till skydd för rovdjuren i området. Främst verkar man använda korna för mjölkproduktion.
Masajerna har givetvis insett att turister är en lukrativ verksamhet, och man måste betala en avgift för att få besöka byn, och gärna köpa lite egentillverkade hantverksprodukter också. Pengarna man får in påstod man främst gick till att köpa vatten (man har ingen tillgång till färskvatten utan måste köpa och transportera vatten till byn). Man köper också livsmedel, kläder och skolböcker till barnen.
Vid vår ankomst till byn möttes vi av en välkomstdans där både män och kvinnor deltog. Sedan blev det en rundvandring i byn och besök i en av hyddorna.
Bostäderna är hyddor byggda av lera, trä och kospillning som yttre täckning. Det är lågt i tak, men inne i hyddan är det gott om plats och den står emot både blåst, regn och hetta. Rökhål i taket gör det möjligt att ha en eld brinnande inne i hyddan. Den sinnrika ingången som är formad som en snäcka håller vinden borta från hyddan.
Byn vi besökte hade ca 170 invånare. Byns hövding har 24 fruar (!), vilket innebär att han i stort sett är far eller farfar till alla barnen i byn. Byn är alltså i praktiken en enda storfamilj. Vår guide, hövdingens äldste son, beklagade sig att han var så ung att han ännu bara hade två fruar, men han skulle skaffa fler. När jag meddelade att jag bara hade en fru såg han väldigt förvånad ut...
Det här med månggifte är en tradition bland masajerna. Givetvis medför det problem. Dels med inavel som ibland medför både fysiska och psykiska funktionshinder, dels risk för att sjukdomar som exempelvis aids ska spridas snabbt i en by. Men vad jag förstod så har masajerna sina egna lagar och regler som är garanterade av den tanzaniska staten, så traditionen med månggifte lär knappast gå att lagstifta bort i Tanzanias parlamentet.
Vi besökte också Masajskolan i utkanten av byn. Skolan är för de minsta barnen (närmast förskola/lågstadium), när barnen sedan blir äldre går de till en större skola långt från byn. Jag fick aldrig riktigt klart för mig hur långt barnen tvingas gå, men en titt på kartan säger att det säkert handlar om flera mils vandring åt varje håll. Detta är väl å andra sidan sannolikt inte jobbigare än att valla kor flera mil, så barnen är nog vana. På bilden till vänster nedan samtalar jag med byhövdingens äldste son och den kvinnliga läraren. Vi fick också en liten högläsning och räkneövning på engelska av barnen. I vilken mån de verkligen förstod det de läste eller bara repeterade en utantillläxa som läraren lärt dem var väl däremot något oklart.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 11: Farväl till Ngorongoro
2012-08-08
Efter besöket i masajbyn och safarituren var det dags att lämna Ngorongoro. Men även utanför Ngorongoro finns spännande djur, exempelvis enorma termitstackar som syns överallt längs vägarna. Denna stack var högre än jag själv, gott och väl två meter hög.
På väg tillbaka till Arusha såg vi solen gå ned över det afrikanska lanskapet.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 12: Moshi
2012-08-08
Moshi är en mindre stad öster om Arusha, alldeles vid foten av Kilimanjaro, afrikas högsta berg, nära 6.000 meter högt. Moshi har några hundratusen invånare och är en sällsam blandning av moderna byggnader och enklare hus. Utanför vårt nya fina åttavåningshotell var det återigen en grusväg - mitt inne i staden.
Moshi är centrum för all tursim till Kilimanjaro, inte minst bergbestigare och vandrare. Många restauranger och hotell lever på turismen. Kilimanjaro var dock helt täckt av moln under hela vårt besök, så vi såg inte en skymt av berget mer än lite svagt en sen kväll, när man kunde skymta snön på toppen. Lite snopet!
Sommarens Afrikaäventyr, Del 13: Besök på kaffekooperativ i Moshi
2012-08-08
Ovanför Moshi, på dryga tusen meters höjd, ligger ett stort antal mindre kaffeplantager. Dessa har slagit sig ihop till flera större kaffekooperativ för att kunna skapa volymer som möjliggör export och effektiv hantering av kaffeproduktionen. Vi besökte kooperativet Kahawa Shamba och fick en rundvandring på plantagen. På kilimanjaros sluttningar odlas främst Arabica-kaffe. Kaffet i kooperativet produceras enligt villkoren för rättvisemärkta produkter.
Jorden är dock oerhört bördig i detta område och det är gott om vatten. Man odlar kaffe och bananer och andra grödor tillsammans. Bananplantorna skuggar de lägre kaffebuskarna och skyddar dem från hetta, och odlingen av flera olika grödor ger större intäkter.
Vi besökte ett traditionellt hus i byn, och man kan bara säga att det var extremt fattigt. Ett golv bestående av grus och jord, enkla träväggar förstärkta med lera och oerhört primitivt. Men andra hus i byn var betydligt bättre, så skillnaden i standard varierar. Ca 80% av husen i byn saknar dock elektricitet. Fast telefoni finns inte heller, däremot en hel del mobiltelefoner. Laddningen sker genom att man betalar en liten slant till den som har el och laddar sin telefon där.
Miljön var trots den enkla boendestandarden tilltalande, hög frisk luft, mycket lummigt och grönt och allt verkade växa med en väldig fart. Barnen verkade ha en mycket bättre boendemiljö än i de fattiga byar och städer vi såg längs vägen, och det var inte heller lika smutsigt och rökigt i byn.
Vid vårt besök fick vi aktivt delta i hela produktionen av kaffe - plocka bönor, krossa dem så ytterskalen rensas bort, stöta skalen så inneskalet försvinner, rensa bönorna, rosta dem över öppen eld och slutligen med en stor trämortel krossa kaffebönorna till kaffe. Därefter drack vi vårt egenproducerade kaffe i ett av husen i byn. På bilden nedan har jag fått ansvaret för att rosta vår skörd över öppen eld innan det är dags att mala kaffet.
Jag fick stor respekt för arbetet bakom produktionen av ett kilo kaffe, och det var beklämmande att höra hur lite man fick betalt jämfört med det pris vi själva betalar i affären hemma. Jag ska aldrig mer klaga över dyrt kaffe!
Sommarens Afrikaäventyr, Del 14: Skola och sjukvård i Tanzania
2012-08-08
Under vår resa pratade jag mycket med våra guider för att lära mig mer om Tanzania. Man påpekade gärna att både skola och sjuikvård omfattar alla, men när man skrapade lite på ytan insåg man snabbt att det inte riktigt är så.
Grundskolan (primary school) är formellt sett gratis och öppen för alla barn. Men samtidigt krävs det att föräldrarna betalar en skoluniform och allt skolmateriel som pennor, papper och liknande. Detta kanske inte låter så farligt efter svenska mått, kostnaden är motsvarande några hundra svenska kronor per år. Men för en fattig familj på landsbygden helt utan inkomster och med självhushåll finns det inga pengar till barnens skolgång. Alltför många fattiga håller därför sina barn hemma i stället för att skicka dem till skolan. Barnen används som arbetskraft hemma på gården.
De barn som går i skolan verkar inte heller få någon vidare undervisning. Ofta är det brist på utbildade lärare, och man går i skift, en grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen. Fler personer vi talade med sa rent ut att barnen inte lär sig något alls i skolan.
När det sedan är dags för secondary school (gymnasiet) måste eleverna pröva för att få börja där. Endast de duktigaste eleverna får chansen, de som inte blir antagna hänvisas till privatskolor om föräldrarna har råd. Många barn går därför inte i gymnasiet. Det finns universitet och en del tanzanier är välutbildade, men det handlar då ofta om människor i de större städerna.
Sjukvården i Tanzania är också starkt subventionerad av staten, men inte gratis. Man betalar kontant på plats eller via egen privat försäkring. Även här fick vi klart för oss att för tanzanier med arbete och hyfsad inkomst är sjukvårds- kostnaderna inget problem utan snarare billigt, men för den som saknar inkomst och pengar är det en helt annan sak.
Social omsorg om äldre, funktionshindrade, föräldralösa eller hemlösa verkar inte finnas alls, eller i mycket liten utsträckning. De flesta verkar vara hanvisade till bygemenskapen eller familjen. Har man lämnat sin by och flyttat till storstäderna är det tiggeri och hemlöshet som gäller
Sammantaget kan man konstatera att Tanzania har enorma utmaningar att lyfta befolkningen ur fattigdomen, att ge barnen en god utbildning och erbjuda sjukvård och äldreomsorg och sociala skyddsnät för utsatta människor. Ett glädjeämne är alla de frivilligorganisationer, kyrkor och ideella krafter som gör lokala insatser. Mer om det i nästa inlägg.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 15: Barnhemsbesök i Moshi
2012-08-08
Vi gjorde ett besök som låg helt utanför programmet, nämligen på ett barnhem i Moshi. Barnhemmet finansieras av svenska privatpersoner, för övrigt bosatta i Marks kommun. Vi träffade dessa markbor som för tillfället var på besök i Moshi och följde med på ett besök ut till barnhemmet.
Barnhemmet har 12 barn i varierande åldrar. Barnen är föräldralösa, flera av dem har mist båda sina föräldrar i aids, andra är gatubarn som man tagit hand om. Barnhemmet är en liten lummig oas med fin och lekvänlig trädgård i utkanten av Moshi. Man arbetar just nu med en utbyggnad av barnhemmet.
Man har några fast anställda och försöker ge barnen en bra uppväxt i något slags "storfamilj", där alla hjälper till efter förmåga. Vid vårt besök pågick hårklippning där den äldste ungdomen ordnade till frisyren på de mindre barnen. Stämningen var god och man kände verkligen att dessa tolv barn fått en chans som många andra barn saknar. Alla barnen går i skolan och de får en kärleksfull uppväxt i trygghet, finansierat av svenska pengar. En form av frivilligt bistånd som verkligen når dit det ska!
Barnhemmet har också ett hus där frivilliga volontärer kan bo. Man tar emot svenska ungdomar som vill arbeta frivilligt under en längre eller kortare tid. Tankar finns även att erbjuda elever från Marks Gymnasieskola, främst omvårdnadsprogrammet, praktik på barnhemmet framöver.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 16: Mer än 50 mil genom Tanzania
2012-08-08
Efter besöken i norra Tanzania körde vår chaufför oss över 50 mil med jeep genom den tanzaniska landsbygden, från Moshi vid Kilimanjaro ner till storstaden Dar es Salaam vid kusten. Första halvan av resan gick på högplattån "Masaj-stäppen" längs den långa bergskedjan som går från Kilimanjaro i öster nästan ända fram till kusten, och utgör gräns mellan Tanzania och Kenya.
Resan tog över 10 timmar, och under den tiden hann vi se väldigt mycket av Tanzanias landsbygd, både total ödemark, byar och små städer. Ju längre österut vi kom, bort från området Arusha/Moshi, desto fattigare blev det. Jordbruksmarken är sämre, vattentillgången närmast obefintligt och klimatet mycket torrt. Låga buskar täcker marken, och av och till står ett ståligt jättelikt baboabträd eller enstaka andra större träd.
Den vanligaste grödan i detta området är jättelika fält med Agave (bilden ovan till vänster). Bladen från växten används för att tillverka korgar och andra flätade produkter. Lite majsodlingar syntes också längs vägen.
Byggnaderna och bostäderna blev allt mer primitiva, allt oftare var det enkla fallfärdiga lerhyddor med halmtak i stället för betonghus med plåttak som var vanligare uppe i bergstrakterna runt Kilimajaro. Vi fick klart för oss att detta är en av de fattigaste delarna av Tanzania.
Längs vägen säljer man de få produkter man producerar. Varje by verkar vara specialiserade på sina grödor, en säljer meloner, en annan bara bananer eller endast apelsiner.
När vi närmade oss Dar es Salaam blev byarna större och husen återigen lite bättre. Affärsverksamheten ökade i omfattning och mängden människor och bilar likaså. Sista biten genom Dar es Salaams förstäder tog flera timmar att köra genom nästan stillastående trafik.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 17: Tanzania - politik och fakta
2012-08-08
Tanganyika blev självständigt 1964 och gick då i en union med Zanzibar. Det nya landet tog då namnet Tanzania. Huvudstad är officiellt den mindre staden Dodoma mitt inne i landet där parlamentet finns, men regeringen och de flesta myndigheter finns i den förra huvudstaden, storstaden Dar es Salaam vid kusten. Elaka tungor påstod att parlamentet flyttat till den mindre staden Dodoma för att parlamentarikerna var trötta på bilköerna i Dar es Salaam. Det skule i och för sig inte alls förvåna.
Även i Tanzania sänds debatterna i parlamentet direkt i TV, och det är lätt att förstå att fattiga landsbygdsbor som bor i lerhyddor med halmtak har svårt att känna att parlamentarikerna lever i samma värld när de ser de välklädda parlamentarikerna i det nybyggda parlamentet. Tanzania är kontrasternas land. Vissa människor lever på västerländsk nivå eller till och med högre medan andra är extremt fattiga.
Tanzania har drygt 43 miljoner invånare enligt den senaste folkräkningen, men ingen vet exakt hur stor befolkningen är. De flesta tanzanier tillhör folkgruppen Bantu som består av över 130 olika stammar. På fastlandet är en majoritet kristna, ca en tredjedel muslimer och resten tillhör lokala traditionella religioner. På Zanzibar är 99% av befolkningen muslimer. Landet är ett av få i Afrika som inte skakas av interna motsättningar utan har något slags gemensam nationalkänsla. Det gemensamma språket är Swahili och även engelska är officiellt språk.
I både Tanzania och grannländerna finns stora mängder naturtillgångar, både guld, uran, ädelstenar och olika slags metaller. Denna rikedom är för övrigt är en orsak till det påpgående inbördeskriget i Kongo.
När Tanzania blev självständigt tog det revolutionära socialistiska partiet makten och utropade en enpartistat. Även efter att flerpartisystem infördes 1992 så har revolutionära partiet styrt landet hela tiden, men oppositionen har stadigt vuxit sig starkare i de senaste valen. Tanzanias förste ledare var socialisten Julius Nyerere. Hans socialistiska dröm spårade uppenbarligen ur. Under hans styre nationaliserades många utländska företag, men utan att det fanns kompetent personal som kunde driva dem, utländska lärarvolontärer ersattes med inhemska lärare utan tillräckliga kvalifikationer och självständiga bönder tvingades in i för dem främmande socialistiska kollektiv. Ett elittänkande bredde ut sig bland dem som på statens bekostnad fått högre utbildning. Den afrikanska socialismen under Nyerere urartade i byråkrati och korruption, vilket lever kvar än i dag.
Vår guide påstod att inkomstskatten i genomsnitt var ca 10% på löneinkomster, men det är inte säkert att siffran är korrekt. Men oavsett vilket verkar man inte få mycket för de pengar man betalar i skatt. Lönerna för offentliganställda verkar vara låga och det uppmuntrar givetvis till "extraknäck".
Tanzania var länge den svenska socialdemokratiska regeringens afrikanska favoritland och Sverige har genom åren lämnat ett antal miljarder i bistånd till landet. Presidenten Nyerere var personligt bekant med Olof Palme, som också besökte Tanzania flera gånger. När man talar med lite äldre politiskt intresserade och välutbildade tanzanier nämner de ofta spontant Olof Palmes namn. När jag förklarade att jag själv är parlamentsledamot och tillhör den andra politiska planhalvan som numera styr Sverige väcker det viss uppmärksamhet. Men alla svenskar är populära, även om man får många kommentarer om missriktat svensk bistånd som inte alls når människorna utan försvinner i korrumperade fickor på vägen.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 18: Korruption och bistånd
2012-08-08
Denna bildserie är en illustration av den utbredda korruptionen i Tanzania. Under vår långa dagsresa på landsvägen från Moshi till Dar es Salaam, drygt 50 mil, stoppades vi ett antal gånger av polisen. Ibland för en nitisk kontroll av fordonet eller fordons- handlingarna, ibland för en verklig eller påhittad fortkörning.
När vi stoppades var proceduren densamma. Först en diskussion mellan polismannen och vår chauför om huruvida något fel begåtts. Därefter gjorde polismannen ett tecken bakom ryggen om att det var läge att betala en muta. Vår chaufför gick då ur bilen och gick iväg och förhandlade en stund. När han betalat en summa i muta, normalt motsvarande 50 eller 100 svenska kronor, fick vi köra vidare. Vid ett tillfälle fick vår chaufför ett "kvitto" på böterna, men när vi tittade på kvittot var det daterat 2011 - det var ett gammalt kvitto, vilket gjorde att poliserna slapp redovisa bötesbeloppet och själva kunde dela pengarna mellan sig.
För ordningens skull ska jag påpeka att jag inte har något belägg för att just polismannen på bilden tog några mutor från vår chaufför. Mutor betalas inte i direkt anslutning till det egna fordonet, utan affären görs upp en bit bort vid vägkanten. Vår chaufför berättade att han ibland kunde stoppas 11 gånger under de 50 milen mellan Moshi och Dar es Salaam.
Ett annat utbrett system är obefogad "dricks" till allt och alla. Ingen verkar göra sitt arbete om man inte blir smord med extra dricks utöver sin lön. Det gäller personal på hotell och restauranger, men också vad vi förstod offentliga myndighetspersoner. Lärare arbetar exempelvis ofta mot lön i den offentliga skolan, men har samtidigt anställning som lärare även i en privatskola. Ibland uteblir man sedan från sitt vanliga arbete i den offentliga skolan. Även på flygplatsen såg vi misstänkta fall av mutor där flygplatspersonal tog kontant betalt av turister för alltför tungt bagage, utan att lämna kvitto. Som turister visste vi om systemet med "dricks" innan, och hade förberett oss med stora buntar med endollarsedlar för detta ändamål.
Vi fick höra från säker källa (svenskar på plats) att misstänkt korruption till och med förekommer på den svenska ambassaden i Dar es Salaam. Lokalanställd tanzanisk personal påstås begära mutor för att handlägga visumärenden och liknande. Om man inte betalar mutor dyker det ofta upp "oväntade problem" som gör att ärenden drar ut på tiden. Svenskarna på plats hade uppmärksammat den svenska ambassadledningen på detta, men utan resultat. Detta är något jag tänker lyfta politiskt. Svenska ambassader ska givetvis inte förknippas med mutor och mygel.
Det svenska biståndet ifrågasätts också av alla välutbildade tanzanier man träffar. De säger rakt ut att det är meningslöst att pumpa in pengar i Tanzania, dessa når ändå aldrig den fattiga befolkningen utan stannar i politikernas och ledarnas fickor. Bättre tycker de det är om man arbetar med mindre lokala projekt där man direkt kan se effekter av det utländska stödet.
Det allra bästa sättet att stödja Tanzania är kanske att besöka landet som turist. På Zanzibar får man hela 80% av sina exportinkomster från turismen redan idag, och det finns en stor potential att utveckla turistnäringen ytterligare i hela Tanzania. Men självklart är den utbredda korruptionen ett problem både för att locka utländskt kapital företag och turister till landet.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 19: Gigantiska miljöutmaningar
2012-08-08
Tanzania brinner! Både på landsbygden och inne i stan används främst ved och träkol som bränsle. Ett exempel är Stone Town, huvudstaden på Zanzibar. Bara bagerierna i denna stad förbrukar dagligen (!) mellan 30 och 45 ton ved för att baka sitt bröd. Längs vägarna ställer lokalbefolkningen ut säckar med kol eller travar med ved som sedan förbipasserande köper med sig. Ved och kol används både i hushållen för matlagning, uppvärmning och belysning, i jordbruket, på kaffeplantagerna och av industrin.
Utöver detta eldar man upp alla sopor öppet i naturen, antingen vid vägkanten eller i grävda gropar. I byarna brinner det överallt längs vägen. Samma sak inne i städerna, röken sticker i näsan när man är ute. Hälsoriskerna måste vara enorma.
Värsta exemplet var nog i Moshi där det fanns en gata med flera verkstäder och däckfirmor för tunga fordon. Varje dag eldar man upp alla de gummidäck som man bytt ut på lastbilar och maskiner, mitt inne i stan! Den tjocka svarta röken ligger över området varje dag och det svarta sotet från däcken rinner ned i närmsta vattendrag.
Bensin kostar nästan lika mycket som i Sverige, vilket gör att det är mycket dyrt för Tanzanier att köra bil. Men trots detta växer bilparken ohämmat och vägnätet räcker inte till. Många fordon är i usel kvalitet och alltför ofta bolmar tjock svart rök ur fordonens avgasrör.
Men inte nog med detta, i Tanzania, främst de fattigare delarna,
tillämpas fortfarande svedjebruk i stor omfattning som innebär att man eldar av buskvegetationen och den låga skogen för att sedan kunna så majs eller plantera bananplantor i askan. Längs vägen mellan Moshi och Dar es Salaam såg vi ett stort antal pågående bränder under en och samma dag. Det var sorgligt att se det sönderbrända landskapet och alla förstörda träd, och man kan bara tänka sig hur många vilda djur som dör i lågorna.
Vi fick klart för oss att det idag är förbjudet att hugga ned skog i Tanzania utan tillstånd. Men tydligen ser man ändå mellan fingrarna med organiserat svedjebruk, trots att det allvarligt skadar både växter och djur och samtidigt medför enorma hälsoproblem i form av sot och förorenade vattendrag.
Elnätet är ytterst bristfälligt, många byar saknar helt elanslutning. Fast telefonnät finns inte, men ganska många verkar ha mobil. Laddar gör man då hos någon som har el i sitt hus eller på sin arbetsplats, och man betalar en liten slant för elen. Att ansluta sig till elnätet är mycket dyrt, och även elförbrukningen är dyr för många fattiga landsbygdsbor.
Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv när jag tänkte på de svenska klimatfanatikerna som gjort de svenska koldioxidutsläppen till sin viktigaste fråga. Det blir närmast lite fånigt att tala om koldioxidutsläpp i Sverige när man sett omfattningen av ved- och koldeldning i Afrika. (Vilket för övrigt är exakt samma sak som jag upplevde vid mitt besök i Indien). Det bästa vi kan göra för den globala miljön är givetvis att hjälpa fattigare länder att komma ifrån beroendet av kol och ved och trygga deras tillgång på friskt vatten. Kanske bygga små solkraftverk för elproduktion, rusta upp och bygga ut elnätet, byta till gasspisar i hushållen, hjälpa bönder att lära sig nya former av odling eller byta grödor som inte kräver svedjebruk, effektivisera industriprocesser, borra brunnar, rena avlopp och skydda vattentillgångarna. Om vi använde bara en bråkdel av kostnaden för dyra svenska "klimatinvesteringar" till att hjälpa Tanzania skulle effekten givetvis bli mångdubbelt större och dessutom antagligen rädda massor av människor från en för tidig död till följd av luftföroreningar eller otjänligt vatten. Det är hög tid att skicka de svenska klimatfanatikerna till Afrika eller Indien på studieresa!
Sommarens Afrikaäventyr, Del 20: Dar es Salaam
2012-08-11
När vi närmade os Dar es Salaams förstäder blev kommersen livlig. Försäljarna flockades kring alla bussar för att leverera varor genom fönstren.
Dar es Salaam är en verklig storstad, uppges ha något under 4 miljoner invånare, men sanningen är nog den att ingen riktigt vet. Vi bodde på ett hotell ganska nära Centrum, men trots detta var det återigen en usel grusväg som gata utanför det fina hotellet. Vi drabbades av ett riktigt monsunregn, och gatan mer eller mindre flöt bort.
Staden har många moderna byggnader och är finansiellt Centrum för Tanzania. Här finns också regeringsbyggnader och ambassader och en viktig hamn. Men det finns också en ofattbar slum, fullt i klass med Bombay i Indien. Ovanstående två foton har jag hämtat från Internet, vårt besök varade bara ett dygn, och det fanns ingen möjlighet att skapa sig en översiktlig bild av staden. Men det lilla vi såg styrkte att kontrasterna är oerhörda.
En sak som upprepas i alla större tanzaniska städer är den välkomnande försäljningen av växter och plantor längs infartslederna. Plantor är oerhört billigt och utbudet fantastiskt stort. Och många tjänar sina pengar på detta och driver upp och sköter sina plantor direkt i anslutning till gatorna. Ett vacker inslag i en annars ganska grå och smutsig stad.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 21: Förebyggande arbete mot Aids
2012-08-11
När jag gick runt i området kring vårt hotell såg jag plötsligt denna husvagn uppställd i en gatukorsning. Det var hälso- ministeriets husvagn och en del i regeringens kamp mot aids. Utanför husvagnen satt en grupp yngre kvinnor och väntade på att få komma in något av husvagnens fyra rum och hiv-testa sig. Av hänsyn till unga kvinnorna avstod jag från att fotografera de inblandade.
Jag fick dock kontakt med en kvinna som verkade ansvara för verksamheten och lämnade över mitt engelskspråkiga riksdagsvisitkort, vilket brukar öppna alla dörrar. Så också denna gång. Jag frågade om hon hade tid att berätta lite om Tanzanias program mot HIV och AIDS. Det var inga problem. Efter en stund fick jag stiga in i husvagnen och prata med en av sköterskorna.
Hon menade att Tanzania tar HIV och AIDS på stort allvar och att man har bättre kontroll på dessa sjukdomar än i grannländerna
Sköterskan berättade att de flesta som testar sig glädjande nog är negativa, ca 80%. Men alltför många är trots detta smittade och regeringen får välkommet stöd från WHO i sitt förebyggande arbete. Detta går bland annat ut på att informera om hur man skyddar sig mot smitta, det handlar om att genomföra HIV-tester, och det handlar om att förebygga blodsmitta på sjukhusen. Man har också blivit bra på att medicinera HIV-positiva gravida kvinnor, och på det sättet skydda fostret från att smittas av mamman. Samtidigt sa hon att det är en stor utmaning att få människor på landsbygden som varken kan läsa eller skriva att ta till sig kunskap och information. Traditionen med månggifte är också ett problem, en man med många fruar kan givetvis smitta allihop om han själv är HIV-positiv.
Att stödja Afrikas länder i kampen mot HIV och AIDS är oerhört angeläget. Många barn blir föräldralösa när de mister sina föräldrar i AIDS, och de som är svårt sjuka hamnar ofta utanför samhället i en ofattbar misär eftersom ingen vågar ha med dem att göra. Mediciner är dyra och det drabbar en sjukvårdsorganisation som redan är hårt ansträngd och har små resurser.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 22: Färjan till Zanzibar
2012-08-11
Det kändes ganska skönt att lämna Dar es Salaam, inte minst som det kom flera oerhört kraftiga skyfall mellan varven, det var säsong för monsunregn. Vi blev körda till färjeterminalen för att fortsätta vår resa mot Zanzibar. Vi blev anvisade en egen plats att vänta på i något slags gallerförsett förrådsrum. Man ville tydligen inte att vi skulle behöva vänta tillsammans med lokalbefolkningen. Färjeterminalen var ett totalt kaos av människor, men till slut kom vi på rätt färja.
Här lämnar vi Dar es Salaam och börjar resan mot Zanzibar.
Både vår egen färja och de andra vi såg var nya och moderna. Det kändes bra, med tanke på att det var en stor färjekatastrof bara någon vecka innan vi kom till Dar es Salaam. Hundratals människor omkom då när en äldre, mycket överlastad, bilfärja sjänk utanför Zanzibar. Under vår båtresa satt jag och spanade ut över vattnet för att eventuellt se några delfiner. Plötsligt kom ett manslik flytande förbi fönstret, på bara några meters avstånd. Det var en medelålders västerländsk man. Hans öppna ögon stirrade rakt ut och det var en riktigt otäck upplevelse. Troligen var det ett av offren från den nyligen inträffade färjekatastrofen.
Slutligen anlände vi så till Stone Town, huvudstaden på Zanzibar, mest känd för sina gamla hus med vackra dörrar, och för att det är den legendariske sångaren Freddy Mercurys födelsestad.
"Karibu Zanzibar" betyder "Välkommen till Zanzibar" på swahili.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 23: Arabian Nights
2012-08-11
Med minibuss tog vi oss tvärt över ön från Stone Town till den lilla fattiga byn Paje på östkusten. När vi klev in på vårt hotell, Arabian Nights, kändes det som att komma till paradiset. Och alldeles utanför hotellet väntade den milslånga stranden och det turkosblå vattnet.
I Tanzania har man alltid myggnät runt alla sängar på hotellen, och när man lägger sig fäller man ned dem runt hela sängen. Moskiterna kan sprida malaria, och även om man är vaccinerad så är det skönt att slippa utsätta sig för risken. Snygg bäddning för övrigt, så ska det se ut hemma också framöver...
Från restaurangens lilla altan med vasstak hade man denna utsikt över Indiska Oceanen. Själv sitter jag och slöar i skuggan med ett glas coca-cola. Alkohol fanns inte på vårt hotell och inte på de flesta andra heller. Zanzibar är muslimskt och då blir det inga starkvaror. Fast längs stranden fanns en 4-5 restauranger som hade både vin och drinkar och det är inte förbjudet att dricka alkohol.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 24: Paradisstranden vid Paje
2012-08-11
Varför åka till Västindien, Bali eller Thailand? Zanzibar är billigare, det är betydligt färre turister, och man har nästan stranden för sig själv. Bättre än så här blir det nog inte.
På stranden spelar byns pojkar fotboll, fäderna är ute och fiskar och mödrarna tvättar eller letar efter ätbara snäckor tillsammas med de små barnen. Och mitt i detta solar och badar turister, och dessutom är Paje ett centrum för Kite-surfning (surfning efter flygande drake eller skärm). Längst stranden finns ett antal restauranger, men området är väldigt oexploaterat med ytterst få affärer och butiker. Ingen hyr ut solstolar på stranden eller går omkring och säljer donuts eller dricka....potentialen på Zanzibar för att bygga ut turistnäringen är enorm.
Längs stranden erbjuder lokalbefolkningen turer med traditionella båtar ut till reven utanför för den som vill dyka eller snorkla.
En spännande sak är tidvattnet som rör sig med viss regelbundenhet, flera gånger om dagen. När det är som lägst är det plötsligt flera kilometer ut till vattnet. Man får välja sina badtillfällen.
Stranden är gott och väl en mil lång, och där vi bodde går sanden ut många hundra meter ut i vattnet. På andra ställen är det revstränder där det inte går att bada. Paje har antagligen bland de bästa stränderna längs ostkusten. Bilderna nedan är från en strand några kilometer söder om vårt hotell, inte alls lika badvänligt, men en ganska spännande natur.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 25: Delfinsafari i Indiska Oceanen
2012-08-11
I en av vikarna på södra delen av Zanzibar har en stor koloni flasknosdelfiner sina hem. Förr jagades dessa hårt eftersom de ansågs äta upp bybornas fisk. I dag är området naturreservat, och byborna har fått en ny inkomstkälla. Man kör ut turister med båt för att studera delfinerna, eller till och med simma, snorkla eller bada bland dem. Man säljer också souvenirer inne i byn vid den lilla hamnen. Återigen kan man säga att turismen både gör det möjligt att rädda de vilda djuren och skapa ekonomisk utveckling hos människorna i området.
Första känslan var att alla båtar som kör omkring i området och letar efter delfinerna och sedan följer efter dem borde störa delfinerna. Men vi förstod snart att delfinerna tycker om uppmärksamheten och snarast söker sig till båtarna av nyfikenhet. Det var en fantastisk känsla att se dessa underbara djur på nära håll. Ett minne för livet.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 26: Regnskog och mangroveträsk
2012-08-11
Mitt inne på Zanzibar finns Jozani-skogen, en lokal regnskog. Ormbunkarna var högre än jag själv.
Vi fick också chansen att vandra runt lite i ett område med äkta mangroveträsk i utkanten på skogen.
Den lilla kameleonten som fanns i området var också svår att motstå...
Sommarens Afrikaäventyr, Del 27: Red Colobus Monkey
2012-08-11
Jozaniskogen är dock mest känd för sin unika koloni av speciella
apor - Red Colobus Monkey - som bara finns på Zanzibar. Vilka
underbara djur, helt orädda går de omkring på stigen runt fötterna
på besökarna eller sitter uppe i träden ovanför stigen.
Och på den underbara bilden till vänster sitter en mamma i ett träd
och ammar sin unge.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 28: Stone Town
2012-08-08
Stone Town är Zanzibars huvudstad och säte för det lokala parlamentet. Zanzibar har ju en ganska självständig ställning inom Tanzania med ett väl utvecklat självstyre. Staden är full av gamla vackra byggnader från kolonialtiden och även om det finns utbredd fattigdom i utkanten av staden kändes det mindre fattigt på Zanzibar än på fastlandet.
Ovan en bild från en av de lokala marknaderna, och till höger en brädgård. Trä är ett viktigt byggnadsmaterial på Zanzibar.
I Stone Town finns enorma hyreslängor som inte ser alltför inbjudande ut. Till höger en lokal "buss" i form av en lastbil med flak, försedd med bänkar. Detta transportmedel kunde man åka med tvärs över ön för bara några kronor.
Ovan till höger det gamla apoteket alldeles vid färjeterminalen, en av stadens mest kända byggnader. En annan av sevärdheterna i Stone Town är den gamla fästningen.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 29: Prison Island och sköldpaddorna
2012-08-08
En av utflykterna vi gjorde från Stone Town var till Prison Island. Det är till skillnad från vad namnet antyder, inte alls någon fängelseö, det planerades ett fängelse där men det blev aldrig verklighet. Däremot var ön en omlastningsplats för slavar under en period. I dag är det i stället ett hem för en stor koloni av sällsynta landlevande sköldpaddor.
Vi åkte med en av de traditionella båtarna från Stone Town ut till ön, och efter lite snorkling vid reven runt ön lade vi till i den lilla hamnen poå en sandbank vid ön. Lite bad blev det också tillfälle till, och här tar jag ett dopp i det svalkande vattnet.
Öns stora attraktion är alltså den stora kolonin med landlevande jättesköldpaddor. Från början av dessa en gåva från Seychellerna till sultanen av Zanzibar. I dag har kolonin med skädlpaddor växt stadigt och är många hundra djur. Nu kan man i stället återplanetra sköldpaddor på Zanzibar, där sköldpaddorna i dag är betydligt mer sällsynta.
Bilderna visar hur enorma de största skäldpaddorna är. Den äldsta är 185 år, och den största på mina bilder är 155 år. Åldern uppdateras varje år på sköldpaddornas skal med blå färg så man kan hålla ordning på dem.
Ovan till vänster sitter jag och dottern med var sin ettårig skäldpadda, och bredvid oss ligger den 155 år gamla jättesköldpaddan. Nedan syns hur man tar hand om alla små nyfödda sköldpaddor och föder upp dem i trygghet innan de släpps ut på ön. På ön finns också en del andra djur, exempelvis påfåglar och några exemplar av den tidigare nämnda miniantilopen dik-dik. Något sötare är svårt att tänka sig!
Sommarens Afrikaäventyr, Del 30: Ramadan
2012-08-08
På Zanzibar sänds koranläsning dygnet runt. Man läser en vers i taget och visar den på TV både på arabiska och Swahili. I andra kanaler diskuterar man korantolkning. Trots detta känns islam på Zanzibar ganska avslappnad, även om man ropar ut böner i högtalare från moskéer på kvällarna.
Vi besökte Tanzania och Zanzibar mitt under muslimernas fastemånad Ramadan. Under denna månad vare sig äter eller dricker en rätttrogen muslim mellan soluppgång och solnedgång. Men när skymningen närmar sig öppnar alla restauranger och gatuserveringar, man grillar och lagar mat överallt. Här är det den kända parken vid hamnen i Stone Town, Forodhani Gardens, som blomar upp på kvällen.
På vårt hotell i Stone Town låg ett papper från turistmyndigheten i våra rum där vi uppmanades att inte äta, dricka, kyssas (!) eller röka offentligt utomhus under Ramadan. Men som turist är det inget problem att äta eller till och med dricka alkohol dagtid inomhus på olika restauranger. Och det är inte något tvång att efterleva de muslimska restriktionerna under Ramadan. De guider och andra vi pratade med sa att var och en tolkar reglerna efter sitt eget hjärta, och konstigare än så var det inte. Islam i Zanzibar-tappning kändes inte särskilt fundamentalistisk.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 31: Hamnen i Stone Town
2012-08-08
Ovan utsikt från hotellets restaurang på taket av huset. Omgivningen närmast hotellet var inte speciellt charmig,
slitna hamnskjul och närmast vattnet en container-
terminal. Men utsikten över hamnen och havet utanför
var fin.
Nedan hamnen i Stone Town i skymningen, och längst
ned en av byns många fiskebåtar på väg ut på nattfiske
i solnedgången.
Sommarens Afrikaäventyr, Del 32: Hej då Tanzania och Kilimanjaro
2012-08-08
Så var det dags att lämna flygplatsen på Zanzibar och ta flyget till Nairobi i Kenya för fortsatt färd till Göteborg via Paris. Många intryck hade vi med oss. Sällan har man väl gjort en resa som gett så många intryck och där man lärt sig så mycket och fått perspektiv på den svenska tillvaron.
Och slutsatsen är given - bästa sättet att stödja Tanzania och andra utvecklingsländer kan mycket väl vara att åka dit som turist. Vi har sett verkligheten, hur turismen räddar utrotnings- hotade djur, skapar arbetstillfällen för fattiga tanzanier och kan få hela byar att blomstra.
Finalen på reseberättelsen får bli dessa bilder där vi - äntligen - fick se Kilimanjaro. Från flygplanet på väg från Zanzibar till Nairobi! Man ser glaciären på den nästan sex kilometer höga toppen. Snö mitt i Afrika, ganska häftigt!
|
