Barn- och familjebloggen

Äldre inlägg om frågor som rör barn och familj:

Citerad i Borås Tidning

2017-12-25

I går på självaste julafton blev jag återigen citerad i Borås Tidning, i en för mig mycket viktig fråga. Kvotering nej tack!






Stoppa förslaget om ökad könskvotering av föräldraförsäkringen!

2017-12-19

I går kom ett väntat "beställningsuppdrag" från regeringen, nämligen en utredning som föreslår ökad könskvotering av föräldraförsäkringen där antalet tvingande månader för pappan och mamman ökar till fem från dagens tre.

Förslaget är ett hån mot alla dem som tror att svenska föräldrar är fullt kapabla att ta egna beslut om hur man vill forma sin vardag och vad som är bäst för familjen och barnen. Redan idag är föräldraförsäkringen hälftendelad, men med en rätt att överlåta dagar (utöver dagens tre "pappamånader"). Att ta bort denna rätt vore ett allvarligt ingrepp i föräldrarnas frihet att själva forma sina egna liv.

Förslaget motiveras med att det skulle lyfta kvinnornas löner. Det är ett märkligt resonemang. En bättre lösning vore i så fall att höja lönerna inom exempelvis äldreomsorgen och övriga vårdsektorn där många kvinnor arbetar. Detta behövs även för att klara framtidens rekrytering.

För egen del deklarerade jag redan i går när jag hörde om förslaget att jag aldrig kommer att rösta för könskvotering så länge jag sitter i Sveriges riksdag. Det är ett uttryckligt löfte. Helst skulle jag vilja ta bort dagens tre "pappamånader med". Jag och moderaterna röstade emot den tredje pappamånaden, som dock infördes häromåret tack vare att regeringen fick stöd av Liberalerna. Nu säger dock Liberalerna klokt nog stopp och vill inte utöka könskvoteringen ytterligare. Det är ett välkommet beslut.

De undersökningar som görs visar att en bedövande andel av både svenska folket och svenska föräldrar är emot ökad könskvotering i föräldraförsäkringen. Att könskvotera föräldraförsäkringen ytterligare har inget folkligt stöd alls, utan är mest en våt fröm bland alla socialister som vill styra människors liv och tror sig veta bättre än medborgarna. Det känns bra att samtliga fem oppositionspartier i går gjorde klart att man avvisar förslaget. Därmed lär det inte passera riksdagen.




Är kraftigt höjda barnbidrag verkligen rätt prioritering?

2017-09-21

Regeringens föreslagna höjning av barnbidraget beskrivs som en satsning på de mest behövande. Men är det verkligen så? Barnfamiljer är faktiskt inte generellt någon speciellt utsatt grupp, snarare tvärtom. Många lever ett gott ekonomiskt liv och behöver inte barnbidraget för att ekonomin ska gå runt. Samtidigt måste alla bidra till att genom sina skatter finansiera barnbidraget, alltså även de med låga inkomster. Resultatet blir, om man ställer det på sin spets, att ensamstående barnlösa låginkomsttagare måste bekosta höjt barnbidrag till familjer med mångmiljoninkomster. Det borde rimligen anses vara en orimlig fördelningspolitik för alla politiker, från höger till vänster. Vill man stödja barnfamiljer med svag ekonomi vore riktade bidrag mer effektivt.

Redan idag är barnbidragen oerhört generösa. Kostnaden för statskassan är idag ca 25 miljarder kronor, redan före den aviserade höjningen. Så här ser barnbidraget ut idag. Dessa belopp har gällt sedan Alliansen förbättrade flerbarnstillägget 1 oktober 2010:



För de flesta har barnbidraget inga marginaleffekter, eftersom övriga inkomster inte påverkas och bidraget är skattefritt. Därför brukar barnbidraget anses vara en av de bästa formerna av bidrag rent samhällsekonomiskt, eftersom det sällan påverkar arbetskraftsutbudet.

Det finns dock situationer där arbetskraftsutbudet sannolikt påverkas. Enligt SCB fanns det redan 2011 över 1.000 svenska familjer med fler än sju barn. Hur många som hade 5-6 barn kan jag inte få fram, men det borde vara betydligt fler. Och i takt med att Sverige tagit emot allt fler nyanlända kan man på goda grunder anta att antalet familjer med många barn ökat betydligt. För en familj med 5-6 barn innebär ett barnbidrag redan idag ett så pass stort tillskott att det kan ge incitament för den ene föräldern att avstå från arbete. Särskilt om man lägger till kostnaderna för att erbjuda detta antal barn barnomsorg. När nu barnbidraget höjs ytterligare, med hela 20% (!) förstärks givetvis denna sannolika effekt.

Om man vill höja barnbidraget borde man samtidigt kunna diskutera att reducera eller avskaffa flerbarnstillägget - det är inte alls dyrare per barn att ha två eller tre barn än ett, snarare tvärtom. Dessutom är det högst frivilligt att skaffa många barn. Det vore inte heller orimligt att inkomstpröva barnbidraget. Det är för övrigt intressant att man i Danmark nu planerar att sänka barnbidraget från och med barn nummer tre. Vad jag förstår just av rena integrationsskäl.

Även om jag knappast tror att moderaterna kommer kommer att sätta sig emot en höjning av barnbidraget hade jag personligen hellre sett att regeringen använt det ekonomiska utrymmet som barnbidragshöjningen kräver för att i stället sänka skatten. Moderaterna kommer sannolikt att föreslå både och i sin budgetmotion, både höjt barnbidrag och sänkt skatt. (Varför anser för övrigt vänstersidan i svensk politik att moderaternas tidigare förslag om 500 kronor i skattesänkning för en barnfamilj är dålig politik medan höjt barnbidrag med 200 kronor är bra politik?)

Moderaterna har ju dessutom tidigare presenterat ett förslag till bidragstak som innebär att ingen kan få mer i samlade bidrag än 75% av lägsta nettolön för arbete. Jag tycker man skulle kunna överväga att även lägga in barnbidraget under detta tak. Om vi gjorde det skulle en del av de alltför orimliga effekterna kunna motverkas.

Barnbidraget har alltför länge varit en helig ko i svensk politik. Men ett bidrag som kostar skattebetalarna över 25 miljarder per år kan inte vara undantaget från all politisk debatt mellan ansvarstagande politiker.




Även Sverige borde införa nolltolerans mot barnäktenskap

2017-03-10

Vid besöket hos UNFPA i Addis Abeba hittade jag denna skrift som syftar till att belysa och bekämpa barnäktenskap, inte bara i Etiopien utan i hela världen. Det kändes märkligt att lyssna på FN-organets ansträngningar att stoppa barnäktenskap (äktenskap under 18 års ålder) samtidigt som Sverige tämligen ofta godkänner sådana ingångna äktenskap mellan asylsökande i praktiken trots att det faktiskt är förbjudet i lag för alla andra som bor i Sverige.

Jag har tidigare haft viss tvekan för att skilja två gifta makar åt om de har gemensamma barn, i vart fall om båda är unga och nära 18 års ålder (exempelvis en 19-årig man med en 17-årig fru) och har kommit till Sverige tillsmmans. Men jag har numera landat i att vi måste införa nolltolerans. Om en flicka är 16 eller 17 år är det ingen katastrof för henne att bo i en fosterfamilj fram till 18 års ålder, vid behov tillsammans med sitt barn, och att träffa mannen när hon så önskar. Den dag hon fyller 18 kan hon själv avgöra om hon vill ingå svenskt äktenskap med den aktuelle mannen i enlighet med svensk lag.






Försäkringskassan upptäcker allt mer fusk med VAB

2017-01-03

Såväl Veckans Affärer som Dagens Eko berättar om att Försäkringskassan upptäcker allt mer fusk med "vab"-ersättning (ersättning för vård av sjuka barn). På två år har Försäkringskassans återkrav sexdubblats, från 15 miljoner till 86 miljoner per år. Bara i år har över 1047 föräldrar polisanmälts för bidragsbrott kopplat till vab, 615 mammor och 431 pappor. År 2014 var det 224 polisanmälningar totalt.

Försäkringskassan säger till Ekot att en del föräldrar satt detta fusk i system. "De här som gör det systematiskt, de anmäler barnet sjukt en hel vecka och så jobbar de samtidigt den veckan. Och så tar de emot både lön och ersättning från socialförsäkringen. Sen veckan efter kanske de gör på något annat sätt, och de vabbar igen veckan efter det", säger Niklas Löfgren som är familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan.

Alliansen införde en bidragsbrottslag (som oppositionen ifrågasatte). Vi införde också krav på intyg från dagis/skola att barnet varit frånvarande för att man skulle få ut vab-ersättning. Även detta fick hård kritik och avskaffades senare, vilket jag beklagar. Det är bra att Försäkringskassan skärpt kontrollerna och arbetar mer riktat mot misstänkta fall, och det är utmärkt med fler polisanmälningar och större återkrav. Men det bästa vore såklart om man kunde återinföra vab-intygen på ett enklare sätt, exempelvis genom att sända dessa elektroniskt snabbt och enkelt från varje förskola när ett barn är frånvarande. Utan kontroll kommer det att förekomma en hel del fusk som aldrig upptäcks.

Våra sociala förmåner är generösa och viktiga för dem som behöver dem. Men alla system kan missbrukas, såväl sjukpenning som förtidspension, LSS-ersättning och VAB-ersättning. Varje gång någon fuskar eller tar ut ersättningar de inte ska ha drabbar det dem som verkligen behöver och har rätt till motsvarande ersättning. Därför är kampen mot bidragsfusk precis lika viktig som kampen mot skattebrott. Det är exakt samma pengar!




Dagens citat i Borås Tidning

2016-10-04

I dag står jag för dagens citat på debattsidorna i Borås Tidning. Det är ett citat från mitt blogginlägg den 28/9 om hur Region Skåne väljer att lägga 3,3 miljoner på omskärelse av pojkar trots att vården i övrigt skriker efter resurser. Endast M och SD i Skåne röstade emot galenskaperna.



Omskärelse av pojkar går givetvis inte att jämföra med omskärelse av flickor. Men jag anser likväl att det borde förbjudas på omyndiga barn. Omskärelse av pojkar förekommer i olika åldrar i flera olika religioner och kulturer, och jag tycker det skulle vara rimligt att markera från svensk sida att det inte är acceptabelt i Sverige. När en pojke blir myndig bestämmer han själv vad han vill göra med sin kropp, men så länge han är omyndig har lagstiftaren ett ansvar för att försöka motverka medicinskt onödiga ingrepp på friska barn.

Omskärelse av omyndiga pojkar är tillåtet i Sverige sedan 2001, men möter hård kritik från många håll. Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik har granskat frågan ur ett etiskt och juridiskt perspektiv och skriver i ett uttalande: ”Det är därför etiskt tvivelaktigt att på icke medicinska grunder utföra omskärelse på ett barn som inte själv har haft möjlighet att delta i beslutet.” Barnläkarföreningen är också kritiska, liksom flera landsting.

Jag har motionerat om ett förbud i riksdagen, en gång varje mandatperiod, 2009, 2012 och 2014. Tyvärr utan framgång.

Vissa invänder att manlig omskärelse är en central ritual i flera religioner, inte minst inom judendomen och islam, och att det därför är en fråga om religionsfrihet. Jag invänder att det inte borde vara något problem att utföra en sådan ritual mer "symboliskt" utan det kirurgiska ingreppet. Denna typ av ceremonier förekommer exempelvis redan ofta inom judendomen och kallas Brit Shalom. Det är en namngivningsceremoni för nyfödda judiska pojkar som innebär att man inte skär. Inom delar av Islam förekommer ofta att man väntar med omskärelsen tills barnet kommit upp i puberteten, vilket ökar pojkens möjligheter att själv ta ställning till ingreppet. En religion kan rimligen inte stå och falla med att man får fortsätta att skära i små pojkars könsorgan. Alla religioner måste över tid kunna anpassas till rådande värderingar. Att skydda små barn från onödiga ingrepp är för mig en sådan självklar värdering.

För den som vill läsa mer om manlig omskärelse rekommenderar jag denna skrift från RFSU. Även om RFSU också är kritiska till omskärelse av pojkar är skriften objektiv och faktafylld och ett bra underlag för diskussion.




Kammarrätten vill inte att Barnkonventionen görs till svensk lag

2016-10-03

I dag är det Internationella Barndagen. Det är en dag då väldigt många för fram kraven på att Barnkonventionen borde göras till svensk lag, något som också dagens regering utlovat. Jag har tidigare kommenterat dessa tankar och menar att det inte alls är säkert att det kommer att stärka barnens rättigheter, samt att denna konvention inte bara med automatik kan göras till svensk lag - den är alldeles för allmänt hållen i många delar för att det ska fungera. En allmänt hållen konvention kan inte tolkas bokstavligt och likadant i alla länder, den måste hanteras i relation till övrig lagstiftning och ibland måste man också göra avvägningar mellan olika intressen.

Jag har just läst remissvaret från Kammarrätten i Stockholm, och sällan har jag läst ett remissvar som sågar ett lagförslag så totalt. Kammarrätten inleder remissyttrandet med följande kärnfulla skrivning:

"Kammarrätten, som har uppmanats att yttra sig över betänkandet, avstyrker att barnkonventionen inkorporeras i svensk rätt."

Motiven till denna hårda skrivning finns i ovanstående länk till hela remissvaret. Jag kan bara hålla med, det stämmer väl med den kritik jag tidigare framfört, och det stämmer väl med Alliansregeringens argumentation att inte göra barnkonventionen till lag, utan i stället tillämpa konventionens grundtankar i samband med utformningen av övrig lagstiftning. Det är, precis som Kammarrätten påpekar, en mycket bättre väg att gå.

Sverige har alldeles för mycket lagstiftning redan som tagits fram av rent symboliska och populistiska skäl. Vi behöver inte fler sådana.




Helsjukt - Skåne satsar 3,3 miljoner på omskärelse av pojkar!

2016-09-28

Detta är så sjukt! I en tid där vårdköerna växer och vården skriker efter mer pengar väljer alltså politikerna i Region Skåne att satsa 3,3 miljoner på att korta köerna för omskärelse av pojkar! Det är så sjukt och motbjudande att man saknar ord.

Omskärelse av omyndiga pojkar borde vara förbjudet i lag (vilket jag motionerat om i riksdagen). Att utföra icke medicinskt grundade ingrepp på barn är inget annat än barnmisshandel. Och det borde i vart fall självklart inte få utföras på skattebetalarnas bekostnad. All respekt till Moderaterna och Sverigedemokraterna i Region Skåne som var de enda som röstade nej till beslutet. De övriga fega borgerliga politikerna lade ned sina röster. De borde skämmas.





Statlig utredning säger glädjande nog nej till surrogatmödraskap

2016-02-24

Jag har vid flera tillfällen uttryckt kritik på bloggen och internt inom moderaterna mot tankarna på att införa surrogatmödraskap i Sverige.

Min ena viktiga invändning är vad som händer om de inblandade ångrar sig under graviditetens gång. Vad händer om de blivande föräldrarna ångrar sig av någon anledning och inte vill ta hand om barnet efter födseln? Vad gör man om surrogatmamman ångrar sig och vill behålla det barn hon burit på i nio månader? Vad man gör om surrogatmamman av något skäl vill avbryta graviditeten och göra abort? Och allra värst kanske - vad gör man om vare sig de blivande föräldrarna eller surrogatmamman vill ha barnet efter förlossningen? I det sista fallet har samhället i så fall medverkat till att ett barn är föräldralöst från födseln.

Min andra viktiga invändning är det här med att pengar är inblandade i sammanhanget. De som är för surrogatmödraskap i Sverige säger tydligt att det förutsätter att pengar inte ska vara inblandade. Det är bra, men det känns samtidigt ganska naivt att tro att man kan förhindra det. Det finns absolut ingen möjlighet att vara säker på att inte surrogatmamman får betalt för att bära någon annans barn, antingen i förväg, under tiden eller när barnet är fött. Hur tänker sig förespråkarna kunna kontrollera det? Jag hörde en drastisk men tänkvärd jämförelse - vi har en lagstiftning idag som förbjuder köp av sexuella tjänster, om de så bara handlar om en enda timme. Men genom att sanktionera surrogatmödraskap gör vi det i praktiken möjligt att "hyra" en kvinnas kropp i nio månader mot betalning. Det är faktiskt inte särskilt logiskt. Och så fort pengar är inblandade dyker risken upp att en surrogatmamma motvilligt tar uppdraget av ekonomiska skäl för att hon behöver pengarna. Vill vi ha det så?

Jag har inte hört något berätta hur man tänker sig lösa dessa två stora viktiga frågor.

Häromdagen presenterade regeringens utredare sina tankar i denna och andra närliggande frågor, och i utredningen avfärdas glädjande nog tankarna på att tillåta surrogatmödraskap. "Surrogatmoderskap bör inte tillåtas inom svensk hälso- och sjukvård" skriver utredaren. Ett klokt förslag.




Expressen citerar mig från Twitter om märkligt LUF-förslag

2016-02-22

Expressen skriver idag om det märkliga förslaget från Liberala Ungdomsförbundet att legalisera incest (i detta fall syskonsex) samt nekrofili (sex med döda kroppar).

Det finns ju anledningar till att dessa saker idag är förbjudna. Det handlar om att förebygga risken för grava missbildningar hos barn, som är en uppenbar risk vid incest, samt att visa respekt för avlidna. Skönt att Liberalernas moderparti tar avstånd från förslaget från ungdomsförbundet. Finns väl i övrigt inte så mycket mer att säga i frågan än det jag gör på Twitter:






Lev upp till den nya lagen - underkänn asylsökandes barnäktenskap!

2016-01-18

Uppdaterad 2016-01-19

I slutet av maj 2014 tog riksdagen ett av sina sista beslut under Alliansregeringen, och det gällde stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Bland annat infördes ett nytt brott – äktenskapstvång. Det innebär att det blev straffbart att förmå någon att gifta sig genom att utnyttja personens utsatthet. Lagändringen betyder i praktiken att även press från föräldrar eller släktingar omfattas av strafflagstiftningen. Äktenskapstvång kan ge ett fängelsestraff på högst fyra år. Även förberedande gärningar kriminaliseras. Det sker dels genom att försök och förberedelse till äktenskapstvång blir straffbart, dels genom att brottet "vilseledande till tvångsäktenskapsresa" införs.

Vidare innebär riksdagens beslut att barn inte längre ska kunna få dispens för att gifta sig. Utländska barnäktenskap, tvångsäktenskap och så kallade fullmaktsäktenskap ska endast kunna erkännas då det finns synnerliga skäl, det vill säga väldigt starka och tydliga skäl. Fullmaktsäktenskap är äktenskap som ingåtts utan att båda parterna är samtidigt närvarande. Tidigare erkändes fullmaktsäktenskap utan begränsning, medan tvångsäktenskap och barnäktenskap kunde erkännas om det finns särskilda skäl, alltså lägre krav än dagens synnerliga skäl.

Lagändringarna började gälla den 1 juli 2014.

När jag följer debatten i media om hur kommunerna och migrationsverket tolkar reglerna kring barnäktenskap tycker jag diskussionen är märklig. Enligt mitt synsätt som jurist bör självklart lagens andemening efterlevas även när det gäller asylsökande. Om myndigheterna inte gör detta är det ett svek mot barnen.

I media förekommer uppgifter om barnäktenskap med koppling till Sverige där flickor i så låga åldrar som 12-14 år (eller ännu lägre) gifts bort. Om vi anser det vara oacceptabelt bör samma synsätt självklart tillämpas på asylsökande. Om en vuxen asylsökande man uppger att en minderårig flicka är hans hustru bör man rimligen regelmässigt göra en bedömning om man bör skilja barnet och den vuxne åt. Det kan givetvis vara ett svårt beslut för socialtjänsten, men knappast svårare än andra mycket ingripande beslut i familjeärenden som man regelbundet tvingas hantera.

I Sverige gäller dessutom en åldersgräns för sexuell samvaro på 15 år. Om barnet är under 15 år är även detta ett mycket starkt skäl att skilja den unga flickan från den äldre mannen. Barnet bör i detta läge placeras i annat boende än tillsammans med mannen. Endast om flickan är mellan 15 och 18 år bör undantag kunna göras. Ett skäl skulle ju kunna vara om de två "gifta" har gemensamma barn, ett annat kanske om båda makarna är minderåriga och har flytt till Sverige tillsammans. Det är givetvis stor skillnad mellan dessa situationer och om en medelålders man hävdar att han är nygift med en 13-årig flicka.

I de fall där man accepterar att mannen och den unga flickan bor tillsammans behöver det självklart inte innebära att man samtidigt accepterar äktenskapet som sådant, utan man borde snarare kunna se det som ett samboförhållande i enlighet med den möjlighet som finns i svensk rätt till samboförhållande för minderåriga efter föräldrarnas godkännande. Det gör också att den unga flickan lättare kan lämna relationen om hon så önskar.

Svåra frågor, absolut. Men grundprincipen måste vara att svensk lag ska gälla lika för alla, även om det alltid måste finnas utrymme för bedömningar och undantag i enskilda ärenden. Konstigare än så är det faktiskt inte.




Därför röstar jag inte för assisterad befruktning för ensamstående

2016-01-13

I dag röstar riksdagen om förslaget att erbjuda ensamstående kvinnor assisterad befruktning på samma sätt som är möjligt för par. Jag kommer inte att delta i beslutet eftersom jag tycker förslaget är felaktigt ur barnets perspektiv.

I min värld väger inte den vuxnes rätt att till varje pris få ett barn tyngre än barnets rätt till två föräldrar. För mig som bland annat tidigare jobbat som familjejurist är det uppenbart att det är viktigt att ett barn har två föräldrar. Om de är av samma eller olika kön, bor ihop eller inte, eller är barnets biologiska eller adoptivföräldrar är av mindre betydelse – men de finns ändå där om något händer. I flera fall har jag upplevt hur ett litet barn mist en förälder i en olycka eller efter en svår sjukdom, och sett värdet i att den andre föräldern finns kvar. Samma i situationer där den ene föräldern inte längre kan ta hand om sitt barn av olika skäl – tex på grund av en allvarlig sjukdom. Det är en trygghet för ett barn att det finns två föräldrar. Att redan från början bestämma att det räcker med en förälder är enligt min åsikt ett svek mot barnet.

I ett läge där politiken förespråkar allt från jämställdhetsbonus till kvotering av föräldrapenningen för att man anser det vara viktigt att ett barn har en nära kontakt till båda föräldrarna känns det också märkligt att man samtidigt vill göra det möjligt för ett barn att helt sakna pappa redan från födseln.

Jag har full respekt för att man kan landa olika i dessa frågor, men för mig är barnperspektivet det centrala, inte den vuxnes rättigheter. Den som har följt min blogg vet att jag riktat kritik mot dessa tankar även tidigare.

Den moderata riksdagsgruppen har valt att ställa sig bakom regeringens förslag. Jag delar inte gruppens bedömning. Det är dock inte möjligt att bara "rösta nej" till regeringens förslag, utan i så fall är alternativet att aktivt rösta på SD:s eller KD:s reservationer (de enda två partier som är emot förslaget). Det finns formuleringar i båda dessa reservationer som jag inte kan ställa upp på, och därför väljer jag i stället att inte delta i morgondagens beslut.




Självklart röstade jag nej till att avskaffa vårdnadsbidraget

2015-11-18

För en stund sedan röstade riksdagen om förslaget att avskaffa vårdnadsbidraget. Självklart röstade jag nej, i likhet med alla närvarande ledamöter från M, SD och KD.

Tyvärr vann socialisterna, i detta fall representerade av S, V, MP, C och Fp. Dessa fem partier tycker att politiker vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnen. Beklämmande, inte minst för C och FP som påstår sig vara liberaler. Falsk varudeklaration säger jag.

Detta var andra gången vårdnadsbidraget avskaffas. Förra gången var 1995 när Bildt-regeringens uppskattade reform revs upp av den nya socialistiska majoriteten efter valet 1994. Men skam den som ger sig. Förr eller senare blir det tredje gången gillt med en ännu bättre reform än dagens vårdnadsbidrag och som ger ännu större valfrihet för föräldrar och barn.




I dag har jag försvarat vårdnadsbidraget i riksdagsdebatten

2015-11-18



I dag deltog jag som siste talare i debatten om avskaffande av vårdnadsbidraget. Moderaternas huvudtalare, Tina Ghasemi från Socialförsäkringsutskottet, gjorde ett utmärkt framträdande i talarstolen och beskrev moderaternas linje på ett pedagogiskt sätt. Moderaternas linje att familjernas valfrihet väger tyngst bland argumenten kring vårdnadsbidraget vara eller inte vara, och påpekade att alla barn inte är lika och att familjer har olika behov. Det är sannolikt så att de 7.000 svenska familjer som använder vårdnadsbidraget håller med.

Själv argumenterade jag också för denna linje och nämnde även min egen riksdagsmotion om att utveckla vårdnadsbidraget i stället för att avveckla det. Huvuddragen i mitt eget anförande går att läsa här där jag även tar upp några av de punkter jag berörde i de efterföljande replikerna.

En stor majoritet av svenska folket är i de opinionsmätningar som gjorts för att vårdnadsbidraget ska vara kvar. Detta gäller även de som inte själv utnyttjar det - de tycker att de som vill också ska ha möjligheten. Men tyvärr kör riksdagen över svenska folket eftersom Folkpartiet och Centerpartiet allierat sig med vänstersidan och i dag kommer att rösta bort kommunernas möjlighet att erbjuda vårdnadsbidrag till sina invånare. Jag minns när diskussionerna en gång startade hur inte minst Centern och Miljöpartiet gick i spetsen för valfrihet i barnomsorgen, inte minst hemma i Marks kommun, vilket jag påpekade i debatten. I dag är det bara tre riksdagspartier som står upp för vårdnadsbidraget och familjernas valfrihet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Alla övriga fem partier tycker att politiker vet bättre än svenska familjer. Det är grunden ganska beklämmande, inte minst för partier som C och FP som ofta beskriver sig som liberala. Falsk varudeklaration skulle jag vilja påstå.




Självklart röstade jag nej till ökad kvotering av föräldrapenningen

2015-11-11

Vid dagens votering om föräldraförsäkringen röstade jag självklart nej till utökning av de kvoterade pappamånaderna från två till tre månader. Ett typiskt socialistiskt familjepolitiskt förslag som gick igenom tack vare folkpartiets stöd. Hur ett parti kan kalla sig liberalt och samtidigt stå för att tvinga familjer att leva som politikerna vill är obegripligt. En sorglig dag för den som tror på människors fria val att forma sina egna liv.

Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna röstade nej till förslaget.
Här trycker jag på NEJ-knappen!






Svenska folket vill att föräldrarna ska få bestämma själva

2015-06-14

Enligt en opinionsundersökning som gjorts av Sifo för SVT NYheter och som presenterades i helgen är stödet för en individualisering av föräldraförsäkringen mycket svagt bland svenska folket.

Endast 18 procent tycker det ska vara obligatoriskt att dela föräldraförsäkringen lika mellan föräldrarna. 16 procent anser att det ska vara tre pappamånader. 43 procent anser att det ska vara som idag, med endast två pappamånader. 23 procent är tveksamma. Bland de sistnämna kan man väl misstänka att det lär finnas en del som i likhet med mig tycker att man borde avskaffa även dagens två pappamånader. Det är ju en linje som officiellt förespråkas av såväl KD som SD, och även av allt fler moderater och centerpartister.

Jag tror - förutom att det är fel i sak - att det är ett stort politiskt vågspel att lagstifta om tvingande könskvotering, oavsett om det gäller föräldraledighet, styrelserepresentation i börbolag eller något annat. Svenska folket gillar inte att andra bestämmer över dem. De partier som vill inskränka människors rätt att besluta om sina egna liv och hur de ska ta hand om sina egna barn riskerar väljarnas hårda dom. Störst vågspel är det kanske för våra Alliansvänner i Folkpartiet. Stödet för en tredje pappamånad kan bli partiets ödesfråga som skickar dem ur riksdagen. Jag har efter mina tidigare blogginlägg i ämnet fått reaktioner från flera fp-väljare som säger att detta kommer att få dem att byta parti nästa val. Och i senaste SIFO syns att FP backar medan övriga tre Allianspartier går framåt. Jag hoppas Folkpartiet tänker om innan det är för sent.




Menar (S) allvar att de vill lyssna på svenska föräldrar?

2015-05-31

Socialdemokraterna vill verkligen sitta på alla stolar samtidigt. I riksdagen lägger man fram förslaget om en tredje tvingande pappamånad. På partikongressen tar man beslut om att tvinga föräldrarna att dela föräldraledigheten helt lika. Varefter statsminister Löfvén går ut och tonar ned beslutet. Han vet ju att det är synnerligen impopulärt.

"Vi måste se hur föräldrarna ser på detta. Det är ett pragmatiskt val som föräldrarna gör i sin vardag. Därför måste de här stegen tas med hög legitimitet och förståelse" säger Löfvén.

Jag kan meddela Stefan Löfvén att han inte behöver "se hur föräldrarna ser på detta". En bedövande stor majoritet av svenska föräldrar vill bestämma själv över föräldraförsäkringen. Det finns flera opinionsmätningar som visar detta med mycket stor tydlighet. Så om Socialdemokraterna verkligen menar allvar med att de vill lyssna är det ett utmärkt förslag att avstå från att lägga in med kvotering i föräldraförsäkringen. Man borde i stället allvarligt överväga att avskaffa alla tvingande pappamånader på direkten och behandla svenska föräldrar som myndiga människor!




Inseminationsdebatten glömmer barnens rätt till två föräldrar

2015-05-24

Debatten om ensamstående kvinnors rätt till samhällets hjälp med insemination för att kunna skaffa barn har blossat upp på nytt efter att regeringens presenterat ett sådant förslag för lagrådet. Borås Tidning tog avstånd från dessa tankar i fredags på ledarsidan och i gårdagens Göteborg-Posten skriver politiske redaktören Alice Teodorescu en ledarkrönika som i stort sett kunde vara mina egna ord. Den 29/2 2012 skrev jag nämligen bland annat nedanstående på bloggen, och jag har inte ändrat åsikt i frågan sedan dess:

"Det finns en stor trygghet för ett barn att ha två föräldrar, inte minst om det händer den ena något. Om de två föräldrarna är man och kvinna eller av samma kön har i sammanhanget mindre betydelse, men det finns en poäng i att det finns två vuxna personer som hjälps åt att ta hand om barnet. I detta fall bortser vi helt från barnets behov av detta, och offrar det för de vuxnas önskemål. Det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att bli förälder, men däremot har ett barn enligt min åsikt rimligen rätt att ha två föräldrar, även om de inte alltid bor tillsammans. Vi vet också att barn till ensamstående föräldrar ofta har en betydligt lägre ekonomisk standard än andra barn. Ska vi då uppmuntra fler hushåll ensamstående föräldrar där samhället kanske får ta stora delar av kostnaderna i form av bostadsbidrag eller försörjningsstöd?"//"Ensamstående har också redan rätt att adoptera barn, vilket jag dock inte tycker är helt jämförbart. Vid adoption tar man ju hand om ett barn som helt saknar föräldrar, det kan bara bli till fördel för barnet. När det gäller inseminationsfrågan gör man det möjligt redan från början att ett barn endast ska ha en förälder. För egen del är jag tveksam till en lagändring av ideologiska skäl. Det känns märkligt att samhället aktivt ska uppmuntra tillskapandet av ensamföräldrar, inte minst för barnens skull."

Min linje i diskussionen är att man i vart fall ska ha som utgångspunkt att det ska finnas två vuxna som tar ansvar för barnets uppfostran och försörjning. Att vissa föräldrar inte tar detta ansvar är en sak, men även efter separationer finns ju en skyldighet att bidra ekonomiskt och förhoppningsvis vill båda föräldrarna i vart fall oftast ha ett visst umgänge med sitt biologiska barn. Det är också viktigt för barn att ha en manlig förebild, vilket vi ofta påpekar i andra sammanhang, tex när det gäller föräldraledighetens fördelning. Konstigt att det inte gäller i detta sammanhang? Jag är ytterst tveksam till att stödja ett förslag om att samhället aktivt ska medverka till att skapa ensamstående föräldrar som sedan ofta blir beroende av samhällets ekonomiska och sociala stöd, och där mamman, som Alice Teodorescu skriver, medvetet från början väljer bort barnets självklara rätt till en pappa? Det kan inte vara en absolut mänsklig rättighet att bli biologisk förälder, men det borde vara en ovillkorlig mänsklig rättighet för ett barn att ha två föräldrar. Det finns samtidigt all anledning att diskutera om samhällets begränsade sjukvårdsresurser verkligen ska läggas på detta?

Vi får se när det kommer ett eventuellt lagförslag i frågan, och hur detta då ser ut. Moderaterna är som parti splittrade i frågan, men för mig är detta en typisk samvetsfråga där jag inte på förhand ställer ut någon garanti att följa partilinjen om jag känner att denna landar fel. Jag lär återkomma i frågan när det blir dags.




Jag tänker kämpa för vårdnadsbidraget - för valfrihet och rättvisa!

2015-02-08

I dag följer jag upp mitt blogginlägg i veckan om vårdnadsbidraget med denna debattartikel i Borås Tidning. Klicka på bilden för läsbar storlek!






Självklart ska vårdnadsbidraget behållas - och gärna höjas!

2015-02-03

Under den borgerliga regeringen Bildt, 1991-94, infördes ett statligt vårdnadsbidrag, då med 2.000 kronor per månad. Vår egen familj var en av dem som utnyttjade vårdnadsbidraget under denna tid. Så här i efterhand är vi mycket nöjda med det val vi gjorde, och även den lilla ersättningen på 2.000 kronor per månad var värdefull för oss som då inte tjänade så mycket och dessutom just hade byggt nytt hus.

2008 tog riksdagen beslut om att ge kommunerna rätt att införa kommunalt vårdnadsbidrag. Vårdnadsbidrag finns idag i drygt 110 svenska kommuner och innebär en ersättning på 3.000 kronor till den förälder som är hemma med sina barn under 3 års ålder i stället för att använda en plats i förskolan.

Vårdnadsbidraget är återigen i centrum för den politiska debatten. S, V, MP och FP vill avskaffa denna lilla men viktiga ersättning för de drygt 7.000 svenska familjer som använder detta. M, C, KD och SD vill behålla vårdnadsbidraget.

Det är inte bara ett slag mot valfriheten att avskaffa vårdnadsbidraget, det är också ett slag mot rättvisan. Alla små barn passar inte in på förskolan och alla familjer vill inte att deras små barn ska vara där. De som väljer att själv ta hand om sina små barn blir då utan all ersättning, medan de som placerar barnet i förskola får en mycket kraftigt skattesubventionerad plats. I genomsnitt kostar en förskoleplats kommunerna 110.000 kronor per år, vilket få förvärvsarbetande föräldrar betalar i skatt per år. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det sannolikt en ren vinst med vårdnadsbidrag. Till saken hör att de allra minsta barnen är de som kräver störst personaltäthet, och det gör att en förskoleplats för en tvååring troligen kostar ännu mera. Det är samtidigt de allra minsta barnen som har minst nytta av förskolans pedagogiska innehåll.

Motiven för att avskaffa vårdnadsbidraget anges ofta vara att det hotar jämställdheten och försvårar integrationen. I min värld är familjens egen valfrihet viktigare än dessa argument. Svenska pappor och mammor klarar alldeles utmärkt att besluta själva om vem som ska vara hemma med barnen och hur länge man ska vara det, liksom om man vill sätta sin ettåring i förskolan eller inte. Politikernas skyldighet är att inte diskriminera föräldrar på grund av deras egna fria val. Vårdnadsbidraget medför en liten men viktig uppskattning av de föräldrar som väljer att vara hemma med barnen lite längre. Om bidraget tas bort kommer en del föräldrar - ofta kvinnor - att välja att vara hemma ändå, men inte få någon ersättning alls. Hur det skulle gynna jämställdheten begriper jag inte.

Integrationsskälet är också svårbegripligt - av de drygt 7.000 föräldrar som använder vårdnadsbidraget finns en del invandrarkvinnor. Men det är bara 7% av invandrarkvinnorna med små barn som använder vårdnadsbidraget. Och majoriteten av dem som tar ut vårdnadsbidrag är inte invandrare. Att offra en uppskattad reform bara för att 7% av invandrarkvinnorna använder det känns motbjudande. Hur ska jag förklara för en svensk förälder att de mister sitt vårdnadsbidrag bara för att det används av en del invandrarkvinnor? Tror S-MP-V-FP att det ökar eller minskar invandringskritiken i Sverige om man ser att svenska bidrag försämras eller avskaffas med hänvisning till invandringen? Bättre hade varit att begränsa denna form av bidrag och ersättningar till nyanlända utan att det behöver gå ut över alla andra.

Det är för övrigt inte heller sant att vårdnadsbidraget hindrar föräldrar från att förvärvsarbeta. Enligt en rapport från Riksdagens Utredningstjänst 2014 är det hela 62% av dem som tar ut vårdnadsbidrag som samtidigt förvärvsarbetar i någon utsträckning. 55% är anställda och 8% driver någon form av egen verksamhet. Sex av tio har alltså någon annan form av sysselsättning, samtidigt som de har barnet hemma. Det enda är att de väljer att ha barnen hemma i stället för att utnyttja en mycket kostsam barnomsorg/förskola.

Reportern Margit Silberstein vid SVT skriver i en artikel att "Under Alliansens tid vid makten var vårdnadsbidraget en plåga för tre av partierna som för husfridens skull var tvungna att gå emot sin egen övertygelse och låta Kristdemokraterna få behålla sitt vårdnadsbidrag." Jag känner inte alls igen hennes bild av detta. Det finns mycket starka röster inom både Moderaterna och Centerpartiet som är för vårdnadsbidraget (och jag känner även till ett flertal folkpartister som är för). Hos oss moderater finns ett starkt stöd för vårdnadsbidraget hos många riksdagsledamöter, kommunpolitiker, medlemmar och väljare. Jag och många av mina moderata riksdagskolleger har verkligen inte upplevt införandet av vårdnadsbidraget som en "plåga", utan tvärtom själv deltagit i riksdagsdebatter och skrivit artiklar och blogginlägg och förespråkat införande av vårdnadsbidrag. Jag kan också berätta att både Folkpartiet och Miljöpartiet var med aktivt och drev igenom vårdnadsbidraget i min hemkommun Mark under den tid då jag var gruppledare för den styrande sexpartimajoriteten. Jan Björklund (FP) kanske skulle ta ett samtal med sina partivänner i sin egen barndomskommun?

Så här sade jag förresten i mitt eget anförande om vårdnadsbidraget i debatten före riksdagsbeslutet den 20 maj 2008: Anförande om möjlighet att införa kommunalt vårdnadsbidrag, 2008-05-20

Jag kommer för valfrihetens skull att ta strid i varje riksdagsdebatt framöver och försvara vårdnadsbidraget. Och inte nog med det - jag kommer att slåss för min egen riksdagsmotion om att ge kommunerna rätt att höja vårdnadsbidraget och även för rättvisans skull verka för att alla kommuner blir skyldiga att införa detta. Vad jag tycker om de fyra partier som vill avskaffa den enda lilla rättvisa som finns idag för svenska barnfamiljer tänker jag inte skriva på bloggen. Men jag konstaterar att de prioriterar samhällets makt och styrning av svenska familjer i stället för att värna människors fria val att bestämma själva. Jag tar kraftfullt avstånd från sådan politik, oavsett vilken fråga det gäller.




Tunga voteringsförluster för S-MP-regeringen idag

2014-12-12

Vid eftermiddagens votering i riksdagen var det inte mycket som gick S-MP-regeringens väg.

Först avslog riksdagen regeringens förslag att avskaffa den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Om den avskaffats hade det medfört längre sjukskrivningstider, och Sverige hade då varit det enda landet i västvärlden där man kan vara sjukskriven på obegränsad tid.

Därefter avslog riksdagen förslaget att utöka könskvoteringen i föräldraförsäkringen. Och så avslog vi förslaget att avskaffa vårdnadsbidraget. En viktig seger för svenska föräldrars valfrihet och rätten att bestämma själva.

En bra dag på det hela taget.




Låt familjerna få fortsätta att bestämma själva!

2013-09-04

I dag har jag detta debattinlägg i Ulricehamns Tidning där jag skriver om ett av mina personliga vallöften. Nämligen att jag lovar väljarna att i varje läge rösta emot alla förslag om könskvotering av föräldraförsäkringen. Oavsett vilken regering som skulle lägga fram förslaget. Jag kan ju lägga till att samma sak gäller andra förslag om könskvotering eller annan kvotering, oavsett område. För min del blir det den röda nej-knappen i riksdagen.







Alliansen tänker inte utöka kvoteringen av föräldraförsäkringen

2014-08-31

I går kom det efterlängtade beskedet - Alliansen tänker inte förslå fler tvingande pappamånader. Folkpartiet ville gärna tillföra en tredje tvingande pappamånad, medan Kristdemokraterna ville ta bort dagens två månader och låta föräldrarna välja själva. Kompromissen blev som väntat att inte förändra dagens regler och låta de två pappamånaderna ligga kvar som idag.

För egen del tycker jag egentligen att Kristdemokraternas linje är mest tilltalande rent principiellt, jag är en bestämd kvoteringsmotståndare. Men att låta dagens regler ligga kvar oförändrade är en klart rimlig kompromiss i sann Alliansanda. Och en kompromiss som har mycket starkt stöd av svenska folket. Exempelvis redovisade SIFO för ett år sedan att 75% av föräldrarna vill bestämma själva medan endast 20% vill utöka könskvoteringen.

Samtidigt är det läge att höja ett varingens finger - med en annan regering ökar risken att kvoteringsivrarna vinner. Både S, V, MP och FI förespråkar en ökad tvångskvotering. Och de lär inte bry sig det minsta om att de agerar rakt i strid mot svenska folket.




S tar strid mot 75% av Sveriges föräldrar

2014-08-15

Oppositionspartierna på vänsterkanten (S, V, MP och FI) tävlar just nu om vem som kan styra hårdast över svenska folkets vardagsliv. I dag var det Socialdemokraternas tur att inkompetensförklara svenska föräldrar. Man vill utöka den tvingande könskvoteringen av flöräldraförsäkringen till tre månader från dagens två. Detta går rakt emot svenska föräldrars åsikter, de vill enligt flera opinonsundersökningar bestämma själva. Exempelvis redovisade SIFO för ett år sedan att 75% av föräldrarna vill bestämma själva medan endast 20% vill utöka könskvoteringen.

Jag hoppas det blir ytterligare ett gott skäl för många att rösta på moderaterna. Vi har stämmobeslut på att vi inte kommer att genomföra fler tvingande pappamånader. Och vi är många moderater i riksdagen som kommer att kämpa mot denna klåfingrighet från politiker som tycker att de vet bättre än svenska föräldrar.




Regeringen vill skärpa straffen för könsstympning

2014-08-15

I Sverige har könsstympning av flickor varit förbjudet sedan 1982. Regeringen skärpte dessutom lagen 1999 för att även omfatta den som utfört könsstympning utomlands.

I dag intervjuar Aftonbladet biståndsminister Hillevi Engström (M) med anledning av den utredning som just nu är ute på remiss, och där man föreslår ännu hårdare straff mot könsstympning.

Hillevi Engström ger klart och välkommet besked och ställer sig bakom utredningens förslag. Förslaget är att brott av normalgraden inte längre bara ska leda till bötesstraff. Som lägst ska förövare dömas till fängelse i minst två år och som mest sex år för brott av normalgraden. För grovt brott vill Engström se fängelse i lägst fem och som mest tio år.

Det är dags att Sverige markerar tydligt mot könsstympning. Inga flickor som växer upp i Sverige ska riskera att utsättas för dessa vidriga brott, vare sig i Sverige eller när de är på besök i andra länder.




Ett exempel på riskerna med surrogatmödraskap

2014-08-03

Aftonbladet berättade igår om hur ett australiskt par som var tänkt att bli barnets blivande föräldrar verkar ha övergivit ett spädbarn och hans surrogatmamma i Thailand. Anledningen skulle vara att barnet har Downs syndrom. Paret tog däremot hand om hans friska tvillingsyster. Även om det enligt artikeln finns vissa frågetecken kring just den här fallet så illustrerar det ändå varför man enligt min åsikt måste tänka sig för ordentligt innan man inför lagstiftning i Sverige som tillåter surrogatmödraskap.

En av mina främsta invändningar är just vad som händer om de inblandade ångrar sig under graviditetens gång. Vad händer om de blivande föräldrarna ångrar sig av någon anledning och inte vill ta hand om barnet efter födseln? Vad gör man om surrogatmamman ångrar sig och vill behålla det barn hon burit på i nio månader? Vad man gör om surrogatmamman av något skäl vill avbryta graviditeten och göra abort? Och allra värst kanske - vad gör man om vare sig de blivande föräldrarna eller surrogatmamman vill ha barnet efter förlossningen? I det sista fallet har samhället i så fall medverkat till att ett barn är föräldralöst från födseln.

Min andra stora invändning är det här med att pengar är inblandade i sammanhanget. De som är för surrogatmödraskap i Sverige säger tydligt att det förutsätter att pengar inte ska vara inblandade. Det är bra, men det känns samtidigt ganska naivt att tro att man kan förhindra det. Det finns absolut ingen möjlighet att vara säker på att inte surrogatmamman får betalt för att bära någon annans barn, antingen i förväg, under tiden eller när barnet är fött. Hur tänker sig förespråkarna kunna kontrollera det? Jag hörde en drastisk men tänkvärd jämförelse - vi har en lagstiftning idag som förbjuder köp av sexuella tjänster, om de så bara handlar om en enda timme. Men genom att sanktionera surrogatmödraskap gör vi det i praktiken möjligt att "hyra" en kvinnas kropp i nio månader mot betalning. Det är faktiskt inte särskilt logiskt. Och så fort pengar är inblandade dyker risken upp att en surrogatmamma motvilligt tar uppdraget av ekonomiska skäl för att hon behöver pengarna. Vill vi ha det så?

Jag har inte hört något berätta hur man tänker sig lösa dessa två stora viktiga frågor. Om det inte presenteras mycket tydliga lösningar på dessa problem i samband med att ett lagförslag presenteras för riksdagen kommer jag som sagt aldrig att stödja en lag om surrogatmödraskap. Jag vet att samma åsikt finns hos fler moderater.




RFSL:s ranking av politikerna är faktiskt ganska extrem

2014-07-28

Så här under Pride-festivalen i Stockholm passar RFSL på att släppa en rapport om rikspolitikernas och partiernas "hbtq-vänlighet". Och som väntat är det V och MP som placerar sig i toppen av riksdagspartierna, de har åsikter som bäst stämmer överens med RSFL:s. Frågan är bara om det är åsikter som stämmer överens med den genomsnittlige svenskens eller ens den genomsnittlige hbtq-personens?

För egen del kommer jag långt ned i rankingen, delad 59:e-plats, i likhet med många andra moderater, tex vår gruppledare Anna Kinberg Batra och vår migrationsminister Tobias Billström som delar 56:e-platsen, och vår partisekreterare Kent Persson som är 54:a. Anledningen är främst min tveksamhet till att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare, att jag är skeptisk till surrogatmödraskap och att jag inte ställer upp på att ta bort åldersgränsen på 18 år för att få genomgå könsbyte. Om man inte är odelat positiv till dessa förslag åker man långt ned i RFSL:s ranking. Konstigt tycker jag, eftersom det är förslag med ganska extrema konsekvenser för både lagstiftning och grundläggande rättsprinciper. Jag kommer för egen del inte att stödja dessa tre förslag om de kommer upp under kommande mandatperiod.

TV4 har just nu en omröstning om vilket parti som är mest hbtq-vänligt. Moderaterna hade i eftermiddags ca 56% av rösterna mot knappt 8% för MP och 5% för V och 3% för S. Det verkar i vart fall inte som om TV4:s besökare delar RFSL:s åsikter. Flera av de homosexuella personer jag känner personligen tycker också att RFSL är en ganska extrem organisation, och många hbtq-personer är både aktiva moderater och sympatisörer. Man får nog ta RFSL:s rapport för vad den är, jag är inte så säker på att den speglar majoriteten av de svenska hbtq-personernas åsikter.




Rättvisan segrade angående fosterbarnen - men för sent

2014-07-17

Det blev fällande domar för de två tjänstemän och den politiker, Ann Hjertén (S), i Mark som åtalades för tjänstefel i samband med de uppmärksammade omhändertagande av de omtalade fosterbarnen i Mark 2010. Även en tredje tjänsteman stod åtalad men åtalet lades ner i brist på bevis.

Enligt åklagaren har tjänstefelen bestått i att man fattade beslut om att flytta två barn från sitt familjehem med omedelbar verkan utan att ordentligt utreda de misstankar man hade om att barnen for illa i familjehemmet. Vare sig familjehemmet eller barnen informerades om flytten innan den genomfördes och ärendet har kritiserats av socialstyrelsen. De åtalade döms till dagsböter. Ingen av de åtalade finns längre kvar inom politiken eller socialtjänsten i Marks kommun.

Jag har ända sedan det blev känt hur fosterbarnen och deras fosterföräldrar behandlades menat att om det är någon gång som inblandade politiker och tjänstemän ska dömas så är det i detta fall. Så man kan ju säga att rättvisan segrat. Tyvärr hjälper det inte de inblandade personerna - fosterbarnen och deras tidigare fosterföräldrar. Skadan är skedd och har satt djupa spår hos alla inblandade för resten av livet. Men kanske kan domen skicka en signal till andra tjänstemän och politiker i olika socialnämnder runt om i landet att man inte kan hantera människor hur som helst. I så fall är ändå något vunnet. De dömda får för utom bötesbeloppet bära på skammen att ha tagit denna typ av dramatiska beslut på alltför lösa grunder, vilket skadat de inblandade på ett allvarligt och oåterkalleligt sätt.




Dags att döma föräldrar till hårda straff för könsstympning

2014-06-21

Norrköpings Tidningar berättar om hur man i skolorna i staden upptäckt ett 60-tal unga flickor som könsstympats. Det är skolhälsovården som upptäckt övergreppen, och dessa 60 fall har upptäckts bara sedan i mars. Enligt Svenska Dagbladet är många av de drabbade flickorna födda i Sverige.

I en skolklass med 30 flickor hade samtliga könsstympats. 28 av dem hade utsatts för den grövsta formen, då klitoris och blygdläppar skärs bort, och nästan hela underlivet sys ihop.

Könsstympning är förbjudet i Sverige, och även om det utförs utomlands kan det ge upp till tio års fängelse. Nu hoppas jag att polisen kopplas in och att dessa brott utreds ordentligt. För att få stopp på detta krävs troligen ett antal mycket hårda domar där föräldrar verkligen döms till långa fängelsestraff för att de medverkat till att deras döttrar omskärs, oavsett om det skett i Sverige eller i samband med besök i familjernas gamla hemländer. Vi måste få slut på dessa kulturella och/eller religiösa sedvänjor. Det handlar om en barbarisk form av tortyr som är något av de mest avskyvärda som man kan utsätta ett barn för. Inte en enda flicka i Sverige ska behöva riskera att bli könsstympad!




Viktig utvärdering av 2006 års vårdnadsreform

2014-06-13

Regeringen har beslutat att en särskild utredare ska utvärdera 2006 års vårdnadsreform. Utredaren ska följa upp och undersöka hur reglerna har fungerat i praktiken och om syftet med reformen - att stärka barnrättsperspektivet - har uppnåtts. En annan huvuduppgift för utredaren är att kartlägga och analysera orsakerna till ökningen av antalet vårdnadsmål.

I uppdraget ingår att ta ställning till bland annat:
- om reglerna om gemensam vårdnad behöver ändras
- hur föräldrars möjligheter att nå en samförståndslösning i mål om vårdnad, boende och umgänge kan utvecklas och förbättras
- hur barnets rätt att komma till tals kan stärkas
- vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att säkerställa att riskbedömningar görs i tillräcklig utsträckning och att dessa bedömningar är av hög kvalitet
- vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att förbättra och effektivisera hanteringen av frågor om överflyttning av vårdnad när det förekommit allvarligt våld i familjen
- om det behöver införas särskilda forumregler för situationer när barn och föräldrar har skyddade personuppgifter
- om det finns behov av åtgärder för att stärka kompetensen vid handläggning av frågor om vårdnad, boende och umgänge.

Utredaren ska lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som behövs. Uppdraget ska redovisas senast den 28 oktober 2016.

Jag kan bara säga - äntligen! Vi är ett stort antal moderater som enträget motionerat om detta i riksdagen och som lyft frågan ett antal gånger i olika sammanhang och ordnat seminarier om saken. Här den senaste motionen från hösten 2013.




Myt att pappor tar mer föräldraledigt under fotbolls-VM eller älgjakt

2014-06-12

I dag drar VM i fotboll i gång. Men att pappor brukar passa på att ta ut mer föräldraledighet för att kunna följa matcherna är en myt, enligt Försäkringskassan. Tyvärr sprids ändå denna myt av så många politiker att påståendet närmast blivit en politisk sanning.

Vid större sportevenemang och även kring älgjakten får Försäkringskassan ofta frågor kring pappors uttag av föräldraledighet. Men statistiken visar att det inte sker några större förändringar under de här perioderna. "Det finns ingenting som pekar på att pappor tar ut mer föräldrapenning när det är VM, EM, OS eller älgjakt. Det är myter", säger Niklas Löfgren på Försäkringskassan enligt SVT TextTV och Aftonbladet idag.




Papporna tar ut allt större del av föräldrapenningen

2014-06-05

I går kom siffror från Försäkrimngskassan över bland annat uttaget av föräldrapenning förra året. Det visar sig att papporna fördubblat sitt uttag av föräldradagar på 10 år.

När det gäller barn födda 1994 hade papporna i genomsnitt tagit ut 41 dagar när barnet fyllt 8 år. När det gäller barn födda 2005, som alltså fyllde 8 år förra året, var motsvarande siffra 96 dagar. Papporna tar idag ut 25% av föräldrapenningdagarna.

När det gäller vård av barn (VAB) är pappornas andel högre. Runt 30%-40% av VAB-dagarna tas ut av papporna och 60-70% av mammorna.

Min slutsats är att uttaget av föräldrapenning blir allt mer jämställd - utan kvotering. Däremot kan självklart Alliansens jämställdhetsbonus ha påverkat i och med att den gör det mindre olönsamt för den med högre inkomst att ta ut föräldrapenning. Min tro är annars att det mer är allmänna attityder i samhället som förändras över tid. Det behövs inte tvång och politiska pekpinnar där vi talar om för svenska mammor och pappor hur de ska forma sina egna liv. Det klarar de alldeles utmärkt själva.




Folkpartiet på villovägar i familjepolitiken

2013-11-17

Folkpartiets landsmöte beslutade idag att driva frågan om en tredje tvingande pappamånad i föräldraförsäkringen. Dessutom vill man avskaffa vårdnadsbidraget.

Än värre var det att höra vad demokratiminister Birgitta Olsson sa på stämman: "Det handlar om att visa mod men också motkraft mot de bakåtsträvande krafterna, Sverigedemokraterna, Ja till livet och vårdnadsbidragskramarna" sade hon.

Jaha. Så blir vi "bakåtsträvare" alltså ihopklumpade med Ja till Livet och Sverigedemokraterna bara för att vi avvisar politiska pekpinnar till svenska familjer och både försvarar vårdnadsbidraget som en viktig valfrihetsreform och dessutom gärna ser att det utvecklas ytterligare. För egen del tycker jag snarare att det behövs tydliga motkrafter mot Birgitta Olssons och folkpartiets socialistiska syn på familjepolitiken.

Men viktigast är att detta inte är Alliansens politik. Det finns alltför många sansade krafter i övriga Allianspartier för att stå emot dessa tokigheter.




De flesta "fattiga" barn har eget rum, dator och mobiltelefon

2013-06-07

Fattigdomen bland barnfamiljer i Sverige är historiskt låg och extremt låg i ett internationellt perspektiv. Men skillnaderna i inkomst mellan barnfamiljer har ökat sedan slutet av 1990-talet och fattigdomen koncentreras allt mer till barn vars föräldrar inte förvärvsarbetar. Mest utsatta är barn till ensamstående och invandrare då dessa familjers realinkomster inte stiger lika mycket som andras. Det konstaterar två forskare vid Institutet för Framtidsstudier i en rapport där också barn själva får komma till tals. Rapporten finns att läsa i sin helhet på Socialstyrelsens hemsida.

Rapporten visar att svenska barnfamiljers ekonomi har förbättrats sedan slutet av 1960-talet, särskilt sedan lågkonjunkturen i mitten av 1990-talet. Andelen barnfamiljer under den absoluta fattigdomsnivån har varit relativt konstant sedan 2006 och den långvariga absoluta fattigdomen har minskat kraftigt det senaste decenniet. Den internationella lågkonjunkturen som började 2008 har inte haft några märkbara effekter för barnfattigdomen i Sverige.

Mellan 5 och 10 procent eller ca 100 000 till 200 000 barn har en ekonomisk situation som är märkbart sämre än andra barns, men i denna grupp har en stor majoritet eget rum och ägodelar som dator och mobiltelefon. 1–1,5 procent eller ca 25 000 barn saknar basala nödvändigheter och 2–3 procent, eller 50 000 barn lever i långvarig fattigdom.

Knappt 10 procent av alla barn rapporterar själva att de sällan har råd att följa med kompisar på aktiviteter och köpa saker som kompisar har råd med. Ekonomiska problem är vanligare hos barn till fattiga föräldrar, men runt 85 procent av barn till fattiga rapporterar inga egna ekonomiska problem. Barns egen ekonomi är oförändrad under 2000-talet. Deras materiella standard är genomgående hög.




Konstig debatt kring "tvångssterilisering" vid könsbyte

2013-05-22

I dag har jag lyssnat lite på debatten om "tvångssterilisering vid könsbyte". Den kändes något förvirrande, minst sagt. Jag lyssnade med intresse på Tuve Skånberg (KD) i debatten, den ende person som framförde väl underbyggda argument (8 tunga argument), och som också tänker rösta nej till dagens förslag om avskaffad "tvångssterilisering". Jag tycker personligen att den politiskt korrekta linjen i denna fråga känns något märklig. Så här skrev jag i ett blogginlägg 18 februari 2012 och jag står fortfarande för varje ord. Samtidigt anser jag inte att frågan är av så stor betydelse att jag ser anledning att gå emot moderaternas demokratiskt fattade partistämmobeslut. Men jag trycker inte på JA-knappen av övertygelse om att det är rätt beslut, snarare känns det väl tvärtom.

Frågan om "tvångssterilisiering" vid könsbyte är inte okomplicerad

2012-02-18

Ett litet antal människor mår så dåligt av sitt biologiska kön att de efter åratal av utredning ibland kommer fram till att de behöver genomgå en så kallad könskorrigerande behandling, i vardagligt tal "byta kön". Det är knappast något som sker lättvindigt utan föregås av mycket djupgående samtal med psykologer. Att byta kön är en komplicerad och utdragen historia som föregås av hormonbehandlingar och innefattar stora omfattande operationer. Ett könsbyte är självfallet en psykisk påfrestning i sig.

I dag finns ett krav på att den som ska genomgå detta ska vara ogift, svensk medborgare, 18 år och att man dessutom måste genomgå en sterilisering i samband med könsbytet. Politikerna är eniga om att den gamla lagen behöver ändras, inte minst sedan man ju idag kan ingå samkönade äktenskap. Då blir det ju märkligt att kräva att den som byter kön ska vara ogift. Man vill också ta bort kravet på svenskt medborgarskap, medan utredningar som gjort rekommenderar att åldergränsen på 18 år ska vara kvar. Detta är högst rimligt, ett så ingående beslut bör man givetvis inte kunna ta innan man är myndig.

Återstår då frågan om "tvångssterilisering". Själv har jag lite svårt att se något tvång i en sterilisering vid könsbyte. Det känns väl mer som en helt naturlig följd av att någon mår så dåligt av sitt gamla kön att man frivilligt vill byta. Begreppet "tvångssterilisering" blir därmed lite missvisande - ingen tvingar ju någon att byta kön, men om man efter moget övervägande tar det beslutet så känns det inte helt ologiskt att också välja bort sitt gamla. Om jag mår så dåligt av mitt gamla kön att jag till varje pris vill byta, och känner mig tvungen att genomgå en så utdragen, omfattande och smärtsam förändring från ett kön till det andra, varför skulle jag då vara så angelägen om att samtidigt behålla mitt gamla kön?

Och var finns den moraliska diskussionen om att vi vid en lagändring sanktionerar dubbelkönade människor? Kvinnor som blir män, men med bibehållen förmåga att föda barn? De utredningar som gjorts visar att transsexuella personer ofta lever i en mycket utsatt situation redan som det är, ofta med psykisk ohälsa och hög självmordsfrekvens. Hur kommer den kvinna att må psykiskt, vars högsta önskan är att slippa sitt kvinnliga kön och bli man, men som aldrig riktigt kan känna att det fullbordats eftersom hon har kvar sin förmåga att föda barn? Hur kommer hon att må psykiskt av att kanske känna pressen att föda ett barn som man, eftersom det är enda möjligheten att få ett biologiskt barn? Och hur kommer barnet att uppleva detta under sin uppväxt? Är vi verkligen alldeles säkra på att ett avskaffande av steriliseringskravet verkligen leder till något bra och inte i stället skapar ökade psykiska påfrestningar för de berörda?

I dag backar uppenbarligen kristdemokraterna i en debattartikel i DN från sitt motstånd mot att avskaffa steriliserings- kravet. För egen del tror jag att de därmed närmast eniga riksdagspartierna i denna fråga går något i otakt med väljarna, och att partierna mer lyssnar på röststarka lobbygrupper än på vanligt folk. Visst är det bra om denna fråga kan läggas till handlingarna och lösas politiskt så att vi sedan kan lägga energin på viktigare saker. Och visst rör frågan ett väldigt litet antal personer. Men min personliga tveksamhet kvarstår. Riskerar inte ett avskaffande av steriliseringskravet att skapa större psykiska problem för de berörda, både vuxna och barn, än vad de löser? Och vad blir följderna av att politikerna på detta sätt skapar förutsättningar för att tillåta att vi skapar dubbelkönade människor?

Som jurist som tidigare arbetat mycket med familjerätt inser jag också att det krävs en del tankemöda för att lösa ut juridiken kring att män plötsligt kan föda barn. Hur ska man exempelvis fastställa faderskap när två män skaffar barn tillsammans? Och vem ska ha rätt till pappamånaderna i föräldraförsäkringen? Det är bara två av de juridiska frågor som måste hanteras.

Moderaternas partistämma har beslutat att moderaterna ska verka för avskaffande av steriliseringstvånget vid könsbyte, och om regeringen lägger fram ett lagförslag tänker jag inte gå emot detta. Men jag är långt ifrån övertygad om att det är rätt beslut. Frågan är inte så okomplicerat svart eller vit som det ibland låter i debatten.





Logiskt att misstänka tjänstefel bakom socialtjänsskandalen i Mark

2013-04-09

I dag kommer beskedet att den tidigare ordföranden i Socialnämnden (S) och fyra tjänstemän i Marks kommun har delgetts misstanke om tjänstefel i samband med att två fosterbarn omplacerades hösten 2009. Enligt media väntas åklagaren väcka åtal till hösten. Jag är inte förvånad över detta, med tanke på att socialnämndens beslut allvarligt har skadat de berörda barnen, kanske för hela livet. Det moraliska ansvaret kan ingen domstol i världen kompensera.

Detta är tyvärr bara en av flera skandaler inom socialförvaltningen i Mark föregående mandatperiod. Flera familjer har drabbats hårt av socialnämndens och socialförvaltningens godtyckliga och omfattande utredningar, där det efter lång tid visat sig att det inte fanns något att anmärka på. Men familjerna i fråga har drabbats svårt, både mänskligt och ekonomiskt. Sedan maktskiftet i kommunen 2010 försöker Alliansen reda upp kaoset inom socialförvaltningen. Men jag anser att de drabbade familjerna också i den mån det är möjligt måste gottgöras av kommunen.

Jag välkomnar en rättslig prövning av vilka krav man rimligen måste ställa innan en socialtjänst och socialnämnd drar igång en mycket omfattande utredning av en familj, en utredning som i förlängningen kan ödelägga både vuxnas och barns liv. Socialtjänsten måste givetvis alltid vara skyldig att utreda alla fall där ett barn misstänks fara illa. Men ska de allra mest långtgående åtgärderna verkligen kunna dras igång godtyckligt efter enbart lösa anklagelser från någon enskild person som kanske är i personlig konflikt med någon av föräldrarna? Rimligen borde det krävas en objektiv och grundlig rimlighetsbedömning innan man skickar en familj till ett utredningshem eller rent av i "förebyggande syfte" omhändertar eller flyttar barn medan utredning pågår. Det är ett minimikrav i ett rättssamhälle.




Äntligen dags för utvärdering av vårdnadslagen

2013-04-08

Jag tillhör inte de riksdagsledamöter som år efter år lägger exakt samma motioner för att synas i motionsstatistiken. Nästan alla motioner är nya varje år. Men det finns ett undantag, en motion om nya vårdnadsregler efter separation, som jag ända sedan 2008 lämnat in varje år tillsammans med en större grupp andra moderater.

I dag kom det glädjande beskedet att den nya vårdnadslagen, som trädde i kraft 2006, strax före Alliansens maktövertagande, äntligen ska utvärderas. Utvärderingen ska ske före valet 2014.

Sedan nya regler infördes 2006 om hur skilda föräldrar ska dela vårdnaden om barnen efter separation har antalet vårdnadstvister i domstolarna nästan fördubblats. Vi och andra kritiker anser att reglerna om att föräldrarna ska få gemensam vårdnad bara om de kan samarbeta i själva verket uppmuntrar föräldrar att inte komma överens. Lagen blir helt enkelt konfliktdrivande där den förälder som trappar upp konflikten kan tjäna på det genom att tilldömas enskild vårdnad. Vi anser att samarbetssvårigheter aldrig bör utgöra en grund för att tilldöma enskild vårdnad.

För egen del anser jag att det normala alltid måste vara delad vårdnad, om inte den ene föräldern är uppenbart olämplig. Vanliga samarbetsproblem eller att de separerade föräldrarna inte kommer överens ska aldrig kunna leda till enskild vårdnad. Barn behöver båda sina föräldrar, och det naturliga måste därför vara delad vårdnad och delat ansvar för de barn man satt till världen. Den förälder som utan anledning medvetet saboterar gemensam vårdnad borde snarare riskera att den andre föräldern tilldöms enskild vårdnad. Detta skulle sannolikt medverka till färre vårdnadstvister. I vår motion nämner vi också möjligheten att tillsätta en god man för barnet som kan lösa tvister rörande barnet om inte föräldrarna kommer överens. Jag hoppas översynen kommer att leda till förändring av lagen för barnens skull.




Frågan om surrogatmödraskap bör hanteras med stor eftertanke

2013-04-03

Den 28 februari ifrågasatte jag om surrogatmödraskap ska tillåtas, alltså frågan om man ska kunna anlita en kvinna som bär och föder någon annans barn. Bland annat funderade jag över vad som händer om surrogatmamman eller de som är tänkta att bli barnets framtida föräldrar ångrar sig? Eller om båda parter ångrar sig? Vad händer då med barnet?

I går kunde man läsa denna tankeväckande nyhet på SVT TextTV. Den pekar på ännu ett problem. Vad händer om surrogatmamman dör under graviditeten? Att bära och föda ett barn är inte riskfritt, och om surrogatmamman dör och efterlämnar en egen familj och egna barn, är det verkligen försvarbart? Jag tycker frågetecknen blir allt fler när det gäller surrogatmödraskap.






Vart tog barnen vägen i debatten om surrogatmödraskap?

2013-02-28

I dag har frågan om surrogatmödraskap blossat upp igen, alltså frågan om man ska kunna anlita en kvinna som bär och föder någon annans barn. Det är Statens medicinsk-etiska råd som i en utredning föreslår att surrogatmödraskap av så kallad altruistiska skäl ska tillåtas, det vill säga när kvinnan gör det av fri vilja utan att några pengar blandas in. Ett krav för att metoden ska godkännas är att det finns en nära relation mellan de blivande föräldrarna och surrogatmodern.

Jag är minst sagt tveksam till förslaget, även om det innehåller en viss avgränsning. Fast hur man ska kunna kolla att inga pengar är inblandade förstår jag inte, tvärtom är det väl uppenbart att utsatta kvinnor kan frestas att ställa upp mot frikostig betalning även om det inte syns utåt. Så här skrev jag i ett blogginlägg den 15/3 förra året, och jag har inte bytt åsikt idag:

"Betydligt värre är då den senaste veckans debatterade förslag om att utreda frågan om surrogatmödraskap. Här finns en mycket bred riksdagsmajoritet för att låta utreda frågan om en kvinna ska få bära och föda någon annans barn. För egen del är jag definitivt emot detta. Risken är uppenbar att det leder till att utsatta kvinnor utnyttjas och får betalt för att föda andras barn. Och hur är det med barnperspektivet? Hur kommer ett barn att uppfatta att en okänd mamma har fött det? I dag kan man för övrigt dömas till kännbara straff för att köpa en halvtimmes sex av en kvinna. Men möjligheten att köpa rätten till en nio månader lång graviditet och påföljande förlossning av en kvinna ska plötsligt utredas. Var finns logiken? Jag delar definitivt den kritik som framförs i frågan av den synnerligen oheliga alliansen av Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (!) mot att ens låta utreda saken. Vi vet att alla sådana utredningar bara har ett syfte - att komma med förslag i frågan. Sådana förslag vill i vart fall inte jag se."

Jag kan bara upprepa att utredningar oftast syftar till att genomföra något, de är sällan "förutsättningslösa". Och utöver de problem jag pekade på i blogginlägget så finns det fler frågetecken. Vad händer om surrogatmamman ångrar sig efter att ha burit någon annans barn i nio månader? Hon vill kanske behålla barnet själv. Ska hon få det då? Och vad händer om den som anlitat surrogatmamman ångrar sig och inte längre vill ha barnet när det är fött? Var tog barnet vägen i diskussionen? Om regeringen lägger fram ett förslag om surrogatmödraskap lär jag knappast vara den ende kritiske moderaten som får stora problem att stödja förslaget vid omröstningen i riksdagen.




(V): föräldrars omsorg om egna barn är "oseriös verksamhet"

2013-02-22

I går kväll hade vi i utbildningsutskottet riksdagsdebatt om förskolan. Vänsterpartiet representerades av sin talesperson Rossana Dinamarca, som ju också sitter i partistyrelsen. I en replik ifrågasatte hon som väntat vårdnadsbidraget, men med argument som nästan fick mig att ramla ur stolen. Så här sa hon (citat från riksdagens officiella protokoll):

"En annan sak som nämndes som jag vill ta upp är valfriheten. Man behöver inte sätta sina barn i förskola vare sig när de är ett år eller två år. Vi vill gärna utöka rätten till förskola och göra den till allmän från ett års ålder. Det är fel att man använder skattemedel till pedagogisk omsorg där man inte ställer krav på läroplan eller utbildad personal. Varför ska skattemedel gå till oseriös verksamhet som man inte ställer några som helst krav på? Om föräldrar vill vara hemma med sina barn är det fine. Men varför ska vi ta pengar från förskola och urholka förskolan för att stödja en reform som dessutom innebär att det framför allt är kvinnorna som stannar hemma?

Rossana Dinamarca säger alltså rent ut att de föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn i stället för att lämna barnen till förskolan ägnar sig åt "en oseriös verksamhet"! Uttalandet är häpnadsväckande, till och med för att komma från en vänsterpartist. Ett tydligare underkännande av föräldrarnas viktiga betydelse för sina barn är svårt att tänka sig, Vänsterpartiet föraktar uppenbarligen de föräldrar som väljer bort förskolan för sina små barn. Det är ingen vild gissning att valfriheten för svenska familjer skulle drabbas av ett dråpslag med en regering där Vänsterpartiet har inflytande.




Bättre att satsa på höjd kvalité i skolan än förskola för tvååringar

2013-02-05

Nyligen föreslog ju Socialdemokraterna att gymnasieskolan ska göras obligatorisk. Och idag vill man införa allmän förskola från 2 års ålder. Visserligen frivillig än så länge, men det lär nog inte dröja länge innan även förskolan blir obligatorisk. Och då har socialisterna lyckats - samhället tar hand om barnen från 2 års ålder upp till 18 år. Större delen av barnens uppväxt kommer de att tillbringa i förskola, skola, fritids och gymnasium, och allt mindre tid med sina föräldrar.

Socialdemokraterna säger sig också vilja sänka avgiften till Förskolan och på sikt göra den gratis. Problemet är dock att ju billigare man gör förskolan desto mer sjunker kvalitén. Maxtaxan har exempelvis gjort barngrupperna allt större på grund av att staten vid införandet av maxtaxan inte kompenserade kommunerna för intäktsbortfallet, och tvingade kommunerna hantera kostnadsökningen på annat sätt. Barnens vistelsetider är dessutom numera långt mer än vad vi vuxna hade accepterat som arbetstid. Små barn på 3-4 år tvingas alltför ofta tillbringa 10-12 timmar per dag i förskolan, och detta mycket till följd av att det är så billigt att ha barnen där. Jag tror personligen att det vore bättre att höja maxtaxan lite och se till att dessa pengar användes till ökad personaltäthet i förskolan. Kanske skulle det också finnas en maxgräns för hur många timmar ett barn får vistas i förskolan varje dygn, ungefär motsvarande reglerna för maximal arbetstid på arbetsmarknaden?

Det räcker rimligen alldeles utmärkt med en förskola från tre års ålder, och de föräldrar som utnyttjar denna bör betala en rimlig avgift så vi säkrar kvalitén och det pedagogiska innehållet. De miljardbelopp som Socialdemokraterna säger sig vilja satsa på en förskola för 2-åringar lägger jag hellre på lärarlöner och fler duktiga lärare i dagens förskola, förskoleklass och den vanliga skolan.




Svenska pappor tar allt större ansvar för barnen - utan kvotering

2013-01-28

Jag tillhör ju som bekant inte dem som är fixerad vid att svenska föräldrar ska dela ansvaret för barnen exakt lika bara för den politiskt korrekta statistikens skull. Däremot tror jag det är väldigt bra för barn som växer upp att ha två engagerade föräldrar, och jag tycker det är tråkigt att många föräldrar tidigare lät den med lägst inkomst vara hemma mest när barnen var små av rent familjeekonomiska skäl. Jag tyckte därför att Alliansens jämställdhetsbonus var ett bra försök att motverka detta.

De första åren gick det trögt att få svenska föräldrar att utnyttja bonusen, men efter att vi förenklade reglerna har det tagit ordentlig fart. Häromdagen meddelade försäkringskassan att utbetalningarna av jämställdhetsbonus fyrfaldigades förra året jämfört med 2011. 150.000 föräldrar delade på 219 miljoner skattefria kronor. Som mest kan man få ut 13.500 kronor om man delar föräldraledigheten lika.

Det ökade uttaget av föräldrapenning glädjer troligen även dem som tycker att procenttal är det viktigaste jämställdhetsmåttet. Förra året tog papporna nämligen ut 24,4% av föräldrapenningdagarna, vilket är en fortsatt ökning. Papporna är också hemma oftare när familjen har sjuka barn. Förra året tog papporna runt 36 procent av barnens sjukdagar.

Dagens siffror visar två saker. Alliansens morötter fungerar och gör könskvotering av föräldraförsäkringen helt onödig även för dem som tycker procenttal och statistik är det absolut viktigaste som finns i jämställdhetsdebatten. Svenska föräldrar klarar alldeles utmärkt att ta egna beslut om fördelningen av föräldrapenningen, och jämställdhetsbonusen gör att man slipper låta familjeekonomin avgöra.




Aftonbladets ledarsida citerar mitt blogginlägg om barnfattigdom

2013-01-17

Aftonbladet ägnar idag sin ledarkrönika åt att kritisera gårdagens Uppdrag Granskning. Jag är en av fyra rikspolitiker som utpekas för att vi ifrågasätter Rädda Barnens mfl sätt att hantera fakta. Bland annat citerar man mitt blogginlägg från gårdagen:



Det jag skrev var ju uppenbart en helt korrekt iakttagelse för alla som såg programmet. Utom för Aftonbladets ledarsida. Läs hela ledarkrönikan här

Jag tycker självklart det är trevligt att Aftonbladets ledarsida följer min blogg och kritiserar det jag skriver. Bättre beröm kan man väl knappast få. Aftonbladet tycker jag för övrigt numera är en helt okej nyhetskälla som jag ofta tar del av. Men den extremt s-märkta ledarsidan är väl närmast för Socialdemokraterna vad Pravda var för Sovjetstaten. Så den dag jag får beröm av Aftonbladets ledarsida lovar jag att allvarligt fundera över om jag ska fortsätta med politik.

Vad gäller sakfrågan kan jag bara upprepa vad jag skrev i går. Den verkliga barnfattigdomen i Sverige är fullt tillräckligt allvarligt för att behöva överdrivas med felaktiga siffror. Jag är förvånad över att Aftonbladet försvarar de uppenbara felaktigheter som Uppdrag Granskning avslöjade i går och som använts i kampanjer från både Majblomman, Bris och Rädda Barnen. Ingen seriös ledarsida på en svensk tidning borde försvara något som är så uppenbart felaktigt och överdrivet.



Bris, Majblomman och Rädda Barnen har förstört sin trovärdighet

2013-01-16

Efter att ha sett kvällens uppdrag granskning känner jag en stor besvikelse över betrodda organisationer som Bris, Majblomman och Rädda Barnen. Deras grovt tillyxade, falska, slarviga och delvis rent osanna uppgifter om fattiga barn har förstört organisationernas trovärdighet för lång tid.

Jag har tidigare kritiserat Rädda Barnens fattigdomsrapporter på bloggen och i andra sammanhang. Och i våras deltog jag ju i en debatt i SVT om saken där jag bland annat fick tampas med författaren Susanna Alakoski. Även i kvällens Uppdrag granskning stod Alakoski för en del häpnadsväckande uttalanden. Bland annat tyckte hon på en fråga av Janne Josefsson att det var rätt (!) att en "fattig" mamma rökte för 50 kronor om dagen samtidigt som hon påstod att hon inte hade råd att lägga 200 kronor på barnens skolresa....

Jag har upprepade gånger de senaste åren ifrågasatt vad syftet är att blåsa upp barnfattigdomen på det sätt som man gör i olika rapporter där man pratar om 240.000 fattiga barn i Sverige, påstår att 40% av barnen inte får de glasögon de behöver för att föräldrarna inte har råd, eller jämför svältande barn i Sverige mede situationen i Mocambique (!). Jag avstår från att spekulera i om det finns rent politiska skäl bakom överdrifterna eller om det bara handlar om ekonomiska skäl (ökade insamlingsmedel) eller möjligen ren dumhet. Men nu har Uppdrag Granskning klätt av dessa organisationer och deras falska rapporter in på bara skinnet. Kommentarer är överflödiga. Men jag tror de politiska partierna kommer att undvika just begreppet "barnfattigdom" i den politiska debatten den närmaste tiden...

Hur ser då "barnfattigdomen" ut på riktigt? Jag skrev om detta på bloggen den 2/6 förra året. Då hade just Unicef släppt en rapport som visade att det bara är 1,3% av de svenska barnen som saknar minst två av fjorton viktiga saker som Unicef anser vara grundläggande behov för ett barns utveckling. Sverige och Island låg i topp i hela världen. I stora delar av Europa är det 10% eller mer av barnen som saknar dessa grundläggande behov och därmed är verkligt fattiga enligt detta Unicef-mått.

Unicef mäter i sin rapport också relativ fattigdom, dvs hur många barn som hamnar under den levnadsnivå som anses "normal" i respektive land. I Sverige är det 7,3% av barnen som hamnar under denna "normalnivå", och det ger oss en åttondeplats bland de 35 jämförda länderna. Övriga nordiska länder ligger runt 5-7 procent. I Australien, Kanada, Nya Zealand och Storbritannien är det mellan 10 och 15 procent av barnen som hamnar under för landet normal levnadsstandrad och i USA är det över 20 procent.

Den totala "barnfattigdomen" i Sverige kan med andra ord knappast betecknas som alarmerande. Vi är alltså bäst i världen när det gäller andelen verkligt fattiga barn, 1,3%. Och bara 7,3% av barnen i Sverige lever under den normala levnadsstandarden - men i ett av världens rikaste länder. Det innebär att de flesta fattiga barn i Sverige trots allt har en levnadsstandard som är få förunnade i resten av världen. För mer omfattande kommentarer till UNICEF-rapporten, se nämnda blogginlägg den 2 juni 2012 i bloggarkivet.




Medverkan i radio om skyddet för familjehemsplacerade barn

2013-01-08

I dag har jag medverat i ett inslag i Radio Sjuhärad och diskuterat skyddet för fosterhemsplacerade barn med bland annat "fostermamman Eva" från Marks kommun. Det nedklippta inslaget kan höras här.

Sammanfattningsvis var mitt budskap att de förändringar som gjordes i socialtjänslagen vid årsskiftet rörande familjehemsplacerade barn är bra steg på vägen för att stärka barnens ställning, men att mer säkert behöver göras. Bland förbättringarna som nu gjorts märks tydligare skrivningar om att barnets bästa alltid ska väga tyngst, att barnet själv ska få ökad möjlighet att framföra sina synpunkter, ett ökat stöd och utbildning för familjehemmen och så den nya regeln om en särskild socialsekreterare som ska ta tillvara barnets intressen och hålla kontakten med barnet (som jag tidigare skrivit om på bloggen). Jag påpekade också (i en del av inslaget som klipptes bort) att regeringen även påbörjat en översyn av LVU (lagen om vård av unga) och att uppdelningen av socialstyrelsen i en del som särskilt ska ägna sig åt tillsyn förhoppningsvis leder till effektivare kontroll av kommunernas handläggning. Jag nämnde också att vi behöver bättre utbildning och stöd till de socialsekreterare som handlägger denna viktiga typ av ärenden som kan ha betydelse för ett barns framtida liv.

Radio Sjuhärad beskriver inslaget som en "debatt" mellan mig och fostermamman, men det var väl mer ett samtal eftersom vi till stora delar har samma syn på saken och har talats vid ett antal gånger tidigare, bland annat vid hennes möte i riksdagen med alliansföreträdare i Socialutskottet.




Mer i media om stärkt skydd för barn i familjehem

2013-01-03



I dag har Borås Tidning (ovan) och Markbladet artiklar om lagändringar i socialtjänstlagen som ska stärka skyddet för barn som är placerade i familjehem. Det är väl inte osannolikt att mer behöver göras för att stärka familjehemsplacerade barns rättigheter och även för att stärka familjehemmens inflytande. Det är dock inga enkla frågor och det finns många motstridiga intressen. De förändringar som gjordes vid årsskiftet är i vart fall några viktiga steg i rätt riktning.






Hallands Nyheter om starkare stöd för fosterbarn

2013-01-02

I går fanns denna nyhetsartikel i Hallands Nyheter. För den som vill läsa mer om lagändringen
hänvisar jag till mitt blogginlägg den 20 december där jag beskriver saken närmare.







Motionsframgång - nu stärks stödet för fosterbarn i familjehem

2012-12-20

De senaste åren har jag ju engagerat mig en hel del och deltagit i olika möten, tagit emot uppvaktningar och träffat berörda föräldrar och fosterföräldrar som upplever problem med hur socialtjänsten i många kommuner fungerar när det gäller omhändertagande av barn och hantering av fosterhemsplacerade barn. Bakgrunden var givetvis de omtalade ärendena i Marks kommun rörande omhändertagande av barn och den uppmärksammade flyttningen av några fosterbarn. Jag har också haft samtal med regeringsföreträdare och ministrar i frågan. Diskussionen om barnens ställning har berört många och jag har känt ett stort gensvar från ansvariga när jag lyft dessa frågor. Jag har också skrivit en hel del om detta på bloggen de senaste åren.

Förra hösten motionerade jag om att stärka fosterbarns ställning genom att föreslå att en utomstående part tillsätts för att ta tillvara varje barns intressen, som ju ibland kan komma i konflikt med olika vuxna i barnens omgivning, såväl biologiska föräldrar som fosterföräldrar, men också politiker, jurister och socialsekreterare med motstridiga åsikter. Dessutom vet vi att det alltför ofta förekommer bristande utbildning och erfarenhet bland ansvariga tjänstemän för att kunna hantera denna typ av komplicerande och faktiskt livsavgörande frågor för många av de berörda barnen. I min motion skriver jag bland annat så här:

"Det är dags att stärka omyndiga barns ställning i alla ärenden som gäller att skilja barn från sina biologiska föräldrar, ärenden som gäller att flytta barn från ett fosterhem till ett annat, ärenden i övrigt där barn tvingas bryta upp från en invand miljö, samt ärenden som gäller omhändertagande av barn för utredning av påstådda missförhållanden.

Regeringen borde därför överväga om någon form av ombud för barnen kan tillsättas vid varje ärende, ett ombud som endast ska se till barnens bästa, utan att ta hänsyn till inblandade vuxna personer och kommunala tjänstemän och politiker."


Regeringen lade i höstas fram en proposition med diverse förändringar i socialtjänstlagen för att stärka samhällets stöd och skydd för barn och unga. Förslagen tillstyrktes av riksdagen. Barnrättsperspektivet stärks särskilt tydligt i den nya lagtexten eftersom man nu uttryckligen skriver att barnets bästa ska vara avgörande vid beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser. Barn ska alltid beredas möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet om detta är möjligt.

I propositionen föreslogs också att när vård ges i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende ska socialnämnden utse en särskild socialsekreterare som ska ansvara för kontakterna med barnet eller den unge. Den särskilt utsedda socialsekreteraren ska besöka barnet eller den unge regelbundet och i den omfattning som är lämplig utifrån barnets eller dne unges behov eller önskemål.

Förslaget är helt i linje med mitt motionsförslag och i Socialutskottets betänkande skriver man att min motion därmed i huvudsak kan anses tillgodosedd. Samma skrivning görs för min moderate riksdagskollega Cecilie Tenfjord Toftbys motion med liknande tankegångar. Vi var de enda riksdagsledamöter som hade motionerat i saken, och självklart hade vi båda ärendena i Mark i åtanke när vi skrev våra förslag.

I dag har vi en gemensam debattartikel i Markbladet där vi berättar om de positiva lagändringarna i denna fråga. Det känns som att allt arbete, alla möten och allt engagemang faktiskt gett resultat. Givetvis roligt för oss, men viktigast är att det kan öka tryggheten för många utsatta barn runt om i landet.




Svenskarna allt nöjdare med skola, sjukvård och äldreomsorg

2012-11-22

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) låter varje år Svenskt Kvalitetsindex undersöka hur nöjda svenska folket är med olika typer av offentlig service. År 2012 ökade kundnöjdheten på i stort sett samtliga områden både jämfört med året före och jämfört med 2007. Om man jämför med 2007 (första året med Alliansen vid makten) handlar det om ganska kraftfulla förbättringar.

Högst kundnöjdhet har förskolan, sjukvården, äldreomsorgen, grundskola, gymnasieskola, hemtjänst och trygghet. När det gäller de flesta av dessa områden syns en dramatisk förbättring jämfört med 2007 och även jämfört med 2011. Förbättringarna sammanfaller med Alliansregeringens satsningar på skola, sjukvård och rättstrygghet.

Minst nöjda är svenska folket med områdena integration och socialtjänst. När det gäller integration syns en viss förbättring jämfört med 2007, men förtroendet ligger kvar på en låg nivå. Här finns en mycket stor utmaning, kanske större än de flesta inser.

Socialtjänsten visar en ny bottennivå, stadigt sjunkande sedan 2007, och är det område där svenska folket har allra lägst förtroende. Jag är tyvärr inte förvånad. Det har ju exempelvis förekommit alltför många skandaler de senaste åren som rör socialtjänsters okänsliga ageranden i ärenden som rör omhändertagande av barn och tvister om umgängesrätt med barn. Min tro är att det kan vara en del av förklaringen till det minskade förtroendet. Och det är allvarligt eftersom socialtjänsten hanterar ärenden som rör de allra mest utsatta i samhället. Här krävs en mycket kraftfull förbättring!




Alla barn får inte träffa pappa på fars dag

2012-11-11

I dag på Fars Dag skänker jag en tanke till alla de pappor (och en del mammor också för den delen, något som ibland glöms bort i debatten) som aldrig får träffa sina barn. Ofta på grund av att barnens andre förälder efter en separation saboterar umgängesrätten, trots att föräldrarna enligt domstolsbeslut ska ha gemensam vårdnad och trots att båda föräldrarna anses lika lämpliga som vårdnadshavare och trots att ingen av föräldrarna gjort barnen något illa.

Att barn förvägras rätten att träffa båda sina föräldrar regelbundet, att de används som tillhygge i vårdnadstvister eller för att hämnas på den andre parten för saker som inte har med barnen att göra överhuvudtaget är ett allvarligt brott mot barnets mänskliga rättigheter. Det är också ett stort samhällsproblem. Barn behöver båda sina föräldrar under sin uppväxt, och vi vet att barn som tappar kontakten med sin ena förälder (oftast pappan) mår sämre och riskerar att får problem både i skolan och socialt.

Många föräldrar som förvägras rätten att träffa sina barn trots att de är utmärkta föräldrar inser hur dåligt barnet mår av detta. Men de är oftast helt maktlösa.

I en av årets riksdagsmotioner har jag därför bland annat föreslagit straffsanktioner vid umgängessabotage. Detta finns redan i flera andra länder, bland annat i Finland. I allvarligare fall borde man kanske till och med överväga om den förälder som allvarligt och vid upprepade tillfällen saboterar umgänget mellan sina barn och den andre föräldern till och med själv ska fråntas vårdnaden om sina barn? Samhället kan inte bara passivt se på när allt fler barn far illa för att föräldrarna - vuxna människor - inte kan hantera sina egna problem utan att det går ut över barnen.

Jag är också med på en gemensam motion med andra moderater där vi förespråkar att man normalt alltid ska döma till gemensam vårdnad om båda föräldrarna anses lämpliga som vårdnadshavare. Att använda barnen som tillhygge i en vårdnadstvist ska inte belönas, och "samarbetssvårigheter" mellan föräldrarna bör inte för utgöra grund för enskild vårdnad. Barnets intresse av två föräldrar måste gå före föräldrarnas problem att samarbeta.




Olika världar

2012-08-10

Dryga två veckor i Tanzania ger perspektiv på tillvaron. Inte minst när det gäller fattigdom. I Tanzania bor ett stort antal barn i enkla lerhyddor med halmtak, utan el, telefon och rinnande vatten. Många av dem får inte gå i skolan eftersom föräldrarna inte har råd med den blygsamma kostnaden för skoluniform och skolmaterial.

I Sverige valde nyligen två föräldrar som lever på försörjningsstöd att flytta till en större bostad för att de två barnen skulle kunna bo i separata rum. Den höjda hyreskostnaden ville man att kommunen skulle stå för. Kommunen vägrade, men Förvaltningsdomstolen fastställde att eget rum för barn numera ingår i begreppet skälig levnadsstandard.

Frågan är hur långt vi ska gå i Sverige när det gäller begreppet skälig levnadsstandard? Är det verkligen rimligt att skattebetalarna ska kunna tvingas betala precis allt som föräldrar anser att deras barn har rätt till? Eget rum? Egen dator? En dyr mobiltelefon? Var går gränsen mellan samhällets ansvar och föräldrarnas ansvar?

Många av dagens föräldrar (inklusive jag själv) har under delar av vår uppväxt delat rum med våra syskon. Är det verkligen det största samhällsproblemet för familjer med låga inkomster att barnen tvingas dela rum? Är det exempelvis inte viktigare för dessa barn att erbjuda en riktigt bra skola? Allt handlar som bekant om att prioritera, pengarna räcker inte till allt.

Jag är övertygad om att diskussionen kommer, förr eller senare, om att skärpa reglerna för försörjningsstödet. I längden kommer vi knappast att ha råd att hela tiden flytta fram gränserna för vad som anses vara skälig levnadsstandard, och därmed öka kommunernas kostnader för försörjningsstödet, vilket tar resurser från annan.




Varför är S-kommuner sämst på "barnfattigdom"?

2012-06-27

Begreppet "barnfattigdom" har blivit ett nytt mantra i den politiska debatten. I grunden anser jag att begreppet är fel. Det finns inga fattiga eller rika barn, däremot fattiga eller rika föräldrar. Och även i familjer med god ekonomi kan barnens behov få stå tillbaka, medan många familjer med låg ekonomisk standard ändå kan ge sina barn en trygg och bra uppväxt.

Med detta sagt så är det givetvis en utmaning att ge alla barn en uppväxt där deras behov tillgodoses. Jag har kommenterat detta tidigare på bloggen och i debatter i både TV och radio, och konstaterat att bästa vägen till en god ekonomisk standard är att föräldrarna har ett arbete. Arbetslinjen som minskat utanförskapet med över 200.000 personer sedan 2006 har varit central för att minska andelen ekonomiskt utsatta barn. Det samma gäller jobbskatteavdraget som gett den ensamstående sjuksköterskan en extra månadslön varje år att leva på. Generösare flerbarnstillägg i barnbidraget, höjt bostadsbidrag för barnfamiljer samt större uppräkning av försörjningsstödet än vad som motsvarar inflationen är några av de andra saker Alliansregeringen gjort för att stärka barnfamiljerna. Men även kommunerna har ett ansvar, det handlar om hur man prioriterar när det gäller skola, omsorg och försörjningsstöd, hur man hanterar kommunalskatt och taxor, hur man skapar ett bra näringslivsklimat för fler jobb och hur man klarar av integrationen av nya invånare från andra länder. Det sista är inte minst viktigt eftersom en mycket stor del av "de fattiga barnen" återfinns just bland nyanlända.

Tomas Böhlmark, en av våra duktiga politiska tjänstemän i riksdagskansliet, har skrivit ett mycket läsvärt blogginlägg där han ställer den befogade frågan om varför S-styrda kommuner är sämst när det gäller barnfattigdom? Bland de 30 kommuner med störst andel "fattiga barn" återfinns 22 S-styrda, 5 C-styrda, 2 M-styrda och en FP-styrd. Bland de 30 kommunerna med lägst barnfattigdom är hela 27 Moderatledda medan endast 1 leds av S.

Det går inte att bara förklara skillnaden med att vissa kommuner har en högre andel nyanlända än andra. Moderatledda Solna är ett exempel - trots att man är mottagningskommun för nyanlända så har man lyckats oerhört bra med integrationen och har också låg andel barnfattigdom. I Solna är man restriktiv med försörjningsstöd till nyanlända invandrare och fokuserar mer på att sätta dem i arbete. Detta leder till att Solna har en av landets lägsta arbetslöshetstal, snabbare etablering och bättre integration. Mer om detta i Böhlmarks artikel.




Omskärelse av omyndiga pojkar borde förbjudas även i Sverige

2012-06-27

I går kom nyheten att en domstol i Köln i Tyskland anser att omskärelse av pojkar av religiösa skäl innebär att tillfoga dem allvarlig kroppsskada. Domslutet anses vägledande för sjukvården. Enligt domstolen så väger barnets rätt till kroppslig integritet tyngre än föräldrarnas rätt till religionsfrihet. Målet i Köln gällde en läkare som omskurit en muslimsk pojke, men seden tillämpas av både muslimer och judar.

Jag har tidigare motionerat och argumenterat för ett förbud mot all omskärelse av omyndiga pojkar i Sverige, och tycker definitivt inte att svensk sjukvård ska ägna sig åt sådan verksamhet som helt saknar medicinsk nytta (snarare risk för skada). Det finns ingen anledning överhuvudtaget att skära bort friska delar av ett barns kropp, och jag känner stor respekt för alla de läkare som av princip vägrar att utföra dessa ingrepp. Exempelvis har Svenska Barnläkarföreningen krävt ett förbud mot omskärelse av omyndiga pojkar, vilket jag kommenterade på bloggen den 19 februari i år.

Den man som vill låta omskära sig kan givetvis göra det, men får då vänta tills han blivit myndig och själv kan ta beslutet. Konstigare än så är det inte. Kanske kan domen i Tyskland påverka utvecklingen även i Sverige?




Dagens ledare i Borås Tidning citerar mig angående könskvotering

2012-06-25

Dagens ledare i Borås Tidning handlar om diskussionen om utökad tvångskvotering av föräldraförsäkringen. BT har samma syn på saken som jag själv, och citerar för övrigt också mitt blogginlägg i ämnet. Så här skriver man idag:


Kvotering är en villoväg

Stefan Löfven har gett upp. Det är han inte ensam om. Även den moderata ordföranden i arbetsmarknadsutskottet, Elisabeth Svantesson, har gett upp. De vill ha kvotering.

För Löfvens del handlar det om synen på andelen kvinnor i bolagsstyrelserna. Den är för liten (och så långt är det lätt att instämma). Men nu har Löfven gått ifrån sin tidigare formulering om att vara ”öppen” för kvotering till att faktiskt förorda lagstiftning om könsfördelningen i styrelser.

Svantesson å sin sida har fått nog av statistiken från föräldraförsäkringen som visar att män tar ut en mindre del än kvinnor. Därför vill hon ha kvotering. Eller som det heter på moderat nyspråk: fler dagar ska ”individualiseras”. Men oavsett vad man kallar det handlar det om att staten, inte familjen, ska bestämma vilken förälder som ska vara hemma.

Det Löfven säger har förstås en helt annan politisk tyngd än vad en enskild riksdagsledamot, men ändock utskottsordförande, föreslår. Därför ska inte ovanstående tas som tecken på att Moderaterna och Socialdemokraterna som partier närmat sig varandra i synen på kvotering. Därtill kan sägas att medan Löfven mötts av hejarop från flera av sina egna, har Svantesson om än lite mer i skymundan fått rätt mycket ris för sitt utspel.

Det förtjänar hon. Eller som hennes partikamrat, riksdagsledamoten Jan Ericson, skriver på sin blogg: ”Jag ogillar starkt när politiker klappar medborgarna lite nedlåtande på huvudet och säger att de vet bättre än vuxna myndiga människor vad som är bäst för barnen och deras föräldrar. Ett sådant samhälle vill jag inte leva i, och det var därför jag blev moderat.”

Ännu så länge har Löfven inte gjort något nytt utspel om föräldraförsäkringen. I samband med sitt uttalande om kvoteringslag sa han dock att den ”på sikt” ska delas lika." (Upplysningsvis är föräldraförsäkringen redan idag delad. Hälften var åt föräldrarna. Dock finns alltså möjlighet för föräldrarna att, om de så önskar, överlåta dagar åt varandra.)

Frågor om kvotering, det må gälla bolagsstyrelser eller föräldraförsäkring blir ofta heta stridsämnen. Det är inte så konstigt. Det handlar om att bruka ett trubbigt instrument och med det ge sig in och peta i zoner där staten inte ska vara beslutsfattare. Man kan tycka att föräldrar och personer som äger företag väljer fel. Och man kan argumentera för varför en jämnare fördelning är gynnsam. Men att vara för eller mot kvotering handlar inte om att vara för eller mot jämställdhet. Det handlar om synen på hur långt den statliga beslutssfären ska sträcka sig.

Elisabeth Svantesson skriver i sin blogg att det inte är ”vänsterpolitik” att förorda kvotering.

Hittills har det varit det. Och det bör så förbli.

Ledarredaktionen





Alliansväljare vill bestämma själva

2012-06-15

I går kväll satte jag kvällskaffet i halsen när jag hörde min moderata riksdagskollega och nyvalde ordföranden för Arbetsmarknadsutskottet, Elisabeth Svantesson, förespråka införandet av ännu en tvingande pappamånad i föräldraförsäkringen, som ett första steg mot en tredelad föräldraförsäkring. Detta är en fråga som diskuterats då och då i partiet, men som varje gång avfärdats med stor majoritet. Min uppfattning är att det finns ett mycket svagt stöd för ytterligare könskvotering av föräldraförsäkringen inom moderaterna. Lite olyckligt att det nu i media utmålas som en spricka inom Alliansen. Så är det faktiskt inte - alla Allianspartierna har tagit demokratiska interna beslut att säga nej till utökad kvotering av föräldraförsäkringen, både M, C, FP och KD.

Det finns för övrigt inget stöd för utökad kvotering bland väljarna heller. Enligt en Demoskopundersökning 2008 sade 84% av väljarna nej till ytterligare kvotering av föräldraförsäkringen. Och i en färsk Novusundersökning, säger hela 92% av Alliansväljarna nej till samma sak. Så förutom att vara ett olyckligt förslag i sak är ytterligare könskvotering av föräldraförsäkringen knappast en valvinnare heller.

Från moderat sida vill vi ge människor förtroendet att välja själva när det gäller barnomsorg, skola, äldreomsorg, hemtjänst, vårdcentral, apotek, elbolag och pensionfonder. För att bara nämna något. Men just föräldrapenningen och hur den ska fördelas mellan föräldrarna tycker konstigt nog vissa politiker att de ska bestämma över. Jag ogillar starkt när politiker klappar medborgarna lite nedlåtande på huvudet och säger att de vet bättre än vuxna myndiga människor vad som är bäst för barnen och deras föräldrar. Ett sådant samhälle vill jag inte leva i, och det var därför jag blev moderat.

Jag kommer alltid att ta hård strid mot varje förslag om utökad kvotering av föräldraförsäkringen, och skulle ett sådant förslag läggas fram i riksdagen kommer jag att rösta emot detta, även om det skulle vara en Alliansregering som lägger fram förslaget. Det är ett löfte som jag gått till val på både 2006 och 2010 i min egen personvalskampanj. Det löftet tänker jag hålla, och jag vet att jag inte är ensam, vare sig inom moderaterna eller resten av Alliansen.




Unicef: Sverige har lägst andel mycket fattiga barn i hela världen

2012-06-02

I veckan släppte svenska UNICEF ett pressmeddelande som fick många tidningar att skriva att "barnfattigdomen" var ett stort problem i Sverige och att Sverige låg i bottenskiktet av de industrialiserade länderna. Men om man läser hela Unicefs rapport (som baseras på siffror från 2009) så inser man snabbt att det inte alls var det som rapporten visade.

Tvärtom visar rapporten att det bara är 1,3% av de svenska barnen som saknar minst två av fjorton viktiga saker som Unicef anser vara grundläggande behov för ett barns utveckling. Det kan enligt Unicef röra sig om allt från tre mål mat om dagen, två par skor som är tillräckligt stora, en lugn plats för att kunna göra läxor, pengar till skolutflykter eller en internetuppkoppling. När det gäller Unicefs 14 basbehov ligger Sverige och Island i topp i hela världen. I stora delar av Europa är det 10% eller mer av barnen som saknar dessa grundläggande behov och därmed är verkligt fattiga enligt detta Unicef-mått.

Unicef mäter i sin rapport också relativ fattigdom, dvs hur många barn som hamnar under den levnadsnivå som anses "normal" i respektive land. I Sverige är det 7,3% av barnen som hamnar under denna "normalnivå", och det ger oss en åttondeplats bland de 35 jämförda länderna. Övriga nordiska länder ligger runt 5-7 procent. I Australien, Kanada, Nya Zealand och Storbritannien är det mellan 10 och 15 procent av barnen som hamnar under för landet normal levnadsstandrad och i USA är det över 20 procent.

Unicef tittar också på hur långt under normal levnadsstandard som de allra fattigaste barnen lever. I Sverige hamnar de allra fattigaste barnen 21 procent under den relativa fattigdomsgränsen, vilket enligt UNICEFs svenska pressmeddelande gör att Sverige hamnar på 22:a plats av 35 rika länder. Denna aningen komplicerade siffra är också den enda som rapporterats i media. Att Sverige ligger i topp i världen när det gäller andelen verkligt fattiga barn får ingen uppmärksamhet alls.

Den totala barnfattigdomen i Sverige kan knappast betecknas som alarmerande. Vi är alltså bäst i världen när det gäller andelen verkligt fattiga barn, 1,3%. Och bara 7,3% av barnen i Sverige lever under den normala levnadsstandarden - men i ett av världens rikaste länder. Det innebär att de flesta fattiga barn i Sverige trots allt har en levnadsstandard som är få förunnade i resten av världen. Det bästa sättet att lyfta dessa familjers inkomst ytterligare är oftast att föräldrarna får arbete och kan försörja sig själva. Unicefs rapport avser dessutom som sagt läget 2009, och sedan dess har regeringen vidtagit flera åtgärder för att stärka de mest utsatta familjerna, exempelvis höjt flerbarnstilläggen i barnbidraget, förbättrat bostadsbidragen och höjt försörjningsstödet betydligt mer än inflationen. Dessutom har jobbskatteavdraget stärkt ekonomin för många familjer med låga inkomster.

Riktigt allvarlig är situationen däremot för den lilla grupp på 1,3% av barnen som är extremt fattiga och som saknar flera grundläggande basbehov. Vi vet tyvärr att dessa barn ofta finns i familjer med stora sociala problem, missbruk eller psykisk ohälsa där barnens föräldrar alltför ofta inte tar emot samhällets stöd. I annat fall hade familjerna normalt haft rätt till försörjningsstöd som garanterat en skälig levnadsstandard. Tyvärr är många av dessa utsatta barn svåra för myndigheterna att få kontakt med och därmed svåra att hjälpa. Vi vet också att det finns ett antal barn i Sverige som lever utanför samhället, ibland som gömda efter avvisningsbeslut, eller som befinner sig i landet som illegala invandrare. Dessa barn syns sällan i vare sig statistiken eller i samhället. Jag är inte så säker på att bästa sättet att hjälpa just dessa barn är att underlätta för deras föräldrar att fortsätta leva gömda i Sverige. Det legitimerar ett parallellt samhälle med fattigdom, otrygghet och utanförskap. Sannolikt skulle barnen må bättre om föräldrarna lämnade Sverige och återvände till sitt hemland för att leva ett mer normalt liv där. Utmaningen att helt få bort den mest allvarliga fattigdomen är nog större än både media och många debattörer och politiker inbillar sig. Den som tror det finns enkla och snabba lösningar på detta problem tycker jag är ganska naiv.




Viktigt med barnomsorg på obekväm arbetstid

2012-05-24

Ett modernt samhälle sover aldrig. Allt fler svenskar arbetar på obekväm arbetstid, kvällar, nätter och helger. Vård och omsorg måste givetvis fungera dygnet runt, liksom polis och räddningstjänst. De flesta vet nog också att vissa processindustrier arbetar dygnet runt, att underhåll av hårt trafikerade trafikleder ofta måste göras nattetid, att transportsektorn arbetar dygnet runt och att anställda inom kultursektorn ofta arbetar på kvällar och helger. Men vi tänker kanske inte alltid på att vi har allt fler nattöppna butiker och bensinstationer, allt fler restauranger som stänger sent på natten, och att också många andra verksamheter i vårt samhälle idag pågår dygnet runt eller i vart fall långt in på kvällarna.

Vissa småbarnsföräldrar byter säkert till dagarbete när barnen är små, men om arbetslinjen ska gälla måste många småbarnsföräldrar kunna hantera barnomsorgen även utanför den ordinarie öppettiden på närmaste dagis/förskola. De flesta löser ofta detta genom att man är två föräldrar där bara den ene jobbar på obekväm arbetstid. I andra fall tar man hjälp av grannar eller mor- eller farföräldrar. Barnomsorgspengen ger numera också möjlighet att köpa barnomsorg på obekväm arbetstid.

Vi kan dock inte blunda för att det också finns ensamstående föräldrar eller familjer där båda föräldrarna arbetar på obekväm arbetstid, och att det finns de som inte har någon möjlighet att ordna sin barnomsorg själva. Även dessa föräldrar måste ha möjlighet till barnomsorg om arbetslinjen ska fungera. Det är en självklar utgångspunkt för oss moderater.

Alliansen skärpte den 1 juli förra året skollagen så att det tydligt framgår att kommunerna måste sträva efter att erbjuda omsorg nattetid till dem som behöver, vilket är en skärpning av lagtexten. Vi ser också att antalet kommuner som erbjuder ”nattis” eller annan barnomsorg på obekväm arbetstid ökat stadigt de senaste fem åren. Kommunerna är bäst skickade att analysera det behov och de förutsättningar som finns och ha rätten att bedöma om det finns andra möjligheter att få barnomsorg än bara genom den offentliga barnomsorgen.

Oppositionen (S, V, MP och SD) drev i går igenom i riksdagen att regeringen bör införa ett stimulansbidrag till kommunerna för att bygga ut ”nattis”. Vi i Alliansen tycker detta sänder fel signaler. Risken är uppenbar att den goda utvecklingen med fler platser som vi sett de senaste fem åren i stället kommer att stanna av helt i avvaktan på att kommunerna ska få del av ett sådant stimulansbidrag. Det blir också väldigt orättvist om bidrag ges till de kommuner som är sämst på att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid medan de som har en god service inte får del av bidraget.

Vi vet faktiskt inte idag om tillgången till barnomsorg på obekväm arbetstid motsvarar efterfrågan eller om det verkligen finns ett stort behov av en ytterligare utbyggnad. Regeringen har redan beslutat att genomföra en omfattande undersökning bland svenska föräldrar som ska redovisas i september 2013. Det klokaste sättet att ta ansvar hade varit att avvakta effekterna av den nya lagstiftningen och resultatet av föräldraenkäten.




Modigt beslut av Kristdemokraterna

2012-05-12

Kristdemokraternas partifullmäktige tog idag beslut om ett antal intressanta inspel i familjepolitiken, varav det mest kontroversiella utan tvekan är att man vill att de två "pappamånaderna" i föräldraförsäkringen ska avskaffas. Det är ett modigt beslut som säkert kommer att utmana många kvoteringsivrare, även inom Alliansen. Men i sak har givetvis Kristdemokraterna helt rätt - lika fel som det vore att tvångskvotera föräldraförsäkringen ytterligare, lika fel är det egentligen med dagens två kvoterade "pappamånader". Om man anser att föräldrar är fullt kapabla att fatta egna beslut om vem som ska vara hemma med barnen bör givetvis även dagens två pappamånader få fördelas fritt efter egen önskan.

Kristdemokraterna har för övrigt låtit Novus undersöka hur svenska folket ser på statlig styrning av föräldraledigheten, och siffrorna är tydliga. 84 procent anser att föräldrarna själva ska få bestämma. Någon större skillnad mellan män och kvinnor finns inte, även om kvinnor tycks vara ännu mer skeptiska mot statlig styrning. 87 procent av kvinnorna vill låta familjerna bestämma själva, mot 82 procent av männen. Inte heller finns några större skillnader beroende på ålder, inkomst eller utbildningsnivå. Motståndet mot ökad statlig styrning av föräldraledigheten är med andra ord kompakt. 92 procent av alliansväljarna och 75 procent av de rödgröna väljarna anser att fördelningen av föräldraledigheten är familjernas ensak. De politiker som förespråkar ökad kvotering går därmed knappast i takt med medborgarna.

Jag tycker KD är modiga som vågar stå upp 100% för föräldrars rätt att bestämma själva, och i sak är det svårt att inte hålla med. Jag tror också att en stor del av Alliansväljarna, och då inte minst de moderata sympatisörerna, i denna fråga håller med kristdemokraterna och gärna skulle se att dagens kvotering också avskaffades. Att det sedan knappast är politiskt möjligt att ta bort de två tvångskvoterade "pappamånaderna" är en annan sak. Det finns nämligen andra röster inom Alliansen som vill se en utökad kvotering av föräldraförsäkringen, även om alla fyra partierna på sina beslutande partistämmor avvisat en utökad kvotering. Dagens två "pappamånader" är nog den kompromiss inom Alliansen som vi får leva med. Med en rödgrön regering skulle kvoteringen däremot utan tvivel utökas, det är en fråga som både S, V och MP driver. Hotet om en tvingande hälftendelning skulle faktiskt vara en realitet.

Alltför många politiker är alldeles för rädda för att låta människor bestämma själva. Risken finns ju att föräldrarna då skulle göra ett val som inte är politiskt korrekt. Hur skulle det se ut? Därför klappar man svenska föräldrar lite nedlåtande på huvudet och säger till dem att de inte förstår sitt eget bästa och att politikerna faktiskt vet bättre hur familjerna ska fördela sin föräldraledighet. Ganska sorgligt egentligen.




Starkt opinionsstöd för vårdnadsbidraget

2012-05-03

En färsk Novus-undersökning visar att en stor majoritet föräldrar vill att alla ska ha rätt till vårdnadsbidrag, oavsett var man bor. Enligt dagens regler kan ju de kommuner som vill införa ett vårdnadsbidrag på 3 000 kronor, och många kommuner, främst borgerligt styrda, har också infört denna möjlighet. Enligt Novus-undersökningen svarar 83 procent ja på frågan "Anser du att alla föräldrar ska ha samma rätt till vårdnadsbidrag, oavsett vilken kommun man bor i?". 9 procent svarade nej och 8 procent vet inte. 39 procent anser därtill att stödet bör höjas, medan 11 procent vill sänka det och 26 procent anser att det ska vara oförändrat.

Frågan om vårdnadsbidraget engagerar, och det är glädjande. Personligen tycker jag gott att den övre gränsen för ersättning kunde höjas för de kommuner som önskar. Samtidigt är jag tveksam till att tvinga på kommunerna denna reform. Är man inte nöjd med sina kommunpolitiker är det bättre att byta ut dem i allmänna val.




Klåfingrigt folkparti öppnar för fler tvingande pappamånader

2012-04-19

Folkpartiets senaste Landsmöte avvisade tankarna på fler tvingande pappamånader i föräldraförsäkringen. Det var klokt! Men nu öppnar tydligen partiet för att ändå införa fler tvingande pappamånader, "om inte jämställdhetsbonusen ger tillräckligt resultat". Allt enligt partiledare Björklund i TV idag. Usch vad gammaldags klåfingrigt!

Jag tror dock aldrig att detta kommer att bli Alliansens gemensamma politik, men skulle ett sådant förslag mot förmodan läggas fram i riksdagen medan jag är ledamot kommer jag att trycka på den röda nej-knappen. Ingen partipiska i världen kommer att kunna förmå mig att rösta för att omyndigförklara svenska föräldrar. Det är ett löfte!




Riksdagsbehandling av två kontroversiella frågor

2012-03-30

I går tog riksdagen två omdiskuterade beslut. Dels att ge regeringen i uppdrag att återkomma med ett lagförslag som möjliggör insemination av ensamstående kvinnor i Sverige. Dels att ge regeringen i uppdrag att förutsättningslöst utreda frågan om att tillåta surrogatmödraskap i Sverige.

Jag är som jag tidigare skrivit på bloggen tveksam till tankarna på insemination av ensamstående kvinnor, främst med tanke på barnperspektivet. Och jag är direkt negativ till tankarna på surrogatmödraskap, både av hänsyn till de tilltänkta surrogatmödrarna och barnen.

Jag gick inte emot beslutet i går av den enkla anledningen att det inte finns några konkreta lagförslag att ta ställning till. När det gäller inseminationsfrågan vill jag först se ett konkret lagförslag. Hur detta är utformat, inte minst när det gäller kraven på flera vuxna i barnets omgivning, kommer att vara avgörande för om jag stödjer förslaget eller inte. När det gäller surrogatmödraskap utgår jag från att utredningen verkligen blir så förutsättningslös som Socialutskottet skriver i sitt betänkande. I så fall tycker jag utredningen är utmärkt eftersom den då också kommer att ta ställning till riskerna och de etiska problemen med surrogatmödraskap. Förhoppningvis leder detta till att man senare avstår från att lägga fram ett lagförslag om surrogatmödraskap.




Gårdagens debatt i SVT

2012-03-30

Gårdagens debatt gick väl så där. Det är nästan hopplöst att föra en vettig diskussion när alla avbryter varandra hela tiden. Men jag fick i vart fall fram mitt huvudbudskap, nämligen att den enda långsiktigt hållbara vägen för att minska fattigdom och utanförskap är att hålla fast vi arbetslinjen. Vi har visat att den fungerar. Sedan 2006 har vi mellan 150.000 och 200.000 färre som lever i utanförskap och 200.000 fler som arbetar. Vi har också en högre sysselsättningsgrad i alla åldergrupper. Självklart har detta betydelse för att minska fattigdomen. Den främsta förklaringen till att en del barn lever i familjer med låg ekonomisk standrad är ju att deras föräldrar saknar arbete.

Skattesänkningar kan också minska fattigdomen. Faktum är att tack vare jobbskatteavdraget betalar idag de med låga inkomster en mindre andel av de totala skatterna än tidigare och de med högre inkomster betalar en större andel. Detta fick jag inte tillfälle att säga i debatten, men däremot påpekade jag att en ensamstående mamma som arbetar som undersköterska har fått en hel extra månadslön efter skatt att leva på varje år. Det är självklart att det gör det lättare för henne att få ekonomin att gå ihop och rimligen också gör att hennes barn inte känner sig lika fattiga. För dem som inte har jobb har vi försökt motverka barnfattigdom genom att höja barnbidrag och flerbarnstillägg och förbättra bostadsbidraget för barnfamiljer.

Bilderna kommer från SVT:s programarkiv. Simultantextningen fungerade visst sådär, men hela programmet finns att lyssna på i SVT:s arkiv.




I kväll deltar jag i SVT Debatt och diskuterar barnfattigdom

2012-03-29

I kväll efter voteringen kastar jag mig på ett flyg för att förhoppningsvis hinna ta mig till Göteborg och delta i SVT Debatt senare på kvällen. Huvudämnet är barnfattigdom, och jag är förberedd på en ganska tuff debatt med tanke på det känsliga ämnet. SVT ville ha mig med i debatten främst med tanke på att jag ju beställde en rapport från riksdagens utredningstjänst förra året som visade att barnfattigdomen hade varit högre om inte jobbskatteavdraget införts. Jag har ju också debatterat och kommenterat frågan om barnfattigdom ganska flitigt i media och på bloggen.

Debatten direktsänds och börjar klockan 22 i SVT 1.




Snopet för Vänsterpartiet - Fattigdomen minskar i Sverige

2012-03-16

Vänsterpartiet har begärt fram en rapport från Riksdagens Utredningstjänst (RUT) angående fattigdomen i Sverige. Att Vänsterpartiet av politiska skäl hade hoppats på en kraftig ökning av fattigdomen är väl ingen vild gissning. Men RUT-rapporten blev en snopen läsning för Vänsterpartiet.

Både den relativa fattigdomen och den absoluta fattigdomen har minskat!

Siffrorna för 2012 bygger på prognoser från Konjunkturinstitutet och Försäkringskassan och gäller relativ fattigdom, som är det gängse EU-begreppet, där gränsen för fattigdom är 60 procent av medianinkomsten. Genom att mäta relativ fattigdom kan man spegla de klyftor som finns även i mycket rika länder. Varje år har Vänsterpartiet låtit RUT uppdatera hur den svenska fattigdomen ser ut. Rapporten visar att både antal och andel fattiga hushåll minskar i år efter en dramatisk uppgång de senaste tio åren.

I undersökningen har också den absoluta fattigdomen mätts, alltså hushåll med inkomst under socialbidragsnormen. Den absoluta fattigdomen har varit relativt konstant under åren, men andelen har sjunkit något jämfört med 2003 oavsett om man mäter hushåll, män kvinnor eller barn. För barn ligger siffran på som lägst 5,9 procent år 2007 till som högst 7,5 procent år 2005. 2012 beräknas den bli 6,7. Antalet barn i familjer som fått ekonomiskt bistånd var 151 000 år 2005, mot 119 000 år 2007. Därefter steg antalet under några år. I år beräknas antalet till 135 000.

Man kan alltså konstatera att antalet verkligt fattiga minskat sedan 2005, dvs i under Alliansens tid vid makten. Antagligen inte det besked Vänsterpartiet önskat. RUT-rapporten går också rakt emot vad Rädda Barnen påstod nyligen, nämligen att barnfattigdomen ökat. Men Rädda Barnen räknar bara fram till 2009. Sedan dess har arbetslösheten minskat och Alliansen har både höjt flerbarnstillägget och förbättrat bostadsbidragen för barnfamiljer. Även jobbskatteavdraget har förbättrats de senaste åren, vilket gör att fler familjer med låga inkomster lyft sig över socialbidragsgränsen (något som framkom i en annan RUT-rapport som jag själv presenterade i april förra året). För mig är det inte förvånande att den verkliga fattigdomen bland både barn och vuxna minskat, vilket nu också styrks av Vänsterpartiets RUT-rapport.




Ska vuxna ha rätt att skaffa barn till varje pris?

2012-03-15

Samhället förändras, och ibland även människors värderingar. Det är naturligt. Och politikerna måste gå i takt med tiden och vara beredda att ompröva gamla sanningar. Det gäller inom alla politikområden. Med detta sagt så innebär det inte att jag tycker att man som politiker alltid måste följa samhällsutvecklingen passivt och alltid säga ja till allt som högljudda lobbygrupper kräver. Ibland måste man också våga stå för sina värderingar och försöka påverka utvecklingen. Ett område där jag tycker många politiker springer lite väl fort utan den eftertanke som behövs är "rätten" att skaffa barn, en rätt som alltför ofta har de vuxna i fokus, men tyvärr glömmer både barnperspektivet och andra viktiga frågeställningar på vägen.

Jag har redan uttryckt min tveksamhet för att vi genom lagändring möjliggör att samhället aktivt skapar tvåkönade människor, när man låter en kvinna byta kön till man, men som fortfarande får behålla möjligheten att föda barn. Ur ett barnperspektiv tycker jag detta är synnerligen olyckligt.

Samma sak gäller inseminationsfrågan. Att ensamstående kvinnor ska tillåtas få hjälp att redan från början bli ensamstående föräldrar är inte heller lyckat ur ett barnperspektiv. Vi vet att de fattigaste barnen är de som lever i hushåll med bara en förälder. Trots detta vill vi aktivt bidra till att skapa sådana familjer där det inte ens från födseln finns två föräldrar. En av mina borgerliga favoritdebattörer, Tomas Idergard, hade häromnveckan en tänkvärd debattartikel i Svenska Dagbladet där han ifrågasätter förslaget om att ta bort förbudet mot insemination av ensamstående kvinnor. Inte minst ifrågasätter han att vi skulle släppa förbudet bara för att det redan är lagligt i andra länder. Idergard påpekar att det är lagligt att aga sina barn i Frankrike, vilket dok inte gör att vi tillåter det i Sverige. Jag kan ju lägga till att vi ju för övrigt inte tillåter barnäktenskap heller, trots att det är lagligt i många länder. Få vill heller göra det lagligt att bruka narkotika i Sverige bara för att det är lagligt i andra länder. Och prostitution är lagligt i Tyskland - varför inte i Sverige?

På kvinnodagen förra veckan haglade förresten förslagen om ökad kvotering av föräldraförsäkringen för att det är så oerhört viktigt att pappan är hemma lika mycket med barnen som mamman. Samtidigt ska vi alltså i praktiken uppmuntra att ensamstående kvinnor skaffar barn - helt utan krav på någon närvarande man i barnets närhet. Ofta är det märkligt nog samma politiker och samma partier som går i spetsen i båda frågorna. Detta visar att politiken inte handlar om logik utan mer om att tillfredsställa vissa högljudda intressegrupper.

Nåväl, jag kan väl möjligen, om än motvilligt, acceptera båda dessa förslag. Betydligt värre är då den senaste veckans debatterade förslag om att utreda frågan om surrogatmödraskap. Här finns en mycket bred riksdagsmajoritet för att låta utreda frågan om en kvinna ska få bära och föda någon annans barn. För egen del är jag definitivt emot till detta. Risken är uppenbar att det leder till att utsatta kvinnor utnyttjas och får betalt för att föda andras barn. Och hur är det med barnperspektivet? Hur kommer ett barn att uppfatta att en okänd mamma har fött det? I dag kan man för övrigt dömas till kännbara straff för att köpa en halvtimmes sex av en kvinna. Men möjligheten att köpa rätten till en nio månader lång graviditet och påföljande förlossning av en kvinna ska plötsligt utredas. Var finns logiken? Jag delar definitivt den kritik som framförs i frågan av den synnerligen oheliga alliansen av Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (!) mot att ens låta utreda saken. Vi vet att alla sådana utredningar bara har ett syfte - att komma med förslag i frågan. Sådana förslag vill i vart fall inte jag se.

De tre frågor jag behandlar i detta blogginlägg har en sak gemensamt. De rör i praktiken ett ytterst litet antal människor, och är det kan därför tyckas vara onödiga frågor att ta strid om. Men trots detta tycker jag de är principiellt viktiga att diskutera, inte minst ur ett barnperspektiv. Alla kanske inte alltid ska ha rätt att få samhällets hjälp och aktiva stöd för att skaffa barn, bara för att det finns medicinska möjligheter? Och att ens utreda frågan om surrogatmammor tycker jag personligen känns rent motbjudande.

Tidigare inlägg i dessa frågor finns samlade på "Barnfamiljsbloggen" i bloggarkivet




Är det självklart att ensamstående ska få hjälp att skaffa barn?

2012-02-29

Gårdagens stora politiska händelse är givetvis att tre allianspartier kör över det fjärde i frågan om att ta bort förbudet mot assisterad insemination av ensamstående kvinnor på svenska sjukhus. I debatten är allt - som vanligt - svart eller vitt. För egen del tycker jag det finns stor anledning till eftertanke, och att det finns hållbara argument både för och emot.

Mot en lagändring talar i första hand barnets ställning. Det finns en stor trygghet för ett barn att ha två föräldrar, inte minst om det händer den ena något. Om de två föräldrarna är man och kvinna eller av samma kön har i sammanhanget mindre betydelse, men det finns en poäng i att det finns två vuxna personer som hjälps åt att ta hand om barnet. I detta fall bortser vi helt från barnets behov av detta, och offrar det för de vuxnas önskemål. Det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att bli förälder, men däremot har ett barn enligt min åsikt rimligen rätt att ha två föräldrar, även om de inte alltid bor tillsammans. Vi vet också att barn till ensamstående föräldrar ofta har en betydligt lägre ekonomisk standard än andra barn. Ska vi då uppmuntra fler hushåll ensamstående föräldrar där samhället kanske får ta stora delar av kostnaderna i form av bostadsbidrag eller försörjningsstöd?

För en lagändring talar givetvis att det är lätt för ensamstående kvinnor att bli gravida ändå. Om man inte löser det med en tillfällig bekantskap eller manlig vän så kan man åka till ett annat land och få hjälp med insemination. Ytterligare ett argument är att detta handlar om mycket efterlängtade barn och att den som gör valet att bli ensamförälder sannolikt tänkt igenom detta noga. Ensamstående har också redan rätt att adoptera barn, vilket jag dock inte tycker är helt jämförbart. Vid adoption tar man ju hand om ett barn som helt saknar föräldrar, det kan bara bli till fördel för barnet. När det gäller inseminationsfrågan gör man det möjligt redan från början att ett barn endast ska ha en förälder.

För egen del är jag tveksam till en lagändring av ideologiska skäl. Det känns märkligt att samhället aktivt ska uppmuntra tillskapandet av ensamföräldrar, inte minst för barnens skull. Samtidigt inser jag ju förnuftsmässigt att det är ganska meningslöst att ha en lag som är så lätt att gå runt. Kanske är det trots allt bättre att svenska kvinnor kan få den hjälp de behöver i Sverige under trygga medicinska förhållanden än att de tvingas resa utomlands för att få hjälp? Samtidigt kan jag ju tycka att frågan berör så få personer att det känns lite onödigt att splittra Alliansen. Så viktig är knappast frågan.

Regeringen kommer nu att få i uppgift att ta fram ett förslag till lagändring som tar bort förbudet mot insemination av ensamstående kvinnor. Det är svårt att ta definitiv ställning innan man ser detta förslag i detalj. I debatten nämns att "ansvarsfulla ensamstående kvinnor" bör kunna få hjälp med insemination, och att det då förutsätter att det finns "ett nätverk av vuxna personer i barnets omgivning". Hur detta ska regleras återstår att se.

En annan fråga jag tycker är viktig är kostnaderna för en insemination i Sverige. I ett läge där sjukvården inte säger sig ha resurser till ens det viktigaste känns det tveksamt om staten eller landstingen ska subventionera insemination av ensamstående kvinnor. Vad jag förstår är det dock inte aktuellt att lagstifta om kostnaden utan varje landsting beslutar själv om detta.

En lite komisk poäng är att s-regeringen hade tagit fram en proposition som låg klar för beslut när Alliansen tog över 2006, där man ville befästa förbudet mot insemination av ensamstående kvinnor. Nu försöker (s) plötsligt göra stor sak av att man är pådrivande i frågan om att ta bort detta förbud. Det gäller att vända s-kappan efter vinden...




Självklart bör omskärelse av omyndiga pojkar förbjudas

2012-02-19

Svenska Barnläkarföreningen anser i en skrivelse till Socialstyrelsen att omskärelse av småpojkar bör avskaffas i Sverige. "Vi uppfattar det som ett övergrepp mot de här pojkarna", säger barnläkaren Staffan Janson. Den främsta invändningen, säger han, är att barnet inte själv kan ta ställning. Ingreppet kränker barnets integritet och självbestämmande över såväl den egna kroppen som framtida religiös uppfattning. "Man begår en form av stympning på ett barn som inte kan bestämma själv".

Varje år genomförs 3.000 omskärelser av pojkar i Sverige, många av kulturella och religiösa skäl. Enligt judisk tradition ska pojkarna omskäras på den åttonde levnadsdagen. Inom islam finns inget som säger att inte omskärelsen kan ske senare, men av tradition sker de flesta omskärelser när barnen är små.

Enligt svensk lag får omskärelse på ickemedicinsk grund ske i Sverige. 2005 föreslog Socialstyrelsen en lag som skulle tvinga landstingen att utföra dem. Någon lag blev det aldrig, men 2009 rekommenderade Sveriges kommuner och landsting, SKL, landstingen att erbjuda omskärelse på religiösa grunder. Trots det säger flera landsting nej av etiska skäl. Ansvarig minister, Maria Larsson, har kritiserat de landsting som inte erbjuder omskärelse av småpojkar.

Själv delar jag inte alls Maria Larssons åsikt i frågan. Jag har tvärtom själv motionerat i riksdagen om att förbjuda omskärelse av småpojkar. Jag tycker det finns två huvudsakliga skäl att föreslå ett förbud:

* Det ena är att det är oetiskt att skära bort delar av en frisk människokropp av kulturella eller religiösa skäl på ett omyndigt barn som inte själv kan ta ställning. Det är inte orimligt att tänka sig att detta även strider mot FN:s barnkonvention. Jag anser att man i så fall får vänta till barnet är myndigt och kan bestämma själv.
* Det andra är att i en tid då sjukvården kräver allt mer resurser och kostnaderna ökar så kan vi inte lägga skattepengar på helt onödiga ingrepp som helt saknar medicinska motiv. Ska myndiga pojkar omskäras så bör de med andra ord också få bekosta det själva.

Jag tänker fortsätta argumentera mot omskärelse av småpojkar, och hoppas Socialstyrelsen och senare även regeringen går på Svenska Barnläkarföreningens linje.




Frågan om "tvångssterilisiering" vid könsbyte är inte okomplicerad

2012-02-18

Ett litet antal människor mår så dåligt av sitt biologiska kön att de efter åratal av utredning ibland kommer fram till att de behöver genomgå en så kallad könskorrigerande behandling, i vardagligt tal "byta kön". Det är knappast något som sker lättvindigt utan föregås av mycket djupgående samtal med psykologer. Att byta kön är en komplicerad och utdragen historia som föregås av hormonbehandlingar och innefattar stora omfattande operationer. Ett könsbyte är självfallet en psykisk påfrestning i sig.

I dag finns ett krav på att den som ska genomgå detta ska vara ogift, svensk medborgare, 18 år och att man dessutom måste genomgå en sterilisering i samband med könsbytet. Politikerna är eniga om att den gamla lagen behöver ändras, inte minst sedan man ju idag kan ingå samkönade äktenskap. Då blir det ju märkligt att kräva att den som byter kön ska vara ogift. Man vill också ta bort kravet på svenskt medborgarskap, medan utredningar som gjort rekommenderar att åldergränsen på 18 år ska vara kvar. Detta är högst rimligt, ett så ingående beslut bör man givetvis inte kunna ta innan man är myndig.

Återstår då frågan om "tvångssterilisering". Själv har jag lite svårt att se något tvång i en sterilisering vid könsbyte. Det känns väl mer som en helt naturlig följd av att någon mår så dåligt av sitt gamla kön att man frivilligt vill byta. Begreppet "tvångssterilisering" blir därmed lite missvisande - ingen tvingar ju någon att byta kön, men om man efter moget övervägande tar det beslutet så känns det inte helt ologiskt att också välja bort sitt gamla. Om jag mår så dåligt av mitt gamla kön att jag till varje pris vill byta, och känner mig tvungen att genomgå en så utdragen, omfattande och smärtsam förändring från ett kön till det andra, varför skulle jag då vara så angelägen om att samtidigt behålla mitt gamla kön?

Och var finns den moraliska diskussionen om att vi vid en lagändring sanktionerar dubbelkönade människor? Kvinnor som blir män, men med bibehållen förmåga att föda barn? De utredningar som gjorts visar att transsexuella personer ofta lever i en mycket utsatt situation redan som det är, ofta med psykisk ohälsa och hög självmordsfrekvens. Hur kommer den kvinna att må psykiskt, vars högsta önskan är att slippa sitt kvinnliga kön och bli man, men som aldrig riktigt kan känna att det fullbordats eftersom hon har kvar sin förmåga att föda barn? Hur kommer hon att må psykiskt av att kanske känna pressen att föda ett barn som man, eftersom det är enda möjligheten att få ett biologiskt barn? Och hur kommer barnet att uppleva detta under sin uppväxt? Är vi verkligen alldeles säkra på att ett avskaffande av steriliseringskravet verkligen leder till något bra och inte i stället skapar ökade psykiska påfrestningar för de berörda?

I dag backar uppenbarligen kristdemokraterna i en debattartikel i DN från sitt motstånd mot att avskaffa steriliserings- kravet. För egen del tror jag att de därmed närmast eniga riksdagspartierna i denna fråga går något i otakt med väljarna, och att partierna mer lyssnar på röststarka lobbygrupper än på vanligt folk. Visst är det bra om denna fråga kan läggas till handlingarna och lösas politiskt så att vi sedan kan lägga energin på viktigare saker. Och visst rör frågan ett väldigt litet antal personer. Men min personliga tveksamhet kvarstår. Riskerar inte ett avskaffande av steriliseringskravet att skapa större psykiska problem för de berörda, både vuxna och barn, än vad de löser? Och vad blir följderna av att politikerna på detta sätt skapar förutsättningar för att tillåta att vi skapar dubbelkönade människor?

Som jurist som tidigare arbetat mycket med familjerätt inser jag också att det krävs en del tankemöda för att lösa ut juridiken kring att män plötsligt kan föda barn. Hur ska man exempelvis fastställa faderskap när två män skaffar barn tillsammans? Och vem ska ha rätt till pappamånaderna i föräldraförsäkringen? Det är bara två av de juridiska frågor som måste hanteras.

Moderaternas partistämma har beslutat att moderaterna ska verka för avskaffande av steriliseringstvånget vid könsbyte, och om regeringen lägger fram ett lagförslag tänker jag inte gå emot detta. Men jag är långt ifrån övertygad om att det är rätt beslut. Frågan är inte så okomplicerat svart eller vit som det ibland låter i debatten.




Kloka förslag om tuffare tag mot tvångsgifte och barnäktenskap

2012-01-21

Regeringen har tidigare beställt en utredning om åtgärder mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Utredningen leds av justitierådet Göran Lambertz. Utredningen är ännu inte klar men i går sade Lambertz att man förmodligen kommer att föreslå att möjligheten till att få dispens för att få gifta sig som barn tas bort. Man kommer också att föreslå en uttrycklig kriminalisering av tvångsäktenskap och barnäktenskap, och därmed också kunna utdöma kännbara straff för dem som medverkar till sådant.

Personligen har jag länge undrat varför det ska vara möjligt att ge dispans för barn att få gifta sig, det hör inte hemma i vår kultur. Och självklart ska föräldrar som tvingar sina barn att gifta sig straffas hårt för detta, liksom om de gifter bort omyndiga barn. Lagen ska vara lika för alla som lever i Sverige. Det är på tiden att samhället markerar mot denna typ av övergrepp, och gör det möjligt att utdöma hårda straff. Utredningens förslag verkar mycket lovande, och vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) har också tydligt sagt att hon ger utredningen sitt fulla stöd. Det känns utmärkt.




Ogenomtänkt förslag om julklappspengar till "fattiga barn" i Mark

2011-12-19

Sedan Marks kommun med mycket logiska argument (bland annat stora underskott i socialnämnden) avslog förslaget från Socialdemokraterna om ett extra "julklappsbidrag" på 600;- per barn till familjer med försörjningsstöd, har några företagare i Mark föreslagit att näringslivet skulle samla in de 90.000 kronor detta beräknas kosta, varefter kommunen skulle administrera utbetalningen och avgöra vilka familjer som skulle få rätt till det extra stödet. Förslaget kan låta generöst, men är inte särskilt genomtänkt, lika illa genomtänkt som det ursprungliga S-förslaget om extra försörjningsstöd till jul. Kommunen säger följdaktligen nej även till förslaget från företagarna med motiveringen att det skulle kosta mer än 90.000 kronor att administrera gåvan, och då blir det ju ändå en kostnad för kommunen. Min egen åsikt är dessutom att förslagen är orättvisa, och därför bör givetvis inte kommunen befatta sig med detta.

För det första ska man ha klart för sig att de flesta familjer som får försörjningsstöd endast uppbär detta tillfälligt under enstaka månader. Det är sällan som man lever på sådant stöd hela året. Frågan uppkommer ju då vilka familjer som ska få extra julklappsstöd? Är det de familjer som råkar ha försörjningsstöd just i december? Eller ska det gå till alla som haft försörjningsstöd någon gång under året oavsett vilken ekonomisk situation familjen har i december?

Och hur gör man med de familjer som har "näsan precis över vattenytan", dvs har en inkomst bara några kronor över gränsen för försörjningsstöd? De skulle i så fall inte få några extra julklappspengar, vilket innebär att de totalt sett har mindre pengar att röra sig med till julklappar än de som ligger under gränsen och därför får 600;- extra per barn. Det känns synnerligen orättvist att hantera skattebetalarnas pengar på detta sätt.

En företagare säger idag till Radio Sjuhärad att hon hoppas att nästa år kunna organisera detta stöd till utsatta barn utan att blanda in kommunen. Det ska bli väldigt spännande att se hur hon tänkt sig att utse de familjer som ska få rätt till stödet. Räknar hon med att kommunen ska lämna ut listor över mottagare av försörjningsstöd? Det kommer naturligtvis inte att ske, inte minst för att det skulle vara ett uppenbart brott mot kommunens sekretessregler. Eller tänker hon sig att dela ut julklappar till alla barn i Mark?

Nej, förslagen om extra julklappspengar andas mer populism än förnuft. Det finns redan idag möjlighet att ansöka om extra försörjningsstöd vid jul för att ha råd med julklappar. Varje sådan ansökan prövas individuellt och under sekretess. Det ger varje år särskilt utsatta familjer i Mark möjlighet till extra pengar och det känns som ett rimligt sätt att hantera problemet. Det finns också en anledning till att regler om försörjningsstöd hanteras av kommunen och att det finns ett statligt regelverk att följa som garanterar en hyfsat likvärdig behandling av alla familjer och barn i Sverige




Liberala kvinnor ger inte hela bilden om pappamånaderna

2011-11-16

I dag har jag detta debattinlägg i GT/Expressens västsvenska upplaga där jag bemöter ett inlägg från Liberala kvinnor som generöst "vill ge alla pappor i Sverige en extra pappamånad". Det var nämligen den kanske mest missvisande och bedrägliga beskrivning av utökat tvång i föräldraförsäkringen som jag läst. Och det säger en del.


Liberala kvinnor bluffar om pappamånaderna

Den 12 november kunde vi läsa att ”Inför fars dag vill Liberala kvinnor ge alla pappor i Sverige en extra pappamånad att tillbringa med sina barn”. I artikeln konstaterar man sedan att pappor idag tar ett allt större ansvar för sina barn. Av detta drar man märkligt nog slutsatsen att ”Ytterligare en månad till ena förälderns förmån är det enda system som visar på en ökad jämställdhet i uttaget av föräldrapenning”
.
Artikeln avslutas med följande ord: ”Så kära pappa i år vill vi inte ge dig strumpor eller tröja, du ska få den bästa mjuka present det går att få – en till pappamånad att spendera med ditt barn. Till världens bästa pappa!”.

Om politiska budskap hade omfattas av marknadsföringslagen hade sannolikt Liberala kvinnor riskerat att fällas för oseriös marknadsföring. Man kan inte ge bort något som mottagaren redan har fått! Vi har redan en helt individualiserad föräldrapenning där hälften av dagarna går till vardera föräldern. Det ger alla svenska pappor möjlighet till betydligt mer än tre månader med barnen.

Varje förälder förfogar alltså redan över sina egna dagar, och kan fritt överlåta dessa till andre föräldern (bortsett från att politikerna anser att papporna inte ska få överlåta två av månaderna, de så kallade pappamånaderna). Det Liberala kvinnor vill är inte alls att ge oss pappor en extra månad, den har vi som sagt redan. Nej det enda de vill är att beskära vår rätt ytterligare att själva bestämma över hur dessa månader ska tas ut. Genom lagstiftning ska alla pappor tvingas vara hemma i minst tre månader i stället för dagens två, allt för att politikerna ska kunna konstatera att den politiskt korrekta statistiken förbättras. Tvånget gäller oavsett hur familjen ser ut och oavsett föräldrarnas eget önskemål. Den typen av farsdagspresenter betackar de flesta pappor sig för.

Liberala politiker talar ofta om människans frihet. Vad är det för mening med sådan frihet om människor inte får välja på annat sätt än vad politikerna vill, och om varje ”felaktigt” val leder till att politikerna med tvång vill ändra våra beslut?

Bästa presenten både pappor och mammor kunde få vore om politikerna gav oss tilltron att besluta om våra egna liv och slippa politiskt förmynderskap. Det är den linje jag alltid envist kommer att stå upp för som moderat politiker och riksdagsledamot.

Jan Ericson, Ubbhult
Riksdagsledamot (M)





"Fostermamman" på besök i riksdagen

2011-10-26

Fostermamman Eva (längst fram i röd kappa) och tre av de andra kvinnorna som besökte Riksdagen i går

Läs mer om gårdagens besök på Expressens nätupplaga i dag.



Fotot citerat från artikeln i Expressen.


I går deltog jag i ett möte mellan ett antal riksdagsledamöter och "Fostermamman Eva", känd från det riksbekanta ärendet om fosterbarnen som Marks kommun omhändertog på ett upprörande sätt. Vi var åtta riksdagsledamöter, de flesta från Socialutskottet, och så jag själv på grund av min koppling till Marks kommun.

Mötet i går handlade inte om att försöka få politiskt stöd för enskilda ärenden, utan syftade till en långsiktig förändring. Vi träffade fyra kvinnor med egna upprörande berättelser som hur socialtjänsten i många kommuner inte fungerar när det gäller omhändertagande av barn och hantering av fosterhem. De hade dessutom med sig en advokat från Borås som främst arbetar med olika familjerättsärenden och barnärenden. Hon kunde vittna om ett flertal fall av falska uppgifter som kommit ryktesvägen och som intagits i kommunala beslutsunderlag, en massa prestige och ibland bristfällig utbildning hos kommunala tjänstemän och bristande insyn och kunskap hos ansvariga politiker. Detta stämmer tyvärr alltför väl med min egen bild av det som hänt i Marks kommun i flera upprörande ärenden.

SACO-förbundet SSR, som bland annat organiserar socionomer, presenterade för övrigt en rapport den 10 december förra året om socionomernas situation inom familjeomsorgen på socialförvaltningarna runt om i landet och pekade bland annat på omfattande problem med bristfälliga utredningar.

Socialskreterare har extremt stor makt och kan med ett enda beslut förändra situationen för en hel familj och påverka ett barns framtid. Det är lätt att inse att det behövs en god utbildning och mycket erfarenhet för att kunna hantera sådana ärenden korrekt. Men så är inte alltid fallet idag. Inte heller ansvariga politiker har tillräcklig kunskap och ofta dessutom bristfällig insyn och dåligt med tid för att ta tag i dessa viktiga ärenden. Och den enskilde föräldern, för att inte tala om barnet, är i princip helt rättslöst i en situation när kommunen tar beslut om omedelbart omhändertagande av ett barn. Var och en som är förälder kan tänka sig in i situationen när man på felaktiga grunder får sitt barn omhändertaget. Sådana ärenden är tyvärr alltför vanliga.

Min egen slutsats efter besöket av de fem kvinnorna är att min tidigare fundering över att stärka barnets rättigheter är det viktigaste vi kan göra. Det handlar idag alltför ofta om vuxna männsikors rättigheter som går före barnets bästa. Jag berör detta i min nyligen inlämnade riksdagsmotion Stärk barnens ställning i alla beslut rörande fosterhemsärenden. Barnens ställning måste stärkas under hela deras uppväxt i ett familjehem, och kanske borde man till och med överväga om de skulle ha ett ombud under hela sin uppväxt som kan följa vad som händer? Ungefär som en "god man" som kan agera vid behov? Jag tror också vi måste stärka familjehemmens ställning om någon ska vilja ställa upp som fosterföräldrar för barn som far verkligt illa hos sina biologiska föräldrar. I dag upplever familjehemmen en stor osäkerhet, ständiga omprövningar av barnens vistelse, och ett ofta bristande intresse från socialtjänsten när det gäller dialog för barnens bästa. Familjehemmen upplever att det inte är önskvärt att de engagerar sig "för mycket" i sina fosterbarn, och de har inte heller någon talan alls när det gäller barnens framtid, trots att de kanske är de som känner barnen allra bäst.

Lite glädjande i sammanhanget är ändå att regeringen satt av 500 miljoner kronor för att höja kvalitén och förbättra tillsynen av kommunernas socialtjänst. Uppståndelsen kring förhållandena i Marks kommun har varit en viktig anledning till att regeringen satt av dessa pengar, kanske till och med helt avgörande för att lyfta frågan på politisk nivå.




Knappast politiskt korrekt att prioritera familj framför arbete...

2011-10-25

I dag redovisar flera tidningar en undersökning från sajten familjeliv, som gjort en stor undersökning bland 9.000 kvinnor som är medlemmar på deras sajt. Hela 45% av dessa kvinnor säger att de skulle vilja vara hemmafru om de fick möjlighet.

Aftonbladet ställer samma fråga till sina läsare idag, och 55% av kvinnorna säger där samma sak. Och dessutom skulle 45% av männen vilja vara hemmaman om de hade möjlighet.

Om dessa svar verkligen är fullt genomtänkta, och om de som svarat tänkt på hur det skulle påverka framtida pension om man valde att vara hemmafru eller hemmaman är väl inte så säkert. Men svaren tyder på en viss viss omsvängning i synen på värdet av en trygg uppväxt för barnen och behovet av att inte satsa allt på karriären när barnen är små. Ur den synvinkeln är resultatet glädjande. Och en sak är klar - man inser snabbt att alla frågor som rör familjens valfrihet och möjligheten att få mer tid för familjelivet ligger helt rätt i förhållande till väljarnas värderingar. Bland det Alliansen gjort för at underlätta detta finns exempelvis frågan om ökad valfrihet i barnomsorgen med barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag, sänkt skatt på normala inkomster och avdragsrätt för ROT och RUT. Dessa reformer vet vi har stöd långt utanför traditionella borgerliga väljargrupper.




Fosterbarnen i Mark från inte komma hem igen

2011-10-17

I dag meddelade Kammarrätten i Jönköping att de omtalade fosterbarnen i Mark inte får komma hem till sina ursprungliga fosterföräldrar, utan ska stanna i det nya fosterhemmet. Utgången var väl inte så förvånande, med tanke på att barnen bott i det nya fosterhemmet sedan i juni 2010. Redan i första domstolsinstans ansågs det att det bästa för barnen var att inte flytta dem en gång till. I dagens dom framhölls också tvivel om att att det gamla fosterhemmet skulle klara umgänget med den biologiska mamman. Att barnens biologiska pappa tyckte att det ursprungliga fosterhemmet var bäst för barnen fäste tydligen inte domstolen något värde vid. Fast det är ju inget onormalt, statistiken visar att pappors åsikter i denna typ av mål sällan brukar ha någon större betydelse.

Jag upprepar det jag skrev den 5 juli, efter Förvaltningsrättens dom:

"Hur Kammarrätten kommer att se på kommunens överklagande återstår att se, utgången är verkligen inte given. Men det finns tunga experter inom området som anser att Förvaltningsrättens dom är felaktig. En skicklig advokat inom detta område erbjöd sig också förra veckan att företräda kommunens linje gratis, på grund av sin upprördhet med Förvaltningsrättens dom. Advokaten tyckte barnen behandlats felaktigt. Jag kan inte annat än hålla med, det som upprör mig mest är det jag skrev i mitt senaste blogginlägg i frågan är hur ärendet så tydligt visar hur kommunala tjänstemän kan styra utvecklingen i den riktning de önskar över huvudet på de inblandade, genom att utnyttja sin makt. Genom det hårt kritiserade omhändertagandet av barnen som Marks kommun gjorde sig skyldiga till, den långa hanteringstiden därefter, följt av en lång domstolsprövning, har barnen tvingats vara ifrån sin ursprungliga fosterfamilj så länge att man nu använder detta som ett argument mot att barnen ska få flytta tillbaka! Det känns rimligt att detta överklagas, inte minst för att förebygga liknande händelser i framtiden. Men oavsett domen så kan detta ärende aldrig få ett lyckligt slut. Agerandet från Marks kommun har med all sannolikhet gett de två barnen sår för livet."

Om ett par veckor ska jag träffa "fostermamman" i riksdagen tillsammans med några ledande företrädare för riksdagens Socialutskott. Syftet är att sprida kunskap om detta ärende, och uppmuntra politikerna till att fundera över om lagstiftningen behöver förändras för att bättre ta tillvara barnens intresse i sådana här frågor. Ärendet har hela tiden känts som en kamp mellan vuxna - föräldrar, fosterföräldrar, politiker och tjänstemän, där både tveksamma beslut, prestige och hårda ord kantat processen. Det känns inte direkt som om barnens bästa stått i centrum.

Själv har jag nyligen också lämnat in en riksdagsmotion i frågan med rubriken Stärk barnens ställning i alla beslut rörande fosterhemsärenden.




Alliansen fortsätter röra sig bort från alla former av könskvotering

2011-10-16

Nyligen beslutade ju Centerpartiet att avvisa tankarna på tvångskvotering av föräldraförsäkringen, där varje förälder skulle tvingas ta ut hälften var. I dag får vi beskedet att Folkpartiet på sitt Landsmöte just tagit beslutet att säga nej till fler pappamånader. Partiledningen ville hålla frågan öppen med möjlighet till fler pappamånader framöver, men detta avvisades alltså av Landsmötet.

I och med detta finns det idag inget av de fyra Allianspartierna som vill driva frågan om en utökad könskvotering av föräldraförsäkringen, eftersom både moderaterna och kristdemokraterna redan tidigare avvisat sådana förslag. Alliansen har, förhoppningsvis en gång för alla, avvisat socialistiska lösningar på detta område. Sunt förnuft har segrat, och min känsla är att denna linje har ett mycket starkt stöd hos svenska folket.

Återstår då frågan om könskvotering av börsbolagens styrelser. På Moderaternas partistämma, som startar på torsdag i Örebro, finns motioner som föreslår att moderaterna definitivt ska stänga dörren för sådana förslag. Vår partistyrelse vill tyvärr inte helt stänga dörren för en möjlig könskvotering i framtiden om inte börsbolagen "skärper sig". Glädjande nog var partistyrelsen oenig, och jag tvivlar starkt på att vår partistämma kommer att acceptera partistyrelsens linje. Tror det blir en hård debatt. Övriga Allianspartier är, såvitt jag vet, kallsinniga till könskvotering av börsbolagens styrelser, så nu har vi moderater chansen att avföra även denna fråga från Alliansens dagordning. Mer om detta när vi närmar oss partistämman.




Könskvoteringsstrid inom Centerpartiet

2011-08-17

Jag var inte ensam om att reagera kraftigt på det rent stolliga förslaget från Centerpartiets jämställdhetsgrupp om att könskvotera föräldraförsäkringen (se bloggen den 15/8). I går bemötte också en av de Centerpartistiska partiledar- kandidaterna, Annie Lööf (fd Johansson), utspelet från sina egna partivänner på ett oväntat kraftfullt och befriande sätt i en debattartikel i Aftonbladet

I princip skriver hon samma sak som jag skrev på min blogg. Ett utdrag ur artikeln: "I Centerpartiet har vi alltid ­strävat efter generösa, enkla och frihetliga lösningar ­inom välfärden och socialförsäkringarna. Våra värderingar om trygghet och frihet har kommit till uttryck i en framgångsrik kombination av solidarisk finansiering och indi­viduell valfrihet. Den prin­cipen har led­sagat oss när det gäller viktiga reformer som val av vårdgivare och möjlig­heten att välja skola. Därför blir jag mycket­ ­förvånad när Center­partiets jämställdhetsgrupp vill ­göra precis tvärt om och kvotera dagarna i föräldraförsäkringen. Att individua­lisera föräldra­försäkringen ­låter bra, men leder ­samtidigt fel. Redan i dag får två föräldrar som skaffar barn hälften av dagar­na var. Däremot finns en möjlighet att ­föra över ­dagar ­mellan varandra för att kunna ta hand om sina barn på det sätt som passar var och en bäst. Detta är i grunden bra. Låser vi fler dagar flyttar vi besluten om barnens omsorg från köksborden till riksdagshuset. Det ligger långt från våra vär­deringar om valfrihet i välfärden och att beslut ska fattas så nära dem som berörs som möjligt.

Annie Lööf avslutar debattinlägget med orden "I Centerpartiet ska vi fort­sätta förnyelsen av vår politik. Det handlar om att utveckla nya förslag som ligger i linje med ­våra grund­värderingar och under­lättar livet för våra väljare. Vi ska inte adoptera gamla lösningar och skrivbordsprojekt från Social­demokraterna och Vänstern.". Min övertygelse är att hon knappast försämrat sina möjligheter att väljas till ny partiledare efter detta kraftfulla utspel. De flesta Centerpartister är borgerliga och ogillar socialistiska förslag, oavsett varifrån de kommer.

Enstaka röster för utökad könskvotering av föräldraförsäkringen hörs tyvärr av och till i samtliga fyra Allianspartier, inklusive Moderaterna. Vi som tillhör den stora majoritet inom våra partier som är emot detta måste hålla ihop och försvara borgerliga värderingar inom Alliansen. Ingen annan än vi kommer att ta striden för svenska föräldrars rätt att bestämma själva.




Beklämmande kvoteringsutspel från tunga centerpartister

2011-08-15

I går fanns en mycket förvånande debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av fyra centerpartister som representerar partiets jämställdhetsarbetsgrupp. Bland namnen finns Annika Qarlsson och Fredrik Federley, två tunga centerpartister som jag känner mycket väl efter fem år i arbetsmarknadsutskottet och socialförsäkringsutskottet. I artikeln skriver man att man vill se en helt induvidualiserad föräldraförsäkring, dvs att den lagstiftningsvägen ska kvoteras lika mellan föräldrarna. Jag är minst sagt förvånad.

I artikeln sammanfattar man sina tankar med orden "När individens eventuella valfrihet inom befintligt system läggs i vågskålen mot kvinnors livslånga lönekarriär, pensioner och frihet, väger det senare mycket tyngre för ett parti som vill se inkomster jämnt fördelade mellan kvinnor och män. Med andra ord, politikernas jämställdhetsmål väger tyngre än den enskilde medborgarens frihet att ta besluit om sitt eget liv. Så talar endast sanna solcialister. Det är så långt från liberalism man kan komma. Om det är på detta sätt Centerpartiet tänker locka nya väljare tror jag man är inne på helt fel spår. Överförmynderi har aldrig lockat borgerliga väljare.

Jag ska också unna mig att vara extra tydlig. Om ett förslag till skärpning av kvoteringen av föräldraförsäkringen skulle läggas fram för riksdagen, oavsett regering, skulle jag rösta nej. I denna fråga hjälper ingen partipiska i världen, detta handlar om min grundläggande syn på relationen mellan politiken och människorna. I min värld är detta en sådan fråga där politikerna ska hålla sig borta från den enskilda människans rätt att besluta om sitt eget liv. Den åsikten kommer jag aldrig att kompromissa bort, och det har också varit ett av mina vallöften både 2006 och 2010.




Klok moderat riksdagsledamot sågar tankarna på könskvotering

2011-08-05

Vid ett antal tillfällen har jag fått klart för mig att motståndet mot könskvotering ofta kommer från unga kvinnor som inte accepterar bilden av att de skulle vara underlägsna männen och behöva könskvoteras i olika sammanhang. Detta har bland annat visat sig på Moderata partistämmor de senaste åren där många unga MUF-tjejer tagit för sig i debatten. Samma sak märks emellanåt även i debatten kring familjepolitiken och inte minst fokuset på överdriven genuspedagogik. De unga kvinnorna är klarsynta och tror på sin egen och andras förmåga att välja själva och forma sina egna liv.

När man är en av 97 moderata riksdagsledamöter känner man mer samhörighet med vissa av sina partikolleger än med andra. En av mina nya riksdagskolleger, Jessica Rosencrantz från Stockholm, och även ordförande för MUF i huvudstaden, är definitivt en av mina själsfränder. I förrgår gick hon till hårt angrepp mot minister Nyamko Sabunis förslag till könskvotering till offentliga bolagsstyrelser i ett debattinlägg på Newsmill. Hon menar att könskvotering är lika fel i offentliga bolagsstyrelser som i privata. Det är lätt att instämma.

Jag har ju själv vid flera tillfällen tagit hård strid internt i mitt parti mot röster som föreslagit könskvotering. Detta har utan tvekan gett mig en eller annan intern fiende i partiet, men det kan jag leva med. Jag vänder mig främst mot det kollektivistiska synsättet som är förutsättningen för alla former av kvotering. Detta synsätt är enligt min mening inte borgerligt utan socialistiskt, och jag kommer alltid att sätta mig emot alla typer av kvoteringskrav, oavsett om det gäller ålder, kön, etnicitet eller något annat.

Jessica skrev nyligen även nedanstående utmärkta artikel på SvD Brännpunkt där hon tar avstånd från påståendena från högljudda genuspedagoger om att fri lek är skadligt för barn. Jessica uppmanar oss att låta våra barn slippa genuspolitiskt genomsyrade lekar och låta dem vara just barn! Det känns så skönt när man som snart 50-årig man får stöd i sina åsikter i kritiken mot det överdrivna fokus som idag finns kring genusforskning och kvoteringsfrågorna - och det från unga moderata politiker som är partiets framtid. Det finns hopp!

Typisk vänsterlogik kring fri lek

Barn ska inte tillåtas att leka som de vill på dagis, utan kontrolleras och styras av genuspedagoger. Det säger Ingemar Gens på Idagsidan i SvD (16/5). Men det vore i praktiken ett försök att forma ”en ny människa”, ett politiskt experiment av gigantiska mått med stora risker och moraliska tveksamheter. Naturligtvis ska förskolepersonal uppmuntra till pedagogiska aktiviteter, men att pressa barn till att enbart ägna sig åt genuspolitiskt godkända lekar är vansinne.

För det första är genusvetenskapen inte särskilt vetenskaplig. Den kan definitivt inte svara på vad de långsiktiga psykiska och sociala konsekvenserna blir för barn som hindras från att leka fritt. Hur kommer barn som utsatts för detta sedan må som känsliga tonåringar?

För det andra är resonemanget ”fri lek är inte fri” baserat på typisk vänsterlogik. Mönstret går igen i debatten om hemmafruar. Kvinnor som väljer ”fel” väljer inte fritt, men ”rätt” val är oproblematiska. På samma sätt är valet ofritt när pojkar leker med bilar och flickor med dockar, men inte när det förhåller sig tvärtom.

För det tredje är förskolan offentligt finansierad. Med dagens samhällsystem har få föräldrar ekonomisk möjlighet att själva ta hand om sina barn och har inget annat val än att lämna dem till förskolan. Akademiker på höga hästar har ingen rätt att pådyvla vanliga hederliga föräldrar en riskfylld och politiskt motiverad uppfostran av deras barn.

En studie från Harvard University visade i fjol att schimpansflickor använder pinnar som dockor och att schimpanspojkar leker med pinnar som vapen. Behövs det måhända genuspedagoger även på Kolmården?

JESSICA ROSENCRANTZ (M) riksdagsledamot och ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Stockholm





Värmande besked - omhändertagna barnen i Mark är hemma igen!

2011-08-02

I dag fick jag ett mycket värmande och glädjande meddelande från en glad mamma och pappa som fått tillbaka sina tre barn efter att de fördes bort av kommunen till ett utredningshem för nio veckor sedan. Meddelandet var kort:

"Barnen hemma nu - leker med kamrater för fullt, varav två ska sova över!!"

Sällan har ett så kort meddelande utstrålat så mycket lättnad och lycka. Bakgrunden är att ansvariga politiker i Socialutskottet i Mark enhälligt beslutat att barnen ska få komma hem igen, eftersom politikerna inte anser att det finns någon grund för ett omhändertagande. Polisen har också lagt ned utredningen om påstådda brott. Det mesta tyder på att beskyllningarna mot föräldrarna helt enkelt har varit grundlösa. Men trots detta tvångsomhändertogs alltså barnen och hämtades i skolan mitt framför ögonen på sina kompisar. Man kan tycka att man borde ha lite mer på fötterna innan man tar till en så drastisk åtgärd. Vad jag förstår hade socialtjänstens tjänstemän inte ens gjort hembesök hos familjen! Kommunens agerande har fått hård kritik från ledande experter, liksom från Socialstyrelsen, och jag tror inte sista ordet är sagt när det gäller att utkräva ansvar för detta övergrepp mot tre små barn och deras föräldrar.




Placeringen av fosterbarnen överklagas av Socialnämnden i Mark

2011-07-05

I dag beslutade en oenig Socialnämnd i Marks kommun att överklaga Förvaltningsdomstolens beslut om placeringen av de två omtalade fosterbarnen. Socialnämnden tycker att Kammarrätten ska riva upp beslutet och gå på Socialnämndens linje, alltså att barnen ska få flytta tillbaka till det fosterhem där de bott nästan hela sina liv. Socialnämnden menar att de två barnen har absolut starkast koppling till detta hem, vilket också styrks av ett flertal experter.

Märkligt i sammanhanget är att Socialnämnden var oenig. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade emot ett överklagande. Ännu mer märkligt är att Anita Lomander (S), vice ordförande i nämnden, sedan en tid varit aktiv medlem i en facebookgrupp som bara har som syfte att barnen inte ska få flytta tillbaka till sitt gamla fosterhem. Man kan ju fråga sig hur en av de högst ansvariga politikerna i ett så känsligt ärende kan anse det vara lämpligt att driva sin politiska linje i en facebookgrupp, och inte minst hur opartisk man i det läget kan vara när man sitter på ett nämndsammanträde?

Ytterligare en otrevlig bismak i detta ärende är att företrädare för den romska minoriteten gjort hela ärendet till en diskrimineringsfråga, genom att ifrågasätta att den biologiska (romska) mamman inte får tillbaka sina barn. Men det är faktiskt inte detta rättsfrågan gäller, utan vilket av de två fosterhemmen som är bäst för barnen. Det har aldrig varit aktuellt att den biologiska mamman ska få tillbaka sina barn, hon anses alltför olämplig att ta hand om dem. Att blanda in ovidkommande argument om diskriminering av romer är ett riktigt lågvattenmärke, det har inte med saken att göra överhuvudtaget.

Hur Kammarrätten kommer att se på kommunens överklagande återstår att se, utgången är verkligen inte given. Men det finns tunga experter inom området som anser att Förvaltningsrättens dom är felaktig. En skicklig advokat inom detta område erbjöd sig också förra veckan att företräda kommunens linje gratis, på grund av sin upprördhet med Förvaltningsrättens dom. Advokaten tyckte barnen behandlats felaktigt. Jag kan inte annat än hålla med, det som upprör mig mest är det jag skrev i mitt senaste blogginlägg i frågan är hur ärendet så tydligt visar hur kommunala tjänstemän kan styra utvecklingen i den riktning de önskar över huvudet på de inblandade, genom att utnyttja sin makt. Genom det hårt kritiserade omhändertagandet av barnen som Marks kommun gjorde sig skyldiga till, den långa hanteringstiden därefter, följt av en lång domstolsprövning, har barnen tvingats vara ifrån sin ursprungliga fosterfamilj så länge att man nu använder detta som ett argument mot att barnen ska få flytta tillbaka! Det känns rimligt att detta överklagas, inte minst för att förebygga liknande händelser i framtiden. Men oavsett domen så kan detta ärende aldrig få ett lyckligt slut. Agerandet från Marks kommun har med all sannolikhet gett de två barnen sår för livet.




GT/Expressen: En fosterhemsfamilj är ingen pantbank

2011-06-23

I dag finns en mycket vass och tillspetsad artikel i GT/Expressen om de två fosterhemsbarnen i Mark som förvaltnings- rätten har beslutat inte ska få flytta tillbaka till det fosterhem där de bott nästan hela sina liv. Artikeln har rubriken en fosterhemsfamilj är ingen pantbank. Kritiken är hård mot de flesta inblandade och det cyniska bollandet med de två små barnen.

Artikelförfattaren berättar också att det är experter från ett privat vårdföretag, Gryning Vård, som ställt upp på den biologiska mammans sida och intygat för förvaltningsrätten att barnen har det bättre i det nya fosterhemmet än i det gamla. Problemet är bara att det är just Gryning Vård som driver det nya fosterhemmet och därmed tjänar pengar på de två barnen. Om det har gått till på detta sätt under domstolsprocessen är det synnerligen märkligt.




Stackars barn!

2011-06-22

Idag kom domen från Förvaltningsrätten rörande placeringen av de två omtalade fosterhemsbarnen i Mark. Domstolen river upp det månadsgamla beslutet från socialtjänten i Mark, och barnen som idag är 5 och 6 år gamla får därmed inte återvända till den fosterfamilj där de växt upp och levt större delen av sina liv. Även om det har konstaterats att barnen har en stark anknytning till det första familjehemmet, och trots att det inte finns några anmärkningar mot hur familjehemmet tagit hand om barnen, så anser förvaltningsrätten att barnen skulle riskera att skadas av ytterligare en separation. Domstolen motiverar detta med att barnen nu varit skilda från det första familjehemmet i ett år och åtta månader. Under det år som de bott i det nya familjehemmet har de hunnit rota sig och de har det bra där, enligt förvaltningsrättens lagman som citeras i Radio Sjuhärad. En annan aspekt som spelat in är också den konflikt som funnits mellan det ursprungliga familjehemmet och den biologiska mamman - förvaltningsrätten konstaterar att att den biologiska mammans förtroende för det familjehem hennes barn bor i är viktigt att väga in i bedömningen.

Jag är inte helt överraskad av domen, denna utgång var en av flera tänkbara med tanke på den långa tid barnen separerats från sina tidigare fosterföräldrar. Men domen innebär definitivt inte att Marks kommun handlat rätt i detta ärende. Tvärtom tycker jag ärendet tydligt visar hur tjänstemän kan styra utvecklingen i den riktning de önskar över huvudet på de inblandade, genom att utnyttja sin makt. Genom det hårt kritiserade omhändertagandet som Marks kommun gjorde sig skyldiga till, den långa hanteringstiden därefter, följt av en lång domstolsprövning, har barnen tvingats vara ifrån sin ursprungliga fosterfamilj så länge att man nu använder detta som ett argument mot att barnen ska få flytta tillbaka! Och visst, under den långa tiden har barnen givetvis knutit nya band med fosterfamilj, vänner och skola, i stället för den familj och de vänner som man brutalt ryckte bort dem från vid kommunens oförsvarliga agerande. Ett riktigt moment 22 med andra ord, och resultatet påminner lite om forna tiders häxprocesser som det var omöjligt att vinna. Trots att alla utredningar visat att det inte finns några större anmärkningar mot det tidigare fosterhemmet så får barnen alltså inte flytta tillbaka. Och allt beror på att Marks kommun omhändertog barnen! Vad gäller påstådda samarbetsproblem och bristande förtroende mellan fosterhemmet, socialtjänsten och den biologiska mamman kan man ju inte låta bli att fundera över om det bara varit fosterhemmets fel? Och om det ska tillåtas gå ut över barnen?

Det är bara att konstatera att utan det hårt kritiserade agerandet från politiker och tjänstemän i Marks kommun när barnen omhändertogs på ett upprörande sätt hade barnen idag bott kvar i den familj där de växt upp. Jag lider med de stackars barnen som kommit i kläm i striden mellan ett antal vuxna människor, och bollats runt mellan olika familjer och boenden på ett fullständigt hjärtlöst sätt. Det är kanske inte så konstigt att det finns barn som mår dåligt och slås ut socialt i vårt samhälle när sådana här saker tillåts hända.




Är verkligen vårdnadsbidraget roten till allt ont?

2011-06-14

I går ifrågasatte jag ju utspelet om att vårdnadsbidraget (och föräldraförsäkringen) skulle hota integrationen genom att utländska kvinnor utnyttjar dessa i allt för stor omfattning. Min oro är att utvecklingen ska leda fram till krav på försämringar i stödet till alla svenska barnfamiljer bara för att man vill få ut fler invandrarkvinnor på arbetsmarknaden. Jag var inte ensam om min kritik, och idag finns även en mycket tänkvärd ledarkrönika i Borås Tidning med rubriken "Vårdnadsbidraget: Så litet och så farligt". Rubriken är träffande.

I krönikan påpekas mycket riktigt att vårdnadsbidraget (tyvärr, min anm.) endast finns i en tredjedel av landets kommuner. Det borde väl i så fall rimligen innebära att intrgrationen fungerar mycket bättre i de andra två tredjedelarna av de svenska kommunerna? Men det finns vad jag vet ingen statistik eller några utredningar alls som styrker detta. Vårdnadsbidraget utnyttjas dessutom av mindre än 2% av barnfamiljerna i de kommuner som berörs. Frågan är om det då ens kan ge mätbara skillnader i integrationen?

Jag citerar Katarina Larsson, politisk redaktör i Borås Tidning, från dagens krönika:

"Vårdnadsbidraget är rätt vant vid att vara slagpåse i debatten. Förutom gårdagens anklagelser brukar det också beskyllas för att ödelägga kvinnors karriär, förmena barnen tillgång till pedagogiskt utbildad personal, rasera jämställdheten, dränera förskolan på elevunderlag och låsa fast familjerna i heteronormativa strukturer. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan det är ett hot mot klimatet också."



Ska vi försämra föräldraförsäkringen för integrationens skull?

2011-06-13

"Avskaffa vårdnadsbidraget och utred föräldraförsäkringens inlåsningseffekter. Med nuvarande utformning kan föräldrapenningen fungera som en form av socialbidrag under åtskilliga år efter invandringstidpunkten. Det blir en kvinno- och fattigdomsfälla som dessutom medför att barnen inte får tillträde till barnomsorg/förskola och tidig träning i svenska språket."

Orden kommer från en rapport från ESO, en expertgrupp knuten till Finansdepartementet. Man anser alltså att vårdnadsbidraget och föräldrapenningen skapar en kvinno- och fattigdomsfälla för utrikes födda kvinnor utan arbete. Därför bör enligt ESO vårdnadsbidraget avskaffas och föräldrapenningen utredas (läs: försämras).

Bakgrunden är givetvis att utrikes födda kvinnor från vissa delar av världen ofta föder fler barn än andra kvinnor i Sverige och att därför vårdnadsbidrag och föräldrapenning av svensk modell kan ge försörjning under lång tid för många kvinnor och därmed minskar intresset för dem att söka sig ut på arbetsmarknaden. Det ligger en del i detta, och det är ett pris vi betalar för en omfattande invandring. Visst skulle man kanske kunna diskutera ett maxantal barn som man kan få föräldrapenning för, eller maximera längden på föräldraledigheten för nyanlända invandrare. Men det måste göras med stor eftertänksamhet. För hur många svenskar skulle vara beredda att avskaffa vårdnadsbidraget och försämra sin egen föräldrapenning bara för att förbättra integrationen? Det vore ur min synpunkt orimligt om vi frivilligt skulle försämra våra egna trygghetssystem för alla svenska småbarnsföräldrar bara för att tvinga ut ett antal utlandsfödda kvinnor i arbete. Vill man att dessa kvinnor ska ut på arbetsmarknaden, kanske för allra första gången i sitt liv, så får man nog försöka välja andra vägar än att försämra föräldrapenningen eller avskaffa vårdnadsbidraget för alla familjer. ESO:s förslag känns, så som det presenterades, som ännu ett provocerande förslag från svenska tjänstemän och politiker som bara riskerar att förstärka främlingsfientligheten.



Arbetslinjen är viktigast för att bekämpa barnfattigdom

2011-06-08

Även om jag alltså tycker medias slutsatser är helt felaktiga när det gäller Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen så är det intressant att läsa hur rapporten tydligt visar att det främst är tre grupper barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. De har bara en enda sak gemensamt och det är att deras föräldrar ofta saknar arbete.

Första gruppen är barn till relativt nyanlända invandrare. Eftersom i stort sett alla invandrare lever på en ersättning motsvarande försörjningsstöd under sin första tid i Sverige så kommer också de flesta nyanlända barn att leva i sådana familjer under en tid efter att man kommit till Sverige. Det känns ganska svårt att i grunden se denna grupp "fattiga" som ett allvarligt problem, snarare är det en naturlig effekt av att Sverige tar emot många invandrare. Dessutom är det väl sannolikt så att de flesta av dessa familjer trots allt lever med en högre materiell standard i Sverige än vad de levde i tidigare. Det viktigaste är att så många invandrare som möjligt snabbt kommer i arbete och egen försörjning och slipper vara beroende av bidrag och ersättningar.

Den andra utsatta gruppen är barn till mycket unga föräldrar, som får lägsta möjliga föräldrapenning eftersom de aldrig arbetat och tjänat ihop någon sjukpenninggrundande inkomst. Många av dessa föräldrar går fortfarande i skolan! Här finns ett stort samhällsproblem, och det är väl sannolikt att grundnivån i föräldraförsäkringen skulle behöva höjas. Men det känns samtidigt inte självklart att den som inte jobbat alls ska få nästan lika hög föräldrapenning som den som arbetat och betalat skatt i många år. Visst vore det önskvärt om fler väntade med att bli föräldrar tills de hade ett arbete och en inkomst, och visst inträffar säkert vissa av dessa graviditeter av misstag. Här finns säkert en del att göra när det gäller opinionsbildning och utbildning av unga.

Den tredje stora gruppen är barn till ensamstående låginkomsttagare, ofta förtidspensionerade eller arbetslösa. Detta visar hur allvarligt det har varit att vi av slentrian accepterat onödiga förtidspensioneringar, långtidssjukskrivningar eller långtidsarbetslöshet trots att individen har en arbetsförmåga som kan förbättra familjens ekonomi. Vi vet tyvärr också att många frånskilda föräldrar inte tar sitt fulla ekonomiska ansvar för sina barn efter en separation. Ibland känns det också som om föräldrar som separerar har en inställning att "någon annan" ska ta över försörjningsansvaret för barnen. Men oavsett om föräldrarna lever tillsammans eller inte så är man faktiskt fortfarande föräldrar och har gemensamt ansvaret för att se till att de gemensamma barnen har en rimlig levnadsstandard i förhållande till båda föräldrarnas sammanlagda ekonomi. Ibland beror säkert den bristande lusten att betala på att främst frånskilda pappor förvägras umgänge med sina barn. Intresset att då betala mer än det som lagen föreskriver blir då kanske inte så stort. Om det normala i stället vore delad vårdnad och ett umgänge där föräldrarna tänkte mer på barnen och mindre på sig själva skulle säkert fler föräldrar bidra mer till barnens ekonomiska behov än vad bidragsnormerna föreskriver. Många barn skulle då få en betydligt bättre levnadsstandard. Det behövs ett nytt synsätt när det gäller barns levnadsstandard efter en separation, där utgångspunkten är att barnens försörjning i första hand alltid måste vara föräldrarnas gemensamma ansvar.

Diskussionen om barnfattigdomen lär fortsätta. När slutsatsen måste vara att det absolut viktigaste sättet att bekämpa barnfattiogdom är att fler kommer i arbete och får en egen lön som man man försörja sin familj på. Utöver fokus på arbetslinjen gör Alliansen också riktade satsningar till barnfamiljer med små marginaler, där höjningen av flerbarnstillägget i barnbidraget och bostadsbidraget för barnfamiljer är två viktiga delar. Effekterna av dessa förstärkningar syns inte i Rädda Barnens statistik, eftersom förstärkningarna inte hade trätt i kraft 2009.



Barnfattigdomen minskar

2011-06-08

I går kom ännu en rapport från Rädda Barnen om barnfattigdomen, och precis som vid tidigare tillfällen vantolkas siffrorna ordentligt av media och våra politiska motståndare. De braskande rubrikerna om den "snabbt ökande barnfattigdomen" är helt enkelt inte korrekta.

Diagram 1 kommer från Riksdagens Utredningstjänst, som redovisar förändringen av den totala fattigdomen (alltså inte barnfattigdomen) enligt tre olika fattigdomsbegrepp. RUT skriver att fattig- domen i Sverige kan anses vara fyra eller 13 procent, beroende på hur den mäts.

Den enda "fattigdom" som ökat är den "relativa fattigdomen", dvs de personer som lever i familjer med en sammanlagd inkomst som ligger under 60% av median- inkomsten. Men detta mått visar bara att inkomstspridningen i Sverige har ökat, inte hur många som är verkligt fattiga. De två andra kurvorna, den gröna som visar låg inkomststandard enligt SCB:s mätmetoder, samt den streckade linjen som visar andelen personer i befolkningen som är beroende av ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd), har sjunkit stadigt från år 2000 och framåt.

Diagram 2 visar Rädda Barnens egna siffror över andelen barn som lever i "ekonomiskt utsatta hushåll". Här lägger man ihop dels familjer som är beroende av försörjningsstöd, dels familjer som har "låg inkomststandard" enligt det begrepp som SCB använder.

Man ser hur andelen fattiga barn enligt detta mått minskat stadigt sedan slutet av 1990-talet, och var på rekordlåg nivå 2007. I spåren av finanskrisen ökade andelen något 2008, men är fortfarande betydligt lägre än den var före regeringsskiftet 2006.

Sammanfattningsvis visar Rädda Barnens egna siffror att barnfattig- domen minskat i Sverige sedan Alliansen tog över regeringsmakten. Och min tidigare slutsats kvarstår givetvis. Utan jobbskatteavdraget hade fler barn levt i fattiga familjer.







Välförtjänt utmärkelse till kloka ledarskribenter

2011-06-01

Haro - Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, har utsett årets guldmedaljörer bland personer som utmärkt sig i debatten kring barns och föräldrars intressen, och verkat för och värnat om deras bästa.

Haro är representerade i regeringens jämställdhetsråd, och representanter från Haro har talat i både EU och FN. Ordföranden i Haro, Madeleine Wallin, känner jag väl, hon bor i Hyssna i Marks kommun, och vi har haft en hel del kontakter genom åren, inte minst när det gäller införandet av vårdnadsbidrag och ökad valfrihet för familjerna i Marks kommun. Förra året hade jag också äran att vara gästtalare på Haros riksstämma som då hölls i Hyssna.

Årets guldmedaljer går enligt Haros pressmeddelande till två kvinnor som jag verkligen tycker förtjänat detta. Katarina Larsson (th), politisk redaktör och ledarskribent för Borås Tidning känner jag väl vid det här laget. Hon vågar lyfta frågor som rör jämställdhet, familjer och barnomsorg och sätta dessa i ett nytt ljus, och även ifrågasätta den rådande riktningen att samhället ständigt ska ta över allt mer ansvar för barnen från familjerna. Alice Teodorescu (tv) träffade jag första gången när hon arbetade hos Svensk Näringsliv. Idag är hon ledarskribent på tidningen Barometern och även hon vågar sticka ut hakan i känsliga samhällsfrågor och ifrågasätta det politiskt korrekta, både när det gäller jämställdhet, barnomsorg och andra frågor. Läs hennes egna kommentarer till utmärkelsen i Barometern.

Haros guldmedalj går till två modiga kvinnor med integritet och vassa pennor. Jag önskar att fler ledarskribenter var sådana. (Fotot är från Haros hemsida).



Krafttag mot barnfattigdomen

2011-05-21

Under veckan har jag haft debattartiklar i flera lokala tidningar där jag bemöter en del angrepp mot mina tidigare inlägg om barnfattigdomen. I dag finns artikeln i Borås Tidning, och jag påpekar bland annat att jobbskatteavdraget har medfört att de som tjänar mycket idag betalar större andel av de samlade skatterna i Sverige än vad de gjorde 2006. Och omvänt står de med lägre inkomster för en mindre delen av skatteinbetalningarna än tidigare. Svenska låginkomsttagare betalar inte längre Europas högsta skatter, och fler har fått vardagesekonomin att gå ihop. Tillsammans med förbättringar av barnbidrag och bostadsbidrag för familjer med många barn innebär det att vi tar krafttag mot barnfattigdomen. Allra viktigast för att minska fattigdomen i svenska familjer är dock att de vuxna har ett arbete och en lön att leva på.



Fosterhemsbarnen i Mark får komma hem igen!

2011-05-17

Så kom då det efterlängtade beskedet, de två fosterbarn som omplacerades hösten 2009 får flytta tillbaka till sin ursprungliga fosterfamilj. Socialnämnden ansåg att det bästa för barnen var att återförena dem med den fosterfamilj där de vuxit upp och levt nästan hela sina liv. Barnen kom till familjehemmet hos Eva och Anders när de var ett år respektive en månad gamla och levde där i fyra år, innan det hemska hände. Barnen hämtades under uppslitande former i samband med umgänge med den biologiska mamman, efter att ha levt fyra år i familjehemmet. Barnen fick inte ens ta farväl av sina fosterföräldrar, och fick inte ens med sig sina favoritleksaker. De fördes först till ett jourhem och sen till ett nytt familjehem. Men nu får de alltså flytta tillbaka till sitt första fosterhem/familjehem. Politikerna lutar sig bland annat mot ett utlåtande från Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet, och en av landets främsta expert på anknytningsteorier.

På grund av allvarliga brister hos ansvariga tjänstemän och oansvariga politiker har barnen tvingats leva i ett annat fosterhem ett nära ett och ett halvt år, efter ett mycket oetiskt omhändertagande. Marks kommun har i praktiken ägnat sig åt barnmisshandel genom ansvariga tjänstemäns sätt att agera, och har fått mycket hård kritik från Socialstyrelsen. Enligt min mening har inte heller de högst ansvariga politikerna i den tidigare Socialnämnden tagit sitt ansvar och tagit tag i frågan, trots att de fått så många signaler om att saker hanterats väldigt konstigt. De två högsta politikerna i den gamla nämnden, den socialdemokratiske nämndordföranden och den socialdemokratiske ordföranden i socialutskottet tvingades avgå förra hösten, och det var inte mer än rätt.

När Marks nya kommunfullmäktige skulle ta ställning till att bevilja ansvarsfrihet för den gamla Socialnämnden riktades hård kritik mot nämnden, och ansvarsfriheten hängde minst sagt på håret. Så här står det på kommunens hemsida: Kommunfullmäktige ställer sig bakom vad valda revisorer tar upp i revisionsberättelse 2010 angående socialnämnden vad gäller den delen av dess ansvarsområde som rör ärenden rörande barn och unga enligt socialtjänstlagen. Verksamheten har inte fungerat på det sätt som lagstiftning förutsätter och kräver, och som kommuninvånare har rätt att förvänta sig. Då det varit fråga om grundläggande brister i socialnämndens handläggning av ärenden rörande barn och unga riktar kommunfullmäktige anmärkning mot socialnämnden. Mot bakgrund av de åtgärder som socialnämnden vidtagit under främst senare delen av 2010 med genomlysning av verksamheten, genomgång av samtliga ärenden, påbörjat arbete med en ny och förbättrad internkontroll samt kontinuerlig rapportering till nämnden, beviljas socialnämnden och de enskilda förtroendevalda i denna nämnd ansvarsfrihet för 2010.

Jag har inte lyckats få kontakt med mina moderata kolleger i Socialnämnden nu i kväll, men enligt uppgifter i media var Socialnämnden inte enig i sitt beslut. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tyckte tydligen fortfarande inte att barnen skulle få komma tillbaka till sitt ursprungliga fosterhem. Prestigen vägde tydligen tyngre för dessa partier än sunt förnuft. Men all heder åt politikerna från den nya styrande Alliansmajoriteten (Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna) som med stöd av Markbygdspartiet och Marks Oberoende Demokrater röstade med hjärtat, lyssnade på sakkunskapen, lade prestigen åt sidan och tog hänsyn till barnens egen önskan.

Sunt förnuft segrade till slut, och jag är väldigt glad för barnens skull!



Vem är fattig?

2011-05-03

Det är rubriken på en artikel i Dagens Industri där reportern Linda Öhrn kommentar begreppet barnfattigdom och resonerar om fattigdomsbegreppet i Sverige. Bakgrunden till artikeln är återigen den rapport jag presenterade om att fler barn skulle varit fattiga utan jobbskatteavdraget. DI ringde förra veckan och ville ta del av hela rapporten, vilket alltså ledde fram till denna tankeväckande artikel.

Förra söndagen fanns också ett mycket intressant debattinlägg i Svenska Dagbladet, skrivet av Nima Sanandaji, VD vid tankesmedjan Captus. Även denna debattartikel handlar om barnfattigdomen med utgångspunkt i resultatet av "min" rapport. Sanandaji påpekar att när oppositionen beskyller Alliansregeringen för att ha ökat barnfattigdomen är man ute på tunn is. Till och med den som författat Rädda Barnens rapport om barnfattigdom, professor Tapio Salonen, har påpekat att dubbelt så många barn var fattiga under Göran Perssons regering 1997, jämfört med idag.

Sanandaji påpekar också att mycket av barnfattigdomen beror på att nyanlända flyktingar ofta försörjs genom socialbidrag (introduktionsersättning) den första ­tiden och därför enligt Rädda Barnen räknas som fattiga. När flyktingströmmarna ökar blir de fattiga barnen fler. Bland barn med svensk bakgrund är däremot barnfattigdomen låg och minskar även enligt Rädda Barnens sätt att räkna.

Något säger mig att debatten om barnfattigdomen i Sverige och vad som är bästa sättet för att minska denna bara har börjat, och lär fortsätta ett bra tag till. Det känns väldigt bra att i en så allvarlig fråga ha bidragit till att bredda samhällsdebatten.



Fler fattiga barn utan sänkt skatt på arbete

2011-04-30



I dag har jag ett lägre debattinlägg i Borås Tidning som bemöter en del angrepp de senaste
veckorna mot min rapport om att jobbskatteavdraget motverkat barnfattigdom. Förra lördagen
ägnade Borås Tidning även sin ledare åt denna fråga och min utredning. Ledaren finns att läsa
nedan. Bland annat påpekar man att barnfattigdomen var högre under Göran Perssons och
Socialdemokraternas tid vid makten än vad den är idag. Klicka på bilderna för läsbar storlek!





Trendbrott - allt fler pappor tar ut föräldraledighet

2011-04-15

TCO har just presenterat årets "pappaindex", alltså statistik över hur stor andel av föräldrapenningen som tas ut av papporna. Årets siffror visar en tydlig trendmässig ökning, där papporna plötsligt tagit ut betydligt större andel än tidigare år. Detta kan enligt rapporten delvis förklaras av tillfälligheter som beror på fler barn i de åldrar där papporna brukar ta ut sin ledighet, men det är ändå enligt TCO ett trendbrott.

Siffrorna visar enligt mitt sätt att se på saken att det inte är tvång, mer kvotering eller politiska pekpinnar som förändrar beteenden, utan attitydförändringar i samhället.

Självklart är det fantastiskt kul att fler pappor får uppleva glädjen att vara hemma en tid med sina små barn, det är något man har med sig hela livet. För egen del skulle jag inte ha velat vara utan min egna föräldraledighet i mitten av 1990-talet. Då väckte det viss uppmärksamhet på jobbet när man som pappa var ledig en tre-fyra månader med varje barn. Min dåvarande chef fick till och med beröm i ledningsgruppen (!) för att en av hans manliga medarbetare hade tagit föräldraledigt. Jag blev något förvånad när han berättade detta, jag var ju inte föräldraledig för att glädja chefen eller företaget eller för att snygga till statistiken, utan av helt egoistiska skäl - jag ville vara ledig för min egen, dotterns och familjens skull. I dag är det knappast någon som höjer på ögonbrynen när en pappa är föräldraledig, och det visar att utvecklingen går framåt.

Samtidigt är det tyvärr inte alla pappor (eller mammor) som har möjlighet till långa perioder av föräldraledighet. I min bekantskapskrets finns flera egenföretagare som aldrig kunnat ta ut mer än spridda dagar av föräldraledighet och inte ens kunnat ha någon längre sammanhängande semester av en enkel anledning - då skulle deras företag tappa alla sina kunder. Detta är faktiskt verkligheten för många småföretagare. En tvingande kvotering eller hälftendelning av föräldraförsäkringen skulle i dessa fall bara medföra att den ene föräldern tar ut sin andel av dagarna och den andre inget alls. Det skulle alltså göra att barnet skulle tappa en stor del av den möjliga tiden tillsammans med någon av sina föräldrar, alternativt att familjen tappar en del av sin försörjning. Jag har svårt att se vad barnen eller familjen skulle vinna på detta.

Låt oss värna valfriheten och föräldrars rätt att fatta egna beslut om vad som är bäst för familjen. Och låt oss aldrig glömma att man inte är föräldraledig för att glädja politiker, forskare, media eller kvoteringsivrare. Föräldraledigheten har betydligt djupare betydelse än så.



Mediadebatten om barnfattigdomen fortsätter...

2011-04-12


Mediakommentarerna efter min debattartikel om jobbskatteavdragets betydelse för att motverka barnfattigdom fortsätter, och är nu inne på andra veckan. Ytterligare några ledarsidor har kommenterat saken under helgen.

Västerbottens Folkblad ägnade hela lördagens ledare (bilden) åt att angripa min artikel, under rubriken att "Barnfattigdomen ökar igen". Det sista påståendet är anmärkningsvärt, särskilt med tanke på att Rädda Barnens senaste rapport faktiskt visar att barnfattigdomen var lägre krisåret 2008 än vad den var under högkonjunkturen 2006.

Västerbottens Folkblad hyllar också de bloggare som "avslöjat" min debattartikel och "upptäckt" att utredningen "bara" visar jobbskatteavdragets effekt på barnfattigdomen - allt annat oförändrat. Jag tycker kanske inte att dessa avslöjanden är så fantastiska, med tanke på att jag påpekade exakt detta i min egen debattartikel, den artikel som startade hela mediadebatten. I min artikel står följande:

Jag har därför låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) undersöka hur jobbskatteavdraget påverkat andelen barn som lever i familjer med en disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd. Kort sagt har utredarna undersökt hur jobbskatteavdraget påverkat barnfattigdomen i Sverige genom att jämföra dagens situation med hur det skulle ha sett ut utan jobbskatteavdraget, allt annat oförändrat.

I mitt eget blogginlägg samma dag skrev jag så här:

Riksdagens utredningstjänst har uppskattat jobbskatteavdragets effekter genom att jämföra dagens situation med hur det skulle sett ut utan jobbskatteavdraget, allt annat oförändrat. RUT uppskattar då att andelen barn som lever i familjer med disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd tack vare jobbskatteavdraget har minskat från 7,7% till 6,7% mellan åren 2007 och 2010. Det betyder i så fall att andelen fattiga barn i Sverige har minskat med 13% tack vare jobbskatteavdraget.

Jag vet inte om jag kunnat vara tydligare?

Betydligt roligare var det att läsa Nya Wermlandstidningen som skriver följande på ledarplats:

"Den så kallade barnfattigdomen - som mest är ett relativt begrepp - har diskuterats en del på sistone. Men om man skall tala om verklig fattigdom så är det nog bättre att till exempel använda sig av gränsen för försörjningsstöd (socialbidrag). Och då blir det intressant. Riksdagsmannen Jan Ericson (M) lär riksdagens utredningstjänst undersöka hur jobbskatteavdraget påverkat de barnfamiljer som lever under denna gräns. Då visar det sig att andelen barn som lever i sådana familjer har minskat med 13 procent mellan åren 2007 och 2010. Egentligen är det ganska självklart att familjer med låga inkomster har fått det bättre."

Efter en hektisk vecka där min debattartikel kommenterats på ledarplats eller på nyhetsplats i ett stort antal tidningar så låter jag Nya Wermlandstidningens slutsatser få sista ordet. För det är ingen tvekan om att jobbskatteavdraget har gett låginkomsttagarna mer kvar att leva på - och då blir det färre som behöver försörjningsstöd. Det kan ingen debattör på vänsterkanten prata bort.



Mediakommentarerna fortsätter...

2011-04-08


Mediakommentarerna fortsätter. Bland annat i går på ledarsidan i Norrbottens-Kuriren, med bild och allt. Klicka på bilden för att läsa. Aftonbladet gick samtidigt till angrepp mot mig på ledarplats i papperstidningen. Jag har även lagt in bilden från Kvällspostens ledarsida i förrgår, samt intervjun med Borås Tidning som presenterades igår, och där jag ger svar på tal på oppositionens angrepp.

Man kan väl konstatera att Norrbottens-Kuriren tycker att det är ganska väntat att jobbskatteavdraget har gjort att fler familjer fått en inkomst efter skatt som ligger över gränsen för försörjningsstöd, även om man också påpekar det jag också gjort på bloggen, och som även RUT skriver i sin rapport, nämligen att detaljsiffror för enstaka åt alltid ska tolkas med försiktighet. Det viktiga är ju inte detaljsiffrorna och procenten, utan tendensen.

Aftonbladets ledarsida försöker medvetet förvilla genom att blanda olika fattigdomsbegrepp (läs min blogg 5/4 för att bena ut begreppen). Jag har hela tiden tydligt sagt att det är den faktiska fattigdomen jag syftar på, och inte den relativa fattigdomen som jag anser är missvisande. Och när man skriver att jag "ville hålla rapporten för mig själv" när jag skickade mitt pressmeddelande är det fel. Tvärtom skrev jag tydligt att jag gärna skickar rapporten till alla som vill läsa den. Hela pressmeddelandet lades ut på bloggen den 5/4, så det är lätt att kontrollera. De senaste dagarna har jag mailat säkert hundra exemplar av rapporten till tidningar, riksdagsledamöter och andra intresserade. Aftonbladet bluffar, och deras magsura kommentarer är faktiskt mest roande. De vill så gärna att jobbskatteavdraget ska vara dåligt, eftersom de under flera år byggt hela sin argumentation på just detta. Deras världsbild har nog rubbats.






Jobbskatteavdragets betydelse för barnfattigdomen engagerar

2011-04-06

Gårdagens artikel om jobbskatteavdragets betydelse för att minska barnfattigdomen har väckt många reaktioner, både i riksdagen och i media. Och efter att TT uppmärksammade min artikel så sprids nu nyheten i media. Dagens Nyheter uppmärksammade exempelvis min artikel på nyhetsplats, och jag har också blivit citerad på Kvällspostens ledarsida. Ett inlägg om artikeln finns nu också på moderaternas hemsida. Under dagen har jag även blivit intervjuad om saken i Borås Tidning, artikeln lär väl komma in under veckan.

Jag har fått flera hundra uppskattande mail från hela landet, men har också sett en del riktigt arga kommentarer på vänsterbloggar, alltifrån Aftonbladets ledarblogg till privata bloggar. Det är inga vackra ord man kan läsa i dessa inlägg. Uppenbarligen svider det för vänstern att jobbskatteavdraget verkar ge positiva effekter för fattiga familjer. Det stämmer ju inte riktigt med den bild man försökt sätta av jobbskatteavdragets effekter.

Vissa kritiker blandar också ihop olika mått på fattigdom, vilket kan förklara att man inte riktigt förstått vad RUT-rapporten egentligen säger (se mitt blogginlägg i måndags om olika fattigdomsbegrepp).

De flesta vänsterdebattörer väljer, troligen i brist på bättre argument, att angripa mig genom att påstå att jag inte vill se barnfattigdomen. Det känns väldigt märkligt med tanke på att jag ägnade nästan hela min artikel i SvD just åt att förklara hur viktig frågan om barnfattigdom är för oss moderater och för Alliansen. Just kampen mot utanförskapet och för att alla ska kunna leva på sin lön har ju varit en av våra viktigaste politiska budskap i valen 2006 och 2010.

Jag har också fått en replik på artikeln i SvD från en Socialdemokratisk riksdagsledamot , och har under dagen skickat in denna slutreplik som förhoppningsvis publiceras i morgon. Tyvärr går det däremot inte att bemöta blogginlägg på ledande s-bloggar, eftersom man centralt har spärrat i vart fall min IP-adress så att jag inte kan skriva några kommentarer...



Jobbskatteavdraget har minskat barnfattigdomen

2011-04-05

I dag har jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladets nätupplaga där jag redovisar resultatet av en utredning som jag beställt från Riksdagens Utredningstjänst, RUT. Jag har låtit RUT undersöka hur jobbskatteavdraget påverkat andelen svenska barn som lever i familjer med en disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd, och resultatet är mycket glädjande. Riksdagens utredningstjänst har uppskattat jobbskatteavdragets effekter genom att jämföra dagens situation med hur det skulle sett ut utan jobbskatteavdraget, allt annat oförändrat. RUT uppskattar då att andelen barn som lever i familjer med disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd tack vare jobbskatteavdraget har minskat från 7,7% till 6,7% mellan åren 2007 och 2010. Det betyder i så fall att andelen fattiga barn i Sverige har minskat med 13% tack vare jobbskatteavdraget.

I sammanhanget kan det vara bra med en liten repetition av det här med fattigdomsbegreppet. Jag har skrivit om detta tidigare på bloggen. Diskussionen om barnfattigdom i Sverige kan nog uppfattas som lite svårbegriplig eftersom man använder olika fattigdomsbegrepp i debatten. Ett av de märkligaste sätten att räkna är begreppet ”relativ fattigdom” där ett hushåll betraktas som fattigt om det har en disponibel inkomst som ligger under 60 procent av medianinkomsten i ett land. Problemet med detta sätt att mäta är att ett extremt fattigt land knappast får någon relativ fattigdom alls, eftersom alla är lika fattiga. I ett mycket rikt land däremot kan den relativa fattigdomen bli väldigt hög, om en del av befolkningen har mycket hög disponibel inkomst som drar upp medianinkomsten. Ett välmående land i Västeuropa kan med måttet relativ fattigdom få större andel fattiga än ett fattigt land i Afrika! Relativ fattigdom är därmed ett mycket missvisande begrepp som snarare blir ett mått på inkomstspridningen i ett samhälle än hur många som är verkligt fattiga.

Ett rimligare mått på fattigdom i Sverige är andelen hushåll som har en disponibel inkomst som ligger under ”socialbidragsnormen", alltså under gränsen för att ha rätt till försörjningsstöd. En del av det generösa svenska sociala skyddsnätet innebär ju att ingen ska behöva vara hungrig eller vara utan bostad, kläder, TV, dator, medicin och dagstidning, oavsett inkomst. I ett globalt perspektiv kan det givetvis kännas konstigt att beskriva dessa familjer som fattiga. En svensk med försörjningsstöd lever givetvis ett rikt ekonomiskt liv jämfört med många fattiga i utvecklingsländerna, där de grundläggande behoven ligger långt under vad vi förväntar oss i Sverige. Trots dessa invändningar kan man väl ändå konstatera att gränsen för försörjningsstöd numera är allmänt accepterat som en gräns för skälig levnadsnivå i välfärdslandet Sverige. De flesta av oss ställer nog upp på att i vårt land med höga välfärdsambitioner bör alla ges möjlighet att klara sina grundläggande behov även om man under kortare eller längre tid saknar tillräcklig inkomst. Inte minst är detta viktigt för alla barn som lever i familjer med låg inkomst. Andelen hushåll med en disponibel inkomst under normen för ekonomiskt bistånd känns därför som det mest relevanta måttet på svensk fattigdom. Och det är alltså andelen "fattiga" barn enligt detta mått som minskat så mycket tack vare jobbskatteavdraget.

Ett viktigt mål för Alliansen är att minska fattigdomen i Sverige. De två senaste valen har vi sannolikt främst vunnit på vår arbetslinje och kampen för att minska utanförskapet, dvs antalet personer som är beroende av olika ersättnings- system eller helt saknar inkomst. Bland dessa grupper finns många som löper stor risk att bli fattiga och beroende av försörjningsstöd. Under de senaste fyra åren har glädjande nog utanförskapet minskat kraftigt, trots en djup global lågkonjunktur och finanskris. Omräknat till helårspersoner har antalet personer som är beroende av ersättningar från olika system minskat med nära 150.000 personer på fyra år, från 1.083.000 till 935.000. Detta samtidigt som befolkningen ökat.

En annan viktig åtgärd mot fattigdom är jobbskatteavdraget. För personer med låga inkomster har jobbskatteavdraget minskat inkomstskatten med upp till en fjärdedel! Många familjer med små marginaler har fått en betydande inkomstökning, mycket större än vad några lönehöjningar någonsin medfört. Utredningen från Riksdagens Utredningstjänst visar att jobbskatteavdraget också minskat barnfattigdomen.



Debatt om nattis och 15-timmarsbarn i förskolan

2011-03-02

Riksdagen har idag också debatterat förskolefrågor. Det är ju ingen hemlighet att det finns lite olika åsikter om detta inom både Alliansen och oppositionen. Men vi i Alliansen står upp för vår kompromiss med vårdnadsbidrag och baromsorgspeng för barn upp till tre år, samtidigt som vi erbjuder förskola till alla barn från tre års ålder. Det skapar en rimlig valfrihet, även om jag ju själv lämnat in en motion om att öka kommunerna frihet att besluta om vårdnadsbidragets storlek. Tyvärr lär den motionen knappast få stöd när den behandlas.

När det gäller vårdnadsbidraget är det alltid svårt för mig att sitta still och vara tyst när jag hör debattörer på vänsterkanten. Wiwi-Anne Johansson från Vänsterpartiet stod för dagens mest minnevärda uttalande när hon konstaterade att "det finns ju inga pedagogiska krav på föräldrarna" (!) vilket innebär att det är bra för barnen att vara så mycket som möjligt på förskolan i stället för att föräldrarna är hemma med vårdnadsbidrag. Ibland är det kanske bra att påminnas om varför man är moderat och inte vänsterpartist...

När det gäller rätten till 15 timmars förskola för barn till föräldralediga och arbetslösa finns det också lite olika åsikter inom Alliansen. Vissa vill görna se en utökning av denna tid, medan jag själv och många moderater och kristdemokrater tycker det är synnerligen tveksamt om samhället verkligen ska bekosta barnomsorg för föräldrar som ändå är hemma med ett mindre syskon. Bättre då att lägga pengarna på rimligt stora barngrupper för övriga barn. Däremot är det givetvis rimligt att barn till arbetslösa kan vara på förskolan medan föräldrarna söker jobb. Tills vidare finns inte några planer på att förändra dagens tidsgräns på 15 timmar.

Lite förvånande var det att se hur en miljöpartistisk debattör plötsligt angrep socialdemokraterna för att de bara pratar om att erbjuda längre vistelsetider för barnen när föräldrarna är arbetslösa eller föräldralediga, men samtidigt avstår från att föreslå lagstiftning. Jag måste medge att miljöpartisten har en poäng där. En upprörd debatt mellan en miljöpartist och en socialdemokrat ser vi inte i riksdagen varje dag, och det blir allt tydligare hur oeniga oppositionen är när det gäller skolpolitik och barnomsorg.

En annan fråga som diskuterades var barnomsorg för personer med obekväm arbetstid. Ofta hanteras detta genom lokala lösningar, men inte i alla kommuner. Trots detta vill vi inte lagstifta om en rätt för alla som arbetar på obekväm arbetstid att få rätt till förskoleplats på nätter eller helger. Anledningen är att det blir oerhört dyrt för kommunerna. Vi ser hellre att man försöker med olika lokala praktiska lösningar, och finns det inte en annan förälder som kan vara hemma med barnet så kan man ju även använda barnomsorgspengen för att finansiera annan barnomsorg.



Missvisande rapport om barnfattigdom i Sverige

2011-02-02

Rädda Barnen påstod i går att det finns 220.000 fattiga barn i Sverige. Jag tyckte detta lät minst sagt märkligt, och ägnade gårdagskvällen åt att läsa rapporten, och då inte minst hur man definierar ett "fattigt" barn i Sverige. Det var intressant läsning. Som fattig räknas nämligen den som antingen lever i en familj som är beroende av försörjningsstöd ("socialbidrag"), eller som lever i en familj vars inkomst ligger under 60% av medianinkomsten efter skatt.

Det sista är intressant. Rädda Barnen använder alltså måttet "relativ fattigdom". Riksdagens utredningstjänst skickade förra året ut ett PM om de olika sätten att mäta fattigdom. När det gäller måttet "relativ fattigdom" skriver man bland annat att "vissa på detta sätt alltid kommer att räknas som fattiga, även i mycket rika länder". Den ökning av "fattiga" som enligt detta mått skett i Sverige under 2000-talet förklaras i RUT:s PM främst genom ökad inkomstspridning på grund av inkomstökningar i de högre inkomstskikten. När nettoinkomsten ökar för stora grupper löntagare, exempelvis till följd av höjda löner eller skattesänkningar på arbete, så blir det med automatik fler "fattiga", eftersom fler då hamnar under 60% av medianinkomsten. Ja, till och med om dessa familjer själva fått en betydande ökning av sin disponibla inkomst riskerar de att halka under "fattigdomsgränsen" om andra samtidigt fått en ännu större ökning av inkomsten. I rapporten erkänner Rädda Barnen också att deras sätt att räkna kan diskuteras. I ett extremt fattigt land där alla är lika fattiga skulle det med Rädda Barnens sätt att räkna inte finnas någon relativ fattigdom alls. Det visar hur konstigt måttet är.

I går kväll hörde jag också Barnombudsmannen i en TV-intervju kräva "nolltolerans mot barnfattigdom". Men med Rädda Barnens sätt att räkna skulle enda garanterade sättet att uppnå detta vara att alla hade nästan exakt samma lön och betalade samma skatt. Det är givetvis vare sig önskvärt eller realistiskt, det måste löna sig att ta studielån, utbilda sig, ta ledaransvar och att arbeta hårt och mycket, eller arbeta på obekväm arbetstid.

När det gäller de familjer som har en inkomst under gränsen för försörjningsstöd kan man givetvis lättare hävda att de är fattiga. Å andra sidan innebär ju dagens regler för försörjningsstöd just att samhället garanterar alla en skälig levnadsnivå. Det är en del av det generösa svenska sociala skyddsnätet att ingen ska behöva vara hungrig eller vara utan bostad, kläder, TV, dator, medicin och dagstidning. I ett globalt perspektiv känns det därför väldigt märkligt att beskriva dessa familjer som fattiga, och de flesta lever dessutom med försörjningsstöd endast under en begränsad tid. Det kan för övrigt aldrig vara samhällets uppgift att garantera alla en hög inkomst som räcker till allt.

Rädda Barnens beskrivning av verkligheten, att 220.000 barn är "fattiga", är helt enkelt inte seriös, utan en grotesk överdrift. OECD räknar exempelvis på ett helt annat sätt än Rädda Barnen, och anser att Sverige har den näst lägsta barnfattigdomen i världen. Det låter som en mer rimlig beskrivning om man har den allra minsta kunskap om hur det ser ut i omvärlden.

Oavsett hur man räknar är det viktigt att vara tydlig med att målet självklart måste vara att minska antalet familjer som är beroende av försörjningsstöd. Alliansregeringen hade god framgång med detta fram till hösten 2008, men sedan kom den djupa krisen och försörjningsstöden ökade igen. Man ser också i Rädda Barnens rapport att invandrartäta områden är kraftigt överrepresenterade när det gäller "fattigdom". En fortsatt tydlig arbetslinje, bättre integration, och lägre skatter för dem med låga inkomster har avgörande betydelse för att fler ska få ett arbete och kunna leva på sin lön.



Barnen och överbudspolitiken

2011-01-24

Ibland blir jag arg och upprörd över journalisters okunnighet i vissa frågor, deras slarv och inte minst ibland missriktade iver att smutskasta politiker och kändisar. Emellanåt tycker jag också att även borgerliga tidningar skriver en hel del dumheter på sina ledarsidor. Men ibland händer det omvända. Exempelvis gäller det ofta ledarsidan i (oberoende moderata) Borås Tidning. Hela ledarredaktionen, och då inte minst tidningens politiske redaktör, Katarina Larsson, skriver ofta synnerligen orädda och tänkvärda ledare. De är inte så där tråkigt politiskt korrekta, och det är helt i min stil. Att jag inte alltid håller med dem i själva sakfrågan är en annan sak, men jag läser ledarsidan med stort intresse.

I lördags gick Katarina Larssons ord rakt in i mitt hjärta. Ledaren hade rubriken "Barnen och överbudspolitiken", och diskuterade hur framtiden ser ut för förskolan om och när föräldrarnas efterfrågan på egentid tillåts gå före barnens behov. Detta med anledning av ständiga diskussioner kring utökning av dagistid för äldre syskon, samtidigt som föräldrarna är hemma med en nyfödd, eller krav på att barnen ska få dagistid under semestern för att föräldrarna ska kunna åka till Ullared och handla i lugn och ro, eller kunna måla om huset utan störande barn. Hela artikeln går att läsa här.

Ledaren avslutas med dessa kloka ord, adresserade till alla beslutande politiker, men kanske främst till den politiska oppositionen: 30 timmars dagis för tvååringar med föräldrar som är hemma med syskon är inte välfärd. Det är missriktad överbudspolitik." Tydligare kan det inte sägas.



2010-12-02 Vem ska bestämma vad som är bäst för barnen?

I en debattartikel på Newsmill skriver Madeleine Wallin, Hyssnabo och ordförande för Riksorganisationen Haro, ett inlägg kring barns rättigheter. Bakgrunden är diskussionen kring hur FN:s Barnkonvention ska inarbetas i den svenska lagen, och diskussionen kring vad som är "barnens bästa". "Vem avgör vad som är "barnets bästa"? I ett land som Sverige, med hård statlig styrning av familjerna, varierar betydelsen av begreppet "barnens bästa" med tiden och med vad som är politiskt korrekt" skriver Madeleine Wallin.

Jag tycker det är befriande när någon vågar ifrågasätta det politiskt korrekta i att förvara små barn på en förskola 10-11 timmar per dygn. Visst är arbetslinjen och jämställdheten viktig, men frågan är hur mycket barnen får sitta emellan för att vi ska uppnå andra mål? Vilka vuxna hade accepterat den "arbetstid" som små barn ofta har idag? Förskolan har en viktig pedagogisk betydelse för att förbereda lite större barn inför skolstarten, och barn kan lära sig väldigt mycket redan i 5-6 års-åldern. Mer pedagogik i förskolan är jättebra. Men de minsta barnen är oftast på "dagis" bara för att föräldrarna ska kunna arbeta. Personalen gör säkert vad de kan för att det pedagogiska inslaget ska bli så stort som möjligt, men det är knappast huvudsyftet. Vi vet av undersökningar att många föräldrar skulle vilja vara hemma längre tid med barnen om de hade ekonomiskt möjlighet. Att öka föräldrarnas valfrihet när det gäller barnens viktiga småbarnsår är därför en mycket viktig fråga, både för föräldrar och barn. Tyvärr finns den inte riktigt på den politiska dagordningen idag. Men i vart fall jag själv har ju motionerat i frågan.



2010-11-26 Vårdnadsbidraget populärt

Statistiska Centralbyrån har redovisat siffror kring hur många som utnyttjade vårdnadsbidraget under andra halvåret 2009. Skillnaderna mellan kommunerna är stora, och det är ju inte så konstigt. Många kommuner (främst med rött styre) har fortfarande inte infört möjlighet till kommunalt vårdnadsbidrag, medan det i andra kommuner har funnits i flera år. I rapporten framkommer det att det är totalt 104 kommuner som i oktober 2010 infört kommunalt vårdnadsbidrag. 96 av dem hade infört vårdnadsbidrag före den 31 december 2009. Totalt var det drygt 3.000 barn i landet som omfattades av vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget verkar tas ut av föräldrar i ungefär samma utsträckning oavsett utbildningsnivå. 90% av vårdnadsbidraget tas ut av barnets mamma.

Kinda kommun har störst andel föräldrar som beviljats vårdnadsbidrag, hela 9,4% av barnen omfattas. Bollebygd ligger på sjunde plats i landet, och 6,3% av barnen i de aktuella åldrarna har föräldrar som fått vårdnadsbidrag beviljat. Tranemo, Mark, Svenljunga och Borås ligger mellan 3% och 4%. I Ulricehamn är reformen just införd och siffror saknas. Siffrorna för Sjuhäradskommunerna kommer från en artikel i Borås Tidning den 24 november. Att så många som upp till 9% av barnen i flera kommuner har föräldrar som beviljats vårdnadsbidrag bevisar att reformen var efterfrågad av många. Den lär vara här för att stanna.

För egen del har jag motionerat i riksdagen om att kommunerna borde få ökad frihet att besluta om ett högre vårdnadsbidrag. I dag gäller maximalt 3.000 kronor per månad, medan en barnomsorgsplats kan kosta uppemot det dubbla eller tredubbla för kommunen. Jag tycker att en kommun borde få bevilja ett vårdnadsbidrag på ett högre belopp än 3.000 kronor, dock givetvis inte högre än en skälig del av kommunens kostnad för en barnomsorgsplats. På landsbygden där det ofta är långt till förskolan kan det bli både billigare och bättre att erbjuda ett högre vårdnadsbidrag än att mycket små barn ska tvingas till mycket tidiga morgnar, långa resor och extremt långa arbetsdagar för att båda föräldrarna ska kunna arbeta. Många, även i mitt eget parti, hävdar att ett högre vårdnadsbidrag skulle hota arbetslinjen. Jag tycker inte det, det handlar trots allt bara om en mycket begränsad tid under barnens första år. Föräldrar som känner att deras barn har en trygg uppväxt kommer också att bli en bättre arbetskraft när de börjar arbeta igen efter något extra år hemma med barnen. Stressade föräldrar med extremt långa arbetsdagar, inklusive lämning och hämtning på "dagis" riskerar däremot att bli utbrända eller sjukskrivna. Det hotar arbetslinjen betydligt mer än vad ett höjt vårdnadsbidrag skulle göra.



2010-10-23 Jag tänker stå upp för vårdnadsbidraget även om KD tvekar

I går kom det förvånande beskedet från Göran Hägglund att Kristdemokraterna överväger att släppa kravet på utvidgning av vårdnadsbidraget (även om man vill att dagens vårdnadsbidrag ska få finnas kvar). Jag blev minst sagt förvånad över att KD på detta sätt skulle släppa en av sina viktigaste profilfrågor. Motivet är ännu konstigare, nämligen att man vill ompröva sin politik efter fyra raka förlustval. Att kasta bort sin kanske allra viktigaste profilfråga som har sympati i breda väljargrupper, även utanför kristdemokraterna, verkar i mitt tycke vara en mycket tveksam idé.

För egen del fortsätter jag försvara vårdnadsbidraget, tillsammans med många andra moderater, inte minst på lokalnivå i ett stort antal kommuner. Jag har aldrig upplevt att moderata väljare har några invändningar mot att moderater driver denna fråga, tvärtom upplever jag ett oerhört starkt stöd för mitt engagemang och att det även drar röster till Moderaterna. Att Moderaternas partiledning är mer tveksamma och ibland påpekar att vårdnadsbidraget hotar arbetslinjen eller är negativt för jämställdheten tar jag med jämnmod. Det handlar ju om att ett begränsat antal småbarnsföräldrar kanske är hemma något extra år med sina små barn, och under tiden släpper in en vikarie på jobbet. Jag tycker hotet mot arbetslinjen känns en smula överdrivet. Om vårdnadsbidraget kan bidra till att bara några barn med särskilda behov kan erbjudas en lugnare uppväxtmiljö än förskolan när de är små så är det en vinst för hela samhället. Samma sak om små barn på landsbygden, där föräldrarna pendlar långt till jobbet, kan slippa vistas i förskolan 10-11 timmar per dag. Vårdnadsbidraget är dessutom en rättvisefråga och bygger på att vi respekterar svenska kvinnors och mäns egen fria vilja. Det väger för mig alltid tyngre än matematiskt och politiskt korrekt jämställdhet.

Bland mina riksdagsmotioner detta år finns därför en motion som föreslår att kommunerna ska få frihet att själv avgöra vårdnadsbidragets storlek. Den kommun som vill betala ut mer än dagens 3.000 kronor per månad tycker jag borde få göra detta, så länge summan inte ligger högre än kommunens kostnad för en genomsnittlig förskoleplats. I en glesbygdskommun med flera mil till närmaste förskola kan det vara bra både för kommunen och den enskilde om man kan erbjuda ett högre vårdnadsbidrag som gör det möjligt för fler att stanna hemma lite längre tid. Hela Sverige ser faktiskt inte ut som Stockholms innerstad.

Det ska bli spännande att höra vad riksdagens kristdemokrater tycker om min motion.



2010-09-03 Fal(s)ka budskap om vem som gynnas av sänkt maxtaxa

De rödgröna partierna försöker göra stor sak av att de vill sänka maxtaxan i förskolan i stället för att ge löntagarna ett femte jobbskatteavdrag. Men de flesta barnfamiljer kommer att förlora på detta.

För det första skulle ett femte jobbskatteavdrag betyda mellan 400 och 800 kronor i lägre skatt för en familj med två normalinkomsttagare. Maxtaxan ska enligt de rödgröna sänkas med mellan 120 och 360 kronor per barn och med tre barn i förskolan blir avgiftssänkningen 720 kronor enligt de tabeller jag sett. Det betyder i så fall att man måste ha minst tre barn samtidigt i förskolan för att tjäna mer på maxtaxan än på jobbskatteavdraget.

Dessutom påstår de rödgröna felaktigt att "ensamstående mammor" särskilt skulle gynnas (är förresten ensamstående pappor mindre värda?). Men ensamstående föräldrar kommer inte alls att gynnas, i vart fall inte om de har låg inkomst, eftersom de oftast redan idag betalar lägre avgift. De kommer däremot att få vara med och betala oppositionens skattehöjningar. Många ensamstående föräldrar kommer därför att gå back!

Vinnarna på sänkt maxtaxa blir höginkomsttagare med fler än tre barn. Det stämmer inte riktigt med den bild Socialdemokraterna försöker sprida.

För övrigt finns det en ideologisk sida i detta. Ska verkligen förskolan vara i det närmaste gratis? Är det inte bättre att sänka skatten och låta människor bestämma själv hur de vill använda sina pengar?



2010-09-02 Skillnader i synen på jämställdhetspolitiken

De rödgröna föreslår att jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen ska tas bort. Alliansen vill i stället utveckla den så att bonusen om möjligt kan betalas ut direkt varje månad i stället för som nu i en klumpsumma i samband med deklarationen.

I stället för jämställdhetsbonus vill ju de rödgröna partierna tvångskvotera föräldraförsäkringen och tvinga både pappa och mamma att vara hemma så mycket som politikerna tycker är lämpligt. Fast de vågar inte lägga sitt förslag före valet eftersom de vet hur impopulärt det skulle vara. Men efter valet skulle de tre partierna med all säkerhet snabbt göra slag i saken eftersom de har ungefär samma förslag alla tre.

De rödgröna tar alltså bort Alliansens morot och ersätter den med en rödgrön piska. Tydligare kan inte skillnaden i synen på jämställdhetspolitik vara.

I dag kom förresten en rapport från Medlingsinstitutet som visar att löneskillnaderna mellan kvinnor om män har minskat inom alla sektorer på arbetsmarknaden mellan 2005 och 2009. En Alliansregering har alltså inte alls ökat löneskillnaderna mellan kvinnor och män, vilket de rödgröna ofta hävdar, utan snarare förstärkt utvecklingen mot en minskad löneskillnad.

I ljuset av detta är det intressant att de rödgröna nu vill införa extremt omfattande och kostsamma lönekartläggningar varje år även i de allra minsta företagen. Alliansen tycker det är viktigare att följa upp och åtgärda resultaten av de lönekartläggningar som görs i stället för att lägga kraften på mer byråkrati och ännu fler rapporter.



2010-08-31 Intervju i Radio Sjuhärad om min kritik mot socialtjänsten i Mark

I går blev jag uppringd av Radio Sjuhärads reporter, som hade läst mitt kritiska blogginlägg om socialtjänsten i Mark. I intervjun upprepade jag det jag skrev på bloggen häromdagen, att Socialstyrelsens kritik mot socialtjänsten är mycket allvarlig, och att man som kommuninvånare drar öronen åt sig. Att socialtjänsten i Mark vid upprepade tillfällen tagit beslut först och sedan gjort utredningen efteråt och anpassat denna efter det redan fattade beslutet är självklart inte rättssäkert, och i denna typ av extremt känsliga ärenden, omhändertagande av barn, är det givetvis särskilt allvarligt.

När jag dessutom läst uttalanden i Borås Tidning från socialutskottets ordförande (det utskott som formellt tar besluten om omhändertagande av barn) blir jag ännu mer kritisk. Ordföranden Ann Hjertén (S) säger till BT att "hon hädanefter ska läsa allt material i akterna själv och inte enbart förlita sig på tjänstemännens utredningar och summeringar". Det tycker jag är en självklarhet. Hon har som ordförande som sitt allra viktigaste uppdrag att vara extra väl insatt i de ärenden utskottet tar beslut om och om hon hanterar ärendena på detta sätt kan man ju fråga sig vad man ska ha ett politiskt socialutskott till överhuvudtaget?

Jag kan naturligtvis inte ha någon bestämd uppfattning om Socialtjänsten tagit rätt eller fel beslut i de aktuella ärenden som media uppmärksammat, och det är inte heller poängen med min kritik. Men jag har som kommuninvånare rätt att kräva att kommunens socialtjänst tar rättssäkra och väl dokumenterade beslut och att den högst ansvariga politikern åtminstone är väl insatt innan hon tar ställning i ett extremt känsligt och komplicerat ärende. Att bara gömma sig bakom tjänstemännen duger inte. Jag vet att Marks kommun just nu utreder kritiken mot sin socialtjänst så jag har inga direkta förslag om hur kommunpolitikerna just nu ska hantera frågan. Det viktigaste är att Marks kommun visar att man tar tag i frågan på ett kraftfullt sätt. Vi som bor i Marks kommun måste kunna känna oss trygga i att socialtjänsten har bra på fötter när man tar känsliga beslut, och att man handlägger ärendena på ett rättssäkert sätt, samt att ansvariga polkitiker har kontroll över vad som händer.



2010-08-26 Hård och befogad kritik mot socialtjänsten i Mark

Det senaste året har jag fått alltför många signaler om att socialtjänsten i Mark tagit vissa känsliga beslut om omhändertagande av barn som verkar dåligt underbyggda. De senaste veckorna har jag också blivit kontaktatd av flera berörda familjer och fått ta del av en mängd material som de skickat över till mig, material som Socialförvaltningen i Mark belagt med sekretess. När jag tar del av detta blir jag ännu mer fundersam till hur socialtjänsten tar sina beslut, och väldigt bedrövad för de inblandades skull.

Det gäller dels ärendet med fosterhemsbarnen som utan förvarning togs från den familj där de bott i nästan hela sitt liv för att återförenas med sina biologiska föräldrar. Men när återföreningen visade sig omöjlig omplacerades barnen sedan - till ett annat fosterhem. Detta ärende har varit väldigt omskrivet i media. Men det finns fler ärenden som verkar konstiga, även om man givetvis inte kan avgöra vad som är rätt eller fel när man ser det från sidan och inte har alla fakta. Men jag har som sagt sett en del av den skriftliga dokumentationen och den imponerar inte!

I en färsk rapport från Socialstyrelsens konsult som Borås Tidning berättar om idag står bland annat följande: "Socialtjänsten har ibland en tendens till att först besluta om åtgärder för att sedan utforma en utredning som passar in i planeringen" Med andra ord - man tar först ett beslut och sedan skriver man ihop en utredning som passar till det beslut man tidigare tagit. Att det går till på detta sätt är en skam för Marks kommun. I denna typ av ärenden, kanske de allra känsligaste som finns, omhändertagande av barn, borde man ha rätt att kräva att man gör oerhört noggranna och väl avvägda utredningar och inte förhastar sig. I akuta ärenden kan man givetvis ta interimistiska beslut i avvaktan på utredning, men i dessa fall har inte varit akuta på något sätt, och då får det helt enkelt inte gå till så här. Det handlar faktiskt om människor, barn och deras föräldrar eller fosterföräldrar. Att bolla små barn hit och dit skadar dem oerhört mycket, och kan ge barnen allvarliga men för hela livet. Att arbeta med omhändertagande av barn kräver oerhört gott omdöme, både hos tjänstemän och ansvariga politiker. Mycket talar för att det omdömet sviktat betänkligt i Mark.



2010-08-23 Höjt bostadsbidrag till ekonomiskt utsatta barnfamiljer

Finanskrisen har drabbat vissa grupper i samhället särskilt hårt. Barnfamiljer, främst ensamstående föräldrar med barn är överrepresenterade bland dem med relativt svag ekonomi. I takt med att krisen klingar av och utrymme uppstår vill regeringen stärka de ekonomiska villkoren ytterligare för barnfamiljer.

Regeringen beslutade i samband med den ekonomiska vårpropositionen den 15 april i år att höja barnbidragets flerbarnstillägg. Regeringen föreslår nu också att bostadsbidragets särskilda bidrag för barnfamiljer höjs från och med 1 januari 2012. För hushåll med 1 barn blir höjningen 350 kronor per månad, för 2 barn 425 kronor per månad och för hushåll med 3 eller flera barn blir höjningen 600 kronor per månad.

Samtliga barnfamiljer som har bostadsbidrag, ca 150 000 hushåll, får del av höjningen av bostadsbidraget. Av dessa hushåll är ca 135 000 ensamstående, dvs. de allra flesta. I huvudsak riktar sig satsningen till ensamstående föräldrar som har knappa marginaler.



2010-07-08 Obegriplig satsning på mer förskola för barn till föräldralediga

Dagens löfte från Mona Sahlin (S) om en miljardsatsning för att erbjuda 30 timmars förskoleplats även till barn till föräldralediga och arbetslösa är obegripligt. När Sahlin i sitt tal i Almedalen idag talade om att barn idag "straffas" för att föräldrarna är föräldralediga eller arbetslösa har hon fel. Redan idag har ju alla barn rätt till 15 timmars förskola varje vecka även om föräldrarna är arbetslösa eller föräldralediga! Det gör att barnen kan behålla kontakten med sina kamrater, och att föräldrarna får tid att söka jobb eller kan ägna sig åt sina mindre barn. Att dubbla rätten till tid i förskolan till 30 timmar per vecka (6 timmar per dag) är helt onödigt men väldigt dyrt. Är det verkligen den viktigaste reformen som de rödgröna kan komma på att föräldrar som är hemma ska ha rätt att ha sina barn i förskolan nästan på heltid?

Jag är övertygad om att det är fler än jag som reagerar och tycker att Socialdemokraterna är fullständigt fel ute i denna fråga. Kontrasten blir extra tydlig när man samtidigt ser Alliansens storsatsning på ökad kvalitet i skolan som också presenterades idag. Prioriteringarna är minst sagt olika!



2010-07-02 Självklart borde vårdnadsbidraget kunna höjas

Kristdemokraterna beslutade idag att gå till val på att fördubbla vårdnadsbidraget till 6.000 kronor och samtidigt göra det obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda detta till de familjer som önskar.

I den första delen kan jag bara instämma. Fast jag ser egentligen inget behov av en beloppsgräns överhuvudtaget. Så länge kommunerna inte erbjuder mer i vårdnadsbidrag än vad en barnomsorgsplats för ett 1-3 år gammalt barn kostar så borde kommunerna egentligen få bestämma summan själva. Men en fördubbling av maxbeloppet är i vart fall ett steg i rätt riktning mot en ännu något ökad rättvisa. Det fina med vårdnadsbidraget är att det är en av få reformer som inte kostar något. Tvärtom är både familjerna och samhället vinnare. Staten får inga kostnader och kommunerna får lägre kostnad per barn än vad en barnomsorgsplats kostar. Vårdnadsbidraget sparar pengar, så egentligen är det väl bara den politiska viljan som avgör om kristdemokraternas förslag ska kunna genomföras. Jag är tveksam, det finns tyvärr starka röster inom Allianspartierna som ifrågasätter vårdnadsbidraget både ur jämställdhetssynpunkt och för att det "strider mot arbetslinjen". Jag tycker då att man missar en viktig sak - barnen. Barn är olika och om föräldrarna får möjlighet att stanna hemma lite längre tid med barn som behöver mer lugn och ro kan vinsterna för samhället bli oerhört stora.

Att däremot lagstifta om en plikt för alla kommuner att införa vårdnadsbidrag känns lite mer tveksamt. Visst är det orättvist att olika regler råder i olika kommuner. Men så är det inom många områden - kvalitén på skolan och äldreomsorgen, taxor och avgifter och skattenivå för att nämna något. Om man inte är nöjd med villkoren i en kommun kan man antingen välja att bosätta sig någon annanstans, eller agera politiskt för att byta ut gamla sura socialister mot allianspolitiker som är för valfrihet. Jag föredrar att låta kommunpolitikerna ta eget ansvar gentemot sina egna väljare. Men för all del, jag skulle väl inte protestera alltför högljutt om ett lagförslag om vårdnadsbidrag i alla kommuner skulle presenteras av Alliansen efter valet. I grunden borde alla barnfamiljer erbjudas denna möjlighet av rena rättviseskäl.

Jag är glad att Kristdemokraterna vårdar frågan om vårdnadsbidraget, och de vet att de har ett starkt stöd från många väljare och politiker inom Alliansen, och då inte minst inom Moderaterna där vi är många som vill öka familjernas valfrihet ytterligare. Tyvärr har Miljöpartiet numera officiellt övergivit stödet till vårdnadsbidraget, men på lokalplanet finns det många miljöpartister som också är fortsatt positiva.



2010-04-25 Gästtalare på Haros riksstämma i Hyssna



I går var jag inbjuden som gästtalare på organisationen Haros riksstämma, som i år hölls i Kvarnen i Hyssna. Ordföranden, Madeleine Wallin, bor själv i Hyssna, och flera av dem som ingår i Haros styrelse är bosatta i Marks kommun. Haro arbetar främst för ökad frihet för familjerna att själva få bestämma hur barnomsorgen ska ordnas, och de har varit mycket pådrivande när det gäller såväl vårdnadsbidrag som barnomsorgspeng, såväl i den lokala debatten i Marks kommun som på riksnivå. Haro är numera även representerade i regeringens jämställdhetsråd, och representanter från Haro har talat i både EU och FN!

I mitt anförande berättade jag först om alla turer kring vårdnadsbidraget i Mark, och hur vi under åren 2002-2006 flyttade fram kommunens positioner i fråga, först genom att öppna upp för möjligheten att få ersättning även för egna barn i familjedaghem, därefter genom att som första kommun utanför Storstockholm införa Nackamodellen som gjorde det möjligt att starta familjedaghem endast för sina egna barn. Efter Alliansregeringens beslut att ge kommunerna rätt att införa kommunalt vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008 infördes detta i stort sett omedelbart i Mark. De fyra borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet och Markbygdspartiet drev igenom detta, i strid med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, och tvingade dessa att införa kommunalt vårdnadsbidrag mot sin vilja. Detta väckte viss munterhet på Haros stämma.

Efter mitt anförande blev det en del angelägna diskussioner om avvägningen mellan samhällets och föräldrarnas ansvar för att fostra sina barn, konflikten mellan jämställdhet och föräldrarnas valfrihet, och även motsättningen mellan behovet av arbetskraft och möjligheten för föräldrar att kunna vara hemma lite längre tid med sina barn när de är små. Haro-medlemmarna menade att omsorgen om de egna barnen är ett av de viktigaste arbeten man kan ha under sitt liv, och av mycket stor betydelse för samhället. Det är väldigt svårt att påstå att de har fel.



2010-03-01 Samtal i barnomsorgen

I dag har jag varit på mitt andra återbesök i Moderaternas stora besöksprojekt "Välkommen till verkligheten". Denna gång träffade jag på nytt personal på Snickaregårdens förskola i Kinna, som jag besökte i december 2008. I dag hade jag med mig en rapport om resultatet av Moderaternas besök på 445 olika enheter inom barnomsorgen runt om i Sverige. Vi har tillsammans träffat 1.454 anställda inom barnomsorg och förskola, och det är många viktiga synpunkter som kommit fram. Återbesöket idag var precis lika givande som det första besöket, och man blir väldigt väl emottagen när man kommer på besök på detta sätt. I kväll ska jag träffa mina moderata kommunpolitiska vänner i Mark och diskutera kommunala valfrågor, och det kommer säkert att finns med en del som rör just förskolan.



2009-11-19 Svenska föräldrar vill bestämma själv

En majoritet av svenskarna vill att föräldrarna själva även i fortsättningen själva ska få bestämma hur föräldrapenningen ska delas upp, visar en mätning från Demoskop. Bara 11 procent av de tillfrågade vill kvotera, medan 84 procent vill låta föräldrarna avgöra. Allra störst är motståndet mot kvotering faktiskt bland dem som själva är i barnafödande ålder, och det är ingen skillnad mellan män och kvinnor.

Undersökningen är en tydlig signal till alla kvoteringsivrare i olika partier om att man går i otakt med svenska folket. För egen del känner jag ett starkt stöd för min kategoriska linje att aldrig i något enda sammanhang vara för kvotering. Svenska folket tycker som jag.



2009-09-11 Bodström (S) sitter återigen på flera stolar samtidigt

Förra justitieministern Thomas Bodström (S) har som media berättat accepterat uppdraget som styrelseledamot i den privata friskolekoncernen Pysslingen. Detta har nu väckt ont blod hos hans partikolleger, vilket är begripligt. Bodström representerar ju ett parti som vill motarbeta friskolors rätt att verka och gå med vinst. Och den märkliga diskussionen om SSU:s ansökan om att få starta egen friskola i Borås visar att motståndet mot friskolor inte bara finns i riksdagen utan frodas även bland lokala socialdemokrater, exempelvis i Borås och Mark.

Pysslingen Förskolor och Skolor AB är ett företag som växer snabbt. De senaste åren har försäljningen ökat med drygt 15 procent om året. 2008 omsatte bolaget 829 miljoner kronor och gjorde en vinst på drygt 26 miljoner (källa: Politikerbloggen). Thomas Bodström, som tydligen haft sina egna barn på Pysslingen-förskolor, ska nu som styrelseledamot verka för att Pysslingens ägare, ett danskt riskkapitalbolag, ska öka sina vinster på verksamheten så mycket som möjligt. Samtidigt ska han sitta i riksdagen och motarbeta friskolor. Tala om att sitta på flera stolar samtidigt! Fast det är å andra sidan Bodsröm van vid. Som advokat och samtidigt ordförande för riksdagens justitieutskott är han först med och beslutar om lagar och kan sedan tjäna pengar på att försöka hitta kryphål i samma lagar som advokat.

Lite spännande är det för övrigt att Vänsterpartiet häromdagen krävde ett förbud mot att ta ut vinster i privata skolor och förskolor. Bodströms styrelseuppdrag blir därmed ännu en spännande ingrediens i den rödgröna soppan.



2009-07-20 Gemensam vårdnad bör vara det normala efter en separation

Två av mina riksdagskolleger, Anti Avsan (M) och Inger René (M) hade häromdagen en mycket bra debattartikel på DN Debatt där man efterlyste en ändring av reglerna vid vårdnadstvister. I dagens system används alltför ofta barnen som tillhyggen i processerna, och det kan tyvärr löna sig att smutskasta den andre föräldern för att själv kunna få ensam vårdnad om barnen.

"Nuvarande rättsordning förvärrar konflikten mellan föräldrarna. Kvalificerad medling bör erbjudas föräldrar i ett tidigare skede som ett alternativ till en påfrestande process i domstolen. Processreglerna bör utformas så att rättegången fokuserar mer på barnens bästa och mindre på vem som är bra och vem som är dålig förälder. Gemensam vårdnad bör återfå en starkare ställning som huvudregel när föräldrarna tvistar i samband med en separation." skriver Avsan och René i sin artikel, och jag kan bara hålla med. Jag har själv mött detta problem under min tid som jurist på bank, och Anti Avsan är domare till yrket och har efter vad han berättat sett dessa problem i domstolen många gånger. I vår tidigare moderata arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor, där både jag själv och Anti Avsan ingick, var denna fråga också med i diskussionerna, och gruppen föreslog en förändring. Jag har också själv tidigare undertecknat en riksdagsmotion som föreslår nya vårdnadsregler.

Det normala borde självklart vara delad vårdnad. Det måste normalt sett vara det bästa för barnen. Barn behöver båda sina föräldrar! Att det sedan givetvis måste finnas undantag är en annan sak. Det finns fall när den ene föräldern begått övergrepp eller brott mot sina barn eller på annat sätt visat sig olämplig som vårdnadshavare, och då är gemensam vårdnad knappast ett alternativ.



2009-04-22 Mer makt och valfrihet för familjerna

För en liten stund sedan röstade riksdagen ja till att införa barnomsorgspeng från den 1 juli 2009. Det innebär att kommunens pengar för förskolan följer barnet, oavsett vilken förskola föräldrarna önskar använda, kommunal eller fristående. Enda undantaget blir om förskolan tar ut oskäliga avgifter "eller om verksamheten på annat sätt medför påtagliga negativa följder för kommunens motsvarande verksamhet". Det sista är enligt min mening en något olycklig gummiparagraf som finns kvar sedan 2006. Den kommer nog tyvärr att tolkas lite olika beroende på kommunernas politiska majoritet och hur man ser på det här med valfrihet och alternativ.

Samtidigt avskaffas tillståndskravet från Skolverket för fristående förskolor och fritidshem. I stället skall kommunerna vara skyldiga att godkänna all verksamhet som uppfyller de krav på kvalitet och säkerhet som ställs på motsvarande offentlig verksamhet. Det är sedan upp till föräldrarna att välja vilken verksamhet man vill utnyttja.

Lagen blir nu också tydlig med att även familjedaghem skall beviljas tillstånd och få del av barnomsorgspengen, och man får också rätt till ersättning för egna barn om man tar emot lika många barn utifrån i sitt familjedaghem.

Riksdagen tog också beslut om att kommunerna skall erbjuda avgiftsfri förskola minst tre timmar per dag för alla barn från tre års ålder. Reformen gäller från den 1 juli 2010 för att ge kommunerna framförhållning, och regeringen tillför samtidigt pengar till detta som skall täcka hela kommunernas kostnad. Beloppet har diskuterats fram i samförstånd med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och innebär alltså att kommunerna inte kommer att drabbas av några extra kostnader på grund av reformen.

Dagens beslut om barnomsorgspeng och förskola från tre års ålder innebär att ytterligare två av Alliansens vallöften nu införs. Ännu lite mer av makten flyttas från politikerna till den enskilde föräldern och familjen. Det känns utmärkt!



2009-03-21 VAB-intyg?

Media rapporterar att kravet på frånvarointyg i samband med uttag av ersättning för vård av barn hittills inte verkar ha förändrat frånvaron alls. Oppositionen hugger givetvis snabbt och kräver att intygskravet skall avskaffas - trots att det bara funnits sedan den 1 juli 2008. Och media uttrycker saken som att "VAB-intyget blev ett fiasko".

Jag tycker reaktionen är lite märklig. Man glömmer ju helt bort själva bakgrunden till intygskravet. Det var Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering, IFAU, som visade i en forskningsrapport att det förekom ett fusk med tillfällig föräldrapenning på mellan 200 och 650 miljoner kronor per år, vilket jag berättade om på bloggen den 18/2 och 22/2 2008. Den regering som fick dessa siffror på bordet och inte ens funderade över problemet skulle helt enkelt inte göra sitt jobb! För övrigt är det ingen som lagt någon möda på att analysera frånvaron närmare, eller titta på hur barngruppernas sammansättning förändrats över åren. Under åren 1999-2007 har antalet uttagna VAB-dagar varierat mellan 4,4 och 5 miljoner dagar per år utan att några regler har förändrats. Det är alltså att göra det lite enkelt för sig att bara titta på antalet uttagna dagar per barn och säga att intygskravet inte haft någon betydelse.

Att lämna in ett intyg som styrker frånvaro känns inte särskilt "kränkande" för föräldrarna (som oppositionen gärna hävdar). I alla ärenden som rör uttag av ersättningar ur socialförsäkringarna krävs normalt någon form av intyg som styrker rätt till ersättning eller som styrker frånvaro från jobbet. Förra regeringen lade till exempel över ansvaret för korttidsfrånvaro på arbetsgivarna just för att minska fusket med detta. Att man måste visa att barnen varit borta från förskolan för att få ut ersättning från skattebetalarnas pengar tycker jag är ett mycket rimligt krav.

Försäkringskassan har regeringens uppdrag att utvärdera intygskravet efter ett år, och denna utvärdering bör ju vara klar någon gång till hösten. Om det då skulle visa sig att det inte blivit någon förändring alls i frånvaron så måste man givetvis ställa sig frågan om IFAU:s uppgifter var korrekta, samt fundera på om man skall förändra reglerna - antingen slopa intygskravet eller förändra det - eller kanske låta det gå ytterligare något år för att se om det ger effekt på sikt? Samtidigt tycker jag man skulle överväga en enklare hantering av intygen - kanske elektroniskt där förskolan mailar över uppgiften direkt till Försäkringskassan? Eftersom förskolor redan för närvarostatistik varje morgon så skulle ju ett mail till Försäkringskassan som styrker dagens frånvaro knappast behöva skapa något större merarbete.

Oavsett kommande utvärdering - en sak är klar. De skattemedel vi har skall användas till rätt saker. Inte minst i de tider som vi lever i nu är det viktigt att värna om skattebetalarnas pengar. Att som regering bara blunda för ett problem med misstänkt omfattande överutnyttjande av sociala förmåner vore ett politiskt tjänstefel.



2009-03-17 Kvinnofälla?

Hillevi Engström, min partikollega och dessutom ordförande i mitt eget utskott, arbetsmarknadsutskottet, har utsetts till ny moderat talesperson i jämställdhetsfrågor. Hillevi kommer förhoppningsvis att kunna föra dessa frågor framåt på ett balanserat sätt, som visar att moderaterna står för andra värderingar än socialisternas patentlösning - kvotering i alla lägen.

Jag har däremot svårt att dela den åsikt Hillevi Engström (m) för fram i SvD idag (med reservation för att allt som står i tidningen inte alltid är rätt citerat...), där hon säger att vårdnadsbidraget riskerar att bli en kvinnofälla, och att papporna därför behöver någon sorts "belöning" för att ta del av vårdnadsbidraget. Visst kan jag hålla med om att det är synd att inte fler pappor tar vara på chansen både att vara föräldraledig och använda vårdnadsbidraget. Att vara hemma en period med sina små barn är ett tillfälle i livet som det är synd att inte ta tillvara. Men i min värld kan det aldrig vara ett problem att vuxna myndiga kvinnor frivilligt gör egna val, även om detta innebär att man gör det politiskt icke korrekta valet att vara hemma lite längre tid med sina barn i stället för att göra karriär. Dessa mammor är givetvis fullt kapabla att göra egna val utan politiska pekpinnar. För övrigt vore det givetvis djupt orättvist att betala ut extra belöning till pappor som tar ut vårdnadsbidrag. Däremot skulle jag gärna se att vårdnadsbidraget höjdes när statens ekonomi tillåter detta. Det skulle vara en bra reform som samhället totalt sett skulle tjäna på.

Jag kommer med all kraft att fortsätta motarbeta all form av politisk klåfingrighet när det gäller familjelivet, oavsett om klåfingrigheten kommer inifrån mitt eget parti eller från andra. Som tur är finns det också en stark majoritet inom moderaterna för den frihetslinje jag själv försvarar.



2009-02-12 Svårare att skuldsätta barn

En av mina riksdagsmotioner från i höstas handlar om skuldsättning av barn. Jag föreslog att det inte längre skulle vara möjligt för föräldrar att skuldsätta sina barn genom att inte betala deras vårdavgifter på sjukhus. Jag kan konstatera att jag inte var ensam om att motionera i denna fråga - det finns ytterligare två motioner med samma tanke, en från en fp-ledamot och en från en s-ledamot.

Civilutskottet skriver i sitt betänkande till riksdagen att en arbetsgrupp med Datainspektionen, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten och Svensk Inkasso mfl anser att tandvård och sjukvård faller under föräldrarnas vårdplikt, och att det därför inte bör vara möjligt att kräva barnen för obetalda räkningar - det är föräldrarna som är betalnings- skyldiga. Detta har man också framfört till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Datainspektionen uppger dessutom att det på senare tid blivit allt färre barn som krävs på sådana avgifter. Civilutskottet skriver att man "utgår från att barn i framtiden inte kommer att debiteras för vårdavgifter", och menar att våra motioner därmed är tillgodosedda.

Jag tänker följa utvecklingen, men tycker att det som sägs i betänkandet låter rimligt.

En liten anmärkning till slut. Riksdagen avslog samtidigt en motion från Miljöpartiet om att låta utreda möjligheten att låta barn ha fler än två vårdnadshavare (!). Likaså avslogs en motion från Vänsterpartiet om att orden "mor och far" skulle ersättas "med det könsneutrala begreppet förälder". Någon som undrar varför vi behöver så många voteringar?



2009-02-10 Barnfattigdomen i Sverige

I mitt postfack hittade jag idag Rädda barnens nya rapport om barnfattigdomen i Sverige, enligt den senaste mätningen som gjordes 2006. Då var det 11,9% av de svenska barnen som levde i fattigdom enligt Rädda Barnens sätt att räkna. Visst förstår jag att alla sådana här mått är relativa. Rädda Barnen jämför med genomsnittliga inkomster i landet, och de som ligger en viss nivå under dessa, eller lever på socialbidrag räknas som fattiga.

Visst finns det svenska barn som lever under förhållanden som är bedrövliga, och då inte bara ekonomiskt. Barn till missbrukare, barn som göms undan myndigheterna av sina föräldrar, barn som lever under hot eller som drabbas av våld. Barn väljer ju inte sina föräldrar.

Men ändå - tänk vad vår rundvandring i Bombays slumkvarter gav perspektiv. Inte minst på det här med ekonomisk fattigdom.






2009-01-24 Moderaterna föreslår inte könskvoterad föräldrapenning!

Jag sitter med i moderaternas interna arbetsgrupp "Lika möjligheter". Vi har under hela hösten 2008 fram till nu arbetat med att ta fram moderata förslag för att nå målet att kvinnor och män skall ha lika möjligheter i livet. Alla vet att det finns skillnader idag, exempelvis när det gäller uttag av föräldraledighet, osakliga löneskillnader, enkönade arbetsplatser och mycket annat. Mycket av den interna moderata diskussionen har handlat om att dra gränsen för vilka skillnader mellan könen som egentligen spelar roll och där politikerna bör lägga sig i, och vilka skillnader som är oviktiga eller spelar mindre roll och där politikerna helt bör hålla fingrarna borta. Diskussionerna har också handlat om att ställa människors egen rätt att välja sina liv mot politikernas intresse av att påverka människor att välja ett "politiskt korrekt" handlande. De flesta som känner mig vet att jag i de flesta frågor föredrar att låta människor bestämma själva över sina egna liv.

Moderaterna är idag ett stort parti, och inom moderaterna finns kraftigt varierande åsikter i dessa frågor. Vissa personer i vår arbetsgrupp har ibland kommit med idéer och inspel som jag närmast anser vara socialistiska, bland annat om olika former av kvotering av föräldrapenningen och könskvotering till börsbolagens styrelser. Under diskussionerna har arbetsgruppen däremot föredragit att välja andra vägar än kvotering. För egen del har jag vägrat att acceptera alla typer av förslag om utökad könskvotering av föräldraförsäkringen, könskvotering till bolagsstyrelser, universitetsplatser eller något annat. För mig är könskvotering (liksom all annan kvotering) socialism, och dessutom motverkar kvotering oftast sitt syfte. Jag kommer med kraft att motarbeta kvoteringsförslag varifrån de än kommer. Socialistiska förslag blir självklart inte bättre bara för att de presenteras av moderater.

Arbetsgruppens slutrapport presenteras nästa fredag. Den kommer att innehålla en väldig massa bakgrundstext som egentligen bara redovisar de diskussioner som förts i olika delarbetsgrupper samt fakta och tankar som framkommit vid olika seminarier eller som diskuteras i den allmänna samhällsdebatten. Vi vill i materialet behandla och diskutera alla frågor inom detta politikområde. Det intressanta i rapporten är den lista över konkreta förslag som vi enats om i arbetsgruppen, ibland efter vissa kompromisser. Det är dessa tydliga förslag som så småningom kommer att presenteras för moderaternas beslutande partistämma. Det är viktigt att veta att det inte på denna lista finns något som helst förslag från gruppen om könskvotering inom något område! Däremot finns det alltså i den stora textmassan sådana diskussioner, med argument för och emot, men det är som sagt bara diskussioner och redovisning av inspel från olika personer i gruppen och tankar från olika seminarier som gruppen arrangerat, och det är inga texter som vi tillsammans enats om. Medias diskussioner om kvoterad föräldrapenning bygger på att man betraktar denna stora bakomliggande textmassa som konkreta förslag från gruppen - men så är det alltså inte! Vad gäller föräldraförsäkringen är jag glad att även moderaternas partisekreterare Per Schlingmann förespråkar familjens frihet att själv fördela föräldrapenningen, och att morötter som jämställdhetsbonus är en bättre väg att gå. Han delar således åsikten från den majoritet i arbetsgruppen där jag själv ingår. För egen del är jag väldigt nöjd med att ha kunnat påverka arbetsgruppen i den riktning jag själv tycker är vettig.

En sak har jag lärt mig under arbetet i gruppen, och det är att jämställdhetsfrågor alltför ofta fortfarande diskuteras med socialisternas värderingar som mall. Tyvärr faller även vissa borgerliga politiker, även moderater, in i detta emellanåt. Det är mycket olyckligt, och jag hoppas att den långa lista av kreativa och nytänkande förslag som vår moderata arbetsgrupp presenterar skall visa att det faktiskt finns andra och betydligt bättre vägar att uppnå det arbetsgruppen vill - nämligen lika möjligheter för kvinnor och män!



2008-10-16 Äntligen verkar det bli vårdnadsbidrag även i Mark

Borås kommun införde rätt till vårdnadsbidrag från den 1 oktober i år. I Marks kommun har reformen fördröjts genom åtrerremisser och politiska turer, men i måndags fattade kommunstyrelsen beslut om att införa vårdnadsbidrag 2009. Endast ett formellt beslut i kommunfullmäktige återstår, men det lär gå igenom eftersom kommunstyrelsen var enig. (s) och (v) som egentligen är emot vårdnadsbidraget accepterar det principbeslut som kommunfullmäktige fattade redan i november förra året. Tyvärr blev det ett års försening, men bättre sent än aldrig.

Vårdnadsbidrag är en av de frågor som jag engagerat mig i extra mycket under mina år i kommunpolitiken. Det kändes utmärkt att rösta för denna möjlighet i riksdagen, och minst lika bra att mina Alliansvänner i Mark ser till att reformen också genomförs!

Grattis Mark!



2008-08-31 Kvotering av föräldraförsäkringen?

En socialdemokratisk arbetsgrupp föreslår en tvångsdelning av föräldraförsäkringen av jämställdhetsskäl. Detta förvånar nog inte så många, det ligger ju helt i linje med socialdemokraternas förmyndarmentalitet och bristen på tilltro till enskilda människors egen förmåga att fatta egna beslut. Mer förvånande är väl att dessa tankar även finns hos vissa politiker på den borgerliga sidan, till och med hos en och annan moderat.

Jag är ju engagerad i den moderata riksdagsgruppens arbetsgrupp för "Lika möjligheter", dvs att män och kvinnor skall ha samma chanser att välja att forma sina liv som man vill. För mig handlar detta arbete om att ta bort hinder från samhällets sida för att göra dessa fria val - inte att komma med pekpinnar och tvångsregler för att tvinga människor att göra de val som anses politiskt korrekta. För mig är det en oerhört stor skillnad!

Jag träffar inte många människor som vill ha mer av tvång och pekpinnar, tvärtom vill man få bestämma mer själv. Jag kommer att fortsätta att med kraft motsätta mig alla förslag om könskvoteringar och tvångsfördelning av föräldraledighet - oavsett varifrån förslagen kommer. Min tro är också att den moderata arbetsgruppen kommer att presentera betydligt mer intelligenta förslag än så.



2008-08-21 Grattis Borås!
Uppdaterad

"Bäva månde mammorna i Borås. Det är dags för dem att ta farväl från karriär och egen lön. Disktrasa och blöja ska hädanefter bli deras lott i livet. Förvisade till familjens trånga fängelse ska de sitta och skaka könsmaktsordningens strukturella galler alltmedan deras små barn tvingas växa upp i den pedagogiskt undermåliga miljö som varje hem i grunden är.

Okej, okej, det är överdrivet – men socialdemokraterna tar faktiskt i rätt rejält när de beskriver konsekvenserna av att fullmäktige i kväll förväntas säga ja till vårdnadsbidraget."


Citatet är från Borås Tidningsledarsida idag där Katarina Larsson skriver med anledning av att Borås kommunfullmäktige idag kommer att fatta beslut om att införa vårdnadsbidrag från och med den första oktober, dvs ungefär samtidigt som vårdnadsbidraget i grannkommunen Mark skulle kunnat vara igång om inte kommunens socialdemokrater fortsatt att sabotera och motarbeta kommunfullmäktiges beslut på alla politiska nivåer. Med det oklara majoritetsläget i Mark kan (s) tyvärr förhala genomförandet av vårdnadsbidraget en tid, trots att kommunfullmäktige både beslutat att reformen skall genomföras och även satt av pengar till detta.

Den politiska debatten om vårdnadsbidrag i Borås är lika surrealistisk som alla de debatter jag själv upplevt i Mark genom åren. Å ena sidan påstår socialdemokraterna att ingen kommer att vara intresserad eftersom vårdnadsbidraget är för lågt. Trots detta påstår (s) att vårdnadsbidraget kommer att kosta så mycket så att förskolan utarmas. Inte helt begriplig logik för att utrtrycka sig försiktigt.

Lena Palmén, (s)-kommunalråd i Borås säger i BT idag att man egentligen borde begrära återremiss på förslaget eftersom ingen vet vad det kommer att kosta. I en debattartikel på en annan sida idag påstår hon att reformen kommer att kosta 35 miljoner. Hur kan hon veta det om ingen vet vad det kommer att kosta? Palmén sa också i BT i veckan att ”man ger sig på mammorna” (!). Minst sagt märklig logik att en helt frivillig ersättning skulle vara ett angrepp mot den som har rätt att få del av den...

I en kommun som Borås (eller Mark) med befolkningstillväxt och välfyllda förskolor är det givetvis så att om ett antal små barn är hemma lite längre tid i stället för att börja förskolan, och vårdnadsbidraget samtidigt kostar betydligt mindre för kommunen än en förskoleplats så kommer reformen i längden inte att medföra några dramatiska kostnader. Snarare kan kommunen skapa lite mindre barngrupper och högre personaltäthet, särskilt i grupper med de minsta barnen, utan att det behöver kosta något extra. Vårdnadsbidraget är därför till fördel även för de barn som visats i förskolan. Den eventuella kostnad som kan uppstå är att föräldrar som idag inte utnyttjar barnomsorgen äntligen får rätt till vårdnadsbidrag i stället. Men det är väl i så fall inte mer än rätt? I Mark har man satt av pengar för denna effekt, och i Borås kommer man att göra detta inför 2009 när man ser hur stor intresset varit under de sista månaderna i år.

Det finns inga sakliga argument mot vårdnadsbidraget. Det handlar bara om ideologiskt motstånd från (s) och (v) mot att människor plötligt tillåts göra egna val i stället för att automatiskt följa politikernas pekpinnar om politiskt korrekt beteende. I riksdagen röstade tyvärr miljöpartiet mot vårdnadsbidraget. I Borås och Mark är miljöpartisterna som vanligt mycket klokare än så, och stödjer reformen, aktivt eller passivt.



2008-05-21 Applåder i riksdagen efter JA till vårdnadsbidraget


Pressmeddelande 2008-05-21

Riksdagsledamot Jan Ericson (m)
Telefon 073-9558919


Applåder i riksdagen efter JA till vårdnadsbidraget

För en liten stund sedan röstade jag JA till en av Sveriges viktigaste valfrihets- och rättvisereformer under denna mandatperiod. Det handlar givetvis om den nya lag som ger de svenska kommunerna rätt att införa kommunalt vårdnadsbidrag.

Efter omröstningen i riksdagen som gav klartecken för den nya lagen utbröt en spontan applåd bland kammarens ledamöter. Beslutet är lika efterlängtat av oss som av många svenska småbarnsfamiljer.

Dagens omröstning följde efter gårdagskvällens långa debatt om vårdnadsbidraget som pågick i över tre timmar. Mitt eget anförande i debatten går att läsa på min hemsida, www.ericsoniubbhult.se

Jag gläds med de föräldrar i Sjuhärad som snart får större möjlighet att välja den barnomsorg som passar deras egna ett- och tvååringar. Vårdnadsbidraget är mycket flexibelt och ger kommunerna möjlighet att utforma det på det sätt som passar kommunens invånare bäst, och stor frihet för den enskilde när det gäller hur bidraget kan kombineras med arbete och olika former av barnomsorg på deltid. Vårdnadsbidraget ger fler föräldrar möjlighet till en mjukare övergång mellan föräldraledighet och arbetsliv. Det är bra för både föräldrar och barn.




2008-05-20 Maratondebatt om vårdnadsbidraget

Socialförsäkringsutskottet har just avslutat en över tre timmar lång debatt om lagförslaget att göra det möjligt för kommunerna att införa kommunalt vårdnadsbidrag. Egentligen skiljde sig inte debatten nämnvärt från de vilda debatterna om vårdnadsbidraget genom åren i kommunfullmäktige i Mark. Tongångarna var hätska från motståndarna och det fanns knappast någon gräns för allt elände som kommer att följa när vårdnadsbidraget införs. Och samtidigt som oppositionen säger att ingen kommer att vilja utnyttja vårdnadsbidraget eftersom ersättningen är så låg så hävdar man att kostnaden att bli oerhöert hög för kommunerna och utarma den kommunala barnomsorgen. Den usla logiken i dessa resonemang påpekades flera gånger i debatten.

Själv höll jag ett av mina längsta anföranden i riksdagen, eftersom vårdnadsbidraget är en av mina politiska profilfrågor. Det blev mycket koppling till egna erfarnheter av vårdnadsbidraget på 1990-talet, och personliga erfarenheter av olika typer av barnomsorg, men också en berättelse om hur vårdnadsbidraget engagerat genom åren hemma i Mark, och hur kommunerna i Sjuhärad arbetar för att genomföra reformen. En sak jag också påpekade i debatten var vilka oerhört låga tankar som oppositionen har om svenska föräldrars, och då särskilt kvinnornas, förmåga att fatta egna beslut och avgöra vad som är bäst för dem. Jag sa rent ut i debatten att för oppositionen handlar det om makt - socialisterna vill bestämma över svenska familjer och den som inte lyder och inrättar sig efter den politiskt korrekta lösningen skall straffas och gå miste om samhällets stöd. Hela mitt anförande kan du läsa här.

Vad kostar då reformen? I dag är det 11% av alla barn i landet i åldern 1-3 år som inte är i förskola. Om föräldrarna till alla dessa barn utnyttjar vårdnadsbidraget blir kostnaden knappt 600 miljoner som skall spridas ut över de svenska kommunerna. Om fler än de 11% utnyttjar vårdnadsbidraget kommer den totala kostnaden att sjunka, eftersom vårdnadsbidraget är betydligt billigare för samhället än en dagisplats.

Alla regler och fakta om reformen om vårdnadsbidrag och om jämställdhetsbonusen (som också debatteras ikväll) hittar du på regeringens hemsida.



2008-03-27 Man får laga mat lokalt och engagera barn och gamla!

I höstas lämnade jag in en motion, 2007/08:Mj268, med följande lydelse:

"Många äldreboenden runt om i landet tvingas idag att sluta med tillagning av mat på grund av skärpta regler för livsmedelshygien och miljö. Detta gör att en av de få ljuspunkter under dagen försvinner för många äldre och dementa som kanske inte har så lång tid kvar att leva. I stället för att aktivt få vara med och laga sin egen mat eller känna dofterna av matlagningen tvingas man äta mat som tillagats i storkök och sedan fraktats med bil ut till varje äldreboende. De fina kompletta kök som finns på många håll blir samtidigt stående oanvända. Samma problem finns på många förskolor och skolor, där man antingen måste göra kostnadskrävande ombyggnader eller helt sluta laga mat på plats. Barnen går då miste om en viktig pedagogisk verksamhet och oanvända kök medför en onödig kapitalförstöring. Till detta kommer en mängd onödiga transporter. Lagstiftningen måste förändras så att det blir möjligt att fortsätta laga mat på plats till barn och gamla. Miljö- och livsmedelslagstiftning måste ställas i proportion till andra viktiga värden i samhället!

Miljö- och jordbruksutskottet har kartlagt rättsläget noga, och konstaterar i sitt betänkande att dagens regelverk ofta övertolkas ute i kommunerna Så här skriver man:

"I fråga om livsmedelshantering i vissa institutioner, som t.ex. skolor och äldreboenden, har den harmoniserade livsmedelslagstiftning som gäller sedan 2006 inte längre det utrymme för det generella undantag som fanns tidigare gällande förskolor och äldreboenden under en viss storlek. Det krävs emellertid inte att t.ex. förskolor måste bygga om sina kök till motsvarande restaurangkök för att leva upp till lagkraven. Utskottet har erfarit att det i många fall är fullt möjligt att godkänna en livsmedelslokal om potentiella faror tas om hand genom en korrekt hantering. Det kan t.ex. handla om tidsmässig separering av olika verksamheter, dvs. att man exempelvis skalar rotfrukterna innan man börjar bereda animaliska livsmedel och att disken hanteras efter att matlagningen är avslutad. Många potentiella faror kan hanteras med hjälp av ett relevant egenkontrollprogram.

Frågan om lokal och småskalig livsmedelshantering har uppmärksammats av regeringen. Livsmedelsverket har den 15 februari 2007 redovisat hur matlagning vid förskolor och äldreboenden kan ske med beaktande av gällande lagstiftning. Syftet med vägledningen Offentlig kontroll av mindre förskolor, fritidshem och särskilda boenden m.m. (2007-02-14) är att underlätta för kontrollmyndigheterna och deras personal att bedöma hur företagare uppfyller relevanta krav i förordning (EG) 852/2004 om livsmedelshygien vid sådana skolor och institutioner som före 2006 var undantagna från kraven i livsmedelslagstiftningen. Verksamheterna vid sådana institutioner skiljer sig också från andra storhushåll på så sätt att det förekommer matlagning i pedagogiskt syfte där barn, äldre eller funktionshindrade deltar samt att utrymmen där livsmedelshantering sker ofta är begränsade. Vägledningen tar upp vissa frågeställningar kring barns och boendes deltagande i matlagningen. Enligt Livsmedelsverket hindrar lagstiftningen inte barn att delta i matlagning i pedagogiskt syfte på förskolor, fritidshem och mindre skolor. Bestämmelserna innebär att den som är ansvarig för verksamheten också ansvarar för att den mat som serveras är säker. Med rätt förberedelser och bra rutiner är det fullt möjligt att kombinera barns medverkan i pedagogisk matlagning med hög matsäkerhet.

Utskottet anser att det är av största vikt att det finns fortsatt möjlighet till lokal tillagning och servering av livsmedel, t.ex. vid förskolor, skolor, äldreboenden och vid ideella föreningars sammankomster. Utskottet utgår ifrån att de ideella föreningarna, såsom idrottsföreningar, samfund etc., enkelt bör kunna bedriva verksamhet med inslag av mat- eller kaffeservering. Enligt gällande lagstiftning finns möjligheter att tillåta småskalig hantering av livsmedel. Utskottet utgår vidare ifrån att riktlinjer som tillåter sådan småskalig hantering av livsmedel tydliggörs och vid behov utvecklas. Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att motionerna MJ268 (m) och MJ368 (m) lämnas utan vidare åtgärd i den mån de inte kan anses tillgodosedda.


Det är nu viktigt att lokala politiker som arbetar lokalt med livsmedelstillsyn, skolfrågor och äldreomsorg mm ser till att lokala tjänstemän inte övertolkar regelverket och kräver onödiga ombyggnader eller begränsningar som drabbar verksamheten och trivseln på förskolor, skolor och äldreboenden! Jag är också glad över att ha fått ett så positivt och engagerat mottagande av min motion.



2008-03-26 Behovsprövat barnbidrag?

Centerpartiet har en arbetsgrupp som bland annat skall titta på frågan om behovsprövat barnbidrag. Vissa centerpartister förespråkar uppenbarligen detta. Jag kan mycket väl förstå hur man tänker. Ett inkomstprövat barnbidrag skulle sätta fokus på att bidrag som bekostas av skattemedel främst ska användas åt att hjälpa dem som bäst behöver det, och att övriga bör kunna klara sig på sin egen inkomst om skatten är skälig. Det är ju i grunden en god tanke. Enligt min mening överväger ändå nackdelarna med ett behovsprövat barnbidrag.

För det första har dagens barnbidrag blivit en del av den samlade familjepolitiken och en självklar del i en inkomst- förstärkning för familjen under den period i livet då man har omyndiga barn. Visst kan man diskutera barnbidragets utformning och storlek, och inte minst när man skall få flerbarnstillägg - idag redan från andra barnet, vilket jag personligen tycker känns mycket tveksamt. Men skulle barnbidraget förändras måste detta kompenseras på annat sätt för att inte barnfamiljernas ekonomi skulle försämras kraftigt. Det skulle bli en ganska omfattande förändring som skulle ta både tid och kraft från annat.

Skulle barnbidraget behovsprövas skulle det dessutom medföra mycket stora marginaleffekter och motverka arbetslinjen. Om endast de personer som tjänar upp till 20000 kronor i månaden får barnbidrag, som nämns i SvD (20.000 kronor är för övrigt inte en särskilt hög lön!), kommer effekten att bli att det inte är lönsamt för personer i de inkomstgrupperna att öka sitt arbete eller sin lön. Det skulle också bli olönsamt för föräldrar med låg lön att gå från deltid till heltid, för att man då förlora sitt barnbidrag. Inkomstprövning skulle dessutom medföra en hel del byråkratiska kostnader.

Vi pratar ju också om att på sikt avskaffa värnskatten. Att behovspröva barnbidraget skulle ju tvärtemot denna målsättning snarare bli en ny form av "värnskatt" som straffar dem med högre inkomster och gör utbildning ännu mer olönsam.



2008-03-13 Svenska föräldrar säger nej till könskvoterad föräldrapenning

I dag har moderaternas jämställdhetsarbetsgrupp "Lika villkor" haft sitt andra sammanträde. Det blev naturligtvis en del diskussion om både delat barnbidrag och jämställdhetsbonus för VAB-dagar, två av de saker som vi enligt utredningsdirektiven skall titta lite extra på, och som diskuterats en del i media de senaste veckorna. Var dessa frågor landar är lite för tidigt att säga, dessa två frågor är bara två av ett stort antal frågeställningar som vi redan nu vet skall behandlas i arbetsgruppen, och vi kan också tillföra fler ämnen efterhand.

Själv kommer jag att arbeta mest med frågor som rör familj och arbetsliv, och det skall bli intressant. Det finns ett antal frågor som med rätta upprör, och det drabbar både kvinnor och män. Exempelvis olika lön för lika arbete, diskriminering vid vårdnadstvister och svårigheterna att kombinera arbetsliv och familjeliv. Könskvotering är däremot inget jag tror på i något sammanhang, lika lite som annan kvotering. Det gäller både inom familjen, arbetslivet och politiken. Jag verkar inte vara ensam i min åsikt. Enligt en undersökning från TCO (2005) säger 93% av de svenska föräldrarna exempelvis nej till könskvotering av föräldrapenningen. De som är positiva är främst olika jämställdhetsexperter och vissa politiker, ofta på vänsterkanten. Jag tycker inte att samhället skall trampa på den enskilde människans rätt att göra egna fria val så länge valet inte skadar någon annan. Däremot kan jag inte acceptera att samhället och arbetslivet genom lagstiftning eller attityder i praktiken hindrar människor att göra fria val.



2008-03-08 Delat barnbidrag?

Svenska Dagbladet har gjort det igen! Nu konstaterar man att en arbetsgruppp inom moderaterna föreslår att barnbidraget skall delas lika mellan föräldrarna. Den arbetsgrupp man syftar på är riksdagsgruppens arbetsgrupp för Lika villkor, där jag ingår. Men med tanke på att gruppen bara haft sitt första sammanträde ännu, och inte ens diskuterat frågan om delning av barnbidraget (!) är det ganska skickligt av SvD att redan nu berätta vad arbetsgruppen föreslår. Samma sak var det ju med frågan om jämställdhetsbonus för VAB-dagar - inte heller den frågan har arbetsgruppen diskuterat ännu, men SvD berättade glatt att moderaterna föreslår detta. Båda frågorna finns visserligen med i våra utredningsdirektiv, men SvD och andra får allt ge sig till tåls lite innan vi bestämmer vad vi tycker. Men för all del, det är ju bättre att SvD spekulerar i hur vår arbetsgrupp skall hantera olika frågeställningar inom jämställdhetsområdet än att man sprider osanningar om vården i Stockholm som man gjort tidigare i veckan. Fast med tanke på antalet utredningsdirektiv blir det mycket för SvD att spekulera om framöver.
För egen del tycker jag annars att det är en ganska bra idé att dela barnbidraget lika. Det skulle inte minst skapa större rättvisa vid separationer. I dag får mamman behålla hela barnbidraget och det räknas inte pappan tillgodo i de fall som underhåll skall betalas. Ett bidrag som samhället betalar ut helt utan motprestation från föräldern borde väl rimligen i utgångsläget betalas ut till båda föräldrarna, i vart fall om de har delad vårdnad om barnen eller lever ihop. Men jag tycker samtidigt att man i så fall borde ge föräldrarna rätt att bestämma att hela bidraget skall betalas ut till den ene föräldern om de önskar detta, precis som man har rätt att överlåta föräldrapenning mellan sig. Föräldrarnas frihet att bestämma själv kommer alltid att vara en ledstjärna för mig.

Om endast den ene föräldern har vårdnaden om barnen bör väl rimligen barnbidraget betalas ut endast till denne, men då borde man ju samtidigt ta hänsyn till detta när man fastställer underhållsskyldigheten för den andre föräldern.

En annan aspekt på frågan är att om barnbidraget från början hade betalats ut enbart till pappan hade detta nog ifrågasatts av alla feminister för länge sedan....



2008-02-27 Jämställdhetsbonus även vid vård av barn (VAB)?

Det har blivit stora rubriker i media idag om att moderaterna öppnar för att införa jämställdhetsbonus även vid ersättning för vård av barn. Det skulle innebära att om den förälder som har högst inkomst väljer att stanna hemma skulle familjen få en skatterabatt vilket i sin tur skulle motverka att den med lägst inkomst väljer att vara hemma av hänsyn till familjeekonomin.

Nu är det inte riktigt så att moderaterna lagt fram detta som ett skarpt förslag. Det är däremot så att det är ett av ett antal förslag som vi skall titta på i riksdagsgruppens jämställdhetsarbetsgrupp - "Lika villkor". Jag sitter med i denna grupp och kommer alltså att vara en av dem som skall ta ställning till förslaget.

Det är lite tidigt att redan nu ha en bestämd uppfattning om just detta förslag, men rent generellt föredrar jag alltid positiva morötter från staten framför piskor, kvotering och tvång. Det gäller inte bara inom jämställdhetspolitiken utan på alla områden. Inom jämställdhetspolitiken vill jag att familjerna skall få bestämma själv. Samtidigt får samhället inte aktivt motverka jämställda val genom andra regelverk och lagar så som det ibland ser ut idag.



2008-02-22 Märklig kritik

Efter att regeringen presenterade förslaget om skärpt kontroll av ersättning för vård av barn kommer nu kritik mot det forskningsunderlag som visar att uppemot 20% av de utbetalda ersättningarna kan vara felaktigt utbetalda, antingen genom felaktigheter hos myndigheten eller överutnyttjande av föräldrarna. Detta skulle i så fall motsvara ca 650 miljoner kronor per år.

Kritikerna påpekar att Försäkringskassans egna undersökningar visar att "bara" 6-10% av ersättningarna är felaktigt utbetalda. Det skulle då betyda mellan 195 och 325 miljoner per år.

Personligen tycker jag denna sifferexercis saknar betydelse. Oavsett om det är 195 miljoner eller 650 miljoner som betalas ut felaktigt kan de pengarna användas bättre till annat. Exempelvis att stärka pedagogiken i förskolan, vilket regeringen som bekant tänker satsa mer pengar på i samband med att vårdnadsbidraget införs vid halvårsskiftet.

Eller tycker kritikerna kanske att det är helt okej att 195 miljoner av skattebetalarnas pengar slarvas bort varje år? Är det verkligen inte värt ett litet enkelt intyg på barnens frånvaro för att slippa denna onödiga kostnad?



2008-02-18 Missbruk av VAB-dagar kostar 650 miljoner per år

Enligt Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering, IFAU, är var femte krona i ersättning för vård av sjukt barn ("VAB") felaktigt utbetald. Det innebär att missbruk och överutnyttjande av "VAB-dagar" kostar samhället 650 miljoner per år. Detta är kanske inte så konstigt. Vid egen sjukdom dras det av en karensdag, men vid vård av barn gäller inga karensdagar. VAB-dagar kräver inte heller läkarintyg eller andra intyg. De flesta borde inse att detta inte kan fortsätta år efter år.

Om man skall kunna ha generösa ersättningssystem krävs rimligen någon form av kontroll av att föräldern som begär ersättning inte är på jobbet eller barnet i förskolan/skolan den dag för vilken ersättning betalas ut. Detta är nu också regeringens förslag; förskolan eller skolan skall ge föräldern ett intyg på barnets frånvaro. Det handlar självklart inte om att förskolepersonalen skall skriva sjukintyg eller bedöma om barnet är sjukt - endast att man skall intyga att barnet inte varit i skolan. Enklast vore givetvis om detta kunde göras via internet eller e-post, så man kan skriva ut intyget hemma, eller maila över det direkt till försäkringskassan. De flesta förskolor och skolor för närvarostatistik så merarbetet för personalen kan knappast bli särskilt stort.

De flesta borde rimligen tycka att det är bättre att motarbeta fusk och överutnyttjande än att minska ersättningsnivåerna eller kompletterande försäkringsersättningar för de som är verkligt sjuka. De flesta borde också inse att ett system helt utan kontroll riskerar att leda till missbruk. Regeringens förslag är mycket välkommet och alldeles nödvändigt. 650 miljoner kan användas betydligt bättre, exempelvis för att förbättra kvalitén och personaltätheten i förskola och skola.



2007-12-22 Tomtens lista en kalldusch för genuspedagogerna

Postens terminal i Tomteboda i Solna tar emot alla önskelistor som skickas till "Tomten". Hittills i år har man fått in över 60.000 önskelistor. Nu har man listat de mest populära önskningarna som barn i Sverige och utomlands skickat till tomten. Resultatet är rena kallduschen för alla genuspedagogerna! Enligt statistiken är nämligen resultatet entydligt - flickor vill ha dockor och pojkar vill ha bilar.

Ärligt talat stör det mig inte alls. Jämställdhet handlar om så mycket mer än om vilka leksaker man får i julklapp. Fast det är klart, om genuspedagogerna kan bevisa att alla framgångsrika kvinnor i Sverige uppfostrats att leka med bilar i stället för dockor, och att det haft en avgörande betydelse i deras liv, så lovar jag att tänka om....




2007-12-12 JA till vårdnadsbidraget!

Alldeles nyss röstade riksdagen JA till att ge kommunerna rätt att införa kommunalt vårdnadsbidrag. Det kändes alldeles utmärkt att trycka på den gröna knappen!

Det känns också bra att flera av kommunerna hemmavid, bland annat Mark, tänker utnyttja möjligheten som den nya lagen ger.










2007-12-06 Rättssäkerheten fungerar!

Äntligen vågade en domstol sätta ned foten och göra klart att det inte är tillåtet att gömma barn undan den förälder som tilldömts vårdnaden.

Göta hovrätt ändrar den friande tingsrättsdomen och dömer tre kvinnor vid en kvinnojour i Tranås samt en rektor för medhjälp till grov egenmäktighet med barn i ett uppmärksammat ärende. Fallet gäller en kvinna som under sex års tid gömde sig tillsammans med sina två barn med hjälp av kvinnojouren. Kvinnan var efterlyst eftersom pappan hade tilldömts vårdnaden. Två av kvinnorna döms nu till sex månaders fängelse vardera och två till villkorlig dom och dagsböter. Domstolen tror inte på kvinnornas förklaring att de inte kände till efterlysningen. En tidigare kvinnojourarbetare som hävdade att alla i styrelsen kände till att mamman inte hade vårdnaden var avgörande för hovrättens dom.

Domen är mycket glädjande, och kommer förhoppningsvis att leda till ökad respekt för barnens bästa och ökad rättssäkerhet, inte minst för pappor som tilldömts vårdnaden. Många kvinnojourer gör ett utmärkt arbete, men vissa medarbetare har uppenbarligen en ganska grumlig syn på det här med att följa lagen. Kvinnojourerna måste se till att deras medarbetare följer lagen, annars kommer de att tappa förtroende i samhället.



2007-11-29 Diskrimineras pappor vid vårdnadstvister?

Detta var temat för dagens seminarie, arrangerat av min partikollega Fredrik Schulte. Panelen bestod av jurister, psykologer, utredare från socialtjänsten samt Michael Alonzo, känd medieperson som numera är aktiv i föreningen pappa-barn.

Föreningen är till för att driva opinion för att få en förändring av den diskriminering som man upplever drabbar pappor i vårdnadstvister med dagens lagstiftning och praxis. Föreningen har funnits i ett år, men har redan 1.200 medlemmar i 28 lokalavdelningar runtom i landet. Fast 20% av medlemmarna är faktiskt kvinnor som tydligen också kan drabbas av domstolarnas godtycke.

Helt klart verkar man idag alltför ofta döma till ensam vårdnad, ibland till och med utan rätt till umgänge för den andre föräldren - trots att det uppenbart inte finns några rimliga skäl för detta. Rättssäkerheten fungerar inte, och det finns alltför många märkliga rättsfall att ta del av. Vi fick många vittnesmål från både panelen och publiken om oerhört märkliga ärenden där det räcker att den ene föräldern påstår att det finns samarbetsproblem, och därmed får ensam vårdnad. I andra fall räcker det att en förälder påstår att misshandel förekommit för att få ensam vårdnad - även om anklagelsen kan vara helt grundlös. Utfallet av domarna är helt godtyckliga, men gemensamt är att det till 90% är mamman som får ensam vårdnad. För mig är detta ingen nyhet - jag har hört otaliga exempel på liknande händelser under mina år som jurist och jag känner många jurister som arbetat med dessa frågor.

Min grundsyn är att delad vårdnad måste vara utgångspunkten. Skall man döma till ensam vårdnad bör det krävas mycket starka skäl och tydliga bevis på att den ena föräldern inte är lämplig. Små barns utsagor om att de vill bo hos den ene föräldern är inte tillräckliga, alla vet hur oerhört lätt det är att manipulera ett mindre barn.

Vid dagens möte bestämde jag och några andra moderata politiker att vi skall gå vidare med denna fråga och titta närmare på hur dagens lagstiftning fungerar och vad man kan göra för att öka rättssäkerheten och motverka att det döms till ensam vårdnad i onödan. Barn som förlorar kontakten med en förälder lever farligt - det visar alltför många undersökningar. Större andel självmord, kriminalitet, ätstörningar, skolproblem och mycket annat. Barn behöver båda sina föräldrar, och samhällets huvuduppgift måste vara att verka för detta.



2007-10-18 Allmänpolitiska debatten: Familjepolitik

Jag kunde ju inte heller låta bli att blanda mig i den familjepolitiska diskussionen under dagens allmänpolitiska debatt. Som väntat angrep (s) och (v) i första hand vårdnadsbidraget - med gamla kända argument. Det kändes väldigt befriande och uppiggande att få ge dem lite svar på tal! Denna fråga är något som jag verkligen brinner för. Jag vill ge mer makt till Sveriges föräldrar!

Det är bara Allianspartierna som tror att svenska föräldrar kan ta egna beslut om vad som är bäst för dem. Oppositionen vill att staten skall fortsätta vara förmyndare för svenska folket, och den som inte lyder får inte del av den skattesubventionerade barnomsorgen. Av de reaktioner jag hittills fått är vårdnadsbidraget efterlängtat. Det är regeringen som går i takt med de svenska föräldrarna.

Socialdemokraterna hånar "hemmafrubidraget" som de kallar vårdnadsbidraget. Samtidigt vill de nu införa "en andra chans" för tonårspappor att vara hemma med föräldrapenning(!). Fast de har glömt en sak - på dagtid är tonårsbarn i skolan! Skall pappa gå hemma ensam på dagarna med föräldrapenning? Ett osedvanligt dumt och ogenomtänkt förslag.....



2007-10-12 Offras pojkarna av feministerna?

Det är idag ingen som ifrågasätter fakta. Pojkar lyckas ofta sämre i skolan, är stökigare, har sämre betyg, är i minoritet på högre utbildningar, drabbas av och orsakar mer våld och är klart överrepresenterade inom kriminella kretsar. Varför?

Häromdagen läste jag en artikel med rubriken "Självmorden ökar bland unga kvinnor". I artikeln krävdes riktade åtgärder för att minska självmorden bland unga kvinnor. Att tabeller i samma artikel visade att det förekommer nästan dubbelt så många självmord bland unga män kommenterades inte ens.....och det gjorde mig lite fundersam. Borde man inte vidta åtgärder mot detta också?

Jag fick tips om denna artikel i Expressen, skriven av Elise Claeson, fd facklig jämställdhetsexpert. Jag kanske inte skriver under på varetenda ord som skrivs i artikeln, men jag tycker den är tänkvärd. Håller våra pojkar på att gå samma öde till mötes som unga flickor tidigare gjort? Håller pendeln på att slå över från ett samhälle som fram tills nyligen varit konstruerat på männens villkor och diskriminerat kvinnor till ett samhälle som nu i stället diskriminerar unga män? Ser vi våra pojkar? Har de tillräckligt många manliga förebilder? Fostrar vi dem till trygga unga män som respekterar andra människor? Det är inte utan att man funderar ibland som pappa till två tonåringar, en av varje kön. Ingen vill väl att någon skall diskrimineras, och dagens unga pojkar skall givetvis inte behöva lida för att deras mammor blev diskriminerade när de var unga...... Ibland är det kanske bra att fundera lite över detta, så vi inte av ren välvilja gör fel igen. Det har vårt samhälle inte råd med.

Mitt recept är enkelt - alla barn (och andra människor också för den delen) måste ses som individer och inte som en representant för ett visst kön! Det är därför jag aldrig skulle kalla mig feminist, och säger nej till kvotering. Jag är humanist.



2007-10-09 Går det att minska våldet bland unga?

I Ekot berättade man i går att de senaste 20 åren har Sverige varje år drabbats av 2-3 dödsfall bland ungdomar till följd av grovt våld. Dessa dystra siffror har vare sig förbättrats eller försämrats under åren. Som tidigare ordförande i brottsförebyggande rådet i Mark arbetade jag mycket just med förebyggande arbete bland ungdomar i olika former. Därför är jag mycket intresserad av hur regeringens nya samlade politik kan tänkas påverka utvecklingen. Jag har tagit fram lite fakta om vad regeringen hittills gjort för att försöka minska ungdomsbrottsligheten och därmed också våldet mellan unga. Det handlar både om insatser inom rättsväsendet, skolan och socialtjänsten. Om åtgärderna räcker för att påverka utvecklingen vet jag inte, men jag hoppas verkligen det!

Allians för Sverige genomför den största satsningen på det rättsväsendet någonsin. Konkret handlar det hittills om 2 miljarder kronor i extra resurser. 3000 fler poliser anställs. År 2010 ska det finnas 20 000 poliser i Sverige. Polisutredning ska vara huvudregel för alla brott – även om de begås av personer under 15 år. Vapenamnesti genomfördes våren 2007. 13 500 vapen och 17 ton ammunition lämnades in. Alla skolor ska ha en kontaktperson hos polisen. Barn under 15 år ska i vissa situationer kunna drogtestas utan föräldrars medgivande. Intagna på ungdomshem ska ha individuell handlingsplan.

Regeringens nya familjepolitik tror jag är en viktig del i att fostra trygga och stabila barn och ungdomar. Att både uppmuntra föräldrarna att dela på föräldraledigheten och samtidigt göra det möjligt att välja en barnomsorg som passar de egna barnen (där vårdnadsbidraget kan göra det möjligt att vara hemma lite längre tid) är viktiga reformer. En förskola med mer inslag av pedagogik är viktig som stöd till barn som saknar tilräckligt stöd hemifrån.

De barn som misslyckas i skolan löper större risk både att hamna i utanförskap och arbetslöshet men också att hamna i dåligt sällskap. Inte sällan har unga kriminella tidigt hamnat efter i skolan. Regeringen lägger 900 miljoner på en läsa, skriva och räknasatsning för att säkerställa baskunskaperna för elever i årskurs 1-3. Skolorna får också ökad möjlighet att ställa krav på ordning och arbetsro i klassrummen.

Psykiatrin är en annan viktig del. Alliansen har satt av 215 miljoner kronor för att öka tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin. Skolhälsovården är en annan mycket viktig fråga.

Förändringar inom socialtjänsten behövs också. Regeringen avser att införa en regel i socialtjänstlagen för hur stora arbetsinkomster barn och skolungdomar kan ha utan att det ekonomiska biståndet till familjen minskar. På så sätt blir det möjligt för barn till föräldrar som lever på bidrag att arbeta. Detta är viktigt för att dels få in en fot på arbetsmarknaden, dels för att känna att man är en del av samhället. Ökad tillsyn av den sociala barn- och ungdomsvården fortsätter under år 2008. Ett nationellt uppföljningssystem och register ska utvecklas för att på ett bättre sätt möjliggöra uppföljning och resultatmätning. Regeringen kommer också att lägga fram lagförslag för att förbättra återanpassningen till samhället för de ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård.

En annan viktig del av politiken är att minska ungdomsarbetslösheten. Det är väl känt att arbetslöshet och utanförskap ökar risken för psykiska problem, droganvändning och brottslighet. Den nya arbetsmarknadspolitiken har medfört att ungdomsarbetslösheten i Sverige nu minskar snabbast i hela Europa. Och med de reformer av exempelvis gynasieskolan som väntar kommer ännu fler elever att slutföra sin utbildning och kunna få ett arbete.

Polis, rättsväsende, skola och socialtjänst har en viktig roll. Men än viktigare är att alla föräldrar och andra vuxna tar sitt ansvar. Att ge sina ungdomar mer tid, att engagera sig och vara en förebild är viktigt. Och varför inte kontakta nattvandrarna på hemmaplan och engagera sig för att själv få en bild av hur tonåringarnas liv ser ut på kvällarna?



2007-10-05 Sossarna vill återgå till en gammal trött familjepolitik

Socialdemokraterna vill, föga förvånande, stoppa kommunernas rätt att införa kommunalt vårdnadsbidrag. Man vill också kvotera föräldraförsökringen mer än idag.

Det känns inte särskilt modernt att återgå till en familjepolitik där statens pekpinnar styr människrors vardag. Undrar just vad de 70% av LO:s medlemmar som stödjer ett vårdnadsbidrag tycker om detta (s)-förslag?




2007-09-24 Statsbudgeten: Sanningen om föräldraförsäkringen

Oppositionen anklagar regeringen för att vilja sänka föräldrapenningen. Fast det är allt en rejäl överdrift eftersom ersättningen fortfarande skall vara 80% av inkomsten. Det saken handlar om är att Alliansen gick till val på att införa en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) som bygger på faktiska inkomster ett år tillbaka i tiden och inte framtida förväntade inkomster. Förutom att en historisk inkomst är mer rättvisande kommer den att göra de enklare att kontrollera felaktiga utbetalningar. Det är genomförandet av detta som innebär att ersättningen från år 2008 föreslås bli ca 2,4% lägre än med dagens sätt att räkna.

Vad gäller föräldrapenningen är det så att de flesta föräldrar är sammanboende åtminstone när barnet är så litet att föräldraledighet är aktuell. Om den ena föräldern arbetar och den andra är föräldraledig så kompenserar familjens totala skattesänkning genom jobbskatteavdraget mer än väl för sänkningen av föräldrapenningen. Jämställda föräldrar kommer dessutom från 1 juli 2008 att kunna få en skattereduktion på som högst 3000 kronor per månad om de delar lika på föräldraledigheten. Om föräldrarna delar lika på föräldraledigheten så att båda hinner arbeta och vara föräldralediga under samma kalender-/beskattningsår kommer dessutom båda två att få en skattesänkning genom jobbskatteavdraget och tjäna ännu mer på regeringens samlade politik.

Oppositionens kritik faller lika platts som alla de andra överdrifter som just nu trumpetas ut i media.


2007-09-06 Dagen efter
Betydligt roligare än försvarsministerns avgång är det att följa diskussionen i media om beskedet om vårdnadsbidraget. Borås Tidning har en mycket läsvärd artikel om tre unga mammor i Sätila (grannorten till Ubbhult), och hur de som unga kvinnor inte ser någon konflikt mellan vårdnadsbidrag och egen yrkeskarriär. Deras positiva inställning till vårdnads- bidraget tror jag är ganska representativt. för dagens unga föräldrar. Unga föräldrar vill bestämma mer själva, och många vill inte tvinga in sina ettåringar på dagis, utan vara hemma lite längre.

Själv kunde jag ju inte låt bli att ha ett litet debattinlägg om saken också i dagens tidning!



2007-09-05 Positiva ledarskribenter

Givetvis skriver tidningarna i hela landet idag om beskedet om vårdnadsbidraget.
Exempelvis ledarsidorna hos Borås Tidning och Göteborgs-Posten.

Gårdagens besked från regeringen var efterlängtat av många. Gemensamt för de flesta tidningskommentarer är att man skriver att vårdnadsbidraget är en seger för kristdemokraterna. På ett sätt är det väl så. Men stödet och engagemanget för vårdnadsbidraget är starkt även bland moderata riksdagsladamöter, moderata kommunpolitiker och inte minst bland moderata väljare! Och jag vet att många Centerpartister, Folkpartister och Miljöpartister också uppskattar detta. Ökad frihet för familjerna är helt enkelt en seger för det sunda förnuftet och rättvisan!

Dessutom tror jag reformen i sig kommer att öka opinionsstödet för regeringen. Detta är en fråga som engagerar långt in bland socialdemokraternas kärnväljare! Ju hårdare motstånd från socialdemokraterna, desto mer stöd får regeringen....



2007-09-04 Klart besked om vårdnadsbidraget idag

Mediauppgifterna i natt var korrekta. Vid en presskonferens idag meddelande Socialminister Göran Hägglund och Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att såväl rätt för kommunerna att införa vårdnadsbidrag som jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen kommer att införas den 1 juli 2008. Regeringen kombinerar alltså ökad frihet för familjerna med morötter för att få föräldrarna att fördela föräldraledigheten mer lika.

Vårdnadsbidraget riktar sig till föräldrar med barn mellan 1 till 3 år som vill vara hemma lite längre efter föräldraförsäkringens slut. De kommuner som så önskar kan ge ett skattefritt kommunalt bidrag på maximalt 3 000 kronor per månad.
Villkoret för att få fullt vårdnadsbidrag är att barnet inte utnyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen. Vårdnadsbidraget ska dock kunna trappas av mot graden av nyttjande av offentligt finansierad barnomsorg, vilket möjliggör en kombination av förskola och omsorg i hemmet. Föräldern kan också förvärvsarbeta och samtidigt uppbära vårdnadsbidrag om barnomsorgen ordnas på annat sätt. Däremot kommer vårdnadsbidraget inte att kunna kombineras med vissa bidrag och ersättningar, till exempel föräldrapenning och a-kassa.

Jämställdhetsbonusen skapar bättre möjligheter för såväl mammor som pappor att ta ett aktivt ansvar för barnen under föräldraledigheten. Ett jämnare uttag av föräldraledigheten är bra både för föräldrarna och barnen. Det kan också motverka omotiverade löneskillnader och bidrar till att stärka kvinnornas förankring i yrkeslivet. Jämställdhetsbonusen kan utgå med maximalt 3 000 kronor per månad. Högsta möjliga jämställdhetsbonus erhålls om föräldrarna delar helt lika på föräldrapenningen.

Från den 1 januari 2009 införs också en barnomsorgspeng för att öka valfriheten ytterligare inom barnomsorgen och främja barnomsorg i alternativ drift, en rätt till allmän förskola för barn från tre års ålder, och extra satsningar på ökad pedagogik inom förskolan. Allt helt i enlighet med Alliansens vallöften och regeringsförklaring.

Behöver jag säga att jag är nöjd idag? Väldigt nöjd!



2007-09-04 Vårdnadsbidrag 1 juli 2008?

Om man skall tro denna artikel i DN så planerar regeringen trots allt att ge kommunerna möjlighet att införa vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008. Detta är mer än jag känner till, men det låter lovande!

Det som verkade närmast omöjligt för bara några månader sedan verkar nu kanske ändå kunna bli verklighet. I så fall är det en mycket stor framgång för alla oss som drivit på i frågan. Själv har jag ju stuckit ut hakan rejält för att driva på, inte minst internt inom moderaterna, senast direkt med statsministern den 28/8, men även i den offentliga debatten (exempelvis vår artikel i Svenska Dagbladet nyligen). Skulle det ha påverkat så får man väl i så fall ta åt sig lite av äran.....



2007-08-24 Uppskattande ord från kristdemokraterna

Min kristdemokratiske riksdagskollega, Else-Marie Lindgren, uppskattar mitt och tre andra moderaters utspel om vårdnadsbidraget (se bloggen den 13 augusti). I en debattartikel i Borås tidning häromdagen om vårdnadsbidraget skriver hon att hon att hon är "glad att åtminstone några moderater ansluter sig till oss kristdemokrater i vårt krav på att detta ska bli verklighet redan från årsskiftet". Jag tackar för de uppskattande orden, men tycker väl samtidigt att det är en något märklig beskrivning. Det finns faktiskt väldigt många moderater som verkligen brinner för denna fråga.

Personligen har jag varit hårt drivande i frågan hemma i min egen kommun Mark, och jag vet att många moderater lokalt arbetat hårt för detta (ofta tillsammans med lokala kristdemokrater, men även centerpartister, folkpartister och miljöpartister). Nackamodellen har ju tagits fram av moderata politiker i Sockholmsområdet, och det var också en moderat, Mats Gerdau, som fick pris av organisationen Haro för sina insatser.

Men för all del, viktigast nu är att alla vi som tycker att vårdnadsbidraget är en oerhört viktig fråga arbetar tillsammans för att det också skall bli verklighet redan vid årets budgetförhandlingar. Vi har en stor del av svenska folket bakom oss i denna fråga!



2007-08-14 Fler pressreaktioner

Borås tidning ägnar hela sin ledare idag åt vår artikel.

Samma tidning har också en artikel på nyhetsplats om detta där jag intervjuas om varför vi skrev artikeln och om varför frågan är så viktig.

Dessutom strömmar det in reaktioner från andra moderata riksdagsledamöter, kommunalråd och andra moderater.
Alla reaktioner hittills har varit positiva, inte en enda negativ kommentar har kommit!



2007-08-13 Pressreaktioner

Media uppmärksammar som väntat vårt debattinlägg på Brännpunkt. Först ut var Politikerbloggen, och med tanke på alla telefonsamtal hittills idag så lär det bli mera.

Politikerbloggen.se

TT:s nyhetsmeddelande om Regeringsrättens dom rörande vårdnadsbidraget i Sollentuna hänvisar i slutet även till vår artikel. Nyheten är införd i de flesta dagstidningar, exempelvis:

Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Borås Tidning
Göteborgs-Posten
Helsingborgs Dagblad

Dessutom uppmärksammas vår artikel av olika intresseorganisationer, exempelvis:

Föreningen Barnens rätt till föräldrarnas tid

Även kvinnotidningen SalongK.se uppmärksammar vår artikel.



2007-08-13 Skynda på vårdnadsbidraget!

Vi är många moderater, både lokalt och i riksdagsgruppen, som känner en viss frustration över frågan om Vårdnadsbidraget. Alliansen gick till val på att ge kommunerna rätten att införa kommunalt vårdnadsbidrag. Socialminister Göran Hägglund (kd) har utlovat detta till början av 2008, medan andra företrädare för regeringen har sagt att detta blir svårt att klara av. Tillsammans med tre andra moderata riksdagsledamöter - Mats Gerdau (Nackamodellens "fader"), Elisabeth Svantesson och Annicka Engblom, har jag idag en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt där vi vädjar till regeringen att ge kommunerna rätt att införa kommunalt vårdnadsbidrag redan nästa år. Det finns inget skäl att vänta.

Ibland påstås att vårdnadsbidrag står i strid med Alliansens arbetslinje, dvs att öka antalet personer som arbetar. Men det vi skall motverka är ju oönskad frånvaro från arbetsmarknaden. Att vara hemma en tid med sina barn är kanske det mest värdefulla "arbete" en förälder har under hela sitt liv, och borde ur samhällets synpunkt knappast ses som en oönskad frånvaro.
Andra hävdar att hela alliansens familjepolitiska paket måste genomföras samtidigt. Men inom skolområdet inför vi 149 olika förslag successivt. Detsamma gäller inom arbetsmarknadspoilitiken, det gäller skattesänkningarna, renoveringen av rättssystemet och mycket annat. Detsamma går givetvis inom familjepolitiken.
Det påstås också ibland att vårdnadsbidrag kostar pengar och detta inte ryms i statens budget för nästa år. Det är överhuvudtaget tveksamt om det kostar något, eftersom bidraget blir lägre än kostnaden för en plats på dagis/förskola. Men oavsett vilket så är det i så fall en kommunal kostnad, inte något som belastar statens budget. Varje kommun bestämmer själv om man vill införa vårdnadsbidrag.

Min egen avsikt med att vara med och underteckna artikeln är att visa att det finns många moderater som brinner för denna fråga, och att samtidigt ge lite extra stöd till ansvarig minister, Göran Hägglund, inför kommande regeringsförhandlingar. Det finns inga rimliga skäl för en borgerlig regering att skjuta på en utlovad reform som ger kommunerna möjlighet att öka mångfalden och valfriheten för barnfamiljerna.


Fotnot: Mats Gerdau var tidigare kommunalråd i Nacka och är en av konstruktörerna av "Nackamodellen". Under mina år som gruppledare för majoriteten i Mark 2002-2006 hade jag många kontakter med Mats för att få hjälp och stöd i arbetet med att öka valfiheten för familjerna i min egen kommun. (Läs mer om detta arbete här!). Nu är vi båda riksdagsledamöter och fortsätter kampen för ökad valfrihet för Sveriges familjer i Sveriges Riksdag!

Mina tidigare blogginlägg i denna fråga sedan valet hittar du samlade på på denna sida i mitt bloggarkiv.



2007-07-09 Lunch med Haro (Almedalen, Visby)

Jag hann ta en snabblunch med några i styrelsen för Haro, organisationen som mest blivit känd för sin kamp för rättvisa i barnomsorgen och rätten till vårdnadsbidrag, men som också arbetar för jämställdhet i familjen och för att stärka föräldrarna. I styrelsen för Haro finns två Markbor, Madeleine Wallin från Hyssna och Sören Öhlin från Fritsla. Det är ju alltid kul att träffa folk från hemkommunen i Visby. Vi pratade en del om regeringens kommande förslag i familjepolitiken, om Nackamodellen, och om det obegripliga motståndet från vänstersidan mot att låta föräldrarna bestämma själva.

Jog lovade att göra allt jag kan för att driva på frågan och min förhoppning är att regeringen kommer att ge kommunerna rätt att införa vårdnadsbidrag från den 1 januari 2008!



2007-04-20 Kasta kvoteringsförslaget här!

En intern arbetsgrupp inom folkpartiet vill kvotera vab-dagarna (de dagar som föräldrar kan vara hemma för vård av sjukt barn). Man vill att dessa dagar skall delas lika mellan föräldrarna.

Tydligen är folkpartiledaren Lars Leijonborg tveksam till förslaget. Bra! Jag har också hört vår mycket kloka jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) tala om hur fel det är med kvotering i andra sammanhang. Jag hoppas att hon och alla de andra förnuftiga folkpartister som jag lärt känna det senaste halvåret kan se till att detta dåliga förslag förpassas till papperskorgen där det hör hemma.

Intressant är att papporna idag tar ut 36% av vab-dagarna, dvs betydligt mer än vad papporna tar ut av den vanliga föräldrapenningen. Varför man då skall kvotera just vab-dagarna är för mig obegripligt. Viktigast är dock den principiella invändningen. Alliansens politik är att låta människor bestämma själva. Inte att komma med fler politiska pekpinnar!



2007-04-15 Vårdnadsbidrag möjligt från 1 januari 2008?

Ryktena sprids nu i den politiska bloggvärlden att kommunerna kommer att kunna införa kommunalt vårdnadsbidrag redan den 1 januari 2008. Tydligen har socialminister Göran Hägglund (kd) skrivit ett brev till Alliansens lokala företrädare i Markaryd där han ger detta besked. Allt enligt journalisten Marcus Svensson på tidningen Smålandsposten.

Socialdepartementet har nu tydligen tillsatt en arbetsgrupp som håller på att arbeta med utformningen av förslaget. I arbetsgruppen finns representanter från alla departement som berörs av frågan.

Ett slutligt förslag kommer att skickas ut på remiss efter sommaren, och en proposition väntas sedan under början av hösten. Detta låter alldeles utmärkt! Reformen måste på plats så snart som möjligt, så att effekterna och intresset från föräldrarna märks i god tid före nästa val!



2007-02-22 Rädda Barnens rapport om "fattiga" barn

Rädda Barnen presenterar idag sin rapport om "barnfattigdomen" i Sverige. Rapporten bygger på statistikuppgifter från år 2004, så det säger inget om läget idag. Man hävdar att över 250.000 svenska barn var "fattiga" år 2004, vilket var en ökning från året innan. Risken är nog stor att siffrorna blir högre för 2005 och 2006.

Nu kan man givetvis diskutera vad "fattigdom" är i detta sammanhang, eftersom mycket bygger på jämförelse med genomsnittet inom landet. Ytterst få svenskar är "fattiga" i den bemärkelse de flesta lägger i detta ord. Men ändå vet vi att många familjer har det mycket sämre än de skulle behöva på grund av alltför hög arbetslöshet. Alliansens politik för nya jobb och åtgärder för att ge långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna en ny chans har bland annat som mål just att minska antalet fattiga barn och familjer i framtiden. Det finns inga genvägar - skall den relativa fattigdomen i Sverige minska måste fler företag skapas och växa och anställa fler!



2007-02-19 Jämställdhetspedagoger lösningen?

Apropå föregående inlägg läste jag precis i Borås Tidning att (v) i Borås vill satsa mer på utbildning av lärare i jämställdhetspedagogik för att förebygga sexuella trakasserier mellan elever och användande av könsord som tilltal på skolgårdarna.

Jag hörde sällan elever tilltala varandra som "bög" och "hora" när jag gick i skolan på 70-talet. Om det hände väckte det stor uppståndelse. Sexuella trakasserier i grundskolan hörde jag aldrig talas om överhuvudtaget.

På den tiden fanns nog inte ens begreppet "jämställdhetspedagogik". Däremot tror jag det fanns fler föräldrar som hade mer tid för sina barn och som lärde dem vad som var rätt och fel!



2007-01-31 Vårdnadsbidraget hotat?

Aftonbladet uppger att vårdnadsbidraget ät hotat. Det skulle i så fall vara Folkpartiet som inte accepterar att kommunerna får införa vårnadsbidraget om inte resten av Alliansens familjepaket införs samtidigt. "Familjepolitiken är ett paket, man kan inte gå fram med bara en del" säger fp:s Johan Pehrson enligt uppgifter i Aftonbladet.

Nåja, jag tar alltid tidningsuppgiter för vad de är. Media tycker det är jättekul att peka på "splittring inom Alliansen", och oftast är uppgifterna gripna ur luften och tagna ur sitt sammanhang. Jag känner för övrigt många folkpartister som anser att familjerna är fullt kapabla att själv avgöra vad som är bäst för barnen, och som tycker att det socialistiska tjafset om "kvinnofälla" inte hör hemma i ett liberalt parti som Folkpartiet. Därför har jag lite svårt att tro att Folkpartiet skulle stoppa förslaget. Å andra sidan ser jag inget direkt hinder i att man även skulle kunna genomföra åtminstone delar av det familjepolitiska programmet vid samma tidpunkt som vårdnadsbidraget, dvs den 1 januari 2008. Av uppgifter i Rapport i kväll vill tex åtta av tio småbarnsfamiljer ha en jämställdhetsbonus i förldraförsäkringen och tror att det skulle påverka fördelningen av föräldraledighet mellan pappan och mamman. Kombinationen av vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus skulle därmed tillfredställa de flesta önskemål. Som moderat tycker jag detta vore utmärkt, eftersom båda sakerna fanns med som moderata vallöften!

Däremot får vi naturligtvis inte hamna i ett läge där vårdnadsbidraget stoppas för att det inte finns pengar till att införa jämställdhetsbonus samtidigt. Det skulle aldrig landets småbarnsföräldrar acceptera, och detta inser säkert samtliga Allianspartier.



2007-01-30 Vårdnadsbidrag en populär reform!

En rikstäckande SCB-undersökning som Rapport redovisat i kväll visar att vårdnadsbidraget är mycket populärt bland småbarnsfamiljer, framför allt hos dem med låga inkomster.

I SCB-undersökningen deltog 1.825 vårdnadshavare, mellan 18-58 år, med barn under tre år. Totalt svarade 1.104 personer. De frågor som ställdes om vårdnadsbidraget var: "Vad tycker du om förslaget till vårdnadsbidrag" och "Skulle du kunna tänka dig att personligen utnyttja vårdnadsbidrag för att vara hemma med ditt barn".

Av undersökningen framgår att närmare 20 procent av de tillfrågade småbarnsföräldrarna absolut kan tänka sig att använda bidraget. Ytterligare 25 procent säger att de kanske skulle stanna hemma om de kunde få vårdnadsbidrag. Bidraget är populärast bland hushåll med inkomst lägre än 150.000 kr/år. 21 proc av dem vill utnyttja bidraget. Bland hushåll med inkomster på mer än 296.000 kr per år säger bara 14 procent att de absolut vill stanna hemma med vårdnadsbidrag.

Regeringens förslag går tydligt i takt med väljarnas önskamål. Fast ärligt talat visste jag detta redan före Rapports undersökning......



2007-01-30 Kommunerna kan införa vårdnadsbidrag den 1 januari 2008!

Den 24 november ställde jag en fråga till socialminister Göran Hägglund (kd) om när kommunerna kan införa vårdnadsbidrag. Den 2 december fick jag svar från ministern. Läs min fråga igen, och därefter svaret från socialministern. Jag tolkade ministerns svar som att det ganska snart skulle komma ett tydligt lagförslag från regeringen i frågan.

I dag meddelar så socialministern att han håller sitt löfte i svaret till mig! Kommunerna kommer att kunna införa kommunalt vårdnadsbidrag från den 1 januari 2008 om de önskar detta. Antingen ett beskattat bidrag på 4.000 kronor per månad, eller ett skattefritt på 3.000 kronor per månad. Ett oerhört välkommet beslut för alla oss som kämpat länge för denna fråga!



2006-12-02 Jag har fått svar från socialministern om vårdnadsbidraget!

Jag har redan fått svar från socialministern angående hur snabbt kommunerna kan införa vårdnadsbidrag! Läs först min fråga igen, och därefter svaret från socialministern, kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund.

Jag tolkar svaret som att det ganska snart kommer ett tydligt lagförslag från regeringen, och att kommunerna får ge sig till tåls tills dess. Jag tror man är beredda att vänta lite, eftersom man då kan vara säkra på att man slipper överklaganden från de politiska motståndarna och därmed kan komma igång direkt!

I dag har Radio Sjuhärad uppmärksammat min fråga till ministern, även om man missuppfattat saken och tror att frågan bara gällde Mark.....självklart gäller frågan alla svenska kommuner, även om givetvis Sjuhäradskommunerna är de som berör mig mest som politiker!



2006-11-28 Hur inför kommunerna snabbast kommunalt vårdnadsbidrag?

Den nya regeringen är som bekant positiv till införande av kommunalt vårdnadsbidrag. Något nytt lagförslag är dock ännu inte klart. Den sk "Nackamodellen" som var ett sätt för borgerliga kommuner att ge ersättning till föräldrarna trots den förra regeringens motstånd, är föremål för rättslig prövning, eftersom den överklagats av (s)-politiker i de aktuella kommunerna.

Många kommuner brinner av iver att införa vårdnadsbidrag, men man väntar med att ta beslut om att införa Nackamodellen eller någon annan form av vårdnadsbidrag, eftersom man inte riktigt vet hur rättsläget är, hur den nya regeringens lagförslag kommer att se ut, och när det kommer att vara klart.

Hur skall kommunerna göra för att på snabbaste sätt kunna införa någon form av vårdnadsbidrag? Den frågan har jag ställt skriftligen till ansvarig minister, Göran Hägglund (kd). Läs hela min skriftliga fråga på min egen sida hos riksdagen., där allt jag skriver och säger i riksdagen samlas. Inom några veckor kommer jag att få skriftligt svar från ministern. Jag återkommer givetvis med detta svar på bloggen!

Min fråga till ministern är ett led i att uppfylla ett av mina vallöften - att på olika sätt verka för ökad valfrihet för barnfamiljerna!



2006-11-24 Feministiska jämställdhetsplaner på dagis?

Ja, det är faktiskt inget skämt, utan en verklig riksdagsmotion från Birgitta Ohlsson och två andra folkpartister; Hans Backman som sitter i mitt eget arbetsmarknadsutskott, och Cecilia Wigström (ni vet, hon som ville ha särskilda p-platser för kvinnor i parkeringshusen).

I motionen skriver man att "Obligatoriska feministiska jämställdhetsplaner på dagis är ett första steg för att luckra upp könsrollerna och skapa ett friare samhälle."

Jag delar absolut motionärernas uppfattning om att pojkar och flickor skall få utvecklas efter egna önskemål och inte styras i onödan av könsroller. Men därifrån till att göra feministiska jämställdhetsplaner på dagis är steget väldigt långt!

Jag minns när vi själva försökte ge våra små barn hemma en chans att välja vad de ville leka med utan att låta könsrollerna styra. Men när dottern bäddade ner leksaksbilarna i dockvagnen och sonen körde omkring med dockorna på golvet som bilar och sade "brrrrum" så gav vi upp!

Jag tycker vi måste lära oss att acceptera att det finns könsskillnader och olika könsroller som ingen råder över! Om vi förnekar våra pojkar att vara pojkar och våra flickor att vara flickor och i stället försöker tvinga på dem någon annan oklar roll så skapar vi bara osäkra människor! Jag vill att mina barn skall vara trygga i sina roller och samtidigt respektera både det motsatta könet och de människor som avviker från den "gällande normen". Då blir nog både de själva och deras omgivning lyckligast. Och det skall mycket till för att få mig att rösta för feministiska jämställdhetsplaner på dagis!


Inget för flickor?