Riksdagsuppdraget och riksdagsledamöternas ekonomiska villkor
Här kommer jag att samla blogginlägg som rör
själva riksdagsuppdraget. Bland annat problemen med hot och våld mot folkvalda och frågor kring de ekonomiska villkoren och olika regler som styr vårt riksdagsarbete, exempelvis när det gäller inkomstgaranti, pension, resor, sidouppdrag, egna värdepappersinnehav och annat. Men också hur lobbyister försöker påverka vårt agerande och hur media bevakar eller jagar riksdagsledamöterna av mer eller mindre befogade skäl, samt hur jag själv arbetar med min kommunikation med väljarna och försöker stå fri från sådant som kan påverka min integritet. Jag tror att full öppenhet kring dessa frågor stärker förtroendet för mig som ledamot, och väljer därför att samla dessa frågor under en egen rubrik.
Narkotika hör inte hemma någonstans - särskilt inte i riksdagen
2024-01-21
I Sverige har vi sedan länge en hård narkotikalagstiftning, som har ett ganska starkt stöd i samhället och från politikerna och de politiska partierna i riksdagen. Det finns samtidigt en samhällsdebatt om att man borde överväga en viss avkriminalisering eller rent av legalisering av narkotikabruk.
Jag tycker det är fullt rimligt att debattera detta, och jag lyssnar på alla med argument för eller emot. Hittills har inte legaliseringsförespråkarna lyckats övertyga mig, jag tror fortfarande att en avkriminalisering eller legalisering av vissa droger skulle göra mer skada än nytta.
Det jag tycker man borde göra är att analysera och följa upp hur effekterna blivit i de länder där avkriminalisering eller legalisering genomförts - det finns ett antal länder och städer som testat. Av det jag hört från exempelvis Canada och USA tycker jag inte jag ser några goda argument för att göra detsamma i Sverige, men som sagt det finns fler ställen som provat och man har gjort på olika sätt. I Uruguay kan man tex köpa Marijuana på apoteket, men man får inte föra ut det man köpt ur landet och inte heller sälja till andra.
Låt oss börja med en noggrann utvärdering av hur det ser ut och har fungerat i andra länder.
I dag gäller våra lagar som förbjuder både försäljning och innehav av narkotika. Lagstiftningen gäller alla - även politiker och politiska tjänstemän. När det nu visar sig att det verkar ha förekommit bruk av kokain i riksdagens lokaler blir jag minst sagt upprörd men samtidigt inte förvånad. Bruket av narkotika är så omfattande i vårt samhälle, inom alla samhällssektorer och bland både höginkomsttagare och gängkriminella och allt däremellan. Att tro att det inte skulle förekomma bland politiker är ganska aningslöst, även om jag aldrig sett några exempel själv. Det är omöjligt att säga hur vanligt det är, och om det är politiker, politiska tjänstemän, riksdagsförvaltningens personal eller besökare som använt kokain i riksdagens lokaler. Det kan vara vem som helst och åtskilliga tusentals personer arbetar eller besöker riksdagen regelbundet. Att spåra detta till enskilda personer lär vara omöjligt.
För egen del har jag aldrig testat någon form av narkotika, och har aldrig känt något behov av det heller. Jag anser att svenska folket har rätt att kräva att deras högsta politiker lever som de lär och följer våra lagar. Jag skulle själv utan tvekan frivilligt ställa upp på drogtester av riksdagens ledamöter för att värna om svenska folkets förtroende för riksdagen.
Inte alls säkert man tjänar på att vara skriven i sin valkrets...
2019-05-04
Det har förekommit många påståenden om att riksdagsledamöter som är skrivna i sin valkrets och uppbär ersättning för bostad i Stockholm skulle tjäna mycket ekonomiskt på detta. Några har invänt att med tanke på att skatten i Storstockholm är så mycket lägre än i de flesta orter runt om i landet så är det kanske snarare så att man förlorar på att vara skriven på hemorten jämfört med om man bosatt sig i Stockholm eller någon av grannkommunerna.
Jag tog fram lite fakta för att se hur stor skillnaden är.
Lägst kommunalskatt i landet har i år Österåker med 20,18%, följt av Solna med 29,20. Stockholm ligger på sjunde plats med 29,82. Ett antal grannkommuner till Stockholm ligger också bland de 12 kommunerna i landet med lägst kommunalskatt. I botten hittar vi Dorotea, med en kommunlskatt på 35,15%.
För en löntagare som tjänar 25.000 per månad innebär det att man betalar 18.000 kronor mer i skatt varje år om man bor i Dorotea jämfört med i Österåker. Tjänar man som en riksdagsledamot, 66.900 kronor per månad blir skillnaden nästan 4.000 per månad, eller 48.000 kronor på ett år! Jag gjorde också en beräkning för egen del. Mark har en kommunal skattesats på 32,69%. Det betyder att jag på mitt riksdagsarvode betalar ca 23.000 kronor mer i inkomstskatt varje år jämfört med mina stockholmskolleger. Det är egentligen en orimligt stor skillnad.
Elisabeth Svantesson var enligt media alltså under en tid skriven i Nora och hade då en egen övernattningslägenhet i Stockholm. Enligt uppgifter i TV4 tjänade hon dessa år över 1,3 miljoner (jag vet inte om det.är korrekt, men utgår från den uppgiften). Nora har idag en kommunalskattesats på 33.80% och Stockholm 29,82%. På ett år medför det att hon betalade 51.740 kronor mer i kommunalskatt på grund av att hon var skriven i Nora i stället för i Stockholm. (2017 och 2018 hade Nora exakt samma kommunalskattesats som idag och Stockholm nästan samma som idag, så skillnaden mellan kommunerna verkar ha varit densamma då som den är idag).
Enligt TV4 betalade riksdagsförvaltningen samtidigt ut 50.000 kronor om året till Elisabeth Svantesson på grund av dubbla boendekostnader. Jag kan inte komma fram till annat än att Elisabeth Svantesson i så fall förlorade 1.740 kronor per år på att inte skriva sig i Stockholm. Någon vinst gjorde hon i vart fall inte, vilket gör att den högstämda kritiken från media och en del debattörer faller ganska platt. Förutom att hon följt regelverket har hon alltså dessutom förlorat ekonomiskt på att vara skriven i Nora.
Lätt att dra den moraliska gränsen för kostnadsersättningar
2019-05-03
Medias hetsjakt på oss riksdagsledamöter för våra påstådda "förmåner" börjar anta en närmast tragikomisk nivå. Jag börjar fundera på om kritikerna vill avskaffa demokratin? Vem vill frivilligt utsätta sig för medias hjärtlösa drev som drabbar både ledamöter och deras familjer? Drev som ofta grundas på total okunskap både om lagar, regler och hur en riksdagsledamot arbetar? Det som sker just nu kommer skrämma bort många från politiken.
Låt oss ta en grundkurs:
1. En riksdagsledamot är vald i sin valkrets, och tjänstestället är bostaden i denna valkrets. Dvs min arbetsplats som riksdagsledamot är min valkrets Södra Älvsborg/Sjuhärad och mitt kontor är skrivbordet i mitt eget hus i Ubbhult. Utskottsmöten, voteringar och övrigt riksdagsarbete räknas som tjänsteresor till Stockholm.
2. Boendet i Stockholm är boende under dessa tjänsteresor som bekostas av Riksdagen - på samma sätt som andra under sina tjänsteresor oftast bor på hotell på arbetsgivarens bekostnad. Reskostnaderna bekostas av Riksdagen, precis som andra arbetsgivare bekostar sina anställdas tjänsteresor. Det är inget konstigt alls.
3. När det gäller boendet i Stockholm kan man, om man har minst 5 mil till huvudstaden, välja att antingen gratis disponera en övernattningslägenhet som Riksdagen äger (så gör jag själv), eller själv ordna ett boende som riksdagen ersätter upp till ett visst maximalt belopp. Har man tillfälligt externa boende i riksdagens lägenheter anmäler man detta och får betala en viss summa per dygn. Delar man egen lägenhet med någon får man bara ersättning för sin del av hyran.
4. Varje ledamot behöver ha en disponibel bostad i valkretsen för att kunna sköta sitt uppdrag. Om man inte är aktiv i valkretsen lär man inte kunna kandidera för omval. Ofta har man tunga poster i sin partiförening eller sitt länsförbund, man försöker vara med på lokala partigruppmöten, man är beroende av att träffa kommunföreträdare i valkretsen, besöka företag och verksamheter, träffa lokala media, vara med och kampanja, leda valrörelser och mycket annat. Det är helt enkelt omöjligt att vara skriven och bo 100% i Stockholm om man ska kunna sköta uppdraget.
5. Riksdagsledamöter är uttryckligen undantagna i lagen vad gäller krav på folkbokföring. Helt enkelt för att man vill att ledamöterna ska kunna vara skrivna i sin valkrets även om de mestadels bor i Stockholm. Vi behöver alltså inte skriva oss på den plats där vi oftast "har vår nattvila".
Utan att gå in i detalj på de nu sex olika aktuella ärenden (det blir säkert fler) där media hängt ut ledamöter från olika partier så tycker jag det är uppenbart att ett par förutsättningar måste vara uppfyllda för att man ska får ersättning för dubbelt boende i Stockholm. För det första måste man rimligen ha verkliga kostnader för en riktig bostad med åretruntstandard i sin valkrets. För det andra bör man också vara skriven i denna bostad. Om detta uppfylls är det sedan ganska ointressant hur mycket man använder den ena eller andra bostaden, eller vilka som bor i dessa. Om man däremot inte har någon riktig bostad i valkretsen och inte heller har några kostnader för sådan bostad bör man självklart inte heller ta ut ersättning för dubbelt boende - då har man ju inte haft dubbel kostnad. För att få kostnadsersättning ska man ha haft en kostnad. Konstigare är det knappast. Det gör att gränsen för vad som är moraliskt rimligt är väldigt lätt att dra.
I övrigt tycker jag argumentet "ni har så högt arvode att det är sniket att ta ut ersättning för resor eller bostad" är riktigt dåligt. Ersättning för kostnader är inte en "förmån" och inte något man ska tjäna något på. Det är bara till för att nollställa de kostnader man verkligen haft. Har man dubbelt boende så är det rimligt att få ersättning för bostaden i Stockholm. Och har man reskostnader är det rimligt att få dessa täckta. Det är inte vare sig sniket eller girigt. Om man däremot begär ersättning för kostnader man inte haft så är det både ett regelbrott och moraliskt förkastligt. Då lär man inte bli långlivad som politiker. Diskussionen om arvodets storlek och andra förmåner är däremot en helt annan diskussion - kostnadsersättning är inte ett arvode.
Jag tror för övrigt att människor just nu är väldigt besvikna på politiken och politikerna. De tycker inte vi tar vårt ansvar och de tycker politiken skapat stora samhällsproblem. Politiken är rörig, vallöften bryts på löpande band, regeringsbildningen tog tid och det mesta känns osäkert och ansvarslöst just nu. Om man inte tycker politikerna gör sitt jobb tror jag man anser att varje krona i arvode är en för mycket. Hade förtroendet för oss som politiker varit större hade man nog inte ifrågasatt våra ekonomiska villkor på samma sätt. Jag tycker man ska ta detta som en tydlig signal om att hela politiken behöver en uppryckning. Och vi måste tydligt ta avstånd om riksdagskolleger bryter mot reglerna - oavsett om de finns i det egna partiet eller andra.
Men med detta sagt - om drevet mot riksdagsledamöter och andra höga politiker tappar all sans och balans skadar det hela demokratin. För vem vill bli politiker om man blir uthängd i media och kallas fifflare, sniken och girig trots att man till punkt och pricka följt de regler som finns, och faktiskt bara fått ersättning för de faktiska kostnader man haft? Är det verkligen rimligt att tvingas läsa allt hat som nu spys ut i sociala medier både mot de politiker som nämnts i media och även alla oss andra? Är det så vi värnar demokratin?
Ett ovärdigt slag under bältet på riksdagens ledamöter
2017-12-12
Låt mig vara rakt på sak. Detta är helt orimlig och ovärdig kritik. Ett slag under bältet på alla seriösa riksdagsledamöter.
Att Expressen mfl hånar oss som inte befann oss i riksdagens kammare igår för att passivt lyssna på anföranden om #metoo är ett medialt lågvattenmärke. Vi har många tunga och viktiga debatter i riksdagen om konkreta politiska förslag, inte minst kring rättssäkerhet, brott mot kvinnor eller andra mycket viktiga lagstiftningsfrågor. Närvaron i kammaren är lika låg då - av fullt naturliga skäl. Detta borde journalister och ledarskribenter känna till. Om inte är det hög tid att vi utbildar medias företrädare i hur riksdagens arbete bedrivs. Utebliven närvaro i riksdagens kammare under en debatt säger absolut inget alls om vilka frågor man tycker är viktiga eller inte. Som ledamot har man en central uppgift i ett riksdagsutskott och man kan inte sitta i kammaren hela dagarna och lyssna på alla debatter, hur viktiga dessa än är. Varje parti har sina talespersoner i olika frågor som i dessa debatter redogör för partiernas linjer.
I går var det måndag. Denna dag är normalt fri från debatter i kammaren just för att vi ledamöter ska kunna vara ute och träffa medborgarna, göra besök i verksamheter och hos företag eller träffa lokala politiker. Om det med mycket kort varsel, som i detta fall, dyker upp en särskild debatt i riksdagen kan man inte gärna begära att vi ska boka av inbokade möten och besök bara för att sitta i riksdagen och lyssna på en debatt. Det hade varit oerhört oförskämt mot dem vi bokat möte med.
Själv tillbringade jag i stället några timmar i Göteborg igår tillsammans med Transportnäringen för att diskutera problem med rekrytering (av både pojkar och flickor) till tekniska utbildningar och yrken. Rent konkret tror jag det mötet gav mig mer konkret när det gäller jämställdhetsarbete än vad ett passivt lyssnande på en debatt i riksdagen skulle göra.Dessutom har jag redan full kunskap om vad moderaterna tycker i dessa frågor.
Ofta får vi riksdagsledamöter kritik för att "vi bara sitter i riksdagen och aldrig besöker verkligheten". Nu gjorde många av oss tvärtom. Det var tydligen inte heller bra...
Är det verkligen bättre om riksdagsledamöter reser dyrt än billigt?
2017-03-16
Till att börja med. Jag försvarar inte brott mot regelverk. Jag har själv inget årskort på vare sig tåg eller flyg. Och jag har inga egna bonusinköp att begära rättelse för.
Men när jag följer upprördheten i media över att riksdagsledamöter köpt måltider på tåget för sina bonuspoäng kan jag inte längre vara tyst. Detta är den tramsigaste debatt vi haft på länge! Att utmåla riksdagsledamöter som "fuskare" för att man använder bonuspoäng för att exempelvis köpa en måltid på tåg eller flyg är riktigt lågt, och dessutom okunnigt. Och när man till och med skriver att riksdagsledamöter "snyltar på skattebetalarna" har man helt missuppfattat vad frågan gäller. Att utnyttja bonuspoäng innebär inte att skattebetalarna får en kostnad. Bonuspoäng är inte detsamma som "riksdagens kreditkort" som vissa verkar tro. Om poängen inte används förfaller de utan värde.
En riksdagsledamot har rätt att begära ett dyrt guldkort på SJ. Då ingår mat på resorna, och ingen förmånsbeskattning sker. Om han eller hon i stället begär ett billigare silverkort ingår inte mat. Men om man då i stället använder poäng för att köpa mat bryter man mot reglerna - trots att maten inte kostar en krona för skattebetalarna och totalkostnaden för resorna blir lägre.
På samma sätt kan den som vill boka en tjänsteresa i 1:a klass på SJ och få en räksmörgås inkluderad i priset. Biljetten kostar mycket mer än att åka 2:a klass. Om man i stället tar en billig 2:a-klassbiljett och köper samma räkmacka för bonuspoäng (gratis för skattebetalarna) blir reskostnaden betydligt lägre. Men man bryter ändå mot regelverket.
Samma sak gäller för flyget. Man kan boka en dyr enkelresa med SAS plus. Då ingår oftast även en måltid i priset. Om man i stället bokar en billigare biljett SAS Go ingår ingen måltid. Däremot kan man då köpa en måltid för bonuspoäng. Men då bryter man plötsligt mot reglerna!
Medias hetsjakt mot oss politiker är helt orimlig. Tycker verkligen media att det är bättre om en ledamot reser dyrt än om vi använder bonuspoäng som inte kostar skattebetalarna något?
I riksdagens reglemente står för övrigt uttryckligen att man "får använda bonuspoängen på tjänsteresor". Det kan handla om att betala biljetten eller uppgradera långresor. Men det står inget om att måltider är exkluderade.
Jag ifrågasätter också påståendet att det skulle uppstå en skatteförmån om man skulle handla en måltid för bonuspoäng. Riksdagsledamöter har speciella, nedsatta, traktamenten när vi är i Stockholm, betydligt lägre än det som andra medborgare har rätt till, just för att vi emellanåt blir bjudna på luncher eller måltider. Jag menar därför att det knappast kan vara en skatteförmån om man köper en måltid med bonuspoäng på väg till eller från Stockholm under ett dygn där denna typ av reducerat traktamente utgår. När media påstår att riksdagsledamöter som handlat mat för bonuspoäng är skattefuskare är man sannolikt ute på hal is.
Återigen suckar jag över vilka tramsiga frågor media uppmärksammar när det finns så mycket annat viktigt att skriva om. Och jag kommer personligen att begära att riksdagen ser över regelverket så reglerna blir tydliga och vettiga och gynnar billigast möjliga val av resa för skattebetalarnas skull.
Inkomstgarantin för statsråd behöver också ses över
2016-08-26
I dag meddelar civilminister Ardalan Shekarabi (S) i en debattartikel i Dagens Nyheter att Regeringen vill ändra regelverket för statsrådspensionerna. Bakgrunden är kritiken mot att fd ministrar tar ut pension samtidigt som deras företag drar in miljonintäkter. "Det är varken förenligt med svenska folkets förväntningar eller regelverkets intentioner", skriver han. Shekarabi vill att inkomster i bolag ska likställas med arbetsinkomster och leda till att pensionen justeras ned. Ett beslut kan komma under hösten. Moderaterna välkomnar förslaget och det finns stort värde i att denna typ av frågor avgörs i så brett politiskt samförstånd som möjligt. När nu de två största riksdagspartierna har samma syn på saken bör en förändring kunna beslutas i riksdagen.
För egen del välkomnar jag en förändring. Jag föreslog exakt detta redan 2007 i en riksdagsmotion: Motion 2007/08:K271 av Jan Ericson (M): Riksdagens och statsrådens inkomstgarantier
Bakgrunden var att jag efter Alliansens valseger 2006 upprördes över hur en del s-ministrar (inklusive förre statsministern Göran Persson) använde luckor i regelverket för att gömma mycket stora inkomster i bolag och samtidigt uppbära full statsrådspension. Det påstås nu att även ministrar i Alliansregeringen gjort likadant. Om det är korrekt eller inte låter jag vara osagt, exempelvis påstås att förre statsministern Fredrik Reinfeldt lagt inkomsterna från sin bok i bolag medan han tog ut ett års avgångsvederlag. I vilken mån boken totalt sett gått med vinst är en annan fråga. Få blir rika på att skriva memoarer så jag tvivlar på att Reinfeldt haft något större överskott att dölja. Dessutom hade hans bolag brutet räkenskapsår, vilket gör det svårt att veta om inkomsterna kom före eller efter att han slutade ta ut avgångsvederlaget.
Att gräva i det förflutna är dock ganska meningslöst. Viktigast nu är att skapa ett rimligt regelverk. Statsråden har haft helt andra och mycket mer generösa regler än riksdagsledamöterna, och dessutom handlar det ju om mycket högre belopp. Det finns skäl att ha en större likvärdighet i reglerna framöver. I sak tycker jag det är rimligt med inkomstgarantier/statsrådspensioner men de ska såklart inte betalas ut till dem som har andra inkomster.
Hur gick det då med min motion? Jo, den avslogs. Det var dock fler än jag som var upprörda över regelverket. Vad jag kan minnas fanns det dock inget intresse alls från Socialdemokraternas sida att ändra i regelverket. Sannolikt för att det skulle drabba deras egna fd ministrar, varav en del satt i riksdagen som ledamöter efter valförlusten. Nu väljer moderaterna en annan väg, vi avvisar inte en förändring även om det skulle drabba någon av våra egna fd ministrar.
Kommentar till dagens BT-artikel om voteringsnärvaro i riksdagen
2016-02-18
I dag har Borås Tidning en helsidesartikel där man granskar närvaron vid riksdagens voteringar från oss sex riksdagsledamöter får Sjuhärad. Jag blev uppringd i går kväll av BT:s journalist och påpekade för honom att det här att mäta aktivitet hos riksdagsledamöterna genom att räkna voteringsnärvaro är ett tämligen trubbigt instrument. Vissa ledamöter har många riksdagsuppdrag som kräver närvaro på EU-nivå, vilket krockar med voteringarna. Andra har uppdrag i exempelvis Nordiska Rådet eller andra internationella organ, eller tjänstgör som valobservatörer på riksdagens uppdrag och missar därmed fler voteringar än andra. Självklart kan riksdagsledamöter precis som alla andra även bli sjuka eller vara hemma för vård av barn precis som alla andra och därmed missa en votering. Man kan även ibland strax före voteringen få order att gå och ta en kopp kaffe i stället för att man behöver kvitta ut några personer enligt riksdagens kvittningssystem. Det är ofta en ren slump vilka som kvittas bort i sådana lägen. Samtidigt är voteringarna det slutgiltiga beslutet i viktiga partiskiljande frågor, och därför måste de tas på allvar.
För egen del är jag nästan alltid närvarande vid voteringarna, men jag har som sagt stor förståelse för att andra ledamöter har lägre närvaro. Med detta sagt tycker jag det är ytterst anmärkningsvärt att en riksdagsledamot som SD-politikern Nina Kain, som sitter på ett mandat från vår valkrets, lyckats vara frånvarande från nästan alla voteringar. Bara närvaro på fem (!) av 172 voteringar. Måste vara ett bottenrekord. Jag har som jag säger i Borås Tidning reagerat över att hon sällan är på plats, även om jag inte hade koll på att det var så illa som BT redovisar. Det enda som liknar detta är väl när förre justitieministern Tomas Bodström (S) var frånvarande från en stor del av voteringarna 2006-2010 för att bland annat hinna med jobbet på sin advokatbyrå. Det fick också med rätta hård kritik.
Jag tycker definitivt att det är respektlöst mot väljarna att inte ta riksdagsuppdraget på allvar, och i detta ingår självklart att använda sin viktiga röst i partiskiljande frågor. Samtidigt tycker jag att det här med närvaro och engagemang som riksdagsledamot är faktiskt främst en sak mellan ledamöterna, deras parti och partiets väljare. Politik är ett förtroendeuppdrag och om man inte visar sina väljare respekt kan förtroendet snabbt raderas bort.
Nej, vi riksdagsledamöter får inga lägenhetskontrakt!
2016-01-18
I spåren efter turerna kring Kommunals lägenhetspolicy och upprördheten över att utrikesministern snabbt fick en lyxig hyresrätt i centrala Stockholm av Kommunal har jag fått flera insinuanta frågor om riksdagsledamöternas lägenheter. "Hur länge behövde du vänta på bostad" frågade en. En annan menade att bästa sättet att göra bostadskarriär i Stockholm var att bli riksdagsledamot.
Nu går det faktiskt inte att jämföra överhuvudtaget. Riksdagsledamöter "får" inga lägenheter! Vi lånar övernattningslägenhet under den tid vi är riksdagsledamöter, men lägenheterna ägs eller hyrs av riksdagen (antingen finns de i riksdagens egna hus eller så är det bostadsrätter eller hyresrätter som riksdagsförvaltningen äger eller hyr ute på stan). När uppdraget upphör måste man lämna lägenheten. Till skillnad mot den som får ett personligt lägenhetskontrakt och bosätter sig permanent i en lägenhet är riksdagsledamöterna normalt skrivna i sin vanliga bostad hemma i valkretsen, inte i Stockholm.
En riksdagsledamot får aldrig något personligt lägenhetskontrakt. Vi kan alltså inte (som Kommunals ledning eller gynnade politiker) byta lägenheten mot en bostadsrätt (och därvid ha chansen att tjäna miljoner), vi får inte hyra ut lägenheten i andra hand, vi får inte ha någon inneboende (utom egna minderåriga barn), och om någon annan övernattar i lägenheten ska vi betala en avgift varje dygn för detta till riksdagsförvaltningen.
För den som undrar kan jag meddela att just boendet är en mindre glamourös del av riksdagsuppdraget. Visst är jag priviligierad som har en övernattningslägenhet i centrala Stockholm, med gångavstånd till riksdagen. Men jag hade såklart hellre tillbringat sena kvällar och nätter med familjen i huset hemma i Ubbhult än i den standardmöblerade lägenheten i Stockholm. Boendet i Stockholm är nödvändigt för att kunna sköta riksdagsuppdraget. Det fungerar bra, men det är inget man tjänar pengar på och det är ingen väg till en bostadskarriär i huvudstaden.
Jag är tydligen billig i drift
2014-10-21
Artikel i Borås Tidning idag. Om man tar hänsyn till att den bostadsrättslägenhet jag disponerat sedan 2006, och som ägs av Riksdagsförvaltningen, sannolikt stigit i värde någon miljon eller så under samma tid så har faktiskt skattebetalarna inte haft någon kostnad alls för mitt boende i Stockholm, utan snarare tjänat på det. Bostadsmarknaden i Stockholm är inte riktigt som den borde vara. Efterfrågan ökar mycket snabbare än det är möjligt att bygga nytt.
Morgondebatt om hot mot politiker som konstnärlig uttrycksform
2013-12-04
I morse började dagen med att jag i Radio Sjuhärad kommenterade min bojkott av dagens prisutdelningsceremoni i riksdagen. Sedan tog jag mig till Radiohuset i Stockholm för en debatt i P1 morgon med Rossana Dinamarca (V) om det lämpliga i att använda hot som konstnärlig uttrycksform.
Jag förklarade under debatten att det inte är så enkelt som att det bara handlar om en rad i en låttext, det är helheten som får mig att ta avstånd. Inte minst att gruppen "Kartellen" som Timbuktu uppträder tillsammans med har en medlem som tidigare är dömd för olaga hot efter att ha beskrivit på twitter hur han vill tortera och döda ev svensk partiledare. I den aktuella låten hänvisar han till domen, hånar polisen och sjunger att han gör vad han vill. Detta är alltså det sammanhang som artisten Timbuktu tycker det är lämpligt att förekomma i. Då tycker jag inte han ska bjudas in till riksdagen till en manifestation mot främlingsfientlighet, våld och rasism.
Och efter P1-inslaget strömmar faktiskt mailen in i oväntat stor omfattning. Hittills har alla (utom en) gett mig beröm för att jag tar ställning och försvarar rätten för folkvalda politiker att kunna arbeta utan att utsättas för hot om våld. Och om inte vi riksdagsledamöter sätter ned foten mot våld och hot riktat mot politiker och journalister, vem ska då göra det?
I övrigt sammanfattar nedanstående intervju i Radio Sjuhärad ganska bra hur jag ser på saken.
Därför bojkottar jag prisutdelningen till artisten Timbuktu
2013-12-03
Häromdagen ifrågasatte jag på twitter om man verkligen som folkvald riksdagsledamot kan delta i en manifestation i riksdagen där man hyllar en person som har koppling till låttexter där man hotar andra folkvalda politiker?
I går meddelade så riksdagens talman, Per Westerberg (M), att han avstår från att delta i prisutdelningen till Jason Diakité, (Timbuktu). Detta med anledning av att prisutdelningen kan uppfattas som kontroversiell efter den senaste tidens skriverier. Det var ett välkommet besked från riksdagens främste företrädare.
Visserligen ska talmannen delta i manifestationen som föregår prisutdelningen, men för egen del avstår jag faktiskt även från detta. En manifestation mot rasism, våld och främlingsfientlighet är givetvis positiv i sig, men den tappar i mina ögon mycket av sitt värde när samtidigt arrangörerna har så dåligt omdöme att man öppet tänker hylla en artist som står bakom hot och våld mot enskilda personer i sina låttexter.
Alla artister får självklart skriva vilka låttexter de vill. Det finns ju även artister med tydliga politiska agendor både på yttersta högerkanten och vänsterkanten som skriver politiska texter, ibland med glorifiering av våld eller med rasistiska undertonder. Så länge det inte passerar gränsen för olaga hot eller liknande så är det ett fritt val. Riksdagen ska dock vara en symbol för demokrati, tolerarans och respekt mot oliktänkande. Personer som har koppling till denna typ av hotfulla musiktexter borde helt enkelt inte bjudas in till demokratins främsta symbol och hyllas med ett pris. Särskilt inte mot bakgrund av den senaste tidens uppmärksammade omfattande och utbredda hot mot svenska politiker och journalister, både på lokalnivå och riksnivå.
Min bojkott innebär självklart inget ställningstagande för Sverigedemokraterna, jag hade agerat exakt likadant om det varit något annat parti eller andra politiker som utsatts för denna typ av hot. Alla folkvalda politiker, oavsett parti, förtjänar respekt som privatpersoner och trygghet vid utövandet av sitt uppdrag. Varje riksdagsledamot får själv dra sin egen gräns för vad man vill närvara på eller inte, och jag har inga synpunkter på det. Men jag har dragit min gräns och står för den.
Mitt ställningstagande har väckt viss uppmärksamhet, både i Svt:s Kulturnyheterna och i Radio Sjuhärad.
I morgon bitti klockan 06.45 kommenterar jag saken direkt i Radio Sjuhärad, och sedan väntar radiodebatt i Ekots morgonsändning i P1 strax efter klockan 08.00. Lite förvånad är jag ärligt talat över det mediala intresset.
Nej, det går tyvärr inga tåg från Ubbhult
2013-09-15
Borås Tidning ägnar idag ett helt uppslag åt att "granska" riksdagsledamöterna från valkretsen. Fokus ligger på våra resekostnader, och jag har näst högst resekostnader av oss sex ledamöter. Bland annat påpekar Borås Tidning att jag flyger mycket och att jag är den enda av oss sex som inte tagit ut något årskort från SJ.
Jag tycker BT:s granskning är en ganska bra beskrivning av att förutsättningarna i vårt land ser olika ut. Alla bor inte i tätorter med goda kommunikationer. Av oss sex riksdagsledamöter bor fyra i eller nära Borås och en i Kinna. Jag är den ende som bor ute på landsbygden. Hemma i Ubbhult har jag i princip inte tillgång till någon användbar kollektivtrafik alls. Ingen järnväg och en halvmil till närmaste busshållplats varifrån man kan ta sig till Göteborg. Att åka kollektivt till Borås är praktiskt taget omöjligt. Däremot bor jag nära Landvetter flygplats och det är det överlägset snabbaste sättet för mig att ta mig till Stockholm eller andra orter i landet. Skulle jag ta tåget till Stockholm måste jag först ta mig till Göteborg, över 4 mil åt fel håll, och passera flygplatsen på vägen. Den totala restiden med tåg blir minst den dubbla mot att flyga och frågan är om det totalt sett skulle bli så mycket billigare heller. Jag har däremot själv varit engagerad i att få en ny effektiv tågförbindelse mellan Göteborg och Borås, via Landvetter. När den förbindelsen är klar kommer förutsättningarna för tågresande att förändras dramatiskt. Exempelvis kommer jag själv då att kunna kliva på tåget på Landvetter och sedan fortsätta till Stockholm via Borås eller Göteborg. Hade den möjligheten funnits idag hade jag inte tvekat att ta tåget i stället för att flyga.
När jag är i Stockholm är som sagt förutsättningarna helt annorlunda vilket jag skrivit om tidigare på bloggen. Landsbygden i Ubbhult och den väl utbyggda kollektivtrafiken i Stockholm är som två helt skilda världar. Lokala resor i Stockholm gör jag alltid med tunnelbana eller pendeltåg när det är möjligt, och från Arlanda åker jag nästan alltid tåg in till centrala Stockholm.
Till sist: Lite besviken blir jag över vinklingen på BT:s artikel. Är verkligen lägsta möjliga reskostnader bästa kvittot på vad vi riksdagsledamöter uträttar politiskt? Ofta får vi riksdagsledamöter höra med lite svepande formuleringar att vi "inte bryr oss om verkligheten utan sitter isolerade på våra rum i riksdagshuset". Samtidigt får vi som lägger mycket tid just på att resa i landet, besöka verksamheter och företag, tala med männiksor och vara aktiva i vår valkrets kritik för att resorna kostar för mycket. Någonstans tycks man ha missat att en mycket viktig del av riksdagsuppdraget är just att resa och träffa människor. Så bästa journalister och kritiker - hur ska ni ha det? Vill ni ha aktiva eller passiva riksdagsledamöter?
Jag är själv aktiv i tre riksdagsutskott och en omfattande statlig utredning. Det gör att jag måste resa mycket, och det är inte gratis och inte alltid okomplicerat. Men jag tror och hoppas att mina väljare tycker det är viktigare att jag försöker göra ett bra arbete, vara aktiv i riksdagen och att jag prioriterar att möta människor både i valkretsen och runt om i landet, än att jag lägger allt fokus på att resa så lite som möjligt.
Svårt att vara ung i topp-politiken?
2013-07-28
Det är intressant hur olika man kan uppleva riksdagsarbetet. Min moderate riksdagskollega Anton Abele förklarade i sitt sommarprogram att han inte kandiderar för en ny period i riksdagen och uppenbarligen var han besviken på att inte ha fått tillräckligt med positiv feedback från moderaternas ledning för sitt riksdagsarbete, något som BT:s ledare kommenterade i helgen. "Jag kan inte minnas att jag har fått ett enda samtal från partiledningen efter att ha medverkat i media, aldrig från någon i toppen av min eget lag, om det inte handlat om kritik." Han beskriver också riksdagen som "en miljö där man sällan berömmer och stöttar varandra".
Jag är uppriktigt förvånad över det Anton sa i sitt program och delar inte alls hans beskrivning. I en grupp på 107 ledamöter kan man inte gärna förvänta sig att partiledaren eller gruppledaren i riksdagen ska ge personligt beröm för varje debattartikel eller mediautspel. Däremot upplever jag att många av mina moderata riksdagskolleger och andra allianskolleger ofta ger positiv feedback när man säger, skriver eller gör något bra. Samma sak kommer i vart fall ofta från de moderata ordförandena/gruppledarna i de utskott där jag arbetar. Jag har åtskilliga gånger upplevt denna form av beröm och uppmuntran och försöker att göra likadant själv mot mina kolleger. Jag har även upplevt personlig positiv feedback från såväl vår gruppledning som från de ministrar jag arbetar närmast, liksom till och med från statsministern/partiledaren vid något tillfälle. Vi får dessutom ofta kollektivt beröm i riksdagsgruppen från partiledare och gruppledning, och enskilda ledamöter lyfts emellanåt också fram inför gruppen när de gjort något extraordinärt bra. Jag har arbetat på åtskilliga arbetsplatser där responsen på ens arbete varit betydligt sämre.
Kanske är det så att när man kommer in i riksdagen som mycket ung (Anton Abele var bara 18 när han blev riksdagsledamot) så är situationen lite speciell. Man har ingen större erfarenhet från arbetslivet och kanske har man orealistiska förväntningar på riksdagsuppdraget, både vad gäller det man personligen kan uträtta och den respons man får för sina förslag. Dessutom är uppdraget oftast väldigt självständigt och bygger på den egna initiativkraften. Ibland kan det säkert kännas lite ensamt för vissa. Politik är dessutom inget för den som vill se snabba resultat, demokrati tar tid, och det måste få ta tid. Kompromisser tillhör också vardagen och vare sig man själv eller ens parti får alltid som de vill. Det man kan lära av Anton Abeles beskrivning av sina erfarenheter är att de ungdomar som söker sig till politiken behöver få en tydligare bild av vad de ger sig in i innan de kandiderar. Det är nog något som både moderaterna och övriga partier måste bli bättre på, och inte bara när det gäller riksdagsuppdrag utan även kommunala uppdrag.
Är lobbyister eller media största hotet mot kloka politiska beslut?
2013-05-02
Aftonbladets har just nu en serie reportage om lobbyisternas försök att påverka politiken. För egen del vill jag vara tydlig med att jag inte ser något problem med lobbyister så länge man som politiker har eget gott omdöme och en politisk integritet. Jag agerar aldrig på uppdrag av lobbyister, men träffar däremot många av dem. Det är en del av uppdraget och det ger kunskap och nya infallsvinklar. Och när det gäller frågor som jag själv brinner för är det självklart så att lobbyister med samma agenda kan bidra med exempel och argument. Då är det jag som har nytta av lobbyisterna. Men det är alltid jag själv som avgör vilka frågor jag vill driva.
Sedan kan man ju fråga sig vem som egentligen är lobbyist? I stort sett är väl varje medborgare som hör av sig till en politiker ett slags lobbyist? De för fram en åsikt eller pekar på ett problem som engagerar dem, och som de vill att politikern ska engagera sig i. Lobbyisten kan vara en enskild privatperson, en grupp av personer, en facklig organisation eller en näringslivsorganistation, en välgörenhetsorganisation eller intresseorganisation - eller en anlitad PR-byrå. I sista hand är det alltid politikerna som måste väga av mellan olika samhällsintressen och ställa olika önskemål mot varandra. Svårt ibland, men det är det vi är valda för att göra. Jag ser ingen anledning alls till att begränsa lobbyisternas möjlighet att arbeta eller kontakta politikeroch tycker det är självklart i en demokrati att man ska kunna träffa en politiker utan att detta registreras eller dokumenteras. Däremot tycker jag det är olämpligt att gå direkt från att vara ledande olitiker till att bli avlönad lobbyist. De flesta tidigare ministrar, partiledare mfl tillämpar också för det mesta en viss "karenstid" innan man "byter sida".
Ett betydligt större problem än lobbyister tycker jag för övrigt är medias påverkan på politiken. Media vill sälja tidningar eller programtid och skapa "bra" och "enkla" nyheter. Genom att piska upp olika stämningar bland allmänheten, där allt är svart eller vitt, alla nyanser saknas och inget utrymme finns för resonemang, kan media tvinga fram mer eller mindre genomtänkta beslut av politikerna på både lokal nivå och riksnivå. Detta ser jag som ett betydligt större problem för demokratin än lobbyisterna.
Allt längre riksdagsår i Sverige
2012-10-11
Emellanåt kommer synpunkter på att riksdagen är stängd under en period under sommaren varje år. Vissa tycker att riksdagen skulle vara igång året runt. Jag tycker givetvis man tänker fel om man förespråkar detta, på något sätt verkar antalet beslut som tas i riksdagen utgöra ett mått på vad vi uträttar. Jag tycker ofta att det är precis tvärtom - om jag kan stoppa onödiga lagförslag och klåfingrighet och i stället ge människor mer egenmakt så tycker jag att jag gör det allra bästa jobbet. Och jag tror att de flesta av mina Allianskolleger i riksdagen instämmer.
Mycker av riksdagsledamöternas arbete sker på hemmaplan, och ju mindre låsta vi är i Stockholm desto mer tid kan vi lägga på lokala besök i välfärden, hos myndigheter, företag eller möten med lokala politiker. För egen del är det ett av de allra viktigaste delarna av mitt politiska uppdrag.
För övrigt är Sverige ett av de länder i Europa med absolut flest sammanträdesdagar av alla parlament. I Sverige är det 145 officiella dagar, vilket endast slås av fyra länder, nämligen Italien, Bulgarien och Grekland. Grekland har flest dagar, 214, vilket bevisar att ett lands välstånd knappast hänger samman med antalet sammanträdesdagar i parlamentet.
Även offentliganställda måste få ha personalfest - men med måtta
2012-08-16
Den senaste veckan har debatten kring myndigheternas och departementens personalvård spårat ur helt. Plötsligt verkar media och en del "proffstyckare" bland allmänheten tycka att varje liten julfest för offentliganställd personal är att jämställa med "stöld" från skattebetalarna. Det är en ganska märklig inställning. Ska en myndighet som månar om sin personal verkligen hängas ut som skurkar i media? Självklart bör även offentliganställd personal kunna få gå på personalfest då och då, och en stor myndighet med mycket personal får givetvis en stor kostnad för en personalfest, det är inget konstigt. Även personalutbildningar i en stor organisation kostar stora pengar. Det viktiga är att slå ut kostnaden per anställd.
Samtidigt ska självklart alla offentliga arbetsgivare följa de lagar och regler som finns för representation, personalvård, utbildning, upphandlingar och liknande. Utöver detta har arbetsgivare som lever på anslag från skattemedel givetvis ett särskilt ansvar att visa viss måttfullhet när det gäller hur personalfester utformas. Följer man inte dessa regler förtjänar man hård kritik. Några myndigheter som Tillväxtverket och Stiftelsen för Strategisk Forskning verkar definitivt ha gått över gränsen.
Bilden är från jubileumsfesten för Stiftelsen för Strategisk Forskning. På facebooksidan "Slöseriombudsmannen" kan man läsa att inbjudningskorten i plexiglas (!) kostade 185.000 kronor. Och heliumballongerna som svävade över lokalen under middagen gick på 138.346 kronor. Att använda skattepengar avsedda för forskning på detta slösaktiga sätt är knappast att visa måttfullhet. Det är bara onödigt och löjeväckande och väcker befogad ilska.
Att Näringsdepartementet, enligt mediauppgifter, lagt 600.000 kronor på en större personalfest har jag däremot svårt att se något märkligt med. Jag tycker snarare att det är en självklarhet att även de anställda på ett departement får lite uppskattning av sin arbetsgivare då och då. Många tror kanske att det bara finns politiska tjänstemän på ett departement, men sanningen är att nästan alla anställda är vanliga ickepolitiska tjänstemän som arbetar lojalt oavsett vilka partier som styr. Jag hoppas alla departement visar sin personal samma uppskattning.
Jag har fått flera mail som hävdar att vi riksdagsledamöter inte är ett dugg bättre och att vi festar vilt på skattebetalarnas bekostnad. Det är verkligen inte korrekt. Visst innebär uppdraget då och då att vi bjuds in till ganska fina tillställningar, men det är faktiskt väldigt sällan. Oftast handlar det mer om enklare mat i samband med olika informationsträffar i riksdagen eller på andra ställen. Det är både myndigheter, företag och organisationer som betalar. Men om man har ett arbetsmöte klockan 18-21 en vardagkväll måste man faktiskt ha lite mat också. Samma sak vid en arbetslunch. På grund av att vi då och då bjuds på mat i samband med aktiviteter har vi inte samma rätt till traktamente som andra när vi är i Stockholm.
När det gäller fester kan jag bara tala för moderaterna. Vi har två fester per år, julfest och vårfest. I samband med riksdagens öppnande har vi också mingel med mat för alla tillresta respektive. Alla kostnader för detta betalar vi helt själva via vår månatliga gruppavgift till riksdagsgruppens kassa. Gruppavgiften betalar för övrigt även kostnaden för våra kaffeautomater på vårt riksdagskansli. Med tanke på hur vår gruppavgift används har vi också en överenskommelse att inga moderater ska yrka avdrag för gruppavgiften i sin deklaration, vilket ledamöter från vissa andra partier konstigt nog brukar göra.
100 personer följer mig redan på Twitter
2012-03-13
Efter att lite försiktigt ha smugit igång mitt Twitterkonto de senaste veckorna har jag redan 100 personer som följer mig.
Vill du göra detsamma är det bara att använda twittersymbolen ovan.
Ericsoniubbhult läses i 28 länder - och i hela Sverige
2012-02-18
 
Enligt googles analysverktyg har min blogg de senaste 30 dagarna haft besökare från 28 olika länder (grönmarkerade på kartan). Och så brukar det se ut. Jag har regelbundet besökare från de flesta europeiska länder samt från USA och Canada. Dessutom lite spridda skurar från resten av världen. Ofta verkar det vara utflyttade svenskar, ambassadpersonal och svenskar på resa som besöker min sida av mailen att döma.
Den svenska kartan visar samtidigt att mina svenska besökare numera kommer från hela landet.
Ericsoniubbhult nu även på Twitter
2012-02-17
  
De senaste dagarna har jag smugit igång mitt nya Twitterkonto, och numera finns jag alltså både på hemsidan/bloggen, Facebook och Twitter
Hemsidan och bloggen kommer alltid att vara min bas när det gäller sociala medier, och Facebook och Twitter kommer främst att fungera som "löpsedel" till en del av det jag skriver på bloggen. Den som följer bloggen kommer aldrig att missa något, men alla är välkomna att följa mig även på Twitter och få tips om när något spännande dyker upp på bloggen. För den intresserade finns ikonerna även permanent längst upp på hemsidan vid min presentation.
Sedan länge fungerar bloggen även med RSS-funktion.
Teckningen har jag hittat på nätet, källa okänd. Men den är onekligen ganska träffande...
Bäst betala burgaren själv
2012-02-16
I början på veckan hittade jag ett brev i mitt postfack, ställt till "Ärade ledamot av Sveriges riksdag". I brevet, som kom från Hamburgerkedjan Max VD, Richard Bergfors, påpekades att Riksdagens lunchrestaurang inte sänkt priserna i samband med momssänkningen, vilket Max Hamburgerrestauranger gjort. I brevet bifogades därför ett presentkort från Max på 100 kronor, motsvarande ungefär två luncher. I brevet kunde vi också läsa att Max räknar med att anställa 150-250 personer extra till följd av momssänkningen på restaurangmat, och att man dessutom sänker priserna.
Två luncher är kanske inte så mycket att höja ögonbrynen för, det händer av och till att man blir bjuden på en lunch i samband med verksamhetsbesök eller andra aktiviteter. Men just i denna situation där presentkortet mer kan uppfattas som ett direkt tack för att vi sänkt momsen så känns det lite tveksamt att som riksdagsledamot ta emot gåvan. För att undanröja minsta tvivel om att gåvan kan hota vår integritet som riksdagsledamöter har jag och mina två moderata kolleger från valkretsen beslutat att skicka tillbaka presentkorten tillsammans med följebrevet här bredvid.
Vi är mycket nöjda med den positiva reaktionen från branschen när det gäller momssänkningen och tar gärna en hamburgare på Max. Men vi betalar den i så fall själva för att undvika diskussioner.
Frispråkig och lojal men definitivt ingen statist
2011-11-29
Sedan några år har jag lagt till beteckningen "frispråkig moderat" som rubrik på min blogg. Jag ser mig nämligen som en ganska frispråkig riksdagsledamot, går inte alltid på de upptrampade stigarna och tar emellanåt intern strid för sådant jag tycker är viktigt. Jag är inte rädd för att öppet ifrågasätta förslag från det egna partiet som jag inte gillar, även om det som tur är väldigt sällan finns anledning till det. Men det händer. Senast var ju när partistyrelsen ville hålla öppet för eventuell framtida könskvotering till börsbolagens styrelser. Där var jag en av dem som gick i spetsen för att säga nej, och det lyckades också. En annan fråga där jag länge varit kritisk internt gäller klimatfrågan, där jag tycker att alltför många politiker helt okritiskt köpt hysterin kring koldioxidens betydelse för klimatförändringarna. Nu börjar glädjande nog allt fler lugna ned sig och se lite mer nyanserat på saken.
Med detta sagt måste jag ifrågasätta den bild som ges av min tidigare moderate riksdagskollega, Anne-Marie Pålsson (numera också före detta partikollega eftersom hon lämnat moderaterna). I en nyutgiven bok med titeln "Knapptryckarkompaniet" ger hon en väldigt överdriven bild av riksdagsledamöternas totala betydelselöshet. Visst kan jag till en del förstå hennes kritik eftersom jag också tycker att fler riksdagsledamöter borde våga stå upp oftare för sina åsikter. Men hennes beskrivning känns ändå väldigt överdriven.
Jag har ännu inte hunnit läsa boken, men enligt TT skriver Pålsson att "självständiga ledamöter möts av utskällning och ifrågasättande inför hela riksdagsgruppen". "Särskilt bråkiga ledamöter möts av öppen utskällning från partiledaren Fredrik Reinfeldt". När jag läser detta reagerar jag starkt.
Jag har deltagit vid i stort sett alla gruppmöten sedan valet 2006 och kan ärligt och uppriktigt säga att det endast hänt en enda gång under mina dryga fem år som riksdagsledamot att vi haft verkligt upprörda diskussioner på våra moderata gruppmöten där saker sagts som kanske inte borde ha sagts. Det var just i frågan om FRA-lagen, och den frågan var helt unik med extrema överdrifter i samhällsdebatten, följt av en kraftfull populistisk attack från oppositionen uppbackad av media, en oenig Allians med kritiska röster i flera Allianspartier, och samtidigt en mycket komplicerad fråga där ganska få var insatta och mycket byggde på känslor och konspirationsteorier. En ytterst extrem situation med andra ord, och en politisk fråga som inte hanterades särskilt elegant av vare sig Alliansen eller oppositionen. Det mesta kunde gjorts bättre. Något liknande detta har jag inte upplevt vare sig förr eller senare, och denna mandatperiod kan jag inte minnas ett enda gruppmöte där det använts hårda ord mot någon. Ann-Marie Påhlssons bild att hårda ord och utskällningar närmast hör till det normala har enligt min egen erfarenhet ingen som helst koppling till verkligheten, i vart fall inte hos moderaterna. En annan sak är att man som en ledamot bland 107 inte alltid får som man vill.
Påhlsson skriver också att "vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte". Min egen åsikt är att det är upp till varje ledamot att välja om man vill vara en sådan följsam statist som inte vill stöta sig med någon på vägen för att lyckas göra politisk karriär, eller om man vill kunna se sig själv i spegeln när man avslutat sin tid som riksdagsledamot och kunna säga att man faktiskt försökte utnyttja sin roll som en av 349 folkvalda riksdagsledamöter för att ifrågasätta saker, driva på i olika frågor, och inte minst driva opinion för det man tror på även om det inte i varje detalj går i linje med partiledningens åsikter. Visst skadar det den politiska karriären att vara obekväm, men det är ett val man måste göra själv.
En annan sak som Pålsson missar är att väljarna sannolikt inte valt mig som moderat riksdagsledamot för att jag bara ska driva mina egna personliga favoritfrågor, utan sannolikt också med avsikten att man vill att jag ska vara en lojal del av regeringsunderlaget så att Alliansen ska kunna styra Sverige. Det ställer krav på mig att välja mina strider och att försöka ställa upp på kompromisser som regeringspartierna förhandlat fram. Det är inget konstigt alls tycker jag, utan en självklarhet i en demokrati. För egen del försöker jag påverka frågor innan de når riksdagens bord. Det är inget som alltid syns utåt, men när det lyckas kan jag i vart fall själv glädja mig åt mina små framgångar som jag kanske bara vet själv att jag haft. Och en dag kommer jag att kunna se tillbaka på min riksdagsperiod och veta att jag faktiskt inte bara var en knapptryckare.
Aftonbladets kreditupplysningar på hela riksdagen går över gränsen
2011-11-18
I dag när jag kom hem från Stockholm låg ett brev i brevlådan från ett kreditupplysningsföretag som meddelade att någon tagit en kreditupplysning på mig. Vem som gjort detta skulle jag kunna se på internet med hjälp av en kod. Jag blev lite frågande till detta, eftersom jag inte sökt några krediter eller har några andra affärer eller skulder som gör att någon borde ta en kreditupplysning på mig. Men jag hade mina aningar, och när jag kontrollerade saken fick jag mina misstankar bekräftade.
Den som frågat var Aftonbladets moderbolag, Hierta AB. Vad jag hört från riksdagskolleger så verkar Aftonbladet ha begärt ut kreditupplysningar på samtliga riksdagsledamöter, och avsikten är väl sannolikt att leta efter ledamöter med betalningsanmärkningar. För egen del har jag inga sådana, och har aldrig haft några heller, så jag lär väl inte vara särskilt intressant.
Däremot blir jag synnerligen upprörd över Aftonbladets tilltag. Från och med den 1 januari 2011 måste nämligen alla som lämnar ut kreditupplysningar se till att beställaren av en kreditupplysning har ett legitimt behov av informationen. Att den som begär en kreditupplysning om en privatperson ska ha ett legitimt behov innebär att han eller hon ska ha ingått ett kreditavtal eller vara på väg att ingå ett kreditavtal med den omfrågade eller att han eller hon i övrigt har anledning att göra en ekonomisk riskbedömning beträffande den omfrågade. En hyresvärd kan exempelvis ha ett legitimt behov av en kreditupplysning om den som ska hyra en bostad. Att däremot göra en kollektiv sökning på 349 riksdagsledamöter lär knappast vara förenligt med lagen. Det är väl i och för sig inte första gången som våra kvällstidningar anser sig stå över lagar och regler, men även kreditupplysningsföretagets agerande kan ifrågasättas. Jag vet att riksdagsledamöter med juristbakgrund överväger att agera i frågan och som jurist med förflutet i bankvärlden funderar jag givetvis också över saken. Lagen syftar till att skydda den enskildes integritet, och det borde väl rimligen även gälla riksdagsledamöter.
Juholts agerande skadar alla politiker
2011-10-15
Att förundersökningen mot s-ledaren Håkan Juholt lades ned var ganska givet. Det var ju inte mycket som tydde på att han hade begått ett formellt brott. Förtroendekrisen för Juholt handlar inte så mycket om juridik utan mer om moral (kryddat givetvis med ett allmänt velande i politiska frågor, bristande ledaregenskaper och personmotsättningar i det egna partiet). Domen kommer inte att fastställas i domstol utan av det egna partiet och av väljarna. Men tyvärr riskerar hans agerande i olika ekonomiska frågor också att leda till en ökad misstro mot politiker i största allmänhet. För just småfiffel eller slarv med pengar och ersättningar är det som väljarna har allra svårast att acceptera från personer som ska företräda väljarna och ta ansvar för landet.
Att begära dubbla ersättningar vid bilresor vid några tillfällen kan bero på mänskliga misstag, och vara förlåtligt. När man skriver massor av reseräkningar kan det bli fel ibland. Även om jag är extremt noggrann skulle jag nog inte våga ta gift på att det inte går att hitta något litet fel i någon av alla mina egna reseräkningar under över fem år som riksdagsledamot, trots att riksdagsförvaltningen granskar alla reseräkningar före utbetalning. Men om man däremot får förskottsersättning för tio hotellnätter vid en utlandsresa och sedan åker hem efter fyra och behåller hela mellanskillnaden tycker jag man har väldigt mycket att förklara.
Jag blir samtidigt lite förvånad när det påstås att det skulle vara oklart om man kan låta Riksdagen stå för hela hyran om man är sammanboende. Själv tycker jag det är helt självklart vad som gäller. Detsamma sa ju för övrigt också Håkan Juholt på ett tidigt stadium, "Reglerna är glasklara" hävdade han på en av sina presskonferenser. För egen del disponerar jag en övernattningslägenhet som ägs av riksdagen, och då uppkommer aldrig problemet med beräkning av hyresersättning. Men samtidigt är reglerna väldigt tydliga för oss som disponerar övernattningslägenheter eller övernattningsrum - om någon annan (bortsett från omyndiga barn) övernattar i min övernattningslägenhet ska jag redovisa detta till riksdagen och betala en summa för varje natt. Detta anges tydligt i regelverket, och så har jag också gjort vid ett par tillfällen. Det känns då minst sagt märkligt att andra riksdagsledamöter samtidigt ska kunna få ersättning av riksdagen för hela hyran när de är permanent samboende med någon annan i en egen lägenhet. Varje riksdagsledamot borde inse det ologiska i detta, oavsett om de formella skriftliga reglerna är otydliga eller inte.
Självklart inga undantag för riksdagsledamöter i bidragsbrottslagen!
2011-10-11
Med anledningen av turerna kring bostadsersättningar och reseersättningar för s-ledaren Håkan Juholt har det förekommit påståenden i media om att den nya bidragsbrottslagen på något konstigt sätt skulle undanta riksdagsledamöter. Så är det självklart inte!
Däremot är det så att när det gäller reseersättningar, ersättning för tjänstebostäder mm så betraktas detta inte som ett bidrag utan som rena kostnadsersättningar, och därför omfattas inte dessa av bidragsbrottslagen utan är en sak mellan den anställde och dennes arbetsgivare. Samma sak gäller givetvis för alla andra offentliganställda, som därmed behandlas på samma sätt som alla privatanställda. Däremot omfattas naturligtvis både riksdagsledamöter och andra av bidragsbrottslagen om man fuskar med sjukpenning, a-kassa, föräldrapenning, försörjningsstöd eller något annat av alla de ersättningssystem som ersätter bortfall av inkomst. Det finns självklart inga som helst undantag i bidragsbrottslagen för riksdagsledamöter utan reglerna gäller lika för alla som bor i Sverige. Det är så självklart att det är märkligt att det ens behöver sägas, och det är ett lågvattenmärke att media sprider denna typ av uppgifter.
Att representera Sverige utomlands ingår i riksdagsuppdraget
2011-08-29
I dag har Expressen en traditionell "avundsjukeartikel" med anledning av att ledamöterna i Riksdagens Näringsutskott just nu är på två olika utrikes resor i Kina respektive Brasilien. En av deltagarna i delegationen till Kina är min lokale moderate riksdagskollega från valkretsen, Cecilie Tenfjord Toftby.
Tidningen gör stor sak av dessa "lyxresor på skattebetalarnas bekostnad". Jag undrar i mitt stilla sinne om en liknande diskussion skulle kunna uppkomma i något annat land än i Sverige? Att kostnaden för utskottens resor bara är en liten bråkdel av Riksdagens totala kostnader nämns självklart inte i artikeln.
Inte heller framgår det hur våra program för denna typ av resor ser ut. Jag redovisar alltid mina tjänsteresor öppet på bloggen, dag för dag. Den som vill se hur en typisk utskottsresa ser ut kan exempelvis ta en titt på den utskottsresa till Sydkorea som jag var på med Arbetsmarknadsutskottet i september 2007. Programmet var oerhört späckat och större delen av tiden gick jag i mörk kostym och slips i 40-gradig värme i samband med alla besök hos parlamentet, olika myndigheter, politiker, fackföreningar och näringslivsorganisationer. Resan var oerhört intressant och givande, men det var knappast en "nöjesresa". Läs reseberättelsen och bedöm själv.
Anledningen till att varje utskottledamot åker med på en utrikes utskottsresa varje mandatperiod är flera. Ett syfte är att träffa människor i andra länder som arbetar med liknande frågor och lära av varandra. När mitt utskott, Utbildningsutskottet, åker på sin resa 2012 (sannolikt till Kina) så kommer besök med koppling till skolor, universitet och forskning att stå i fokus, och vi kommer säkert att träffa skolmyndigheter och skolpolitiker också. Ett annat syfte är att vi som riksdagsledamöter är representanter för Sverige vid besök i i andra länder, precis som regering, kungahus, företag, fackföreningar och organisationer från Sverige. Vi som finns i det svenska parlamentet är en del av det officiella Sverige och vi har en självklar roll för att försöka skapa kontakter och gynna handel och rörlighet för Sveriges bästa. En del i detta är att vi vid våra resor oftast även träffar svenska företrädare för näringsliv och olika organisationer i det besökta landet, och ofta även den svenske ambassadören eller konsuln. När andra länders parlamentariker och andra officiella personer besöker Sverige ställer vi på samma sätt upp och tar emot dem när de besöker vår Riksdag. Detta är en del av det internationella samarbetet mellan Sverige och andra länder.
Jag skäms inte alls för att det ingår en självklar uppgift att representera Sverige i mitt riksdagsuppdrag. Det är självklart en intressant del i uppdraget att besöka andra länder och deras parlament. Men jag är övertygad om att vi också hjälper till att skapa en positiv bild av Sverige och tycker det vore mer märkligt om vårt svenska parlament inte hade denna roll.
Som folkvald bestämmer jag själv vad som ska stå i min e-post
2011-06-20
Från och med denna vecka kommer all inkommande och utgående e-post från riksdagen att förses med en automatisk uppmaning att inte skriva ut meddelanden i onödan. Detta som "en del i riksdagens miljöarbete". "Överväg miljöpåverkan innan du skriver ut detta meddelande Please consider the environment before printing this e-mail"
Jag har inget direkt emot budskapet som sådant. I sak är det väl närmast självklart. Men jag tycker det känns minst sagt genant att skicka denna något naiva uppmaning till exempelvis utländska beskickningar, media och ledande samhällsföreträdare, för att inte tala om mina egna väljare. Jag tror att de flesta personer klarar alldeles utmärkt att avgöra om man behöver skriva ut ett meddelande eller inte, utan pekpinnar från riksdagen.
Men värre är att samtliga riksdagsledamöter på detta sätt tvingas att skicka en sådan uppmaning till alla sina e-postmottagare - utan att ens kunna ta bort det! Principiellt är detta oacceptabelt för en folkvald politiker. Vad blir nästa budskap vi ska pådyvlas att skicka till våra e-postmottagare? Att mottagaren ska stänga av sin dator när han/hon går hem? Eller kanske att inte glömma sprita händerna före lunch?
Alldeles oavsett budskapets innehåll accepterar jag inte att någon annan beslutar om vad som ska stå i min e-post! Denna typ av uppmaningar bör givetvis vara frivilliga att använda. Jag har därför idag begärt att denna automattext tas bort från min utgående e-post. Vi får väl se var det slutar. Tills vidare kommer att avsluta mina e-postmeddelanden enligt följande:
"Nedanstående automatiska budskap är beslutat av riksdagsförvaltningen utan möjlighet för mig att påverka. Jag beklagar denna genanta uppmaning, och är fullt övertygad om att du som mottagare av min e-post är fullt kapabel att själv fatta beslut själv om ett mail ska skrivas ut eller inte - utan pekpinnar! Hälsningar Jan Ericson, riksdagsledamot (M)"
2010-12-02 Inget konstigt att använda lobbyisters argument i motioner
Dagens Nyheter berättar idag att många riksdagsmotioner innehåller argument från olika lobbyister, och att en del motioner till och med ordagrant använder exakt samma formuleringar och texter som publicerats i skrifter och artiklar från lobbyister. Detta tolkar DN som att "många riksdagspolitiker låter sig styras av utomstående" när de skriver sina motioner. Ett antal ledamöter som gjort på detta sätt hängs också ut i DN. En politisk kommentator på DN, Maria Crofts, skriver till och med att "det som i skolan kallas fusk är okej i riksdagen".
Jag är ju en av riksdagens flitigare motionsskrivare. Visserligen är jag inte själv uthängd i DN, och jag brukar formulera texterna i mina motioner själv, helt enkelt för att jag vill få dem skrivna på det sätt jag själv vill ha dem. Men självklart innehåller vissa av mina motioner innehåller argument som jag fått från andra. Jag ser absolut inget fel i detta! Tvärtom är det ju så att man ofta får sina idéer till motioner och andra politiska utspel just genom kontakt med sina väljare, men även från företag, myndigheter och organisationer. En mycket stor del av mitt riksdagsarbete består i utåtriktade kontakter, och själva tanken med detta är ju just att identifiera sådant som jag själv uppfattar som samhällsproblem. Om jag i en fråga som engagerar mig starkt får goda argument beskrivna på ett bra och tydligt sätt från en "lobbyist" som är särskilt insatt i frågan - vad är det då för fel i att använda detta argument även i en motion? Det är alltid jag själv som avgöra vilka frågor jag vill driva, och det är alltid jag själv som avgör vad jag kan ställa mig bakom när det gäller ett förslag i en motion. Det viktiga är väl ändå inte att formulera om ett argument som redan är bra formulerat, utan att driva frågor som är viktiga med bästa tänkbara argument?
Lobbyister är inget problem för riksdagsledamöter med personlig integritet. Jag skulle aldrig låta en lobbyist styra mitt politiska arbete. Men om jag vill driva en politisk fråga på ett kraftfullt sätt använder jag alla goda argument, oavsett om argumenten kommer från Dagens Nyheters ledarsida, från en lobbyist eller kanske från min granne. Det spelar mindre roll. DN:s påstående om "fusk" känns mycket märkligt. Riksdagsledamöterna skriver inte skoluppsatser som ska betygsättas, riksdagsledamöter driver politiska frågor! Inser verkligen inte DN denna skillnad?
2010-11-24 Förslag om skärpning av riksdagens inkomstgaranti
En av mina första riksdagsmotioner, hösten 2007, handlade om att se över inkomstgarantierna för statsråd och riksdagsledamöter. Jag ansåg att systemet missbrukades på flera sätt, vilket framgår av texten i min motion
Sedan dess har det gjorts ett antal justeringar i systemet som gått åt rätt håll. Bland annat är det inte längre möjligt att ta anställning hos någon, men att "gömma" lönen i eget bolag för att kunna spara pengarna och ta ut inkomstgarantin i stället. Förre statsministern Göran Persson var en av dem som utnyttjade denna möjlighet, som var helt laglig då. Men nu är detta alltså stoppat. Men fortfarande finns möjligheter för riksdagsledamöter att arbeta i eget företag efter att man slutat i riksdagen, men låta bli att ta ut lön ur sitt bolag och i stället leva på inkomstgarantin. Riksdagsstyrelsen föreslår nu i en skrivelse till riksdagen att även denna lucka ska täppas till. Jag tycker det är ett utmärkt förslag som ligger helt i linje med min motion.
Riksdagens inkomstgaranti ska vara en omställningsförmån i avvaktan på att man som tidigare ledamot får en ny anställning eller annan inkomst. Detta är helt rimligt och skäligt. Om man varit riksdagsledamot i många år finns kanske inte det tidigare jobbet man hade före riksdagsuppderaget kvar. Yrkeskunskaper kan också vara lite gamla och behöva fräschas upp. Detta kan ta tid. Men om man nu faktiskt har fått ett nytt välbetalt arbete ska man inte kunna ta ut dubbel inkomst genom att gömma sin lön i ett bolag och därmed kunna plocka ut inkomstgaranti samtidigt som man arbetar. Det har varit ett mycket stötande system, och nu täpps förhoppningsvis den sista luckan till i detta system. Jag tror detta kommer att öka förtroendet för riksdagen och politikerna.
2010-07-01 Gamla inkomstnyheter blir som nya
I dag har Radio Sjuhärad ett inslag om de politiska kandidaternas inkomster, där jag särskilt uppmärksammas. Man har hämtat fram gamla siffror som gäller 2008 års inkomster, och det året hade jag ju själv mycket hög inkomst på grund av ett avgångsvederlag i samband med att jag lämnade min tidigare anställning på bank. Detta är ingen nyhet precis, utan har uppmärksammats tidigare av olika riksmedia som gjort sina traditionsenliga topplistor över svenska politikers inkomster. Jag kommenterade saken på bloggen den 3 december 2009. Avgångsvederlaget byggde på ett avtal mellan arbetsgivare och de fackliga organisationerna, och jag fick rätt detta precis som alla mina kolleger eftersom jag juridiskt sett fortfarande var anställd på banken och bara tjänstledig för mitt riksdagsuppdrag. Hela summan lades ovanpå riksdagsarvodet det året, vilket gav en oerhört hög inkomst, en summa som jag knappast kommer att vara i närheten av någon mer gång i mitt liv. Förra året och i år har jag däremot inga andra inkomster av betydelse än riksdagsarvodet, och detta räcker alldeles utmärkt.
I radioinslaget har mina kommentarer klippts en del, men på frågan om jag inte som höginkomsttagare är en av dem som tjänat mest på regeringens skattesänkningar var mitt svar att jobbskatteavdraget är som högst vid inkomster på 29.000 kronor per månad. Därefter får man inte större jobbskatteavdrag oavsett hur mycket man tjänar. Så de med de allra högsta inkomsterna har faktiskt inte tjänat mer på jobbskatteavdraget än de med mer normala inkomster.
I sammanhanget kan det ju vara intressant att använda just mitt avgångsvederlag som exempel på hur de svenska skatterna fungerar. Jag fick 26 månadslöner i enlighet med avtalet, vilket motsvarar 878.800 kronor. Banken betalade ovanpå detta en arbetsgivareavgift på cdrygt 300.000 kronor. Bankens sammanlagda kostnad blev alltså nära 1,2 miljoner kronor. Själv betalade jag 32,09% i kommunalskatt på summan, dvs 282.000 kronor extra till Marks kommun. Staten fick statlig skatt och värnskatt med ett sammanlagt belopp på drygt 200.000 kronor. Svenska kyrkan blev inte heller lottlös, min kyrkoavgift till Sätila församling blev 14.000 kronor extra detta år. Själv fick jag efter alla skatter behålla ca 380.000 kronor, vilket förvisso är en väldig massa pengar, men ändå bara 30% av bankens samlade kostnad. Av den summa på 1,2 miljoner som ett privat börsföretag alltså betalade ut av sina egna pengar fick stat, kommun och församling dela på hela 70%. Det visar att den svenska avundsjukan mot dem med höga inkomster slår helt fel. Vi borde tvärtom vara glada så snart ett privat företag har råd att betala ut höga löner - det mesta går faktiskt tillbaka till samhället och stärker välfärden. För mina samtliga inkomster 2008 (alltså inklusive riksdagsarvodet) betalade jag ungefär 800.000 kronor i skatt. Jag tycker det är ett hyfsat bidrag till vår gemensamma välfärd.
Jag fick i en bortklippt del av intervjun också frågan om inte riksdagsarvodet i sig är i högsta laget och om det inte är svårt att företräda väljarna som tjänar så mycket mindre. Nu har jag personer i min omgivning som tjänar både mer och mindre än jag själv. Jag förklarade också att det inte är vi ledamöter som beslutar om vårt arvode, utan det görs av en oberoende arvodesnämnd som justerar våra arvoden varje år, bland annat med viss hänsyn till löneutvecklingen arbetsmarknaden i övrigt. Men riksdagsarvodet är väldigt demokratiskt. Alla ledamöter får exakt lika mycket (idag 55.000 kronor per månad) oavsett om man varit ledamot i många år eller är alldeles ny. Ålder, erfarenhet eller hur ambitiös man är spelar inte heller någon roll. Är då arvodet orimligt högt? Oberoende forskare som följd ledamöter under lång tid uppger att den normala veckoarbetstiden för en riksdagsledamot är 60-70 timmar per vecka, och det stämmer också med enkätundersökningar som gjorts med ledamöterna. Om man har med detta i bilden och även tänker på att ledamöterna är borta så mycket från sina familjer så kanske arvodet trots allt inte är så uppseendeväckande? Men oavsett hur man ser på saken så framhöll jag i intervjun att det viktiga för mig som ledamot är att visa mina väljare att jag gör skäl för mitt arvode. Hög aktivitet och hög tillgänglighet är två saker som jag vet att mina moderata väljare förväntar sig, och det är något jag försöker leva upp till.
2010-06-10 Samhällsdebatten är grunden för mitt riksdagsuppdrag
I veckans nummer av Markbladet bemöter jag en kritisk insändare som tycker att jag skriver för många debattinlägg. Han undrar hur jag hinner med detta när jag har ett uppdrag som kräver så mycket. Mitt svar förklarar att jag ser något annorlunda på saken:
Här kommer nummer 12
Johnny Hedberg tycker det är imponerande att jag hinner skriva debattinlägg i Markbladet trots att jag ”som riksdagsledamot förväntas vara tillgänglig dygnet runt, vardag som helgdag”. Han har också räknat ut att jag haft 11 debattinlägg i Markbladet i år. Det är säkert korrekt, och här kommer nummer 12.
För Hedberg har helt missat poängen. Uppdraget som riksdagsledamot handlar för mig just om att delta i samhällsdebatten, inte minst i min egen kommun och framförallt att besvara de debattartiklar som vänder sig till mig. Mitt riksdagsuppdrag handlar inte bara om utskottsarbete och debatter i riksdagens plenisal, utan lika mycket om att ha en dialog med dem som bor i min valkrets. Väldigt många av de frågor jag driver i riksdagen och de motioner jag skriver har sin bakgrund i åsikter från enskilda människor, inte minst i min egen kommun.
Jan Ericson (M)
Riksdagsledamot
2009-10-25 Nytt om riksdagsledamöternas inkomstgaranti och pensioner
Många tror att riksdagsledamöterna har fantastiska pensionsförmåner. Men så är det verkligen inte för alla. Tvärtom visar det sig att vi som är under 50 år förlorar väldigt mycket i framtida pension jämfört med om vi haft ett annat arbete i stället för riksdagsuppdraget. Idag är det så att äldre ledamöter kunnat få ut väldigt bra pensioner när de passerat 65 år. För yngre riksdagsledamöter som lämnar riksdagen efter en mandatperiod eller två ger däremot åren i riksdagen knappast någon pensionsrätt alls. Riksdagsstyrelsen håller därför på att se över villkoren för riksdagsledamöternas pensioner.
Nu finns ett förslag om att jämna ut pensionsvillkoren, så att villkoren i framtiden blir desamma för yngre och äldre ledamöter. De äldre ledamöternas orimligt generösa pensioner försämras och yngre ledamöter får äntligen rimliga pensionsvillkor som är jämförbara med andra arbeten och uppdrag i samhället. Enkelt uttryckt kommer varje år som riksdagsledamot att ge rätt till en viss månadspension när man fyllt 65 år, i dagsläget 773 kronor i månaden. Ju fler år i riksdagen desto mer pension, men pension utbetalas bara för maximalt 30 år (och det är nog tur, mer än 30 år som riksdagsledamot vore nog ingen bra idé...). Förändringen som föreslås känns rimlig. Nu får riksdagsledamöter ungefär samma pensionsrättigheter som alla andra, och alla riksdagsledamöter behandlas lika, oavsett ålder.
Riksdagspensionerna har ibland felaktigt påståtts ge rätt till jobbskatteavdrag, men så är det naturligtvis inte. Inga pensioner ger rätt till jobbskatteavdrag, vare sig för riksdagsledamöter, ministrar eller någon annan. Däremot har riksdagsledamöternas inkomstgarantier (den ersättning man får under en övergångstid om man lämnar riksdagen före 65 år) gett rätt till jobbskatteavdrag, eftersom den skattemässigt betraktats som ett slags "förlängd lön". En enig riksdag beslutade häromdagen att detta skall upphöra, vilket är rimligt eftersom ersättningen faktiskt utbetalas utan att något arbete utförs. Ersättningen är ju mer att jämföra med "a-kassa" som omställningstrygghet under begränsad tid i avvaktan på en ny anställning. Och a-kassa ger ju inte rätt till jobbskatteavdrag. Så ska det rimligtvis vara även för oss riksdagsledamöter.
2009-10-19 Några reflektioner kring dagens radiodebatt
Åter i riksdagshuset sen måndagkväll. Det blev en ganska lugn debatt om riksdagsledamöternas sidoinkomster. Fast jag var ju enda riksdagsledamoten som deltog i programmet så jag fick lägga en del tid på att förklara en del ordentliga missuppfattningar som framfördes av mina motdebattörer;
* Riksdagens kvittningsregler syftar till att man ska kunna delta i aktiviteter för utskottets räkning eller annat som har koppling till riksdagen men är definitivt inte avsedda för att man ska kunna driva omfattande näringsverksamhet i stället för att delta vid voteringar eller utskottsarbete. Moderata ledmöter skulle knappast få utkvittning för att driva näringsverksamhet i stället för att votera, men tydligen är det okej hos Socialdemokraterna.
* Vi har plenifria dagar och veckor inplanerade just för att man ska kunna delta i längre resor inom landet för att hålla kontakt med verkligheten och inte behöva göra det på voteringsdagarna. Alla voteringstider är dessutom oftast kända månader i förväg för att man ska kunna planera in dessa i kalendern.
Jag påpekade i debatten att jag för egen del tycker det viktigaste är att man som riksdagsledamot sköter sitt uppdrag och inte kommer i beroendeställning till någon genom att åta sig extrauppdrag. Det är viktigare än att avundsjukt ifrågasätta att vissa tjänar mycket pengar vid sidan av riksdagsuppdraget. Pengar kan man få utbetalda från egna bolag för arbete man gjort innan man började i riksdagen eller för arbete man utför på kvällar eller helger. Det är inte inkomsterna i sig som är problemet utan om man tillskansar sig dubbla arvoden för tid som man rimligen borde lagt på riksdagsuppdraget.
Lite förvånande var det att höra Bert Karlsson som deltog via telefon med ett inlägg i debatten. Bert ansåg att alla riksdagsledamöter var köpta (!), och sa tydligt att han själv var "köpt av Föreningsbanken" när han satt i riksdagen. Det tycker jag var ett pinsamt erkännande. Jag var tydlig med att jag själv aldrig kommer att nedlåta mig till att bli köpt av någon. Jag var också tydlig med att jag för egen del aldrig skulle hinna driva omfattande näringsverksamhet eller sitta i ett stort antal bolagsstyrelser utan att de skulle gå ut över riksdagsuppdraget. Jag har för örvigt avsagt mig flera uppdrag och dessutom lämnat medlemskapet i flera organsiationer för att känna att jag är helt självständig i mitt uppdrag. Mina väljare ska känna att jag alltid prioriterar mitt riksdagsuppdrag och min valkrets före alla andra uppdrag och att jag inte har några dolda lojaliteter. Den linjen tänker jag fortsätta att hålla om jag blir återvald 2010.
2009-10-19 Eftermiddagens radiodebatt
Här är länkarna till eftermiddagens radiodebatt i Radio Sjuhärad där jag deltog och diskuterade riksdagsledamöternas sidouppdrag. Programmet pågick mellan strax efter 17 fram till 17.45. Här är länken till första halvtimmen och här är länken till den sista delen av programmet, som inleds med nyheter varefter vi fortsätter diskussionen.
Kommentarer följer senare i kväll när jag är på plats i arbetsrummet i riksdagen. Nu måste jag strax kasta mig iväg till flygplatsen för att ta mig till Stockholm med sista planet från Landvetter.
2009-10-19 Bodström (S) är inte fullt så flitig som han påstår...
Under förra veckan försökte Thomas Bodström (S) på alla sätt försvara sina dubbla arvoden, dels från riksdagen dels från advokatjobbet. Han hävdar bland annat att han - bortsett från sin frånvaro vid en mängd voteringar - är mycket aktiv i riksdagen. Han har till och med påstått att "”Jag är en av de mest aktiva i riksdagen i allt som är mätbart”. Det sista stör mig - och många andra! Det finns väldigt många riksdagsledamöter som inte är lika namnkunniga och kända som Bodström, men som lägger ned betydligt mer tid på sitt uppdrag än vad han gör. Jag har hört många sura kommentarer om Bodström den senaste tiden, även från han egna partivänner som öppet kritiserar honom. Jag har också hört från säker källa att man hade ett ganska stormigt gruppmöte hos (S) när frågan diskuterades förra tisdagen.
Bodström påstår exempelvis att han är mycket aktiv i utskottsarbetet i justitieutskottet. Men hans kolleger i justitieutskottet säger att han mycket sällan är närvarande när utskottet har sina riksdagsdebatter. Mycket märkligt tycker jag - det är ytterst sällsynt att utskottsordförandena inte är med när utskottet debatterar sina frågor. I arbetsmarknadsutskottet tror jag vår moderata ordförande har varit med i kammaren vid nästan varenda debatt.
Bodströms dubbla uppdrag har också kommenterats i många media under veckan, exempelvis på Politikerbloggen som redovisar en artikel från reportrarna bakom Kalla Fakta. Där framgår bland annat att Bodström uppger att han skrivit 44 motioner förra riksdagsåret, men han berättar inte att de flesta av dem är partimotioner eller kommittémotioner som andra skrivit och där han bara finns med bland undertecknarna. Endast 17 av motionerna är skrivna i hans eget namn, och 7 av dem är upprepningar av motioner från tidigare år. Jag kan ju som jämförelse nämna att jag, förutom att jag är med på ett mindre antal motioner skrivna av andra, själv skrev 50 egna motioner förra året, och var riksdagens tredje flitigaste motionsskrivare. Och jag skriver, med något undantag, endast helt nya motioner varje år.
Dagens Industri har förresten granskat Bodströms affärer lite mer noggrant och skriver att Thomas Bodström de senaste 21 månaderna har fakturerat Domstolsverket 1,7 milj kronor, dvs nästan tre gånger så mycket som en riksdagsledamot tjänar i grundarvode. Av detta är 1,4 miljoner arvode för rättegångar och resten ersättning för "tidsspillan" i samband med rättegångar. Det sista tycker jag är mest märkligt - Bodström förlorar ju ingen tid som andra advokater gör när han reser till och från rättegångar - han har ju fullt arvode från Riksdagen även då. Ändå ska skattebetalarna betala dubbla arvoden till Bodström.
Märkligast av veckans händelser kring Bodström är väl kanske att Mona Sahlin och hela Socialdemokraternas partistyrelsen förklarar sig ha fullt förtroende för Bodström och inte har något att anmärka på när det gäller hans dubbla roller. Jag tycker det är ett svek som drabbar alla riksdagsledamöter och som solkar ned bilden av hur mycket arbete och tid det faktiskt krävs om man ska göra ett hyfsat bra jobb som riksdagsledamot. Jag har inte räknat på min egen tid, men det finns undersökningar som påstår att vi i genomsnitt lägger 60-70 timmar per vecka på vårt uppdrag. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag, i vart fall under vissa perioder, ligger över detta. Jag skulle i vart fall aldrig klara av att jobba som advokat och dra in 1,7 miljoner i extra arvoden utöver riksdagsuppdraget. Och utöver detta ha tid att skriva böcker...
I eftermiddag, från klockan 17, ska jag förresten delta i "Måndagsklubben" i direktsändning Radio Sjuhärad och diskutera frågan om politikernas extraknäck.
2008-10-27 Se över riksdagens inkomstgarantier!
Tidningen Riksdag & Departement berättar i sitt senaste nummer att det idag är 89 personer som uppbär inkomstgaranti från riksdagen. 22 av dem slutade sina uppdrag redan före valet 2006, och har alltså haft ersättning i flera år. Totalt kostar detta skattebetalarna 2,7 miljoner per år.
Kostnaden är kanske inte så dramatisk för statskassan, men symbolvärdet är desto större. Alla partier är överens om att a-kassan skall vara en omställningsförsäkring som ger trygghet i skarven mellan två arbeten. Det finns ingen anledning att ha dramatiskt olika regelverk för riksdagsledamöter, ministrar och EU-parlamentariker å ena sidan och alla andra löntagare å den andra.
Jag har tidigare ifrågasatt inkomstgarantierna till såväl avgångna ministrar som riksdagsledamöter i debattartiklar och på bloggen (allt jag skrivit finns samlat under denna flik i bloggarkivet). Jag tycker att det är helt rimligt med ett visst inkomstskydd under en period om man med kort varsel mister sitt uppdrag. Men jag kommer aldrig att tycka att det är rimligt att man frivilligt kan avstå från att gå tillbaka till ett jobb man varit tjänstledig från, och i stället gå ett år och leva på skattebetalarnas pengar! Så har flera socialdemokrater gjort, både ministrar och riksdagsledamöter.
Jag lämnade in en riksdagsmotion i denna fråga hösten 2007. där jag föreslog att Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen att inkomstgarantin för riksdagsledamöter, statsråd och ministrar måste vara utformad på ett sätt som skapar förtroende hos medborgarna. Jag ser nu till min glädje att nästan alla partier verkar vara överens om att det kan behövas en översyn av regelverket. Socialdemokraterna utmärker sig dock, och vill inte ändra reglerna. Deras gruppledare Sven-Erik Österberg säger att partiet inte har några synpunkter på dagens regelverk. Synnerligen begripligt med tanke på vilket parti som flitigast utnyttjat de möjligheter till överutnyttjande som regelverket tyvärr medger...
2008-10-05 Stackars mig?
Aftonbladet "berättar" idag hur mycket kungen och ministrarna "förlorat" på börsfallet. Man har också en tabell över "förlusterna" för de riksdagsledamöter, inklusive mig själv, som anmält sina aktieinnehav till riksdagens register. Enligt tabellen i Aftonbladet har jag själv bara den senaste månaden "förlorat" hela 169.060 kronor. Så mycket skall mina aktier alltså ha fallit enligt tidningen. Det låter verkligen inget vidare!
Skönt att Aftonbladet räknar så illa. Nedgången för min del ligger inte i närheten av detta. Det måste främst bero på att Aftonbladet har räknat fel, men kan också bero på att jag i somras tyckte att en del av mina oljeaktier gått upp till helt orimliga nivåer, och därför sålde en del av dem med mycket god vinst. När sedan aktierna föll som en sten kunde jag inte låta bli att köpa tillbaka aktierna för ungefär halva priset. I Riksdagens system redovisas bara innehavet, inte vilka affärer man gjort under tiden. Men visst, mina egna affärer visar ju samtidigt hur dramatiskt börsfallet varit under hösten.
Aftonbladets artikel kan kanske ändå föra något gott med sig - att spara i aktier är ingen garanterad väg till att bli rik! Det är ett risktagande också. Lika lite som man skall vara avundsjuk på den som tjänar på sina aktier, lika lite skall man tycka synd om den som förlorar. Det ingår liksom i förutsättningarna. Men en sak skall man komma ihåg - förlorar pengar gör man inte förrän man säljer sin aktier. Även om höstens nedgång varit dramatisk ligger jag för egen del fortfarande på plus på vissa aktier, eftersom jag ägt dem så länge, sparar långsiktigt, och gör väldigt få affärer. Jag är inte ute efter att göra snabba klipp, och har inte heller tid att följa marknaden i detalj. Jag har bara valt att spara långsiktigt i enskilda aktier i stället för att betala banken för att få spara i deras fonder. Mitt sätt att spara är både billigare och roligare. Fast det är klart, det är ju roligast när det går upp...
2008-04-23 Lite mer om "omoraliska aktieinnehav"
Uppdaterad
BT:s granskning av mina och andra riksdagsledamöters aktiesparande har gjort att jag fått några sura kommentarer. Vissa tycker tydligen inte att jag som moderat riksdagsledamot skall äga aktier i olje- och gasbolagen Vostok Nafta och Lundin Petroleum.
Bland de större aktieägarna i Vostok Nafta finns både första, tredje och fjärde AP-fonden, samt exempelvis Folksam, AFA och Skandia, samt alla de stora bankernas aktiefonder. Även bland aktieägarna i Lundin Petroleum hittar man statliga pensionsfonder, försäkringsbolag och bankernas fondbolag. Detta innebär att de flesta svenskar - på ett eller annat sätt - är indirekta delägare i de två olje- och gasbolagen. Varför då inte jag som privatperson skall få direktäga aktier i dessa bolag utan få kritik kan jag faktiskt inte förstå.
Hyckleri var ordet.
Tillägg 24/4:
Under gårdagen fick jag fler kommentarer om detta och artikeln i BT. De allra flesta som hört av sig verkar uppskatta att riksdagsledamöter äger aktier i svenska företag. En kommentar tyckte jag var extra intressant (och uppenbarligen hade den som skrev kommentaren läst mitt blogginlägg den 21/4....):
"Hej! Jag har själv hjärtat till vänster och kommer knappast att rösta på dig. Är född arbetare och så är det bara. Men när det gäller aktier håller jag med dig. Vi jobbar på ett av de stora verkstadsföretagen och vi gubbar och tjejer på golvet har en egen aktiesparklubb där vi länge sparat 200 kronor per månad. Varför skulle inte vi som jobbar ihop pengarna också få ta del av vinsterna? Varför skall inte vanliga knegare få äga aktier? Vi snackade lite om detta på frukosten när vi läste Boråstidningen och vi tycker nog samma sak allihop. Varför köper inte alla riksdagsmän aktier om ni nu tror på svensk industri? Utan oss i industrin blir det inga pengar till något annat heller. Och ni riksdagsmän lär väl ha råd om vi har det?"
Jag hade inte sagt det bättre själv. Aktieägande är något för alla, antingen man sparar i fonder eller direktäger aktier. Faktum är att det en gång var moderatledaren Gösta Bohman som i egenskap av ekonomiminister införde skattefondsparandet på 1970-talet, det som startade privatpersonernas sparande i värdepapper. Som bankanställd har jag sett många småsparare få ihop en bra slant genom ett flitigt månadssparande med blygsamma belopp, år efter år. Tänk vilken trygghet det ger! Med regeringens skattesänkningar får fler löntagare råd att lägga undan en hundring eller två i månaden. Det kan bli mycket pengar på några år.
2008-04-21 Är det omoraliskt att äga oljeaktier?
Kommentar rörande mina aktieinnehav och dagens artikel i Borås Tidning
Borås Tidning publicerar idag en stor artikel med uppgifter om Sjuhäradsriksdagsledamöternas aktieinnehav och sidouppdrag som man hämtat ur riksdagens register. Till detta register skall vi riksdagsledamöter redovisa aktieinnehav (men inte fondinnehav), men det framgår inte om aktierna är belånade. Registret säger alltså väldigt lite om riksdagsledamöternas förmögenhet och det är inte heller avsikten med registret.
Jag har länge valt att spara i aktier i stället för fonder, och det har givetvis samband med att jag under mer än 20 år arbetat på bank och skaffat mig en hel del kunskap och intresse för aktier. Direkt aktiesparande är intressant och dessutom slipper man bankernas höga fondavgifter. Mitt aktiesparande är också en tydlig markering av att jag tror på svenska företag och deras framtid. (Varför köper inte alla riksdagsledamöter aktier i svenska bolag för att visa att man tror på svenskt näringsliv? Med vårt arvode finns det definitivt utrymme att spara lite varje månad!) Jag registrerade för övrigt alla mina aktieinnehav redan när jag kom in i riksdagen 2006, och för den som följer min blogg är mina innehav av aktier i olje- och gasindustrin ingen nyhet. Jag berättade om detta redan den 26 februari 2007, och följde även upp frågan den 15 april samma år. Men som alla kan se i BT-artikeln har jag mina aktier väl spridda i olika branscher, och när BT skriver att jag "satsat stora pengar" i ryska oljefält blir det nästan lite komiskt. Den största delen av värdet på mina aktier ligger i andra svenska bolag som Ericsson, Kinnevik, Investor, Hennes & Mauritz och Sandvik. Dagens Nyheter hade förresten en egen artikel om riksdagsledamöternas aktieinnehav i samband med moderaternas kommunala rikskonferens i början av mars, där även mina väl spridda innehav uppmärksammades.
Det pågår en något märklig samhällsdebatt där det blivit politiskt korrekt att av miljöskäl kritisera alla former av aktieinnehav i olje- eller gasbolag. Nu är ju som bekant olja och gas fortfarande en viktig del av energisektorn, både när det gäller transporter och uppvärmning i många länder. Även ett hybridfordon behöver bensin som komplement. Fordonsbränslet E85 utgörs exempelvis av 85% av etanol och 15% av bensin, vintertid utgör bensinen så mycket som 25% eller mer. Utan tillsats av bensin skulle alltså etanolen inte kunna användas som fordonsbränsle och utan olja skulle heller fartygen kunna frakta etanolen från Brasilien till Sverige. Utan olja skulle inte heller fjärrvärmeverken kunna leverera tillräckligt med energi när det är kallt. Många verkar också glömma att olja och gas även har andra användningsområden än som bränsle, exempelvis som smörjmedel och som råvara vid tillverkning av andra kemiska produkter som vi alla behöver.
Visst är det olyckligt att elda upp oljan, exempelvis i en villapanna, och glädjande nog minskar denna användning av de dyra dropparna. Själv har jag invetserat stora pengar i att byta ut en oljepanna mot luftvärmepump i en fastighet, och det känns utmärkt. Men så länge man som privatperson inte förordar totalt förbud mot all användning av bensin, olja, diesel eller naturgas måste man också acceptera att produkterna utvinns och förädlas. Att moralisera över aktieinnehav i oljeindustrin är rent hyckleri så länge man som privatperson inte tydligt deklarerar att man klarar sig helt utan olja eller produkter tillverkade av olja. Den som vill bojkotta aktier i oljebolagen borde väl logiskt sett även bojkotta folkaktien Volvo, eftersom detta bolag tillverkar fordon som är beroende av den olja som oljebolagen pumpar upp?
En intressant iakttagelse är för övrigt att samma människor som förfasar sig över att privatpersoner och pensionsfonder äger aktier i oljeindustrin ofta envist hävdar att staten skall fortsätta äga aktier i vodkatillverkning för att det är så lönsamt. Jämförelsen är intressant eftersom olja faktiskt är något som de flesta människor behöver på ett eller annat sätt. Vodka går det däremot faktiskt utmärkt att klara sig utan. Tro mig, jag har provat!
2008-02-28 Är det värt dubbel restid?
Jag erkänner, jag har gjort det igen. Flugit. Inrikes från Landvetter till Stockholm! Det lär ju nästan vara det värsta man kan göra som miljövänlig medborgare och politiker, eller hur? I dag läste jag lite fakta på flygplatsen som fick mig att fundera lite. Sedan tidigare vet vi ju att Sverige står för 0,2% av världens samlade koldioxidutsläpp. Luftfartsverket påstår nu på stora affischer att endast 1% av Sveriges samlade koldioxidutsläpp beror på flyget.
Inrikesflyget mellan Stockholm och Göteborg respektive mellan Stockholm och Malmö står vardera för 1 promille (!) av de svenska koldioxidutsläppen.
Frågan är om det för mig är värt priset av över 5 timmar i restid med tåg och bil per väg i stället för mindre än hälften med flyget? Jag tycker inte denna extra frånvaro från familjen varje vecka står i proportion till miljöeffekten. Så länge det inte finns snabbtåg mellan Göteborg och Stockholm fortsätter jag flyga, och efter dagens information dessutom med betydligt renare samvete. Tack Luftfartsverket som slagit hål på ännu en myt i klimatdebatten!
2007-12-14 Media uppmärksammar riksdagens inkomstgaranti
"Reglerna är för generösa"
(från Aftonbladets nätupplaga)
TV 3:s ”Insider” kunde i går visa hur våra före detta folkvalda politiker kan leva ett gott liv med skattebetalarnas pengar, utan krav på att söka nytt jobb. I morse blev jag uppringd av Aftonbladets reporter som hade hittat min riksdagsmotion i denna fråga. Intervjun utmynnade i en artikel i Aftonbladets nätupplaga. Min sympatiske utskottskollega, Ulf Holm (mp), blev intervjuad i samma artikel. Kanske har vi en gemensam grundsyn. Visserligen är vi inte helt överens om vilka krav och regler som skall gälla för den som är arbetslös, men vi tycker nog båda i grunden att de regler och krav som vi ställer på andra även måste gälla riksdagsledamöter och ministrar som lämnat sina uppdrag. Inte minst borde det ju vara självklart att återgå till det jobb man tidigare varit tjänstledig från i stället för att leva på skattebetalarna.
Hela artikeln finns i Aftonbladets nätupplaga. Du hittar den här! En trevlig sak är att jag i artikeln hastigt och lustigt blivit 9 år yngre.....fast den sortens faktafel kan man ju stå ut med.
Bakgrunden till min motion, och hela motionstexten hittar du i mitt blogginlägg den 20 november. Detta finner du nedan.
2007-11-20 Se över inkomstgarantierna för riksdag och regering!
De flesta inser nog att även en person med gott omdöme kan råka göra något som är mindre välbetänkt. Ingen är ofelbar, vare sig politiker eller andra. För en person med en vanlig anställning leder ett allvarligt misstag oftast bara till en varning eller omplacering. För en statssekreterare i regeringskansliet, en minister eller en riksdagsledamot kan ett misstag däremot snabbt göra att förtroendet är förbrukat och att man tvingas avgå omedelbart. Alla som åtar sig ett uppdrag som ledande politiker eller regerings- tjänstemän vet att de riskerar att snabbt bli av med sitt uppdrag vid minsta felsteg eller givetvis vid en valförlust. Risken för ”avsked” är betydligt större än på någon annan arbetsplats och arbetsrättsliga regler som exempelvis uppsägningstid saknas i praktiken – man kan tvingas sluta direkt på dagen.
Med detta som bakgrund tycker nog de flesta att det är rimligt att ha en viss inkomstgaranti för den som tvingas lämna sitt uppdrag med kort varsel. Problemet är bara att de villkor som idag gäller för inkomstgaranti kan upplevas som oskäliga och onödigt generösa. I en debattartikel i Borås Tidning idag ger jag ett antal exempel på hur inkomstgarantin idag får orimliga effekter. Skall vi ställa krav på att alla andra människor måste söka jobb för att få A-kassa måste även fd. ministrar söka och ta de jobb som finns. Inkomstgarantin skall vara en omställningsförsäkring mellan två jobb, precis som a-kassan. Inte en permanent försörjning!
Jag lämnade därför in en riksdagsmotion under allmänna motionstiden i oktober där jag föreslår att Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen att inkomstgarantin för riksdagsledamöter, statsråd och ministrar måste vara utformad på ett sätt som skapar förtroende hos medborgarna. Det skall bli spännande att se hur motionen tas emot. Alla politiker – oavsett parti - borde inse att dagens regler måste ses över!
2007-11-19 Trams!
Nu är media igång igen, denna gång TV4. Nu ifrågasätts helt plötsligt om moderata ministrar skall ha rätt att åka på moderaternas kommunala rikskonferens eller partikonferenser på regeringens bekostnad.
Nu tror jag i och för sig att det snabbt kommer att visa sig att journalisterna är ute och cyklar och att reglerna följts till punkt och pricka. Ett annat regelverk hade varit orimligt. En minister är alltid i tjänst, precis som vi riksdagsledamöter. Vi avgör alla vilka resor vi behöver göra i uppdraget och i vilka sammanhang vi vill medverka för att delta i debatter eller berätta om regeringens politik. Det kan vara en konferens som ordnas av en fackförening, en näringslivsorgansiation eller ett parti, ett arrangemang av en kommun, ett landsting eller ett företag, ett soffprogram i TV eller en radiointervju. Kanske anser någon att regeringen borde be journalisterna på TV4 om tillstånd före varje resa eller konferens som man tänker delta i? Eller är det kanske acceptabelt att ett moderat statsråd besöker andra partiers konferenser och arrangemang - utom just sådant som har med det egna partiet att göra? Moderata kommunpolitiker har kanske inte samma rätt som andra att ta del av statsrådens information?
Under decennier av (s)-styre har statsråden gjort på exakt samma sätt, och låtit staten betala resor, hotell och konferenskostnader utan att journalisterna någonsin brytt sig det minsta. Jag har inte heller hört någon borgerlig politiker protestera mot att regeringen betalat (s)-ministrarnas resor över landet för deltagande i demonstrationerna på första maj.
Men nu när moderaterna är det stora regeringspartiet gäller plötsligt helt andra regler. Återigen är det alltså vi moderater som angrips. Det är svårt att tro att det är en slump......
2007-11-08 Mycket skrik för lite ull....
Kvällens Kalla Fakta gjorde nog alla besvikna som, efter all förhandsreklam, sett fram emot ett riktigt smaskigt reportage om storsvindel bland riksdagsledmöterna.
Om siffran stämmer att vi riksdagsledamöter reser för totalt 65 miljoner per år inom landet, så var det ju inte mycket intressant reportrarna hade hittat. Särskilt inte med tanke på att de häckat uppe på det administrativa kontoret under en lång period och tydligen gått igenom varje riksdagsledamots resor. De resor som ifrågasattes i programmet (och som väl då rimligen också var det värsta man hittat) handlade inte om många tiotusen kronor totalt, och i förhållande till den totala resekostnaden på 65 miljoner är det ju närmast felräkningspengar. Dessutom var flera exempel i programmet tveksamma. Att exempelvis hyra en bil för att köra runt ett utskott på resa blir ju ofta betydligt billigare än att man åker taxi. Och att göra vissa privata besök under en längre tjänsteresa medför ju inte automatiskt extra kostnader för riksdagen.
Att det sedan kan bli vissa fel ibland när 349 ledamöter skickar reseräkningar för 65 miljoner är kanske inte så konstigt - men det betyder ju inte automatiskt att ledamöterna fuskar medvetet. Jag tycker snarare att resultatet av TV4:s granskning tyder på att vi överlag sköter oss riktigt bra.
Visst var det skönt att min egen pärm klarade reportrarnas granskning. Fast jag hade inte förväntat mig något annat.
2007-09-24 Taxiresor......
Vår viceordförande i arbetsmarknadsutskottet, Sven-Erik Österberg (s), som för övrigt var vår delegationsledare under Sydkoreabesöket, är tydligen den flitigaste taxiåkaren av alla riksdags- ledamöter om man skall tro uppgifter i media idag. Under nio månader har han åkt taxi för hela 77.000 kronor.....
Jag vill bara vara tydlig och bekräfta att han inte tog taxi till Sydkorea......han flög ekonomiklass precis som vi andra....
PS. För min egen del visar Dagens Ekos kartläggning att jag åkt taxi för 7.180;- under nio månader. Det kan nog stämma. Mest handlar det om resor från bostaden till Landvetter flygplats de gånger detta blir billigare än att långtidsparkera den egna bilen under veckan. Mellan Riksdagen och Arlanda tar jag Arlanda Express, både bekvämt, snabbt och miljövänligt. Jag har också använt taxi några gånger vid resor ute i landet när det saknats alternativ, även om det ofta går ganska bra att åka kollektivt. Fast när man har bråttom och inte hittar så bra i en annan stad är det väldigt skönt att det finns taxi!
2007-08-22 Riksdagsledamöternas ekonomiska villkor
Under sommaren har jag fått flera frågor via e-post om riksdagsledamöternas ekonomiska villkor. Arvodet är ju ingen hemlighet, (51.200;-/mån) eftersom det är en offentlig uppgift och alla tjänar lika. Men det är många som undrar "vad vi har för fallskärmar" som man uttrycker det. Det handlar alltså om inkomstgaranti och pensionsförmåner, regler som jag i artiklar och på annat sätt ibland har ifrågasatt. Jag tycker särskilt att reglerna kring inkomstgarantin är väl generösa. Däremot skäms jag inte det minsta för månadsarvodet. Vi är bara 349 personer som skall företräda över 9 miljoner svenskar. En viktig sak är också att våra ekonomiska villkor inte beslutas av oss själva i vanlig omröstning, utan bestäms av en oberoende arvodesnämnd.
Andra frågor som ofta diskuteras i media är riksdagsledamöternas värdepappersinnehav, extraknäck, reskostnader, resvanor och inte minst deklarationsavdrag.
Jag tror på öppenhet i dessa frågor. Det förebygger missförstånd och myter, och skapar förhoppningsvis förståelse. Därför har jag nu samlat de blogginlägg som rör dessa frågor under en ny flik i arkivet. Den heter Riksdagsledamöternas ekonomiska villkor mm
Hör gärna av dig om du har frågor om detta!
2007-08-21 Ja, jag flyger!
TV4 berättar på TextTV att de granskat riksdagsledamöternas resvanor. Bland annat har man sett hur en del riksdagsledamöter väljer flyget trots att det går lika snabbt med tåg. De riksdagsledamöter som känner sig träffade borde nog ta sig en funderare över sitt miljöansvar.
Men sedan spårar TV4:s granskning ur. Man skriver: "Var femte riksdagsledamot flyger dessutom så mycket att han eller hon har fått årskort på flyget från riksdagen, trots att miljöpåverkan då blir stor"
Nu får väl ändå TV4 sansa sig lite! Sverige är ett stort land, och för många riksdagsledamöter är flyget enda alternativet att ta sig till Stockholm. Om man flyger mycket blir det billigare för riksdagen och därmed skattebetalarna att köpa ett årskort. Och inte blir miljöpåverkan större för att flygresorna blir billigare.
Riksdagens resebyrå hjälper ledamöterna att räkna ut snabbaste färdsätt. För min del har man kommit fram till samma sak som jag själv, jag sparar massor av tid genom att flyga. Främst beror det på att jag bor så nära Landvetter flygplats. Totalt tar en resa hemifrån till Stockholm drygt två timmar med flyg, om jag även räknar in resan hemifrån till flygplatsen och tågresan från Arlanda till Stockholms Central. Om jag skulle ta tåget från Göteborg eller Borås skulle resan ta nästan dubbelt så lång tid om jag räknar in bilresan hemifrån till närmaste järnvägsstation. När man är borta så mycket från familjen som jag är så är faktiskt fyra timmar insparad restid i veckan ganska värdefull. Det tror jag de flesta förstår. Men hade tåget gått lika snabbt hade jag gärna valt detta i stället. Om inte annat är det mycket bekvämare.
2007-05-24 Vi har fått påökt....och det unnar jag många fler!
Riksdagens arvodeskommitté beslutade häromdagen att riksdagsledamöterna skall få en ökning av månadsarvodet med 2.000 kronor som kompensation för att våra kostnadsersättningar avskaffats. Visserligen går ju det allra mesta tillbaka till statskassan som skatt, men ändå kan man givetvis fråga sig om vårt nya arvode på 51.200 kronor per månad är rimligt? Svaret kan nog variera beroende på vem man frågar.
Ersättningen är ju betydligt högre än vad de flesta löntagare får, och för egen del är det betydligt mer än vad jag tidigare hade i lön. Samtidigt är arbetet naturligtvis både ansvarsfullt och periodvis mycket krävande och helt utan reglerad arbetstid. Vi är ständigt bevakade och påpassade av media, och långa perioder är man också borta från familjen. Å andra sidan måste jag ju erkänna att detta är det absolut roligaste och intressantaste jobb jag haft, och jag hade knappast valt bort det om lönen varit lägre. Det är också viktigt att veta att jag som riksdagsledamot inte kan påverka mitt eget arvode och att vi inte röstar om detta i riksdagen. Arvodena och reglerna för detta beslutas av en oberoende arvodeskommitté.
I grunden tror jag bara att medborgarna accepterar vårt arvode om de upplever att vi är aktiva och engagerade och är lätta att få kontakt med. Man kräver givetvis också att vi för en klok politik som gör något åt samhällsproblemen. Och omvänt - upplever man inte att vi politiker tar samhällsproblem på allvar och försöker göra något åt dem så hjälper det nog inte hur låg lönen är - då kommer man nog ändå att anse att vi tjänar för mycket.....
Vad är egentligen en rimlig lön? En bra fotbollsspelare eller hockeyspelare i en svensk klubb kan lätt tjäna 150.000 kronor per månad. Är deras jobb verkligen tre gånger så viktigt som en riksdagsledamots, eller tio gånger så viktigt som ett vårdbiträdes? En VD i ett börsbolag kan tjäna både tio och tjugo gånger så mycket som Sveriges statsminister - är det rimligt? I grunden finns nog inga rättvisa löner, men det viktiga är att med den nya regeringens politik så får äntligen även de med låga löner behålla mer av sin lön efter skatt. Innan jobbskatteavdraget infördes vid årsskiftet betalade den som tjänar 15.800 nästan 4.800 kronor i skatt varje månad. Nu har skatten minskat till 4.200 per månad, men det är fortfarande för mycket. Det behövs ännu större skattesänkningar för dem med låga inkomster, och det kommer också! Skatten borde inte vara en lågavlönads största utgift varje månad, större än både hyra och mat!
Om vi riksdagsledamöter förändrar detta kanske fler tycker vi är värda vårt arvode?
2007-05-02 (Kl 24.00) På heder och samvete
Årets deklaration är inlämnad! Inte via SMS, utan i gammal hederlig pappersform, eftersom min deklaration är lite för omfattande för att kunna hanteras elektroniskt. Som tidigare kund- och skattejurist på bank väckte min egen deklaration i år vissa funderingar. Skulle jag göra som vissa riksdagsledamöter och låta bli varje typ av avdrag överhuvudtaget av rädsla för att media skulle misstänkliggöra dessa? Eller skulle jag kunna tillämpa den lag som gäller alla andra och öppet och tydligt yrka avdrag för sådant som rimligen borde få dras av - omkostnader för de uppdrag jag haft i kommun och riksdag, och som jag betalat själv?
För mig är saken solklar - jag har som riksdagsledamot samma rätt att tillämpa skattereglerna som någon annan. Om media inte gillar att riksdagsledmöter gör avdrag i deklarationen så är det media som har problem - inte jag.
Samtidigt är faktiskt reglerna kring politikers deklarationsavdrag ganska oklara. Rimligen bör ändå såväl riksdagsledamöter som lokala politiker kunna göra avdrag för styrkta kostnader som man haft för att kunna göra ett bra uppdrag och hålla kontakten med sina väljare. Detta eftersom det är en typisk "kostnad för intäkternas förvärvande" som det heter på fikonspråk....
Det enda man kan göra är att ärligt och tydligt tala om vad man haft för kostnader, se till att det finns kvitton på allt, och sedan låta skattemyndigheten ta ställning till vad som kan dras av och inte. Så har jag alltså gjort även i år - och fram i höst lär jag få veta hur det gick. Det blir säkert kul för media om något av mina tänkta avdrag underkänns - men det är ju alltid kul att glädja en journalist.....
2007-04-15 Obligatoriskt värdepappersregister för riksdagsledamöter
Riksdagspartierna har efter en del diskussioner enats om att det frivilliga register som funnits för registrering av riksdagsledamöternas ekonomiska intressen (tex värdepappersinnehav och intressen i företag mm) nu skall bli obligatoriskt. Man kan i och för sig fråga sig vad nyttan är med detta, uppgifterna är sådana som den intresserade ändå lätt kan få fram ut olika offentliga register, tex aktieägarregister och bolagsordningar. Ett obligatoriskt register kommer mest att orsaka en massa kostnader och arbete för dem som skall sköta registret. Jag förstår att det finns skäl för ett register för ministrarnas ekonomiska intressen, men vad ett register för alla riksdagsledamöter skall fylla för funktion är svårt att se.
För min egen del spelar dock beslutet ingen roll - jag har ända sedan jag blev invald i riksdagen valt att anmäla mina egna ekonomiska intressen och förändringar i dessa till det frivilliga registret. För att nyfikna skall slippa gå in i registret och leta så är mina aktieinnehav idag följande: 8.000 Enea, 2.000 Ericsson, 800 Lundin Petroleum, 300 Lundin Mining, 200 Vostok Nafta och 400 Tethys Oil. När jag arbetade på bank hade jag fler värdepapper och handlade även med optioner. Men som riksdagsledamot finns inte längre tid att följa marknaden, så därför har jag valt att bara behålla några få aktieposter som ett mer långsiktigt sparande. Som riksdagsledamot är ju arvodet sådant att det finns utrymme att spara en del, och om man tror på marknadsekonomin känns det bra att spara i aktier. Så det kan nog bli fler köp att lägga till registret efterhand.
Den som funderar över mina motiv till att äga aktier i Vostok Nafta och Lundinbolagen hittar förresten mer om detta på bloggen den 26 februari i år!
Öppnare redovisning än att redovisa sina aktieinnehav på bloggen är nog svårt att tänka sig..........
2006-12-08 Förvirrande re(s)vanor
I många nyhetsinslag den senaste tiden har riksdagsledamöternas taxiresor diskuterats. För oss som reser väldigt mycket och skall passa flygtider och mötestider är det svårt att undvika att åka en del taxi, det finns ofta helt enkelt inga alternativ. I andra sammanhang tvingas ministrar och andra att åka taxi av säkerhetsskäl, när polisen anser att det finns hotbilder mot enskilda politiker. Av naturliga skäl är det uppgifter man håller hemliga.
Men ibland tar resandet märkliga vändningar. Både fd ministern Thomas Bodström och fd ministern Pär Nuder fortsätter resa med talmannens exklusiva tjänstebilar i stället för att åka kollektivt eller ta taxi. Enligt uppgifter står dessa två fd ministrar för 85% av utnyttjandet av talmansbilarna! Detta trots att ministrarna numera avgått. Det påstås att resandet beror på just "säkerhetsskäl", vilket jag inte riktigt tror på. Pär Nuder tog tex av säkerhetsskäl (!) talmansbilen till en konsert med Bruce Springsteen! Om man inte ens vågar åka taxi av säkerhetsskäl bör man nog inte gå på en stor rockkonsert utan bevakning heller.....
Nej, detta luktar missbruk av riksdagens resurser, precis som de fd s-statsrådens missbruk av inkomstgarantin där man frivilligt avstår från att återgå till tidigare arbete och i stället tar ett friår på skattebetalarnas beskostnad! Läs mer om detta i mina blogginlägg den 13 oktober och 8 november, och min artikel i Borås Tidning.
2006-11-09 Uppror i riksdagen!
Riksdagsledamöterna, främst (s), med fd Finansmarknadsministern Sven-Erik Österberg i spetsen, gör nu uppror i riksdagen mot föreslagna telefonregler!
Bakgrunden är att gällande skattelagstiftning tvingat riksdagens förvaltning att införa ett mycket komplicerat system för att hålla isär riksdagsledamöternas privatsamtal (som skall förmånsbeskattas om man inte betalar kostnaden själv) från tjänstesamtalen, när man använder den mobiltelefon som riksdagen betalar. Många riksdagsledamöter tycker - med rätta - att systemet blir oerhört komplicerat och att det aldrig kommer att fungera i praktiken.
Nu är det bara en liten hake - anledningen till allt detta krångel är som sagt skattelagstiftningen, den lagstiftning som samma (s)-riksdagsledamöter en gång infört! Nu får man själv se hur det går när man inför alltför komplicerade skatteregler. De problem vi riksdagsledamöter nu drabbas av är samma problem som varje liten småföretagare fått lida av i olika sammanhang under flera decennier! Det räcker att tala om "3:12-reglerna" så vet varje småföretagare vad jag menar....
Från moderat sida tycker vi det är bättre att ändra alltför komplicerade skatteregler (arbetet har redan börjat) än att bara gnälla över effekterna av de lagar som man själv beslutat om.
2006-11-08 Även fd ministrar borde börja arbeta!
Den 13 oktober hade jag ett inlägg på min blogg om missbruk av riksdagens inkomstgaranti. Häromdagen hade jag också en artikel i Borås Tidning om saken.
Det jag främst reagerar på är att fd miljöministern Lena Sommestad (s) frivilligt avstår från att återinträda i sitt välavlönade jobb som professor, och i stället fortsätter vara tjänsledig ett år till "för att landa och reflektera". På detta sätt kan hon kvittera ut 1.164.000 kronor i inkomstgaranti genom att frivilligt låta bli att arbeta! Läs hela artikeln här!
2006-10-13 Riksdagens inkomstgaranti behöver ses över!
Som riksdagsledamot har jag en sk "inkomstgaranti" som innebär att jag efter tre år som riksdagsledamot är garanterad 80% av riksdagslönen under ett år efter att jag lämnat riksdagen. Efter längre tjänstgöringstid blir också garantin längre. Om man får nytt jobb avräknas dock den lön man får från det nya jobbet från garantin.
Märkligt nog verkar det vara frivilligt att söka nytt jobb! Förre miljöministern Lena Sommestad (s) tänker vara tjänstledig ett år från det jobb hon varit ledig från och redan idag kan återgå till. Hon behöver "landa och reflektera" som hon säger. Därmed kan hon kvittera ut 1.164.000 kronor i lönegaranti från riksdagen under ett år - utan att arbeta!
Detta tycker jag är helt orimligt. Om vi skall ställa krav på att andra människor måste söka jobb för att få A-kassa måste även fd ministrar söka och ta de jobb som finns. Det kan framförallt inte vara upp till var och en att avstå från att återgå till ett jobb man redan har!
För övrigt har en riksdagsledamot rätt att vara tjänstledig från sitt vanliga arbete för att tjänstgöra i riksdagen. Jag är tjänstledig från banken, och har rätt att återgå i arbete där om jag lämnar riksdagen. Egentligen borde det räcka - varför man dessutom skall garanteras 80% av riksdagslönen i minst ett år förstår jag faktiskt inte riktigt....
|
