Utskottsresa till Lappland 4-8 september 2011
(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned.)
Med Utbildningsutskottet på studieresa i Lappland
2011-09-04
De närmaste dagarna kommer jag att tillbringa i den svenska fjällvärlden. Det är Riksdagens Utbildningsutskott som gör en studieresa till bland annat Abisko, Björkliden, Nikkaloukta och Tarfala, samt avslutar resan i Kiruna. Temat är forskning, och då främst miljö- och klimatforskning. Utbildningsutskottet är det riksdagsutskott som ansvarar för forskningsfrågorna.
Efter att vi landat på Kiruna flygplats åkte vi med buss längs Torneträsk (första bilden) till Björkliden där vi sover i natt. Andra bilden är utsikten från mitt hotellfönster över Torneträsk med Lapporten i bakgrunden. I morgon blir det en heldag i området kring Abisko naturvetenskapliga station tillsammans med Polarforskningssekretariatet och olika forskargrupper.
Vädret är inte direkt som hemma, där det var 23 grader varmt när jag åkte hemifrån idag. Här är det runt 10 grader på dagen och bara några få plusgrader på natten. Och just nu är det grått och mulet. Men väldigt vackert!
Abisko Naturvetenskapliga Station och Stordalens försöksfält
2011-09-05
Uppdaterad
Efter frukost på Björklidens hotell med en fantastisk utsikt över Torneträsk där morgonsolen speglade sig i vattnet, gick färden till Abisko Naturvetenskapliga Station, där vi dels fick en presentation av Polarforskningssekretariatet från dess föreståndare Björn Dahlbäck, och därefter en dragning om Abiskostationen och dess forskning från stationschefen Christer Jonasson. Därefter fick vi ett par vetenskapliga dragningar rörande ett par pågående forskningsprojekt, dels om hur klimatförändringarna påverkar växtligheten i Aktis, dels ett pågående forskningsprojekt med en geofysisk kartläggning av Torneträsk.
Därefter fortsatte vi till Stordalens försöksfält, där vi dels fick en lektion om hur permafrosten fungerar, och därefter ett par vetenskapliga dragningar om pågående forskning, där man bland annat mäter koldioxid och metangasutsläpp från myrmarken. När det gäller klimatforskning är långa mätserier helt avgörande, bara genom historiska data kan vi förstå dagens värden. Just Stordalens försöksfält har unikt långa mätserier och erbjuder därför data med hög kvalutet.
Vår guide hade med sig en lång, spetsig metallstång som vi använde för att mäta permafrosten. Vid vårt besök började den på 57 centimeters djup. Under sommaren tinar det översta lagret upp, och just nu i slutet av sommaren är den upptinade delen som störst. Under september kommer frosten tillbaka, och då börjar den upptinade marken frysa, både underifrån och oavnifrån, och till slut är hela marken frusen igen.
Permafrost förekommer på mossar och myrar med speciella markförhållanden. Eftersom inget växer på myren så blåser snön bort och frilägger marken och den fryser då snabbare. Permafrost är också det normala uppe på fjällkedjorna, och från 950 meters höjd råder permafrost i princip året runt. Det är bara det allra översta marklagret som tinar upp på sommaren.
När det gäller klimatförändringen konstaterade våra guider att temperaturen ökar snabbt i Arktis, och att det är odiskutabelt att klimatet förändras. Man var dock försiktiga med att dra slutsatsen att detta enbart beror på människans koldioxidutsläpp, även om man uppenbarligen var av åsikten att det har en stor betydelse. Men Christer Jonasson sa till oss att om tio år kommer knappast polarforskarna att ägna tiden åt att forska om klimatets förändring i sig utan allt fokus kommer då att ligga på att försöka hitta sätt att anpassa sig till klimatförändringarna. Jag frågade Christer om minskade koldioxidutsläpp enligt politikernas planer kan bromsa klimatförändringarna eller rent av stoppa dem inom en rimlig framtid. Svaret var kort och gott - nej. Kanske kan åtgärder idag för minskade koldioxidutsläpp få viss effekt om 100 år eller så, men knappast i vår livstid. Dessutom kan det finnas fler förklaringar till klimatförändringarna än bara koildioxiden. Det är därför vi måste förhålla oss till klimatförändringarna och försöka anpassa oss till dem.
Med linbana upp på fjället Njulla
2011-09-05
Efter lunch blev det en promenad till linbanan som skulle ta oss upp på fjället Njalla. På vägen passerade vi över älven Abiskojokk som rinner ut i Torneträsk.
Efter en lång tur med den vanliga skidliften kom vi upp till toppen, där utsikten var magnifik, med Lapportens typiska silhuett i bakgrunden.
Väl uppe på toppen fick vi fick en längre geologisk föredragning av Christer Jonasson (på bilden med samhället Abisko och Torneträsk långt där nere) om hur den svenska fjällvärlden skapades och hur den ständigt förändrats under årtusendena genom dramatiska geologiska händelser och kraftigt föränderligt klimat. Vi fick också en forskningspresentation om hur frosten gör att marken i fjällvärlden är i ständig rörelse.
Experimentstudier i Abisko
2011-09-05
Dagens sista besök var på ett experimentfält uppe på fjället ovanför Abisko samhälle. Där bedriver forskare från Köpenhamns Universitet experimentstudier om hur växligheten skulle påverkas om temperaturen ökar. Genom att bygga små tält över växtligheten och öka temperaturen kan man både analysera hur växterna reagerar och hur upptaget och avgivandet av koldioxid till och från jorden förändras vid stigande temperatur.
Jag blev dock lite fundersam när man gjorde stor sak av att växterna växer mer när temperaturen stiger. Jag finner detta fullt naturligt, det är precis som när vi använder odlingsduk hemma för att få fart på växtligheten på våren. På högra bilden ser man också hur växterna är högre och kraftigare i de rutor som varit täckta av plast. Då var övriga delar av forskningen mer intressant.
Vi fick också klart för oss att trädgränsen på många platser sakta kryper uppåt längs sluttningarna, dock inte överallt, på vissa platser rör den sig åt andra hållet eller är ganska stabil. Det är inte bara temperatur som styr detta utan även vidförhållanden, markförhållanden och hur brant det är. Påståendet att kalfjället håller på att försvinna är tydligen ganska överdrivet, det handlar i så fall mer om att låga buskage sakta klättrar uppåt, men definitivt inte om att det växer skogar på fjälltopparna.
Kvällstur till Riksgränsen och Norge
2011-09-05
Före middagen var vi några som tog en liten privat utflykt med hyrbil mot norska gränsen. Bland annat besökte vi
Vassijaure (vänstra bilden), en av stationerna längs Malmbanan. Vi stannade också till i Riksgränsen och i Björnfjell
på norska sidan. På hemvägen fick jag denna vackra bild på Lapporten i kvällssol.
Från Nikkaluokta till Tarfaladalen
2011-09-06
I dag gick färden med buss från Abiskofjällen, via Kiruna till Kebnekajsefjällen. Med helikopter tog vi oss sedan från Fjällstationen i Nikkaluokta upp mot Tarfaladalen öster om Kebnekajse. Helikopter är enda sättet att ta sig dit, om man inte vill gå flera mil till fots.
På vägen passerade vi Kebnekajse fjällstation (bilden tv nedan) och sedan följde vi forsen i Tarfaladalen ända
upp till källan.
Målet för vår resa var Forskningsstationen i Tarfala, vid foten av Stordalsglaciären på Kebnekajses östsida
(bilden nedan th).
Forskningsstationen i Tarfala
2011-09-06
Längst uppe vid Stordalsglaciären, allra längst in i Tarfaladalen ligger Forskningsstationen i Tarfala. Den drivs av Institutionen för naturgeografi och Kvartärgeologi vid Stockholms Universitet. Stationen består av ett antal små röda byggnader, varav ett är matsal, ett är laboratorie och verkstad och övriga är små sovhus och ett dusch och hygienhus. Alla transporter till stationen går med helikopter, att gå upp till stationen från Nikkaluokta tar 4-5 timmar för en van vandrare. En liten bit från stationen ligger STF:s övernattningsstuga för turister. I området finns också en väderstation. Vädret vid stationen är synnerligen omväxlande, och det var länge osäkert om vi skulle kunna flyga upp. Men så klarnade det upp och värderleksrapporten sa att vädret skulle vara bra under några dagar. Men senare under eftermiddagen började det i stället blåsa och regna kraftigt, alldels lagom till vår glaciärtur.
Besök på Tarfalaglaciären
2011-09-06
Trots det usla vädret med hård vind och massor av regn (enligt stationspersonalen ett av årets värsta regnväder, typiskt!) så gick hela utskottet på en lång vandring fram till Storglaciären, en av de tre glaciärer som tillsammans utgör Tarfalaglaciären. Vår guide var professor Gunhild Rosqvist från Stockholms Universitet som också är stationschef för Tarfalastationen. Efter en mycket lång vandring bland stenblocken nedanför glaciären kom vi till slut upp på isen. I normala fall kan man se Kebnekajses sydtopp ovanför glaciären, men på grund av vädret var det inte att tänka på. Men besöket var spännande, även om jag besökt glaciärer på både Island, Grönland och på Svalbard tidigare. Vi kunde bland annat beskåda en djup glaciärspricka på mycket nära håll. Vi kunde också tydligt se hur isen räfflats av alla stenblock som rullar ned mot glaciärkanten i takt med att isen smälter. Säkerhetsreglerna var mycket stränga, att gå på en glaciär är inte ofarligt. Alla i gruppen bar särskilda räddningsbälten som underlättar räddningen om man skulle falla ned i en glaciärspricka. Vi använde också särskilda mycket grova broddar fastsatta på skorna för att kunna röra oss säkert över isen.
Storglaciären i Tarfala är en av världens mest studerade och analyserade glaciärer, och det finns mätdata långt tillbaka i tiden. Efter vår glaciärtur återvände vi till forskningsstationen och fick på kvällen en lektion, dels om Storglaciärens förändring över tid, dels glaciärkunskap i största allmänhet och inte minst hur glaciärernas avsmältning påverkas av klimatförändringarna. Mer om detta i nästa blogginlägg.
En spännande lektion i glaciärkunskap
2011-09-06
Efter vår vandring upp på Storglaciären samlades vi i Tarfalastationens lektionssal för att få en lektion i glaciärkunskap. Stationschefen, professor Gunhild Rosqvist, visade bilder och fakta kring glaciärernas avsmältning, och beskrev framförallt Tarfalaglaciärens förändring.
Storglaciären i Tarfala är alltså en av världens mest analyserade glaciärer, med en imponerande mängd mätdata som gör att man kan följa glaciärens utveckling genom åren. Man mäter både glaciärens utbredning (yta) och tjockleken (höjden) för att kunna följa den totala ismassans utveckling.
På bilden syns en blå kurva i nederkanten. Den visar Storglaciärens totala massa (utbredning och tjocklek) per år, så långt tillbaka som man har mätdata. Det intressanta är att glaciären alltså växte fram till ungefär 1920.
Forskarna menar att det faktiskt inte är helt osannolikt att Storglaciären just kring år 1920 kan ha haft sin allra största massa någonsin sedan den senaste istiden. Men runt 1920 hände något och en mycket snabb avsmältning skedde fram till ungefär 1960. Denna avsmältning kan enligt forskarna inte förklaras genom ökade koldioxidutsläpp, utan måste bero på helt andra faktorer, såsom solaktivitet, jordaxelns lutning och liknande. Efter 1960-talet har läget varit lite mer stabilt, glaciären har växt och krympt mellan åren, men inte alltför dramatiskt även om trenden är att ismassan minskar. Under 1990-talet växte plötsligt glaciären en del, för att de senaste tio åren smälta tillbaka igen.
I matsalen på stationen finns en del äldre foton, bland annat de två fotona till vänster som visar hur Storglaciären såg ut i augusti 1910 (övre bilden) respektive augusti 1996. Man ser tydligt hur mycket stora delar av glaciären har smält bort under denna tidsperiod. Men fortfarande är Storglaciären imponerande. På det tjockaste stället motsvarar istäcket två Kaknästorn i höjd! Forskarna menar att det är ganska osannolikt att Storglaciären helt kommer att försvinna, men mycket tyder på att den kommer att krympa ganska dramatiskt i framtiden i takt med att klimatet förändras.
Gunhild Rosqvist berättade att man hoppas kunna kartlägga glaciärens massa ända tillbaka till den senaste istiden, för att få vetskap om hur glaciären växt och krympt i historien. Detta gör man genom att ta sedimentprov i sjöarna nedanför glaciären, där man kan åldersbestämma sedimentlagren och därifrån dra slutsatser om glaciärens avsmältning och den mängd vatten den avgivit under olika perioder i historien. Det är inte omöjligt att denna glaciär varit helt bortsmält under perioder efter senaste istiden, för att sedan ha byggts upp på nytt, kanske till en rekordstor nivå runt 1920-talet. Det finns glaciärer i Norge som sedan den senaste istiden har försvunnit helt, för att sedan återbildas igen när det varit ett antal kalla vintrar. Vi fick klart för oss att det är helt naturligt att glaciärer smälter, det är helt enkelt en fortsättning på att den senaste istiden har tagit slut och att isen fortsätter smälta. Det är därför inget konstigt alls om glaciärer försvinner helt, tillbakabildas eller återbildas. Däremot kan det, oavsett anledningen till avsmältningen, skapa problem när en glaciär smälter.
Två stora problem är stigande havsnivåer och minskad tillgång på färskvatten. Gunhild Rosqvist var försiktig med att hävda att människans koldioxidutsläpp skulle kunna förklara hela klimatförändringen, men människans aktiviteter på jorden och att jordens befolkning växer kan definitivt påskynda och förstärka utvecklingen mot ett varmare klimat. Vi bidrar dessutom även på andra sätt till att glaciärerna smälter snabbare (vilket jag berättat om efter tidigare glaciärbesök på andra platser). Ju mer vi använder olja, kol eller ved, desto mer sot drivs upp på glaciärerna. Sotet absorberar solens värme och påskyndar avsmältningen. Inte minst gäller detta de stora glaciärerna i Himalaya. Om dessa glaciärer försvinner är det oerhört allvarligt eftersom glaciäravsmältningen i Himalaya står för hela färskvattenförsörjningen i bland annat Indien och delar av Kina. Jag styrktes i min uppfattning att det finns goda skäl att minska användningen av fossila bränslen oavsett vad man tror om de mänskligt orsakade koldioxidutsläppens betydelse för den globala uppvärmningen.
Vi fick också en bild av hur mycket is som är bundet i glaciärerna på land i Antarktis, på Grönland och i resten av världen. Gunhild Rosqvist påpekade att risken för en kraftig isavsmältning på Antarktis verkar vara liten, och det var uppenbart att hon tyckte att medias rapportering om avsmältningen på Antarktis varit överdriven. Däremot varnade hon för att det finns tydliga tecken på att Grönlandsisen smälter allt snabbare (vilket jag ju också fick klart för mig vid mitt besök på Grönland). Om all is på Grönlands smälter, vilket inte är sannolikt, skulle det medföra en kraftig havsytehöjning. Hon påpekade dock att det är omöjligt att säga hur snabbt en sådan dramatisk avsmältning kan tänkas ske. Vi fick också klart för oss att andra mindre glaciärer i Europa eller Amerika som smälter bort har en minimal betydelse för havsnivåerna, eftersom dessa glaciärer är mycket små i jämförelse med Grönlandsisen och isen på Antarktis. Däremot kan avsmältningen lokalt påverka tillgången på färskvatten.
Om 15.000-25.000 år kommer vi att få en ny istid i vår del av världen, och hela Skandinavien kommer med all sannolikhet åter att bli istäckt. Rosqvist påpekade att istider egentligen är det normala tillståndet i vår del av världen nära polerna. De korta perioderna mellan istiderna är egentligen det unika, det är under dessa korta perioder som det finns liv i vår del av världen och vi kan leva här. Just nu lever vi i en sådan "kort" period mellan två istider. Det ger lite perspektiv på de pågående klimatförändringarna.
Strandsatta på fjället
2011-09-07
När vi skulle ta helikoptern upp till Tarfala var väderförhållandena på gränsen. Men det blev bättre och vi kunde flyga upp. Prognoserna utlovade fint väder till hemresan dagen efter. Men plötsligt slog vädret oväntat om, och vi fick alltså ett av de värsta regnovädren denna sommar, precis den dag vi vistades i Tarfala. Vår vandring upp på Glaciären blev en ovanlig upplevelse, sällan har jag varit så fullständigt genomblöt, trots bra regnkläder. Under natten stabiliserades vädret något, men när vi vaknade på morgonen fick vi order från stationsledningen att packa direkt och äta en snabb frukost för att försöka hinna flyga ned med helikoptrarna innan vädret återigen försämrades.
Men det blev en dramatisk hemresa. Helikoptern kunde inte landa uppe vid stationen, som ligger på 1.300 meters höjd, på grund av dimman. Vi fick då instruktionen att vandra en bra bit ned för berget till en alternativ landsningsplats, och bära med oss all vår packning, inklusive ett antal stora resväskor. Vi hade som tur var guide- och bärhjälp från personal på forskningsstationen. Den första gruppen kunde flygas ned till Nikkaluokta, men när helikoptern sedan kom tillbaka för att hämta en ny grupp så gick det inte att lyfta från reservlandningsplatsen heller. Vinden ökade och molnen drev ned från fjällsidorna. Vi hade då två val, antingen att återvända någon kilometer tillbaka upp till stationen, eller att fortsätta vandra ett par timmar till fots nedför fjällsluttningen, ned mot Kebnekajse fjällstation i dalen innanför Nikkaluokta. Om vi återvände till stationen fanns enligt stationspersonalen risk för att vi skulle bli fast där i dagar eller kanske en vecka. Vi hade därmed inget egentligt val, utan tillsammans med fyra personer från Tarfalastationen fortsatte vi ned för fjället.
Det såg ganska komiskt ut när hela delegationen vandrade till fots nedför fjället, bärande på de resväskor som inte helikoptern hade hunnit flyga ned. Att många hade resväskor med sig var helt enligt planerna. Vi hade ju räknat med att åka helikopter tillbaka till Nikkaluokta, inte att vi skulle vandra ned för fjället i regn och blåst. Själv hade jag som tur var lämnat resväskan i Nikkaluokta och hade en mindre packning som rymdes i en ryggsäck, och det var jag väldigt tacksam för. Jag hade också också ordentliga kängor och regnkläder, vissa hade lite sämre klädsel. Men tyvärr hade jag också skadat mitt knä vid glaciärvandringen dagen före, och under natten hade det svulnat kraftigt och jag hade ordentligt ont. Det gjorde att vandringen inte alls var lika kul som annars. Men det var ändå en upplevelse att uppleva fjället på detta sätt. På vägen ned mötte vi fjällvandrare perfekt utrustade för fjällivet på väg upp till STF:s turiststation innanför Tarfalastationen. De skrattade gott när de mötte karavanen med resväskor på väg ned för fjället.
När vi gått totalt ett par timmar och ett antal kilometer genom bitvis jobbig blockterräng längs forsen i Tarfaladalen, kom vi äntligen ner under molnen och dimman, och fick också kontakt med helikoptrarna i Nikkaluokta via radio. Efter en stund vågade de sig på att flyga trots den mycket hårda vinden i dalen nedanför. Att se helikoptern komma upp från dalen och landa framför oss var en skön känsla. Vi slapp därmed vandra ytterligare några timmar ned till Kebnekajse fjällstation. Tillbaka i Nikkaluokta kunde jag bara konstatera att allting återigen var genomblött. I det läget var jag tacksam för min resväska full med torra kläder som väntade där. Och min stora hårdskalsväska med hjul hade framförallt inte varit rolig att bära nedför fjället...
Nåja, slutet gott, det blev en riktigt spännande förmiddag, och så här efteråt är det ett kul minne. Inte många har nog vandrat från Tarfala till fots med en sådan packning...
Besök i gruvan
2011-09-07
På eftermiddagen, ordentligt försenade på grund av vår oplanerade fjällvandring, blev det tid för ett besök nere i gruvan under berget Kirunavaara, vilket betyder "Ripberget", eller snarare "fjäll-rip-berget" på samiska. Kiruna betyder alltså fjällripa på samiska. Berget i andra änden av Kiruna, med den numera nedlagda gruvan heter Loussavaara, vilket betyder "Laxberget". Tillsammans bildar dessa två gruvor namnet på LKAB, Loussavaara-Kirunavaara Aktiebolag.
Vi fick först en vetenskaplig dragning om gruvsäkerhet och risker med underjordsgruvor, och en beskrivning av processen då malmen bryts genom "skivrasbrytning". Därefter tog vi buss ner till dryga 500 meters djup där LKAB har gjort en särskild besöksgruva av en nedlagd gruvort, med både café, informationscenter och museum. Vi fick mycket spännande information om järnmalmsbrytningen och bakgrunden till att delar av Kiruna stad måste flyttas. Vi fick också mycket klart för oss vilken enormt lönsam verksamhet gruvbrytningen är, och vilken hög kvalitet malmen håller. Vi gjorde också en busstur till kulsinterverket bredvid gruvan som omvandlar järnmalmen till små järnkulor som sedan fraktas med tåg till hamnarna i Narvik eller Luleå för vidare transport till kunder över hela världen.
Senare på kvällen blev vi bjudna på middag av kommunledningen i Kirunas Stadshus, där elever på Hotell- och Restaurangprogrammet stod för tillagning och servering av maten. Före middagen fick vi en dragning om kommunens arbete med stadsflytten.
Sameskolan och Sametinget
2011-09-08
Sista besöket i Kiruna gick till Sametinget, där vi både träffade företrädare för parlamentet/tinget och ledningen för Sameskolan. Det finns flera olika samiska grupperingar och bara i Sverige finns tre olika samiska språk. Sapmi (Sameland) omfattar norra delarna av Sverige, Norge och Finland, samt Kolahalvön i Ryssland. Samerna har ju erkänts som ett minoritetsfolk i Sverige och har därför ett eget Sameting som råder över frågor med direkt koppling till samerna. Alla som har samisk anknytning har rösträtt i valet till sametinget. Samerna har också en egen skolform som drivs med statliga pengar och lyder under det svenska Utbildningsdepartementet. Främsta syftet med sameskolan är att bevara den samiska kulturen och det samiska språket, men samtidigt är avsikten att de samiska barnen även ska lära sig god svenska och i övrigt få en utbildning som i stort stämmer med den vanliga svenska läroplanen. Ca 200 samiska barn går i sameskolor i Kiruna, Karesuando, Jokkmokk, Gällivare och Tärnaby. Det finns också en samiskspråkig högskola i Skandinavien, och den ligger i Kautokeino i Nordnorge, som är de norska samernas huvudort. Även svenska samer kan studera i Kautokeino. Vårt besök uppmärksammades av SVT:s "Oddasat", dvs de samiskspråkiga nyhetssändningarna i Sveriges Television.
|
