Privat semesterresa till Nya Zeeland, januari 2026

(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned.)


1. På väg

Resa till Nya Zeeland tar tid. Den sammanlagda restiden från Göreborg till Köpenhamn, vidare till Singapore och sedan till Christchurch tog ett drygt dygn (tidsomställning borträknad).

Här bilder från mellanlandningen i Singapore, där vi flög över redden med alla fartyg som väntade på att gå in i hamnen. Jag var i Singapore för ett antal år sedan på väg hem från Australien och kunde nu konstatera att flygplatsen uppgraderats ordentligt.

 

 

2. Vår resväg

Vi landade i Christchurch på Sydön tio minuter före midnatt på nyårsafton, och under tolv dagar reste vi sedan med bil norrut till Aukland.

Nya Zeeland har ca 5,5 miljoner invånare i huvudsak med eruopeiskt ursprung, men även en stor minoritet av maorier. Nya Zealand var länge obebott, men på 600-talet kom maorier från Polynesien och bosatte sig på öarna. Långt senare kom europeerna till öarna och det blev motsättningar mellan europeer och maorier. I dag verkar man ha en bra relation mellan grupperna. På öarna talas engelska och maori som officiella språk.

Det finns olika åsikter om man ska skriva namnet Nya Zeeland eller Nya Zealand. Det sista är engelska, det första är det som används på svenska och som syftar på att Nya Zeeland är uppkallat efter orten Zeeland i Nederländerna. Jag försöker använda denna stavning, men kan nog ha råkat missa här och där... 

Huvudstaden på Nya Zeeland är Wellington, medan den i särklass största staden är Auckland på Nordön där nära en tredjedel av befolkningen bor.  Tredje största staden är Christchurch, som också är största stad på Sydön. 






3. Gott nytt år!



Vi vaknade på nyårsdagen lokal tid, och tog en runda på stan i Chriustchurch, och gjorde även ett besök i botaniska trädgården. Klockan tolv på dagen beställde vi in fyra glas bubbel på ett cafe i botaniska trädgården och skålade för det nya året. Folk tittade lite konstigt på oss, men vi påpekade att det nu var nyår hemma i Sverige. 


4. Christchurch






Christchurch är en märklig stad. Den 22 februari 2011 vid lunchtid inträffade en mycket kraftig jordbävning som ödelade stora delar av staden och dödade 185 personer. Det är den femte värsta naturkatastrofen i Nya Zeelands historia. Återuppbyggnaden av staden pågår fortfarande, och de få överlevande äldre byggnaderna omges av moderna hus och ödetomter som väntar på att bebyggas. Det hela ger en väldigt rörig helhetsbild och en massa olika byggstilar som inte alls passar ihop.  Inte särskilt charmigt alls. Men det finns en del riktigt fina äldre hus kvar som man är mycket rädd om. 



Den välkända vackra katedralen som alltid varit ett landmärke och symbol för Christchurch förstördes till stor del under jordbävningen och det stora klocktornet bredvid rasade helt. Återuppbyggnad och restaurering pågår

.









Ovan Christchurch stadshus.





Den alldeles nybyggda sportarenan.



Detta var lite kul. En avvecklad frikyrkobyggnad har gjorts om till pub och restaurang. "The Church".









Här ett av Christchurch mest legendariska kvarter, New Regent Street, som överlevde jordbävningen och är
ett välkänt turistmål med massor av butiker och restauranger.





Den gamla stadshusbyggnaden är delvis ombyggd till hotell och restaurang.







Monument över stupade solödater från Nya Zeeland i ww1 och ww2. Nedan en klockstapel som överlevde jordbävningen.





Ingen värme i Christchurch. Men det skulle bli bättre!







Här den gamla engelska internatskolan som drevs av Universitetet i Canterbury i England. Efter att skolan fick nya lokaler är det idag museum och konstutställning. Vissa av byggnaderna skadades i jordbävningen men det mesta finns kvar. 



Tvärs över gatan från det tidigare universitetet ligger den enorma botaniska trädgården. Här har man samlat en imponerande mängd växter från hela världen, och inte minst kan man bekanta sig med Nya Zeelands natur. Det mest slående är alla enormt stora och gamla träd som fins överallt på öarna. Men också fascinerande exotiska växter som ormbunksträd och annat som bara finns på Nya Zeeland. Mer om detta i kommande inlägg nedan från besök i olika natinalparker.



Klimatet är perfekt för rosor och den finns fantastiska rosenplanreringar runt om i hela Nya Zeeland. Bortsett från alperna i den södra delen av Sydön är klimatet på Nya Zeeland mycket vänligt för odlande och exotiska växter. I norra delen av Nordön är det subtropiskt klimat med milda vintrar och varma somrar. På Sydön, framförallt på södra och västra delen kan det komma en hel del snö på vintern, och även på de högsta bergstopparna på Nordön finns glaciärer. Men i övrigt är klimatet vänligt för odling av bland annat vin och Kiwifrukter. 





Ovan den ek som planterades 1860 för att markera den botaniska trädgårdens skapande.

Utanför Christchurch finns den stora parken Willowbank, där man får bekanta sig med Nya Zeelands djur. Det är både en djurpark och ett rescuecenter, och man föder upp hotade inhemska djur för utplantering. Bland annat Kiwi-fåglar som är landets nationalsymbol och som idag är en kraftigt hotad art. I centret finns en lokal där man vänder på dygnet för några fåglar varje vecka för att kunna visa dem för besökare. Kiwifågeln rör sig nämligen ute endast nattetid, och därför får dessa fåglar ha natt på dagtid och sedan tänder man upp belysning på natten så att de kan vila. Fåglarna i parken turas om att periodvis vara i denna lokal. Vi såg flera Kiwis i det svagt belysta utrymmet och det är roliga fåglar att se i aktion. De använder de långa näbben för att böka i marken efter maskar och annan föda. 



Självklart finns också kängurur (Wallabees) i hägnet.  Väldigt charmiga och trevliga djur som gärna äter direkt ur handen på besökare. Man får dock bara mata med speciellt foder som man får köpa i entren.

 

 Mamma med unge på magen.

Förutom Wallabies är det nog de många olika och ovanliga fåglarna som sticker ut mest på Nya Zeeland. Den mest kända är nationalsymbolen Kiwi med sin långa näbb:




Men det finns en massa andra roliga fåglar. Exempelvis Kea (ovan) som är en fågel som bara finns på Nya Zeeland. Väldigt smart och blir lätt tam. Eller denna Cape Barren Gås som också är en lokal fågel som ser ut att ha ett gult löv ovanpå näbben. Det finns också vilda papegojor ute i naturen och i nationalparkerna ser man massor av olika och ovanliga fåglar, mer om det senare.

 



5. Christchurch - Kaikoura

Efter två nätter i Chriustchurch hämtade vi ut vår hyrbil och började resan. Första målet var den kända turistorten Kaikoura. Vi följde den vilda och dramatiska Stillahavskusten norrut genom ett typiskt landskap med de mjuka kullar som täcker stora delar av Nya Zealand. De har bildats av ständiga små eller stora jordbävningar som pressar upp marken, varefter mjukt material mellan kullarna eroderat och skapat det fantastiskt vackra landskapet.







Någonstans långt där borta bakom horisonten ligger Chile och Sydamerika.



Vi gjorde en liten avstickare till en liten fiskeby på en udde en bit norr om Christchurch, precis där en stor flod rinner ut i Stilla havet.  









Sedan var vi framme i Kaikoura. En mycket populär och trendig turistort med fokus på surfing och valsafari. Det var det sistnämnda som var vårt mål. 











6. Valsafari i halv storm

Den dag vi hade förbokat valsafari var det mycket hårt väder, närmast storm, och man hade ställt in turerna de senaste dagarna. Vi hade dock tur, man bestämde sig i sista stund för att inte ställa in vår tur, och två båtar gicvk ut samtidigt för att försöka hitta valar i den ganska grova sjön. Med hjälp av ekolod och flygspaning (!) spårade man upp några valar på väg upp till ytan och till slut dök dom upp. En mäktig känsla. 



Vid utfarten ur hamnen fick vi uppmärksamhet av detta Sjölejon. 







Test med ekolod. Var är valarna?



Den något mindre systerbåten.



Klicka på bilden ovan för en liten film från safarin. Den fina albatrosen ingår på köpet.





7. Kaikoura - Nelson

Nästa dagsetapp var från Kaikoura upp till Nelson långst upp på Sydön. Slingrande vägar längs havet med ännu mer uttalade och högre mjuka kullar som skapar ett märkligt och väldigt vackert landskap. 



En bit norr om Kaikoura är sälar den stora turistattraktionen. Det finns enorma mängder av Nyazeeländska
pälssälar stränderna. Här bilder från Ohai Point Seal Colony.









Lite bilder från den slingrande vägen mellan berge och havet. Detta är alltså stora vägen från Christchurch upp mot Nelson och förjan till huvudstaden. Motorvägar såg vi i princip endast runt Auckland på Nordön.











Landskapet är som sagt fanmtastiskt med alla dessa mjuka kullar som formats av ständiga jordskalv och erosion. Det blev lite för många foton på detta, men visst är det vackert?















När vi var på besök var det sommar i Nya Zeeland, och de stora vattendragen var i stort sett uttorkade och
förvandlade till smala åar. Ute vid kusten bidrog dessutom tidvattnet till att det vissa tider på dygnet är
helt torrt.









Här är vi framme vid skärgården och fjordarna på norra Sydön. Här det lilla samhället Havelock med en mysig
hamn längst inne i Pelorusfjorden mellan de höga bergen. 



  





Strax utanför Havelock ligger en gammal och legendarisk bro, Pelorus Bridge. Här rinner två floder ihop och det är ett välbesökt turistmål. Många badar på kilpprona i det kalla vattnet, och tidigare har det varit populärt att hoppa från bron, vilket är förenat med livsfara, särskilt när vattnet är så lågt som det är sommartid. Ovan en liten film från bron.
Nedan ser man små små människor som badar i floden, och det visar hur bred floden faktiskt är.  







Maori är inte så lätt att förstå...men på norra delen av Sydön och större delen av Nordön är
det mesta textat på både maori och engelska.



Nära bron hittade jag detta vackra ormbunksträd. Vi skulle se många sådana under resan.



Delar av Nya Zeelands högre kullar och berg är täckta av skog, och enligt vad vi bedömde oftast planterad.
Avverkning verkar handla om totala kalhyggen där precis allt tas bort, varefter man planterar ny skog. Det
ser ju inte så trevligt ut, och får våra "kalhyggen", där vi ändå sparar en del skog och inte minst runt kanter
och vattendrag, att se riktigt miljövänliga ut. 











8. Nelson

Nelson är en trevlig liten stad på norra Sydön. Vi bodde perfekt, bara hundra meters promenad över gräsmattan för att komma till den fantastiska stranden längst inne i bukten. Efter ganska dåligt väder första dagarna på resan blev det nu riktigt varmt och fint och läge för lite sol och bad.

  









På morgonen såg stranden ut så här. En liten smal remsa. Efterhand sjönk vattnet tillbaka och stranden växte. 



Framåt eftermiddagen var stranden gigantisk. Tidvattnet är mycket starkt och när samtidigt vattendjupet är ganska litet blir effekterna enorma. När stranden kommer fram börjar folk använda den till bollspel, kubb och promenader.















Solnedgång. Så mycket vackrare blir det inte.









9. Nelson, staden och botaniska trädgården

Själva staden Nelson ligger på andra sidan av kullarna närmast stranden. En ganska typisk liten stad på Nya Zeeland, en mix av engelsk och amerikansk byggnadsstil. Mysigt men ganska tomt på folk - folklivet är vid stranden och turistkvarteren närmast. 

















Den impopnerande trappan upp till katedralen.



Det märktes att vi var på väg norrut mot varmare breddgrader. Massor av blommande växter och stora träd runt om i staden, och i Nelsons egen botaniska trädgård fanns en del spännande att se.















Här lite av de enorma träden i botaniska trädgården. Jämför med mannen längst nmed på bilden. Nedan ett gigantiskt ormbunksträd, en unik växt som vad jag förstod bara finns på Nya Zeeland.









10. Abel Tasman National Park

En bit nordväst om Nelson ligger en av Nya Zeelands mest omtalade nationalparker, Abel Tasman national Park. Vi tog en dagstur dit. Redan på vägen var naturen sevärd med låga ormbunksbuskage och annan intressant växtlighet längs vägen. 



Klicka ovan för kort film.





  





Maoriska figurer hälsar välkommen.

















De gigantiska ormbunksträden imponerade mest på mig. Ser ut som palmer, men
är alltså ormbunkar!





















Den här fågeln var oväntat oberörd av människor. En Weka. Klicka för liten film. 



Vi upptäckte plötsligt den legendariska fågeln Maorisk Solfjäderstjärt, en av de
fågelarter som bara finns på Nya Zeeland. Jag tog en bild rakt upp i buskaget och
precis när jag tog bilden fällde fågeln ut sin solfjäder. Ibland ska man ju ha tur!  



















Vägen tillbaka tog vi en mindre väg som slingrade sig upp i bergen med en fantastisk utsikt. Och överallt låg
sommarstugor och villor uppe på kullarna.







Pingvinvarningen var lite oväntad, men det finns pingviner på Nya Zeeland. Vi såg dock inte till några.



Byn Kaiteriteri verkade vara en ganska exklusiv liten kustort med en del riktigt lyxiga villor och en fantastisk
strand mitt inne i samhället.





  



Nedan passerar vi Richmond på väg tillbaka till Nelson.




11. Nelson - Picton





Tillbaka vid den lilla byn Havelock längst in i Pelorus-fjorden tog vi vänster upp i bergen mot utsiktspunkten
längst upp på udden. Nu fick vi en fantastisk vy över byn havelock igen, fast denna gång uppifrån. Åt andra
håll såg vi början av fjorden, och naturen kändes lite som i Norge.  











Pelorus-fjorden





















När vi närmades oss Picton såg vi vart allt timmer tar vägen. Här har man en stor timmerterminal och hamn
för fraktfartyg. Klicka ovan för en film från nedfarten från bergen ned mot samhället.



Samhället Picton var inte så stort, men här finns en djuphamn som bland annat används för fraktfartyg
och för färjetrafiken mellan Sydön och Nordön.







 

 









12. Färja Picton - Wellington

Färjeturen mellan Picton och Wellington tar drygt tre timmar och fartyget vi åkte med kändes som vilken
Stenafärja eller Ålandsfärja som helst. Första delen av resan går genom fjorden ut mot havet och sista biten
är över öppet hav. Lite rosevin i solen på däck var inte fel. Men när vi kom ut på öppet hav stängdes
utedäcket av, vinden är för kraftig i sundet mellan Nord och Sydön. (Klicka nedan för film).







Ovan en film till från första delen av överfarten.













13. Wellington



Wellington är Nya Zeelands huvudstad, men det är bara landets tredje största stad (Efter Auckland och Christchurch) med ca 250.000 invånare i staden och knappt det dubbla i hela storstadsregionen. Staden består till största delen av lägre äldre bebyggelse, men stadskärnan har ett betydande antal moderna höghus i blandad och inte särskilt charmig stil. Uppe på höjderna ovanför centrum är det desto vackrare.    










Självklart tog jag en promenad till parlamentet.  







Minnesmärket "Wellington Cenotaph" restes 1931 som symbol för försvarssamarbetet Anzac (gemensam försvarsorganisation med Australien). Bakom den syns den ganska udda runda byggnad där parlamentets
plenisal finns.



Mitt emot parlamentet ligger den gamla parlamentsbyggnaden. Det unika med den är att allt är byggt i trä,
men det ser ut som sten. Byggnaden kallas "en av världens träunderverk" och det är lått att instämma.







I den moderna citykärnan har man sparat en del äldre hus bland de ganska tråkiga moderna höghusen. Detta var en
mer udda lösning, det gamla trähuset (ettt av stadens äldsta) har fått stå kvar överbyggt av en modern granne.





Ovan: Utsikten från hotellrummet över centrum var ju sådär. Lika trist som att besöka de förstörda
kvarteren i Bryssels EU-kvarter. Nedan: Utsikten över den äldre villabebyggelsen på berget var
desto finare. 





Alldeles intill hotellet låg en gammal kyrkobyggnad, stadens äldsta hus. Runt denna och på andra sidan
motorvägen finns en enorm begravningsplats, som delvis flyttades när man byggde den omtalade
motorvägen rakt över kyrkogården. Det lär ha varit enorma protester då. 













Efter en promenad längs de två huvudgatorna i centrum tog vil "cablecar" upp till toppen på berget. Som boende på hotellet fick vi gratisbiljetter och det var väl värt tiden att åka upp. Fantastisk vy över staden.







Klicka på bilden ovan för en kort film. Från toppen på berget tog vi en promenad ned, och passerade
otaniska föreningens enorma rosenträdgård, där ett antal volontärer just jobbade med att putsa rosorna.
Nya Zeeland är verkligen ett paradis för rosor.









14. Wellington - Napier


Vi fortsatte norrut från Wellington, först längs västra kusten och sedan över till Napier en bit upp på östkusten.
Vägarna slingrar sig fram genom det otroliga landskapet.  Och nu var det plötsligt motorväg en bit.









Den sandiga marken och kraftiga erosionen gör att man måste klä in vägbankarna med nät. Ser ganska udda ut.






Västra kusten på Nordön, norr om Wellington.  Här finns rader av beacher och fritidsbebyggelse, men
det var väldigt blåsigt.






Nästan emellan Wellington och Napier på Nordön ligger ett samhälle med namnet Dannevirke. Det grundades
1872 av främst danska, men även svenska och norska bosättare som kom till hamnen i Napier, men flyttade
längre söderut och in i landet. Staden är uppkallad efter den danska vikingatida försvarsvallen Dannevirke. 
Det lär finnas fler byar och samhällen på Nordön som grundats av skandinaver.


 






15. Napier





Napier är en mysig stad som sitter ihop med närliggande Hastings. Staden är främst känd för sina
byggnader i art-deco-stil. 



















De gamla hamnkvarteren har utvecklats till hotell opch restaurangområde. 












16. Vinprovning på Mission Estate Winery i Napier





Vingåprden Mission Estate var ursprungligen en missionsstation, som sedan omvandlades till vingård. 

















17. Napier - Tongariro National Park

Efter vinprovningen (jag fick bara lokalt tillverkad druvjuice eftersom jag sklulle köra) så fortsatte vi mot de stora bergsmassiven på centrala Nordön, Tongariro National Park. Vi bestämde oss för att ta en lite mindre väg över bergen som var närmare än att köra runt. Det höll på att sluta riktigt illa. På kartan såg vägen ut att vara ca 8 mil, men i verkligheten var serpentinkruvorna så många att det var mer än dubbelt så långt. När ni var mitt uppe på toppen i ett bergsmassiv kom jag plötsligt på en sak. Vi hade glömt tanka!

Bensinmätaren var nere på mycket låg nivå, men ingen lampa lyste. Medan jag försökte köra det snålaste jag kunde och glida ned för backarna genom kurvorna lästes det instruktionsbok i baksätet. Vi kunde konstatera att när lampan skulle börja lysa var det 10 liter kvar i tanken. Bilen drog ganska lite bränsle på vanlig väg, men de enorma backarna och kurvorna gjorde att bränslet gick åt i en oroväckande fart. Trafiken var obefintlig, mobiltäckning saknades av och till och vi såg inte till någon bebyggelse.

Och plötsligt lyste lampan. Vi kunde konstatera att vi hade minst 10 mil till närmaste bensinstation och kanske 10 liter i tanken. Det blev spännande tio mil kan jag lova. Men vi kom fram, och när vi hade fyllt tanken gick det i 57 liter. Vi hade tre liter till godo. Jag har aldrig kört en bil så snålt och försiktigt, och det var nog tur. Hade jag kört "normalt" hade vi inte kommit fram. Av detta kan man lära sig att innan man ska bestiga berg med bil bör man tanka. 









Här vill du inte ha bensinstopp!





När vi till slut närmade oss bebyggelsen övergick landskapet i enorma betesmarker. 



Bensinmacken i Taihape.

   57 liter.....



Här en närstudie av ett av Nya Zeelands mest unika träd. Dessa finns bara här och är anpassade efter att klara sig i ett landskap med de tidigare levande Moa-fåglarna. De var gigantiska strutsfåglar, uppemot två meter höga och växtätare. För att skydda sig mot dem utvecklade dessa träda taggiga hårda läderartade oaptitliga blad som var vända med den spetsiga sidan nedåt mot marken. När trädet sedan når tillräcklig höjd utvecklar det i stället mjuka blad. Detta ger träden deras säregna utseende. Moa-fårglarna utrotades av maorierna för ca 600 år sedan, tyvärr var de väldigt bra jaktbyten och populära att äta. När europeerna kom till Nya Zeeland fanns inga Moa-fåglar kvar. Men träden finns kvar lite överallt på ön.






Av någon konstig anledning har man en årlig gummistövelutställning i Taihape.







Vi körde nu mot det stora bergsmassivet i Tongariri. Här finns Nya Zeelands allra första nationalpark, som
även är listad som världsarv.









I nationalparken finns ockspå flera aktiva vulkaner, varav denna är störst. Det är Mount Ruapehu, som
är en stratovulkan, 2.800 meter hög. Det är Nordöns högsta berg. Senaste större utbrottet var 1996.





Mitt i nationalparken finns detta vattenfall som också var en av inspelningsplatserna för Hobbitfilmerna.
Klicka nedan för film.











18. Tongariro National Park - Waitomo



Vi tog oss ned en bit från bergen till Waitomo där vi skulle besöka en spännande kalkstensgrotta med
lysmaskar. Vägen slingrade sig fram genom det otroliga landskapet. (Det blir väldigt många bilder på
naturen, men den var otroligt fascinerande.) 

















19. Waitomo, kalkstensgrottor med lysmaskar

I Waitomo finns ett helt system med kalkstensgrottor, där man både kan se stalaktiter, stalagmiter och lysmaskar. Inne i grottan åker man båt i mörkret och ser lysmaskarna som små lampor upp i taket. Oerhört vackert, men väldigt svårt att fotografera. Men här några bilder fjag tog inne i grottorna och ett foto från en broschyr som visar hur det ser ut med lysmaskarna.

















20. Waitomo - Rotorua



Efter grottbesöket fortsatte vi till Rotorua, en spännande stad med massor av varma källor utspridda i
bebyggelsen. En av de största ger vatten till en stor spaanläggning och man har också en stor stadspark
fylld med varma sjöar och svaveldoftande bäckar. Allt påminner lite om Island, med den stora skillnaden
att allt detta finns mitt inne i en stad. Och att det finns överallt. Jag skulle nog inte våga bo där...









Delstatsparlamentets park, där även spaanläggningen finns.  







Från denna källa tas vattnet till spaanläggningen.







Den här heta svaveldammen utanför entrén vill man dock inte bli kokt i. 



Ovan vårt hotell, som även hade en pool samt en egen spaanläggning.
Allt uppvärmt med egen lokal varm källa.



I denna byggnad fanns en modell av de båtar med vilka Maorierna kom till Nya Zeeland som de första
nybyggarna på 500-600-talet.



Den gamla delen av Rotorua nere vid sjön är unik genom att ha mängder av varma kokande källor överallt
mellan husen och i trädgårdarna. Dom har i vart fall gratis varmvatten.





Här två filmer från kokande källor, mitt bland villorna. Det är inte lite energi i marken:





Strax intill finns en särskild "stadspark" med enorma kokande svaveldammar och svavelosande bäckar,
samt ett område med bassänger där man kunde bada.













Rotorua ligger intill en stor sjö. Här med typiska maoriska figurer i förgrunden. 







I Rotorua fanns en stor koloni med svarta svanar. Någon skojade om att de nog är brända av det varma
vattnet som rinner ut i sjön från heta små bäckar. Varm och skönt har de nog i vart fall.





Detta var nog resans mest udda butiksfynd. "Swedish dish cloths". Wettexdukar med nyazeeländska
fågelmotiv. Jag pratatde med killen i kassan och berättade att vi var från Sverige. Hans första fråga
var - använder ni verkligen såna här på riktigt? :) Vi köpte halva lagret.



Rotorua är en populär turiststad. Här ett av de nya hotellen. Det fanns också en riktigt stor restauranggata
med massor av restauranger och pubar. 







20. Rotorua - Te Puke



Det här med "kiwi" är lite förvirrande. Invånarna på Nya Zeeland kallar sig själva för "kiwis". Och så har vi
den välkända fågeln kiwi. Och så självklart frukten kiwi.

Te Puke är centrum för kiwiodlingen på Nya Zeeland. Vid infarten till samhället möts man av denna
legendariska kiwifrukt.





Man kan boka in sig på organiserade besök på vissa kiwiodlingar, men vi valde att helt enkelt stanna bilen vid infarten till en odling, mellan de höga häckarna som omger dem, och helt enkelt titta in i odlingen och ta några bilder. Det fanns inga staket eller skyltar så det kändes okej.












21. Te Puke - Tairua, Coromandel




Vi passerade Welcome Bay och Tauranga. Två veckor senare inträffade en dramatisk jordbävning med lerskred som bland annat helt förstörde just den väg vi körde på. Även en by och en campingplats fick stora skador, och bland annat omkom en man från Göteborg i den tragiska naturkatastrofen.

Jordbävningar, skyfall och lerskred är tyvärr vanligt överallt på Nya Zeeland. Det är dessa saker som skapat det särskilda landskapet med sina många, mjuka gröna kullar, men naturkatastrofer tar också många liv och ödelägger städer och samhällen på öarna.  Vi hade tur, under den tid vi var på Nya Zeeland inträffade dussintals mindre jordskalv, men vi märkte inget av dem. Veckorna före vårt besök var det svåra stormar på Nordön, och veckorna efter kom detta lerskred. Ska man turista på Nya Zeeland bör man vara beredd på naturkatastrofer och oväder, men människorna på öarna verkar inte oroa sig särskilt mycket själva.



Vad jag kan förstå öär detta en av de vägar som spolades bort av lerskredet i Tauranga.




Vi fortsatta inåt landet för att besöka platsen för inspelningen av Hobbitfilmerna. Man har ett stort turistmål
som kallas Hobbiton, med guidade visningar av inspelningsplatser och de grottor och kulisser som användes
vid inspelningarna. Tyvärr insåg vi att man måste boka biljett flera veckor i förväg, vilket vi missat, så det
blev bara ett besök i butiken och restaurangen. Resans enda besvikelse.



Några bilder inifrån turistbutiken.





Här ute bland kullarna spelade man in många scener i Hobbit-filmerna.







På vår vidare resa kom vi fram till ett magnifikt vattenfall. Just nu under sommartid var det väldigt lite
vatten men man kan ju tänka sig hur magnifikt det måste vara när vårfloden kommer.







Vägen mot Tairua gick omväxlande genom floddalar och upp i bergen. Landskapet är nedövande vackert.  











Efter en sista bergbestigning med bil kom vi fram till dagens mål - den mysiga turistorten Tairua på den
nordöstra udden Coromandel. 




22. Tairua







Tairua är en mycket mysig liten by på den vackra halvön/udden Coromandel. Vi hade fått ett boende i egna
små hus alldeles i centrum mittemot den stora stranden på andra sidan gatan och med mysiga restauranger
precis utanför hotellet.







Den nyckfulla naturen gör sig hela tiden påmind. Jordbävningar, skyfall, stormar och lerskred.
Och tsunamivarningar.



På eftermiddagen när vi kom fram var det en vanlig sandstrand, och riktigt skönt att ta sig ett dopp.
Det blev också några timmar i solen. Vi kände tidvattenströmmarna tydligt, vattnet var på väg utåt havet.



Framåt kvällen såg det ut så här: 









Senare på kvällen var allt vatten i viken borta, sånär som på en liten å ut till havet.




Solnedgång....och en bild från morgonen efter. Vi tog en frukost på en restaurang tvärs över gatan, och
sedan startade sista etappen på resan. Mot Auckland.





23. Auckland



Vi körde tillbaka en bit söderut på Coromandelhalvön och sedan var det bra vägar till Auckland. Sista biten motorväg. Man kände verkligen att man kom till Nya Zeelands enda riktiga storstad. Auckland har 1,7 miljoner invånare, vilket motsvarar runt en tredjedel av landets totala befolkning.



Cenrala Auckland består mest av höghus och skyskrapor, men för att skapa en ljusare stad har man i
gatukorsningarna sparat rester av äldre låg bebyggelse, vilket gör att staden ändå känns ganska luftig. 










Den stora turistattraktionen är Sky Tower. Det är den högsta byggnaen på södra halvklotet och tornet är 328 meter högt., och stod klart 1997. Det är både en telekommunoikationstorn och en turistattraktion med restauranger och buytiker. Men erbjuder också Sky Jump (bungeejump) från tornet. Man kan även gå på "Sky walk" utomhus på ringen runt toppen av tornet. Nedan utgången till dessa spännande övningar, och på bildne under en bild från en sådan promenad. Vi motstod båda dessa frestelser. Vi hade ju ett flygplan att passa....skönt att ha något att skylla på.



Utsikten från översta våningen gick inte att klaga på. 















Shjälvklart har även Sky Tower ett glasgolv för den som vill uppleva det.





23. Dags att resa hemåt

Så var det dags att lä'mna in hyrbilen. 220 mils körning blev det. Det finns mycket att se på Nya Zeeland,
och man kunde absolut lagt en hel månad här, men de 12 dagar vi var på plats kändes ändå ganska lagom.
Vi fick en bra bild av landet, naturen och landets histora. En mycket välplanerad resa av vår resebyrå.

Det jag skulle vilja se nästa gång är alperna och fiordland på södra delen av Sydön. Och kanske en tur upp t
ill nordspetsen norr och Auckland. Men det får bli en annan gång.

Hemresan gick samma väg som vi reste dit, via Singapore och Köpenhamn. 29 timmars total restid inklusive mellanlandningar, så det var ganska segt. Kändes sådär att komma hem till kylan och snön.

Några foton genom ett repigt fönster på flygplanet: 




Om jag inte var helt fel ute med kartan tror jag detta är just nordspetsen som vi passerar under
uppstigningen från flygplatsen i Auckland.