Privatresa Gambia och Senegal januari 2020

(Inläggen kommer i omvänd ordning mot bloggen, dvs läses uppifrån och ned.)

Gambia

Gambia är Afrikas minsta land, med bara ca 2 miljoner invånare. Landet består av en smal landremsa på var sin sida om den väldiga Gambiafloden, och runt Gambia ligger Senegal. Huvudstaden i Gambia heter Banjul, och på västkusten ner mot södra delen av landet ligger bland annat Bakau, där vi tillbringade en vecka på ett hotell längst ut på udden i Atlanten. Stränderna är lika fantastiska som på Zanzibar, och det är inte särskilt mycket turister. Sverige var det första landet som skickade turister till Gambia och många känner till Sverige och uppskattar svenskar. Ganska många gambier har också lärt sig svenska, vilket var lite oväntat.   
  

Hotellet och stranden

Hotellet ligger allra längst ut på nordligaste udden i Bakau, väster om Banjul. Det är det första hotellet som byggdes för turister, och det var en svensk som ursprungligen startade turistresor till Gambia på 1960-talet. I dag är hotellet ett all inclusive-hotell och läget är fantastiskt vid den breda stranden. Ganska lugnt och inte så jättemycket turister, fina bad och god mat. 

 

Den här fina gamen satt vid ett litet fågelbad på gräsmattan utanför rummet. Helt orädd. Och hela området kryllar av små söta ödlor. Det är också gott om fladdermöss på kvällarna.

  

Den enda strand som kommer i närheten är nog stränderna på Zanzibar. 

Floddelta med pelikaner

Hela området på udden genomskärs av stora och små åar och bifloder som går mellan Gambiafloden och havet, och här finns även pelikaner, även om de var svåra att fånga på bild. Landskapet är ganska grön tack vare den stora tillgången på vatten - något som annars är ganska ovanligt i denna del av Afrika som ligger strax söder om Sahara och nära ekvatorn.

Gatubilder från Bakau

Bakau är en mindre ort väster om Banjul, där de flesta hotellen ligger. Men byn i övrigt är oerhört fattig, i likhet med större delen av Gambia. Medellönen är 3000 dalasi, vilket motsvarar 600 svenska kronor. Samtidigt är såklart det mesta oerhört mycket billigare än i Sverige. En busschaufför som kör turister tjänar lite bättre, 4.000 dalasi, vilket alltså är 33% mera än genomsnittet. Personalen på hotellen har också bättre betalt. Men man inser ju att när man ger generös dricks - tex 100 dalasi, så är det inte så mycket pengar för oss (20 kronor), men för en gambian blir det snabbt en extra månadslön.
 
Det är ingen brist på varuutbudet riktat till turisterna och turismen betyder nästan allt för Gambias ekonomi. Men tyvärr är många av hotellen "all inclusive" vilket gör att turisterna stannar mest inne på hotellen. Få besöker lokala restauranger och butiker eller bor på mindre hotell, vilket är ett stort bekymmer för de lokala näringsidkarna. För att i vart fall göra det tryggare för turisterna har regeringen utbildat officiella turistguider som för en ringa summa följer med när man rör sig ute i byar och samhällen. Det gör att påträngande gatuförsäljare och tiggare håller sig undan, och samtidigt får man en massa intressant information från guiderna.

  

Volontärskolan i Bakau

Bakom ett plank och några träd på en stor grusplan hittade vi en lokal skola av mycket enkel konstruktion, i princip et tplåtskjul. I Gambia går de flesta barnen i skolan, men det innebär en kostnad för familjerna. Dels tar en del skolor ut skolavgift, dessutom måste alla barn ha bekosta sin egen skoluniform, samt allt skolmaterial och skollunch. Alla familjer har inte råd med detta, och då ä'r man hänbvisade till mycket enkla skolor som drivs av volontärer. Detta var en sådan skola. Rektorn som driver skolan hade officiella behörighetshandlingar och id-kort, och vår guide sa att skolan var seriös och godkänd av myndigheterna, så vi gav en rejäl slant i gåva för driften. Längst ned till höger står jag tillsammans med rektorn, Mamadou Keddy Demba, framför skolan. 

  

  

  

Babobabträd (apbrödsträd)

När jag varit i andra länder i mellersta Afrika har jag fascinerats av människors närmast värdnadsfulla inställning till de enorma Babobabträden. Och det är samma sak i Gambia. Dessa enorma träd kan bli över 20 meter höga och omkretsen kan bli lika stor. Apbrödsträdet är ett mycket karaktäristiskt träd på den afrikanska savannen. Det unika med trädet är att det kan suga upp enorma mängder vatten och klara torrsäsongen. På savannen trycker elefanterna hål i barken och för att komma åt saven. Stora delar av året är träden utan löv vilket ser lite egendomligt ut i det i övrigt gröna landskapet. Vissa säger att trädet står upp och ned med rötterna i luften. Trädet ger ätliga frukter och har historiskt använts som vattenreservoar för både människor och djur. Träet är mjukt och lätt och har använts för att tillverka kanoter. Vissa säger också att människor vördar trädet på ett närmast lite halvreligiöst sätt för att träden skulle ge något slags trygghet.  

Religion i Gambia

I Gambia är ca 85% muslimer och ca 10-15% kristna, mest katoliker. Det finns också vissa mindre lokala religioner. Bland muslimerna finns olika inriktningar, och de mest ortodoxa kvinnorna bär långa vita dräkter med en svart tygdel framför ansiktet. Inte en burka, men något liknande, fast i huvudsak vit. I övrigt verkar de mer traditionella muslimerna inte särskilt renläriga och det enda kännetecknet är kvinnornas färgglada huvudbonader och slöjor. På hotellet hade de muslimska kvinnorna exempelvis inga problem att arbeta i baren och blanda drinkar till turisterna.

Vi hörde flera gambianer markera att Gambia är ett fredligt land utan interna konflikter mellan folkgrupper och religioner. Inga religioner missionerar utan var och en få ha den tro man vill och det verkar som om man kan leva sida vid sida. Det har traditionellt funnits separata skolor för kristna och muslimer, men idag välkomnar de kristna skolorna (som ofta anses vara lite bättre) även muslimska elever. Och man ser många kristna och muslimska flickor som går tillsammans på gatorna.

En oro som finns under ytan är de radikala muslimska grupperingar som finns inte så långt bort, i Mali och andra länder österut. Samma oro finns i Senegal som ju ghränsar till Mali, och där befolkningens fördelning mellan muslimer och kristna är ungefär densamma som i Gambia.
 

Gatubilder från Bakau och Serrekunda

Lite stadsbilder från den näst största orten i Gambia, Serrekunda och vägen österut mot Makasutu Culture Forest, ett område med skog och mangroveträsk nära Gambiafloden som vi skulle besöka:

 
 
 
 





Längs vägen låg denna enorma handelsplats för getter. Getter är har en speciell roll i Gambia. När ett barn föds ska föräldrarna köpa en get, slakta den och bjuda skläkt och vänner på fest. Och en gång om året är det "getfestival" när alla troende muslimer bör köpa en get och hålla fest. Under denna periuod stiger priset på getter kraftigt och det är mycket dyrt för de fattiga gambierna att ha råd att köpa en get. Den bonde som vill sälja en eller flera getter lämnar in dem på marknaden och sedan tar de som driver marknaden en viss procent för skötseln av getterna och själva försäljningen.marknaden.

 

Makasutu Culture Forest:

Detta är ett naturskyddat område kring några små bifloder till Gambiafloden. Området är bland annat känt för sitt stora mangroveträsk och för en del udda medicinalväxter och träd.

 



Bifloden rinner ut i Gambiafloden borta vid horisonten.





 









Man ser tydligt var vattenlinjen brukar gå vid högvatten. Nedan en detaljstudie av mangroveträdens rötter som väöxer uppifrån och ned i vattnet för att till slut slå rot på botten. Mangroven sprider sig på detta sätt ut i vattnet, men bara så långt som rötterna kan nå ned till flodbotten. På landsidan växer också Mangroven bara så långt upp på flodbanken att den har närhet till vattnet.






I dessa vatten finns en del krokodiler, fast de verkar vara ganska nöjda utan att att angripa turister. De simmade dock intresserad bredvid båten, och plötsligt såg vi denna best som låg och solade på strandbanken.



Vi besökte Gambia under den allra torraste tiden på året. Man såg på mangroveträsken var vattenlinjen brukade gå, och det var minst en meter högre än vad det var nu. Storda delar av bifloden är torrlagda nu, och det är både dyiga områden och stora torra sandslätter. När monsunregnen startar flyys området snabbt av vatten igen.





Även här syns tydligt var vattenlinjen går vid högvatten.

Transportmedel

Det finns mycket bilar i Gambia, så många att det ibland kan ta flera timmar att passera vissa korsningar och knutopunkter runt huvudstaden. Bilarna är ofta slitna och spyr ut svarta avgaser. Vi fick berättat för oss att många av dessa bilar ursprungligen är stulna i Europa, och sedan fraktade som "skrot" i contanrar till Gambia där de sålts för låga priser. Detta är förklaringen till att så många fattiga gambier trots detta kör omkring i halvgamla mercedesar. I dag har man fått bukt med det mesta av denna smuggling av stöldgods, men samtidigt köps många utskrotade bilar och bilar med låga värden från Europa helt lagligt. Här en bild på stillastående trafik i Banjul.



Alla har dock inte råd med bil, eller ens cykel. Åsnedragna kärror är mycket vanligt, både inne i städerna och på landsbygden. Och i den ännu fattoigare norra delen av Gambia finns knappast några bilar alls utan mest åsnekärror och en och annan hästdragen vagn. Åsnor är en viktig ägodel för många gambier och används för de flesta sorters transporter. Och åsnorna ser förhållandevis välnärda och friska ut, jag fick en känsla av att man är väldigt rädd om dessa djur och antagligen kostar de mycket att köpa. 

Banjul

Hamnen i Banjul och färjan till Barra på norra sidan av Gambiafloden

Hamnen i Banjul är ganska stor, och det är omfattande containertrafik dit. Gambiaflodens mynning ger en bra och skyddad hamn, och längst ut ligger färjeterminalen varifrån man åker över till norra sidan av Gambiafloden till orten Barra.





Vi kom till hamnen precis i soluppgången så det blev en ganska fin bild.





Färjan heter Kunta Kinthe efter den berömda slaven i filmen och boken med samma namn. Det finns också ett museum utanför Banjul till Kunta Kinthes ära. Banjul och Gambiafloden har en mycket mörk historia. Det var här man skeppade ut de slavar som man kidnappat i den inre delarna av Gambia och områdena runtomkring.







En stor gammal färja har bara körts upp på stranden och övergivits. På andra sidan låg ett halvt sjunket fartyg. Man verkar inte bry sig nämnvärt. I bakgrunden ovan de två fartygen som prducerar all Gambias el. Mer om det senare. Nedan lite traditionella fiskebåtar - det är gott om fisk både i havet utanför flodmynningen och Gambiafloden som har saltvatten eller bräckt vatten drygt 15 km in från havet, medan resten av floden har sötvatten.  



Avresan från Banjul dröjde nästan en timme eftersom en skraltig och överlastad buss inte gick att få igång. Bara att få tag på ett rep för att försöka bogsera av bussen tog en halvtimme, och sedan behövdes ändå många frivilliga för att hjälpa till att skjuta av bussen från färjan.





Men till slut kom vi iväg och lämnade Banjul bakom oss för fortsatt resa till Barra på norra sidan.





 

Gambias elförsörjning

Landsbygden i norra Gambia

Norra delen av Gambia saknar alltså el. Dessutom är det extremt fattigt och i stort sett endast små primitiva jordbruk. Bilar syns nästan inte till alls, bara åsnedrivna kärror. Och bostäderna är väldigt enkla. Detta lär vara en av de fattigare delarna av Afrika. Här lite bilder från vägen mellan Barra och gränsen till Senegal. Både vid färjeläget (nedan) och nära gränsstationen fanns enorma marknader där det mesta verkar finnas att köpa. 













Och så var vi framme vid gränsstationen till Senegal. Tyvärr fick man inte ta kort på själva gränskontrollen, men den var minst sagt noggrann. Förutom att visa pass och vaccinationskort tog man fingeravtryck på alla - samtliga tio fingrar. Att de fattiga länderna Gambia och Senegal klarar att ha kontroll på gränsen imponerar, och det visar att självklart även EU och EU-länderna skulle kunna ha det om viljan finns. För att inte tala om Sverige och problemet med våra samordningsnummer och människor med flera olika identiteter.




 

Senegal och Fathala National Park

Gambia är alltså ett väldigt litet land, helt omgivet av Senegal både i norr. öster och söder. På norra sidan är Senegal mest befolkat och det är den mest moderna delen och huvudstaden Dakkar ligger inte så långt från gränsen till Gambia. Vårt resa till Senegal avsåg ett besök i den stora nationlparken Fathala. I denna nationalpark åker man i öppna jeepar, till skillnad mot när vi var i Ngorongoro i Tanzania där man var tvungen att ha stängda dörrar och fönster. Anledningen är att i Fathala finns inga rovdjur, medan det ju var gott om vilda lejon i Ngorongoro.



Fathala har en hel del olika djur. Zebror, En noshörening (som snart ska få sällskap), apor, gulliga vårtsvin och en stor flock giraffer, ett antal olika sorters antoloper, massor av vackra fåglar mm. Vissa djur stödutfordras på olika platser i den enorma parken, eftersom det nu är torrsäsong och dåligt med bete.  







Pumba! Vårtsvinen är extremt gulliga och väldigt sociala.



Här är parkens idag enda noshörning, en hanne. Honan dog för några år sedan, och nu ska Fathala ta emot fyra noshörningshornor från en nationalpark i Syd-Afrika som man samarbetar med. Tanken är att bygga upp en ny noshörningsgrupp i Fathala. Parken är stor men inte större än att man kan ha bevakning av noshörningarna och det är en trygg plats för dem.



Den stora behållningen av Fathala var annars att vi kom väldigt nära parkens giraffer. De lever i en naturlig flock på 11 individer och förökar sig väl. Och trots torkan har de gott om bete eftersom de äter från akaciaträden på höjder där andra djur inte kommer åt. Detta var det enda stora djuret vi inte lyckades komma nära i Tanzania, så det var extra kul att få uppleva dessa underbara djur på nära håll i sin naturliga miljö.









Efter safarin åt vi lunch i parken. Och drack Senegalesiskt Gazell-öl tillverkat i Dakkar. 

  

 

Besök i Gambias parlament

Även när jag är på privata semesterresor blir det ibland tillfälle att fördjupa sig lite i den lokala politiken. En av våra guider undrade vad jag arbetade med och jag berättade såklart att jag är ledamot i det svenska parlamentet. Han visade sig vara mycket intresserad av politik, och hade dessutom en bekant som arbetar med att ta fram siffror och statistik till parlamentet. Efter lite kontakter ringde han mig och  meddelade att han hade ordnat så att jag kunde göra ett besök i Gambias parlamentsbyggnad. Som tur var hade jag en kavaj med mig, och kunde se hyfsat presentable ut. Guiden ordnade fram en ovanligt snygg taxibil och sedan åkte vi tillsammans till parlamentsbyggnaden som ligger i utkanten av Banjul.



Parlamentsbyggnaden är minst sagt speciell i sin design. Den byggdes av den förutvarande presidenten Jammeh, och kostade enorma summor, ca 10 miljoner USD. Detta stack i ögonen på den fattiga befolkningen som själva ofta bor i eländiga bostäder utan både el och vatten. Under president Jammeh rådde dessutom i praktiken diktatur med kraftigt begränsad åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Människor greps utan anledning och spärrades in i det stora fängelset i Banjul under lång tid utan rättegång. Vid valet 2017 förlorade president Jammeh valet och en ny president skulle tillträda. Jammeh vägrade dock avgå, och inte förrän grannländerna hotade med att gå in militärt i Gambia och störta honom lämnade han landet och sökte asyl i Elfenbenskusten. Tyvärr tog han tydligen också med sig större delen av statskassan.

Sedan dessa är Gambia vad det verkar en riktig demokrati. Människor uttrycker att de äntligen kan säga vad de vill och förtroendet för politikerna har ökat. Parlamentet har 56 ledamöter och de kommer från valkretsar runt om i hela landet.






När jag kom fram till parlamentet möttes vi av min guides bekante, Mamat Mbowe, och här är vi alla tre i entrehallen. Längst till vänster vår ambitiöse guide Jados, som är certifierad turistguide och dessutom arbetar tillsammans med andra turistföretag och arrangerar resor. 

Mitt första möte var med tre tjänstemän, dels Mamat Mbowe och dessutom två andra tjänstemän i parlamentet, Vi pratade om ett antal olika saker - den demokratiska utvecklingen, elektrifiering, solenergi, turism, svenskt bistånd och en massa annat i nära en timme. Jag undrade också om man någon gång funderat över att exportera färskvatten till de grannländer som saknar tjänligt dricksvatten? Vattentillgången i Gambiafloden är enorm och vattnet håller hög kvalitet. Man kunde kanske bygga pipoelines till Senegal, Guinea och Mali och exportera vatten? Tjänstemännen hade aldrig funderat över detta och jag märkte att de tyckte förslaget var intressant. Gambiaflodens vatten är en av de få naturtillgångar Gambia har.

Jag träffade också helt kort en av parlamentarikerna, Muhammed Ndow som är invald från huvudstaden Banjul.

Jag fick sedan veta att man dessutom ordnat så jag skulle få träffa parlamentets vice talman, Momodou L K Sanneh. Det var en överraskning. Jag fick en halvtimmes audiens i hans rum och vi hann prata om hur man nu bygger upp demokratin, samt om fattigdomsbekämpning, turism, elektrifiering och om Sverige och svenskt bistånd till Gambia. Sverige är ett mycket populärt land hos gambierna, vi var de första som reste dit som turister och många gambianer talar svenska. Sverige har också genom åren lämnat en hel del bistånd till landet, och det finns en svensk konsul i Banjul.

Vi pratade särskilt om hur viktig turismen är för Gambia. Man saknar helt naturresurser (förutom vattnet i Gambiafloden) och turismen är i princip den enda exportinkomst man har. Jag fick flera frågor om hur Gambia kan utveckla turismen och om jag kunde hjälpa till med kontakter för detta. Jag har lovat försöka och har redan kontakter via mail med flera av de tjänstemän jag träffade i parlamentet. 

Jag lyfte också frågan om elektrifieringen och de två turkiska fartygen i hamnen i Banjul. Talmannen sa att det var tillfälligt i avvaktan på att man skulle bygga ett eget elverk för att klara elförsörjningen. Jag fick klart för mig att det är oljekraftverk som är avsikten. Jag frågade varför man inte använder solenergi med tanke på att solen nästan alltid skiner i Gambia. Svaret både från talmannen och tjänstemännen jag träffade var att man inte har det tekniska kunnandet! Och det viktigaste är snabb ektrifiering, inte hur elen framställs är en mindre viktig fråga. Detta sätter den svenska debatten om fossilfri energi i ett annat ljus - i fattiga länder har man vare sig tid eller råd att diskutera detta, utan snabb elektrifiering är det viktiga för den vanliga människan. Om Sverige ska bidra positivt borde vi lägga kraften på att ge teknisksupport och biståndsmedel för att utveckla solkraften. Det skulle ge enormt mycket mer nytta än meningslös svensk klimatpolitik och det skulle göra mer nytta än en hel del andra biståndsprojekt som är omöjliga att följa upp. En annan idé jag lyfte var att bränna sopor för att tuvinna energi. I dag verkar sophantering helt obefitnlig och att ordna detta och samtidigt använda soporna till något verkar vara en vettiug idé.

Det kändes som om talmannen var lika smickrad över mitt besök som jag var av att få tillfälle att träffa honom. Extra glad blev han när jag berättade att min partikollega Andreas Norlen är talman i det svenska parlamentet. Det blev ett mycket trevlig möte. 



 

Banjul International Airport

Redan på 1960-talet kom de första svenska turisterna till Gambia, och det var en svensk som startade turistverksamheten. I dag har han en gata i Banjul uppkallad efter sig. På den tiden landade planen på en landninmgsbana av grus, och de första landningsljusen bestod av lokala bybor med brinnande facklor på båda sidor om banan. 

Efterhand har flygplatsen byggts ut, men den är fortfarande kraftigt underdimensionerad och det tog över två timmar (!) att först lämna in bagaget, och sedan checka in för hemresa i byggnaden bredvid. Vi insåg dessutom snabbt att man med mutor till vakterna kunde gå före i kön. Efter ett tag blev det väldigt tröttsamt att se hur människor i strid ström passerade förbi oss naiva turister.

Man arbetar med ombyggnad avc flygplatsen, men all verksamhet pågår mitt bland rivningsarbeten och hängande elkablar. Taxfreebutiken var i princip ett hål i väggen och det finaste cafeet "skybar" syns på sista bilden. Det finns förbättringspotential som skulle kunna generera en massa pengar och skapa arbetstillfällen. Förhoppningsvius blir det bra till slut - och en fungerande flygterminal är helt avgörande för turismen.

Turismen betyder ALLT för fattiga länder i Afrika

Precis som i Tanzania och på Zanzibar betyder turismen oerhört mycket för Gambia. Man har som sagt i stort sett inga naturtillgångar alls (utom då vattnet i Gambiafloden och fiske i floden och i havet utanför). Det finns alltså inte så mycket man har som kan lyfta levnadsstandarden i detta oerhört fattiga land. Men man har klimatet, stränderna, nationalparkerna, de trevliga människorna, maten och tillgången på vatten. Man har en internationell flygplats som just nu byggs ut och moderniseras. Sammantaget bäddar detta för utökad turism. Och det lär vara ett av de säkraste sätten att lyfta befolkningen ur fattigdom.

Man ser hur de stora hotellen skapar massor av arbetstillfällen. Hotellpersonal, buss, taxi och turistguider, för att inte tala om alla byggnadsarbetare som behövs för bygge och underhåll. Alla mat som konsumeras måste inhandlas, liksom alla drycker. Och turisterna sysselsätter många som arbetar med nationalparker och utflyktsmål.

Ett problem som flera nämnde är dock att det för Gambia nya sättet att turista på all inclusive-hotell gör att turisterna tillbringar mer tid på hotellen och mindre i byarna utanför. De lokala små restaurangerna konkurreras ut och de små lokala hotellen får ingen beläggning. Detta är ett verkligt dilemma - hur får man turisterna att vilja och våga gå utanför de stora hotellen och gynna det lokala näringslivet? Det staten gjort är att utbilda officiella certifierade turistguider, OTG, som turisterna kan lita på. Alla dessa guider har ett ID-kort om halsen och bär särskilda kläder. För en ringa summa följer en guide med när man rör sig ute i byar och samhällen. Det gör att påträngande gatuförsäljare och tiggare håller sig undan, och samtidigt får man en massa intressant information från guiderna.

Jag diskuterade med tjänstemännen i parlamentet om man inte också kunde certifiera lokala restauranger så att turisterna vågar gå dit och äta. Att köpa en måltid på en osäker restaurang kan ju förstöra hela semestern med oönskad magsjuka, men om det på dörren satt ett certifikat som utlovar god hygien i köket och trygga matvaror så skulle det kanske bli annorlunda. Detta var något man själva hade funderat på, och kanske kommer att sådant system på plats. Och om turisterna går ut på stan och äter en lokal måltid (mycket billigt) så kanske man också passar på att gynna lokala butiker. Nästa gång man reser till Gambia kanske man även vågar på på lokala hotell?

Jag styrktes återigen i min uppfattning att svenskar inte alls ska "turista hemma" i stället för att flyga utomlands. Det här påhittet att av "klimatskäl" turista på hemmaplan i stället för utomlands innebär tyvärr att vi slår undan benen för den ekonomiska utvecklingen i många fattiga länder och också riskerar att tjuvjakt återigen blir det mest "lönsamma" sättet att tjäna pengar på elefanter och noshörningar.  För fattiga länder är turismen helt avgörande för människors överlevnad och samma sak gäller skyddet av hotade djurarter. Jag tycker alltså vi ska turista mer utomlands, inte mindre. Men vi ska turista så miljövänligt vi kan med största hänsyn till naturen, och vi ska visa tydligt att vi förväntar oss att de länder vi besöker tar hand om sina sopor, inte förorenar sitt vatten, inte bedriver rovdrift på naturen och att man utvecklar samhället i miljövänlig riktning. Som turister blir vi utmärkta ambassadörer och kan ställa krav och påverka utvecklingen mycket mer än om vi isolerar oss hemma i Sverige.